Laktosfritt

You need the blue keycard

Jag har inte Facebook (behöver jag verkligen länka den här gången? Okej då). Det ligger inget motstånd till Facebook bakom det ställningstagandet. Tvärtom tycker jag att det är en lysande grej som i princip alla kan ha nytta och glädje av. Grejen är den att jag har ett eget problem.

Jag är nämligen en nykter communitynarkoman som har lyckats få struktur på sitt liv efter att ha varit nere och krälat i Lunarstorm-träsket i början av detta årtusende.

Det var svåra tider. Jag gjorde ungefär 20 inloggningar om dagen, med modem! Jag skrev hela tiden i människors gästböcker, la upp bilder, byggde riktigt pretentiösa kryp-in och, sist men inte minst, tömde större delen av mitt inre över dagboksfunktionen.

I efterhand kan jag se hur desperat jag var efter uppmärksamhet. Jag räknade dagligen hur många som varit inne på mitt kryp-in (något som jag inte aaaaaalls gör på den här bloggen... eehh *nervöst skratt*) och under gymnasiet nådde det redan förvridna förhållandet mellan mig och Lunarstorm sin topp. Kryp-inet var svart, dagboksinläggen var svarta, fortfarande lika många inloggningar per dag.

Efter studenten 2004 rann lyckligtvis hela engagemanget ut i sanden och idag kan jag ärligt säga att jag är helt fri från Lunarstorms bojor. Som tur var träffade jag min fru på Lunarstorm så... allt var värt det.

Iallafall, jag har på grund av min historia varit minst sagt avvaktande när det kommer till Facebook. Sen när det inte var någon fluga som dog ut efter ett par månader satte jag ner foten och gjorde det till en princip att inte skaffa det. Och när det blivit en principsak är det no turning back, vare sig jag vill det eller inte.

Men.

Dom senaste veckorna har saker och ting långsamt förändrats. Jag har loggat in på min frus Facebookkonto och kikat runt på alla bilder som det finns, familj och vänner, gamla som nya. Det är lätt att förstå charmen med det. Men, behöver jag verkligen ännu en anledning att sitta framför en skärm? Det har tidigare varit enkelt att hålla sig borta, bland annat med tanke på att jag har en bundsförvant i kyrkan som heller inte skaffat det.

Nu har det dock hänt något som ger Facebook fördel i denna argumentation. En kommande uppdatering till min svarta, förlåt, africanamerican älskade Playstation 3 kommer att integreras med självaste Facebook:

Share Trophy information? Ja tack!

Det kanske blir ändring på den här bojkotten iallafall...

Jag blev väldigt skeptisk när jag höll den här filmen i handen, vad hade den som jag ville ha? Har jag inte redan sett en animerad film om pingviner?

Jag trodde filmindustrin redan bockat av det djuret. Dom får ju inte göra två filmer om samma djurart, det fattar ju vem som helst. Såvida det inte handlar om en trött uppföljare det vill säga.

Tittar vi på faktan är det lätt att se hur processen gick till:

• År 2005 släpps La marche de l'empereur, en underbart välgjord dokumentärfilm om hur kejsarpingvinerna förökar sig. Filmen blir en välförtjänt succé och resten av filmindutrin följer snart tätt efter. Allmän fakta: Gösta Ekman är berättarröst i den svenska versionen!
• År 2006 släpps Happy Feet, en animerad film om... kejsarpingvinerna! Pappan i filmen tappar sitt ägg och barnet blir av den olyckan efterb... mon... mu... förståndshandikappad, eller det är vad föräldrarna först tror. Enligt mig en bra film, men inte mycket mer. Allmän fakta: Filmen har en liten musikal-thing going, tyvärr görs det en trist version av den annars underbara Queenlåten "Somebody to love" (spelades på mitt bröllop).
• År 2007 snubblar Surf's up ut i filmvärlden. Hör och häpna; en till film om pingviner! Och den här gången ska dom surfa! Helcrazy, eller hur? Allmän fakta: Semidokumentär blandat med vanlig spelfilm är ett inte särskilt använt grepp i filmvärlden, men om det utförs på rätt sätt kan det ge glans till vilken film som helst, tydligen.

Surf's up överraskade med att vara riktigt rolig och riktigt bra. Inte lika bra som dokumentären den onekligen inspirerades av men den triumferar över Happy Feet. Jag satt hela filmen och tänkte högt för mig själv att "jag borde inte tycka att den här filmen är så rolig".

Men det är den. Plus att Shia LaBeouf är lysande när han ska babbla på och allmänt vara obekvämt tonårig, precis som han är i Transformers.

Surf's up är riktigt bra, se den! Allmän fakta: Den är bättre än Ratatouille.

Ännu ett strålande spel! Geniunt humoristiskt också, det är inte många spel som lyckas vara. Förutom Lucasarts gamla pusseläventyr från 90-talet så är det typ bara Paper Mario-seriens skämt som jag verkligen skrattar åt.

Min recension är nu uppe.



Och mitt hjärta slår fort och min blick rör sig snabbt. Varför då? Jo så här är det:
Jag har bara recenserat två DS-spel och redan hunnit kasta ut toppbetyg på båda spelen. Toppbetyg ska verkligen inte ges ut hur som helst, dom ska nämligen vara sällsynta. Kvalet i huvudet blir då, var dom båda verkligen värda toppbetyg? Kommer alla som läser mina recensioner att ta allt med en nypa salt hädanefter?

I grund och botten handlar det om att jag måste lära mig att stå för vad jag säger, tycker och skriver. Alla dom tre sakerna hänger ihop och jag måste helt enkelt stå på mig. Visst lyssnar jag på vad folk tycker och tänker om vad jag tycker och tänker men jag får inte böja mig för det.

Och sen är det ju bara Internet. Tänk när jag blir konfronterad öga mot öga för mina åsikter i ett lite mer fundamentalt ämne, då kommer mina nuvarande våndor att se ynkliga ut i jämförelse.

Det var ännu en gång en man, samma man som lekte Bionic Commando i träd.

Året är 2009, månaden September och han hade den här gången lyckats få jobb som lärarvikarie. Hur det gick till är det ingen som vet riktigt säkert, men att lära ut till barn var inte helt omöjligt. Han lyckades tjäna ihop tillräckligt med respekt och auktoritet för att få dom flesta klasserna att oftast sitta tysta och jobba.

Vikariatet räckte i fem veckor där mycket hann hända. Barnen testade gärna gränserna så fort dom fick se att dom hade en vikarie och det satte mannens tålamod på prov många gånger.

Vad som ska berättas här idag är dock ingen av dom gångerna, nej inte ens någon del av det. Istället fäster vi fokuset på en helt vanlig Torsdags eftermiddag, mannens nästsista dag som lärarvikarie. Han har ansvar för en klass med sexor och det är för tillfället biologi.

Barnen läser i sina biologiböcker, det aktuella kapitlet handlar om matsmältning. På en av sidorna fanns det en bild på en orm som just proppat i sig en mus och låg i gräset helt uppsvälld. Barnen tyckte bilden var lustig och fnissade lite tyst åt den.

-Alltså, kan man äta orm? frågar ett av barnen, rakt ut i klassrummet.

-Nej, det kan man inte, svarar ett annat barn, säker på sin sak.

-Jo, det kan man, säger då mannen.

Vad som följde efter det konstaterandet var en av dom få gångerna som barnen fick se mannen dra på sina smilband.

Snipp snapp snut, så var sagan slut.

Tycker du att Tjugofyrakyrkan bara är mycket snack och ingen verkstad? Jag klandrar dig inte efter att ha läst om inläggen jag skrivit om oss. Enligt dom sitter vi mest bara och pratar, ber och lägger grunden för en fantastisk kyrka. Roligt för mig, men kanske inte så intressant för dig.

Men till dig har jag nu en stor nyhet!

Tjugofyrakyrkan hade den första November sin första informationsträff! Det låter kanske formellt men jag lovar dig, det var det inte. Vi spelade bra live-musik där min fru ledde sången. Våra ledare presenterade vår kyrka, vad vi står för, vad vi drömmer om och vart vi är på väg. Sen bjöd vi på muffins och dryck. Allt det här fantastiska på bara 60 minuter!

Om du missade det här gyllene tillfället att se vilka vi alla är och vad vi står för, få inte panik. Nästa informationsträff är redan den sjätte December, 15:00 i Flemingsberg. Det kommer vara minst lika bra, med största sannolikhet bättre än sist. Kom dit och spana in oss, ät gratis fika eller bara njut av musiken. Det är självklart gratis och alla är välkomna!

Faktum är att jag slänger in en bonus till dig som inte var på vårt första informationsmöte:

Så här ligger det till; träffar du mig öga mot öga, frågar mig något om Tjugofyrakyrkan och inte får ett litet visitkort av mig så bjuder jag dig på en utsökt middag!

Denna utmaning gäller fram till den sjätte December 2009.

I dare you!

Jag har äntligen klarat Bionic Commando Rearmed på svåraste svårighetsgraden, Silvertrofé katshiing! Det gick förvånansvärt snabbt när jag väl satte mig ner och spelade. Jag har tidigare berättat om hur svårt jag redan visste att det var. Jag vågade nästan inte sätta mig och spela för jag visste hur arg jag skulle bli.

Men nu är det klart! Jag är bäst i hela världen.

Borderlands är helt klart det spelet jag hittills haft svårast att sätta betyg på. Jepp, svårare än Ghostbusters: The Videogame. Det har kraftiga toppar men också dalar, jag ville verkligen ge det en fyra men efter lång betänketid blev det "bara" en trea. Det är så sjukt kul att spela ihop med andra, men så fort jag sitter själv med det blir bara... meh.

Ingen som vill ta och köpa sig ett exemplar av Borderlands till PS3 och spela med mig?

Min recension är nu uppe.

Ibland tänker jag på min laktosintolerans som ett påhitt från min sida. Ett ynkligt rop efter uppmärksamhet, en anledning att tycka synd om mig själv, en lam ursäkt till att starta en blogg och på det viset offentliggöra hela tillståndet för allmänheten.

Men så sitter jag där i en soffa med ballongmage och rapar för fullt igen. Och inga sådana rapar som du får en lätt euforisk känsla efter, inget befriande brölande. Nej, istället är det liksom gurglande, smygande, viskande rapar som trycker sig upp.

- Vad är det den här gången? Tänker jag för mig själv och går ut i köket.

Messmör.

Det är ibland lika jobbigt som befriande när jag gör sådana nya upptäckter, eftersom jag då får bekräftelse på att det här inte är något påhitt. Kanske en diagnos hos doktorn vore mer passande?

Vad som oftast får mig att ifrågasätta min intolerans är när jag tänker på alla runt omkring mig. Alla som gör sitt allra bästa att hela tiden göra det enklare för mig. Alla som köper hem laktosfria produkter just när jag ska komma och äta hos dom. Men lika mycket alla som slår sig för pannan när dom lagat/bakat något som inte är laktosfritt. Inte för att jag vill åt den reaktionen, för jag lägger inte ett uns av skuld på den som glömmer, men alla vill verkligen mitt bästa, alla bryr sig!

När jag tänker på all den extra omtanke så måste jag helt enkelt tänka igenom allt en gång till. Stämmer det verkligen? Är jag laktosintolerant?

Och efter att ha ätit lite kolafudge kan jag konstatera det än en gång; ja, det är jag.

- Har du läst inlägget jag skrev om dig ännu? frågar jag vännen som tyckte att vi var rikare än kungen.

- Eehh, ja... men alltså, du får ta och visa mig...

Jag langar upp närmsta laptop och surfar in på bloggen.

- Jamen där är den ju! Jag var inne på någon annan sida och blev så hemskt förvirrad.

Hon visar mig vad hon tidigare trodde var min blogg. Där är det istället någon person med mycket sorg och besvikelse som bloggar, och skrev sitt senaste inlägg Juni 2005. Ett smakprov:



- Jag tänkte väl att du skrev din blogg i någon sorts bokform, men kunde inte lista ut varför du låtsades vara kvinna!

Ibland är missförstånd väldigt roliga! Gå in själv och kolla. Men se upp hädanefter, adresserna är bevisligen väldigt lätta att blanda ihop! (Jag har full förståelse för det)

laktosfri.blogg.se

Jag var på väg till Centralstationen efter en arbetsdag nu i veckan. Vanligtvis en promenad på ungefär fyra minuter, inte idag.

Det börjar med att en tant ramlar och slår sig riktigt ordentligt mitt framför ögonen på mig. Vi blir två som stannar upp och frågar hur det gick. Tanten, som inte kan så bra svenska, försöker förmedla hur fruktansvärt ont hon har när hon ligger på gatan och håller sig för ena knäet:

- Alltsååå... det gör sådär pissont i mitt knä. Ooohhh skiiiiitont, säger hon med helt vanlig samtalston.

Efter en stund är hon redo att ställa sig upp, hon kan inte ställa sig upp själv. En man försöker hjälpa henne, det funkar inte heller. Vi är till slut två män som tillsammans hjälper tanten, rund och tung som en kanonkula, upp på benen igen.

Jag fortsätter vidare.

Någon minut senare ser jag en taxibil som står parkerad. Passageraren i baksätet har troligtvis precis betalat för sin resa eftersom hon, också en tant, öppnar dörren. Vad hon inte ser är att hon öppnar upp dörren över en cykelbana och inte nog med det, en cyklist cyklar rakt in i taxidörren med dunder och brak.

En händelse är tillräckligt galet, men hur stor är chansen att se två inom loppet av två minuter? Rena rama Helan och Halvan-fasoner, mitt i city en helt vanlig Onsdag.

Hur det gick för cyklisten? Han satte sig upp nästan direkt och stirrade strängt på tanten i taxin, helt knäpptyst. Jag hade inte velat vara henne i det ögonblicket. Eftersom cyklisten inte blev hemskt mycket skadad gick jag snabbt vidare.

Det blev bara fem veckor som lärarvikarie, men vad det hann hända saker under dom veckorna!

Förskola, ettor, tvåor, treor, fyror, femmor, sexor och nior där jag hållit i engelska-, svenska-, biologi-, matte- och geografilektioner. Jag har även hjälpt till på fritidsverksamheten under eftermiddagarna.

Utöver detta så har jag...

• ...fått följa med en klass på friluftsdag, jag var den enda som inte hade något matsäck med sig.
• ...gått med två klasser på skolfotografering, en klass saknade lärare helt så då fick jag vara med på bilden.
• ...stoppat ett dussintal bråk och varje gång tvingat barnen att be varandra om förlåtelse.
• ...blivit smygfotograferad med hjälp av en mobiltelefon av några tjejer som "tyckte att jag har så fina ögon".
• ...fått frågan "Ler du aldrig?" ställd till mig ett flertal gånger.
• ...fått torka upp bajs i ett klassrum.
• ...blivit välkänd för min "mördarblick".

Arbetsdagar på en skola är extremt varierande och ibland har det varit riktigt roligt att arbeta som lärarvikarie.

Ibland.

Oftast har det varit tufft och ibland har det varit fruktansvärt. Barn kan verkligen vara skitungar, så pass jobbiga skitungar att jag velat skaka om dom och skrika högt på dom. Tyvärr går det emot regeln jag tidigt satte upp för mig själv, inget skrikande.

Precis när jag börjat som lärarvikarie fick jag höra att barn, oavsett vad man känner för dom, ändå lyckas växa på en. Jag såg inte sanningen i det uttalandet förrän sista dagen på skolan. Jag kände att det skulle bli tråkigt att lämna dom, att aldrig mer komma tillbaka.

Varför blev det så? Jag som några dagar tidigare hade hjärtat på maxpuls och adrenalin forsandes i blodet av frustration över dessa barn. Jag borde varit överlycklig att försvinna därifrån. Vad var det som kändes jobbigt helt plötsligt?

Jag tror att varje sekund som spenderas med barn är en välinvesterad sekund. Känslan av att göra intryck på ett barn, lära barnet något, hjälpa det lite på traven, göra skillnad i deras liv. Att strö lite lärdom om kärlek, respekt, tålamod och lydnad (för det måste hela tiden serveras i små små portioner) över en annan individ har gett mening till mina arbetsdagar på skolan. Oavsett hur mycket dom retar, provocerar och trotsar mig under tiden jag gör det.

Jag gissar att det inte skiljer sig särskilt mycket från hur Gud känner för oss människor.

När jag numera är en Nintendo DS rikare så har jag börjat recensera DS-spel!

Först ut blev en uppföljare på förra årets DS-snackis. Alla med en DS kunde inte sluta prata på om Professor Layton and the Curious Village. Jag har själv spelat det kanske en timme och tycker den timmen var väldigt charmig.

Efter att ha ägnat uppföljaren ett par timmar så är jag ännu mer sugen att spela ettan. Professor Layton and Pandora's box fick nämligen min första fempoängare! Ett störtskönt spel helt enkelt.

Min recension är nu uppe.

En sällan uppdaterad blogg är ett tecken på en dålig blogg. Ajdå.
Att blogga långt i efterhand är ett tecken på en dålig blogg. Ajajajdå.

Jag var iallafall iväg med kyrkan med flera och bowlade för ett tag sen. Det gick bra även fast jag inte vann. När det kommer till bowling är mitt motto "Får man en strike så är det värt pengarna". Det var värt pengarna.

Vi bygger en ny kyrka, nämligen världens bästa kyrka.

Sen vi började i Februari har det ägnats tid åt att riva ner mycket av det som jag tidigare tyckt hur en kyrka ska vara. Begreppet kyrka har helt enkelt omdefinierats för mig. Därav också alla ord som kan kopplas ihop med kyrka; bland annat kyrklokal, kyrkbänkar och kyrkkaffe.

Hur ska ett möte se ut? (Ska det ens kallas för möte?)
Hur ska en bönegrupp se ut? (Ska det ens kallas för bönegrupp?)
Hur ska lovsången låta?

När vi alla träffas varannan onsdag hemma hos våra ledare så bygger vi inte bara på vår kyrka, vi är kyrkan. Att som kristna bara gå samman och umgås med varandra är att vara kyrka. Den definitionen av kyrka är härlig att upprätthålla.

Med detta sagt vill jag berätta om en tanke som kommit upp i mitt huvud under året. En tanke som jag inte varit särskilt stolt över och som jag behövt ta itu med. Under denna renovering av mina syn på en kyrka och församling har jag fått hålla tillbaka tankar som låter ungefär så här:

"Det vi gör är rätt, så här ska man bygga en kyrka. Alla andra borde göra som oss"

Ett elitistiskt tänkande som detta är självklart inte acceptabelt. Bara för att Tjugofyrakyrkan gör mycket annorlunda jämfört med det jag varit van vid betyder inte det att det jag varit van vid är fel. Läs den meningen en gång till så du verkligen förstår vad jag menar.

Det behövs många olika typer av kyrkor, vi försöker inte vara alla typer.

Min gamla kyrka har jag tvärtom väldigt mycket att tacka för. Om det inte vore för eran Söndagskola, alla läger, kuddrummet, ungdomssamlingar/WWJD/1UP, 7/11, alla förebilder, alla "En enkel kärlekssång", alla cellgruppssamlingar och alla relationer så skulle jag inte vara den jag är idag. Utan er hade jag aldrig blivit mogen nog att bygga något nytt.

Jag känner faktiskt att jag står på era axlar nu när jag bygger.