Laktosfritt

Då var det dags! Mitt Prova-på-paket med Prolaktas hamnade i brevlådan i fredags, men med en enorm 25-årsfest nästa dag bestämde jag mig för att vänta tills det blev ny vecka för att i lugn och ro kunna prova på dessa kapslar. En av kapslarna var förstörd så det blir "bara" en 13-dagars testperiod för mig.

Så jag började igår, måndag. Jag följer anvisningarna på pappret som hängde med till punkt och pricka:

Dag 1 och 2: Tag två Prolaktas, använd ingen eller enbart liten mängd mjölkprodukter.

Två Prolaktas imorse och igår morse, inget konstigt med det. Kapseln är 14mm lång och 5mm bred vilket gör den något större än Lactasinkapslarna och alltså svårare för mig att svälja. Men det går ganska bra när jag tar dom en och en.

Det här är väl troligtvis för att kroppen ska hinna få en stabil uppställning av stridsklara bacillus coagulans.

Annars har jag inget mer att rapportera, det riktigt intressanta börjar imorgon. Ikväll köpte jag en liter vanlig mellanmjölk för att vara redo. Det var väldigt ovant att sträcka sig efter den 10kr billigare varianten helt plöstligt...

Den här gången ska jag berätta om ett lite mer unikt beteende. Det här är nämligen en princip/tvångstanke som jag inte bara applicerar på mig själv, utan även människor i min omgivning.

Vad är det?
Som födelsedagsbarn har man många förmåner:

• Du ska aldrig säga emot ett födelsedagsbarn

• Du ska alltid tycka att dom skämt ett födelsedagsbarn drar är roliga

• Ett födelsedagsbarn ringer aldrig dig, du ringer nämligen till födelsedagsbarnet

Varför?
Det är roligt att fylla år, det ska det vara. För att garantera en rolig och lättsam dag har jag själv framställt dessa tre steg som gör den stora dagen minnesvärd! Jag menar, att aldrig säga emot ett födelsedagsbarn öppnar upp för ett par lustiga situationer som annars aldrig dyker upp i vardagen. Vill födelsedagsbarnet att du ska titta på Youtube-klipp med honom/henne en hel kväll, ja då gör du det... med ett leende på läpparna!

Nu var Youtube-exemplet kanske bland det värsta man skulle kunna utsättas för, så det behöver inte vara så illa. Vad jag menar är att min födelsedag är min födelsedag, ingen annans. Jag gör vad jag vill med den och ingen annan. Ingen får himla med ögonen eller sucka åt det jag tycker är värt att ägna min födelsedag åt. Som jag nämnde tidigare gäller det här alla födelsedagsbarn, inte bara jag. Så vill du att så många som möjligt ska hänga med på den där hunddressyrkursen du längtat efter att gå på, schemalägg den kring din födelsedag så tvingas dina nära och kära att följa med... och ha roligt!

För det handlar om diiiiig, ja det handlar om diiiiig! <Ditt namn här>
Hur vuxen du än är så är kommer det alltid finnas en dag om året då du är ett födelsedagsbarn. Ett barn har alltid rätt att vara egoistisk och det här är alltid ditt tillfälle att vara larvig, barnslig och fjantig. I 999 fall av 1000 kommer du och alla omkring dig ha asaroligt på din födelsedag, den där ensamma tusendelen behöver bara byta vänskapskrets.

När, var, hur?
Det här gäller alla människor som fyller år som jag känner. Det är alltså inom min vänskapskrets som detta utspelar sig. Det funkar alltså inte att glida in på närmsta Wayne's på sin födelsedag och kräva att tjejen bakom kassan ska skratta åt dina trötta ordvitsar bara för att du fyller år.

Nej, du kan bara kräva det här beteendet från vänner och familj.

Sen det här med att ett födelsedagsbarn aldrig ska behöva ringa någon är egentligen bara för komfort. En dag om året behöver du aldrig aktivt kontakt någon, fatta vad skönt! Jag svarar aldrig ifall ett födelsedagsbarn ringer, då lägger jag på och ringer upp. Det känns bara lyxigare så.

Nästa steg vore att ett födelsedagsbarn inte ens behöver svara i telefonen, det gör någon annan.

Hur uppkom det?
För ett par år sedan. Jag har ingen exakt tidpunkt då det kom till mig. Det var troligtvis fraser som "Men inte ska du göra det, det är ju din födelsedag!" och "Okej, men bara för att du fyller år" som det kommer ifrån. Jag tyckte bara att det var dags att sätta sådana fraser i system.

Undantag?
Här blir det lite krångligare. Kommer du till exempel ha en stor födelsedagsfest ett par dagar innan eller efter din födelsedag och vill utnyttja dessa förmåner då istället?

Ja, då gäller det att ha en lågmäld dag på det datumet du faktiskt fyller år för att sedan använda allt krut på din födelsedagsfest. Då funkar det att skjuta upp det, men bara att skjuta upp det. Att fira sin födelsedag innan man fyllt år anser jag personligen att det inte funkar, men det är bara vad jag tycker. Skriv dom reglerna du tycker funkar bäst och börja med något själv vettja!

Övrigt att tillägga?
Ett födelsedagsbarn får aldrig betala tillbaka en skuld på sin stora dag. Detta för att undvika att personen i fråga som får pengarna inte ska hamna i intressekonflikt mellan pengarna och födelsedagsbarnets översittarroll för att sedan motvilligt efterskänka skulden till födelsedagsbarnet. Den situationen vill ingen hamna i.

Princip eller tvångstanke?
Princip såklart! Det här är finns till bara för att det ska vara roligt. Alla tjänar på det här i längden, var med du också!


...så, förvänta dig inget samtal från mig idag.

Spoilervarning för Final Fantasy VII och Final Fantasy VIII samt mild spoilervarning för Final Fantasy IX och Breath of Fire 3.

Listan fortsätter över dom sämsta sista bossarna ever. Idag handlar det om en genre som generellt har svårt att få till det när det kommer till sista bossar:

4. Final Fantasy VII - Playstation, 1997
Grundreceptet för en sista boss i många rollspel är:

• Ta en vanlig fiende från spelet och ändra utseendet på denne

• Ge fienden nya attacker som heter "Armageddon", "Ragnarok" eller några andra ord för världens undergång

• Multiplicera skadan som fienden gör med tio

• Multiplicera hälsopoängen som fienden har med femtio

• Efter att fienden förlorat halva sin energi ska den genomgå en förvandling och bli något monsterliknande, ge fienden ytterligare en attack som heter "Insta-death"

• Kampen ska helst utspela sig ute i rymden eller i någon annan dimension

Där har du din sista boss! Så här ser det ut i typ alla rollspel, men jag har inget större problem med det receptet. Vad som dock ofta missas är att tydligt visa vad eller vem jag egentligen slåss mot. I Final Fantasy VIII är sista bossen en person som blir propert introducerad typ fem timmar innan slutet. Det är ganska kort tid med tanke på att spelet är ungefär 80 timmar långt. Sen att bossens motiv är urlöjligt gör inte saken bättre. Final Fantasy IX gör också fel på den här punkten, fast inte lika mycket. Rollspel behöver inte följa den här principen, det går faktiskt att gära riktigt bra sista bossar till rollspel. Se bara på Breath of Fire 3, komplett med svåra moraliska beslut att fatta och sedan motvilligt följa det valet man gör. En utomordentligt bra sista boss.

Jag skulle kunna lägga upp både del åtta och del nio på den här platsen också, men Final Fantasy VII är ändå värst, snacka om antiklimax! Eller vadå antiklimax, hela spelet är som ett enda stort antiklimax efter alla hyllningar jag hört om det från alla håll. Som sagt, ett överskattat spel. Sephiroth, som skurken heter, introduceras som tur var tidigt i spelet och börjar riktigt intressant. Men allt eftersom spelet fortsätter blir han bara tråkigare ju mer emo han blir. Till slut vet jag inte vem han är, bara att han är väldigt emo. Fighten utspelar sig i mitten av planeten och jag känner ingenting för den jag håller på att döda. Jag klarade honom på första försöket, alltså var han också alldeles för lätt.

Ett plus för låten som spelas under bossen. One-Winged Angel, som fått en orkestrerad version, är riktigt bra. Men sista bossen i världens mest överskattade spel är ändå riktigt riktigt dålig.

Det lagades mycket mat till Tjugofyrakyrkans nyårsfest. Pajer, kycklingfiléer, quornfiléer, lax, potatis, såser... ja, en massa mat helt enkelt. Det var jag och killen som är ihop med hon som fick gå från Alby till Tumba under den värsta snöstormen förra året. Under dom många lugna stunderna då maten antingen marinerades eller gräddades i ugn så pratade vi väldigt mycket. Tv-spel är alltid ett ämne jag gärna kommer in på och det gjorde vi.

Han har en historia av tv-spel bakom sig men har inte satt sig in i en ny konsol under hela 2000-talet. Den främsta orsaken är tydligen den för höga tröskeln som utgörs av kontrollernas ökande komplexitet. Den reaktionen är jag helt med på, speciellt om man spelade mycket under 80-talet då kontrollerna sällan hade fler än 10 knappar.

Nu har utbudet på knappar nästan fördubblats (17 knappar på Sonys och hela 18 på Microsofts), plus att två joysticks i princip är obligatoriskt. Plus att majoriteten av knapparna på handkontrollerna är tryckkänsliga och reagerar olika beroende på hur hårt du trycker på dom. Plus att både Nintendos och Sonys handkontroller reagerar på rörelser vilket därför tvingar spelaren att tänka på hur man håller handkontrollen. Det här är inte helt lätt alla gånger, även för mig som håller i en handkontroll nästan varje dag.

Jag hann till exempel spela Killzone 2 i drygt 50 timmar och tyckte hela tiden att snipern (krypskyttegeväret) betedde sig konstigt innan jag fattade. När man tittar genom kikarsiktet sköts finmotoriken genom handkontrollens rörelser, alltså dina handleder. Perfekt för dom pyttesmå rörelserna som kan krävas av en när man sniprar (kryppskyttegevärar).

Men visst kan detta avskräcka många som annars gillar att spela tv-spel. Det är nog ingen slump att handkontrollen till Nintendo Wii (som så passande kallas Wiimote) "bara" har 12 knappar (13 om man ska vara petig) och kräver oftast bara en hand.

Jag anser att problemet egentligen inte är att handkontrollerna har så många knappar och funktioner, problemet är att så många spel använder sig av allihop. Det är alltid befriande när kontrollen är så pass optimerad (optad i nördspråk) att några knappar inte alls används. Alla knappar behövs faktiskt inte alltid.

Några dagar senare hittade jag en seriestripp som perfekt visade detta problem (även fast en Playstation 2-kontroll inte känns så 2009). Perfekt för dig också som bara tittar på bilderna när jag skriver om spel.

Hör och häpna, sitter ni ner och stoppa pressarna på en och samma gång!

Jag var inne på ett forum som diskuterade laktosintolerans, ett av inläggen skrevs av en kille som testat Prolaktas i ett par månader och var helt sjukt nöjd med det. Han länkade vidare till hemsidan där det såldes och jag blev direkt intresserad:


Prolaktas är tabletter som inte bara innehåller laktasenzymer (som många andra hjälpmedel endast innehåller) utan även probiotikan bacillus coagulans. Den här nyttiga bakterien bosätter sig i tunntarmen och lever där mellan tre och fem dagar. Det är dock deras 24 första timmar vid liv som är mest intressanta, då är nämligen dessa bakterier en hejare på att bryta ner laktos.

Det betyder alltså att om jag tar en (eller kanske två) tabletter varje morgon så har jag en armé i min tunntarm som tar kål på laktos och allt vad det heter under resten av dagen.

Visst är det enkelt att bli skeptisk av en halvdan hemsida (supermegajätteful enligt vissa kan jag tänka mig), men när jag hittade samma produkt på Apotekets hemsida så var allt klappat och klart. Jag har precis beställt ett testpaket på två veckor för 40kr.

Fortsättning följer...

Jag har nämnt det här tidigare men inte lika utförligt.

I Sverige är det ingen lag på att skriva ut laktos i innehållsförteckningar. Därför gäller det att leta efter orden som superspionen laktos använder som täckmantel. En spion som, likt ett Trojanskt virus, tar sig in i kroppen utklädd till något annat för att sedan utföra diverse sabotage.

Än så länge har jag bara hittat laktos utskrivet på en typ av innehållsförteckning, nämligen Master Foods (Snickers, Twix, Bounty och Milky Way). Men laktos finns gömt i många andra produkter utöver alla självklara exempel (mjölk, fil, ost, smör).

Ord så som mjölksocker, mjölkpulver, skummjölk, skummjölkspulver, torrmjölkspulver, vassle och vasslepulver bär alla mer eller mindre på laktos. Vegetabiliskt fett kan ju tyckas vara fritt från laktos men producenten kan i många fall slarva på den fronten då faktiskt även det kan innehålla laktos.

Så det gäller att passa sig.

Jag var som sagt arbetslös hela sommaren. Bra tider, check! Sen fick jag jobb som lärarvikarie på något magiskt sätt. Perfekt sysselsättning under tiden som jag sökte jobb. Rätt som det var, fick jag samtal från ett bemanningsföretag som ville ha in mig på intervju.

Jag fick samtalet en fredag, intervjun ägde rum på måndagen därpå. Jag fick besked om att jag var anställd samma torsdag och skrev på papper dagen efter. Sen började jag jobba måndagen därpå. Allt gick väldigt fort och helgen innan jag började var jag och min fru ute på stan och köpte vuxenkläder för tusenlappar. Svarta byxor, V-ringade T-shirts, slipsar, skjortor och kavaj, ojojoj! Nervös som en praoelev gick jag till mitt första jobb med en strikt klädkod.

Jobbannonsen beskrev jobbet som "ambulerande receptionist" och det beskriver det ganska bra. Men så fort folk presenterade mig för andra svarade dom ofta "Så du är den nya backupen?". Rent formellt jobbar jag alltså i det här bemanningsföretagets backuppool. När folk blir sjuka, tar semester, blir lediga behöver arbetsplatser fyllas omedelbart och det är där jag kommer in. Jag ska på väldigt kort varsel (två timmar) kunna åka ut till arbetsplatser som behöver en receptionist, växeltelefonist eller hjälp på kontorsservice. Det rör sig om företag över hela storstockholm. På köpet kommer en större kännedom om vår huvudstads geografi. Skönt att bygga på min lokalkännedom inne i city och därmed jämna ut kunskaperna om städer i mitt huvud. För tre år sedan hittade jag bättre i Vice City än vad jag gjorde i Stockholm City (Vice City finns inte på riktigt).

Home sweet home

Den här arbetsuppgiften kräver såklart att jag är upplärd på dom ställena det är tänkt att jag ska fylla igen. Det innebär att jag blivit upplärd på över tio arbetsplatser sen jag började i mitten av oktober. Fler arbetsplatser blir det i jämn takt. Det innebär drygt tio olika rutiner, regler och klädkoder. Du vet säkert om känslan att vara ny på en arbetsplats. Tänk om den tiden aldrig riktigt skulle upphöra utan du skulle aldrig kunna få hel koll på saker och ting. Ungefär så är det, fast inte så farligt och jobbigt som det låter.

Varje dag frågar folket på arbetsplatsen var "hon som brukar vara här är någonstans" eftersom dom behöver hjälp med något som jag absolut inte kan hjälpa dom med. Därför har jag forskat fram ett ytterst trevligt och humoristiskt sätt att ursäkta mig för att jag inte har koll på saker och ting, utan att visa tecken på osäkerhet och nervositet. Det kanske är lätt att göra över telefon men desto svårare när jag sitter i en receptionen och möter människor ansikte mot ansikte. Minst sagt karaktärsutvecklande!

Jag trivs på mitt jobb och jag trivs ännu mer med att ha ett jobb. När jag blev arbetslös ville jag verkligen inte börja jobba i butik igen. Det hade känts som ett steg tillbaka. Istället fick jag hoppa in i en helt ny bransch, träffa helt nya människor och syssla med helt andra arbetsuppgifter. Jag är tacksam!

Med alla dessa klädkoder känns det som att jag ska ta studenten varje dag jag går hemifrån. Med min nya garderob har också en gång fått höra att jag liknar Tim från Braid.

 

På G med grymt snygg slips och konstig hållning med armarna

 

Gunner på hype.se sammanfattade mitt jobb väldigt bra med dom här tre meningarna:

 

"Iktos jobb är btw kanon. Han åker till olika företag och räddar dagen för dem.

Han är alltså konstant en uppskattad person."

Har du inte klarat Half-Life, sluta läs här. Här kommer det skrivas öppet och fritt om vad som händer i slutet av det spelet. Utöver det, milda spoilervarningar för alla Half-Lifeuppföljare.

En sista boss kan komma att definiera hela spelet som ligger bakom den. Den ska summera hela upplevelsen och erbjuda en svettig utmaning som helst inte ska klaras på första försöket. Enligt min mening ska en sista boss ta minst 4-5 försök innan man börjar närma sig att klara den. En sista boss kan mätas i hur stor/episk/läskig/äcklig/svår den är. Sedan är det förstås viktigt hur det byggs upp inför den. Vem är sista bossen? Vad driver honom/henne/den/det? Var utspelar sig kampen? Hur vinner man?

Mycket spelar in och jag tänkte härmed dela med mig av spelen som har dom fem sämsta sista bossarna någonsin. Jag har alltså personligen klarat alla dessa bossar så jag har full rätt att tycka som jag tycker. Låt oss börja med nummer fem på listan:

5. Half-Life - PC, 1998
Half-Life är fortfarande ett helt fantastiskt spel. Gordon Freeman är lika många delar sammanbiten professor med glasögon (då måste han ju vara intelligent) som knäpptyst och iskall mördarmaskin. Eller... mördarmaskin och mördarmasik, han kämpar egentligen bara för sin egen överlevnad. Grym är han iallafall, trots att han ännu inte fått varken repliker eller ben.

Det tråkiga är att efter en stenhård kampanj inom Black Mesa behöver man söla omkring i den parallela världen Xen i ungefär två timmar. Seg hoppfysik och oengagerande små pussel får mig till slut att inte längta efter vad som väntar i nästa rum.

Och bossen som väntar i slutet... stor suck och ledsen smiley. Varför måste jag döda honom? Vad har han gjort mig? Jag studsar runt på köttstudsmattor och tömmer mina magasin på ett jättefoster som leviterar i mitten av rummet. Segt, tråkigt och väldigt ospännande. Alltså allt som resten av spelet inte är.

Egentligen är det märklig att ett av dom bästa spelen någonsin har en av dom sämsta sista bossarna någonsin. Den kanske inte är så dålig jämfört med vad som kommer senare i den här listan. Men jämfört med resten av spelet är Xen-banan, och självklart sista bossen, bland det sämsta jag spelat. Den främsta anledningen till varför jag inte regelbundet spelar igenom det här annars utomordentliga spelet.

Jag tror att utvecklarna Valve tycker precis likadant. I första expansionen Half-Life: Opposing Force utspelade sig sista bossen i vår värld och i andra expansionen, Half-Life: Blue Shift, var det ingen boss överhuvudtaget. Hur många bossar har det sedan varit i Half-Life 2 och dess episodiska uppföljare? Just det, noll.

Egentligen klarade jag Braid då det släpptes i Augusti 2008, till Xbox 360. Tyvärr var det samma dag då GRINs (varning för subjektiv åsikt:) utsökta Bionic Commando Rearmed släpptes. Jag säger tyvärr eftersom det aldrig är bra när efterlängtade titlar släpps tätt inpå varandra. Då behöver dom slåss om köparnas uppmärksamhet och det förlorar båda spelen på.

 

Extra mycket tyvärr då Braid fick bättre betyg och överskuggade därmed Bionic Commando Rearmed annars väldigt bra betyg.

Braid var exklusivt till Xbox 360 och Windows ända fram till den 17:e November 2009 då det släpptes till Playstation 3 i Europa. Jag köpte det direkt för att få spela det igen. Och för att få troféer, såklart. Nu har jag även spelat igenom det med min fru och på ett litet sätt fått uppleva denna guldklimp på nytt. För nog är det underbart alltid, ett fenomenalt spel.

Du spelar som Tim, en man som letar efter sin försvunna prinsessa. Du kan springa höger och vänster, klättra upp och ner, dra i spakar och, sist men inte minst, manipulera tiden. Alla nämnda kommandon förutom det sista är väldigt simpla och lätta att sätta sig in i, vem har inte spelat ett plattformsspel tidigare? Men det är tidsmanipulering som är den här kakans fyllning. Men just när du tror dig ha koll på reglerna kring tidsförvrängning så skrivs dom om till nästa bana, som det bara finns sex stycken av. Men varje bana har unika regler som gör dom väldigt olika varandra. Förvänta dig huvudvärk, på ett bra sätt!

Inget av Braid är utspätt, det är 100% nya idéer hela tiden. Det gör det till ett ganska kort spel, men med ett så kompromisslöst tänkande kring spelets uppbyggnad spelar det ingen roll. Varenda sekund av spelet är lika mycket utmaning som njutning. Inga pussel repeteras senare i spelet i en svårare tappning, det är väldigt ovanligt i ett pusselspel.

Braid är vackert och mystiskt, det är inte enkelt och lustigt. Visst, dom uppenbara Super Mario-influenserna får en att dra på smilbanden, men det ligger hela tiden en tyngd och svärta över spelet. Vem är prinsessan? Vad hände egentligen med henne? Var det något som Tim gjorde? Hur fungerade deras relation när dom var tillsammans? Vad är det för misstag som Tim hela tiden pratar om?

 

Jonathan Blow, moderhjärnan bakom detta spel, gjorde handlingen medvetet luddig för öppna upp för tolkning. Fegt kan tyckas men det har faktiskt skapat många intressanta diskussioner på forum världen över. Trots det luddiga kunde jag inte undvika att bli väldigt gripen av Braid. Det tar upp ämnen som misstag, förlåtelse och oskuld på ett sätt som känns väldigt vuxet. Musiken i spelet är ljuvlig.

Jag vill inte avslöja för mycket för jag vill visa det här spelet för så många som möjligt. Braid är nämligen ett spel som är enkelt att sätta sig in i, men nästan omöjligt att förstå helt. Jag vill att så många som möjligt ska få chansen att ta reda på var prinsessan tog vägen, eller åtminstone skapa sitt eget svar på den frågan.

Braid kostar cirka 90 kronor och är bland dom bästa spelen jag spelat.

Choklad är gott. Mjölkchoklad är godare. Marabou mjölkchoklad är godast.

Vad är det?
Jag köper inte en Marabou chokladkaka som är avbruten någonstans.

Varför?
För då har chokladkakan förlorat sin själ. Jag förstår att det här kommer som en chock för dig men varenda en av Marabous chokladkakor har en själ. Och när den bryts första gången så rymmer den och kommer aldrig mer tillbaka.

 

Sen förstår jag att det här också kommer som en chock för dig men döda ting kan även dom ha en själ. Kolla bara på 'Kan du vissla Johanna?', där köper huvudpersonen (som för övrigt frågat chans på min lillasyster och då fått nobben) en cigarr med själ. Aha!

När, var, hur?
Detta gäller endast mig och då jag ska betala för en Marabou chokladkaka. Marabou choklad smakar alltid lika gott, med eller utan själ. Det betyder att jag kan bli bjuden på choklad som blivit bruten av någon annan än jag. Det betyder också att det jag främst betalar för när jag köper en Marabou chokladkaka är att få lämna affären med dess själ intakt.

Hur uppkom det?
Under min crush på högstadiet åt jag lite överdrivet mycket Marabou choklad. Jag använder varje ursäkt jag kan hitta för att stoppa i mig så mycket av deras choklad som möjligt. Ursäkterna blir tyvärr svårare och svårare att hitta då mjölkchoklad ligger på tvåa på min Most Wanted-lista över laktosbovar.

Undantag?
Inte sen jag började med det för drygt 10 år sedan.

Övrigt att tillägga?
Det här med att alla Marabou chokladkakor har en själ, jag tror inte det på riktigt. Jag tycker bara om deras choklad så sjukt mycket.

Princip eller tvångstanke?
Även fast själsnacket är en barnslig ursäkt så kvarstår faktumet att jag inte köper avbrutna Marabou chokladkakor. En princip skulle jag säga, trots att det för dig kanske ser ut som en tvångstanke. Den får stanna.

I det här spelet styr du små bladlöss som ska samla pollen i små behållare för att sedan se blommor och andra växter blomma ut. Du kan sedan klättra på dessa nya växter för att nå nya höjder och samla fler saker. Spelet fick snabbt smeknamnet "pollenspelet" av mig och vännen jag spelade med.

Pixeljunk Eden, eller pollenspelet, går att spela upp till tre samtidigt. Inte fyra, vilket är ganska konstigt. Vi var två som spelade det och spelet var ganska svårt i vissa perioder. Inte svårt på det normala sättet att det blev svårare ju längre man kommer i spelet. Det var istället svårt någonstans i mitten och blev sedan lättare igen lagom till slutet. Kanske för att vi blev bättre på det, jag vet inte. Man kan hoppa, svinga sig i silkestråd och... det var allt. Men det är inte enkelt för det.

Spelet har en egen look och skön musik. Tyvärr introducerade det lite för lite nya spelmoment under spelets gång för att hålla intresset uppe. Inlärningskurvan gick lite upp och ned då banorna i mitten var mycket svårare än banorna i slutet.

Det var ett ganska bra spel som var värt att spela igenom, men i slutet kände vi båda två att vi bara ville klara det så vi kunde gå vidare till nästa spel. Borderlands låg nämligen och väntade på oss i horisonten. Så, nu är vi klara med det och är mitt uppe i Borderlands.

Nämnde jag också att pollenspelet var det första spelet till Playstation 3 som släpptes med troféer? Word.

December 2009 var välfylld med förrförra årets julklapp, nämligen upplevelser.
Har du inte sett Avatar ännu, läs på egen risk.

Det började med Regina Spektor på Cirkus den 7:e december. Jag hade innan konserten inte aktivt lyssnat på Regina Spektor någonting. Men jag kände ändå igen majoriteten av låtarna tack vare timmar av passivt lyssnande (min fru älskar henne och vi bor inte stort). Efter en glad men ganska intetsägande försinger/songwriter (får man väl säga när det inte gäller band) befolkades scenen av en trummis, en violinist och en cellist. Strax därefter kommer Regina och sätter sig vid pianot och börjar spela. Denna ensemble återskapade hennes mest kända låtar, en efter en kunde jag pricka av listan över dom låtar som fastnat i mitt huvud dom gångna månaderna.

Hon rörde sig mellan pianot, synthen, elgitarr och fullt acapella men konserten var som bäst då hon satt framför pianot och fick full komp från dom andra på scenen. Vissa delar av konserten var överväldigande, det kändes som att tårar var på väg ibland. Cello är ett så vackert instrument. Resten av konserten var väldigt bra, helt klart värt pengarna. Jag har nu aktivt börjat lyssna på Regina Spektor hemma på Spotify.

Månaden fortsatte sedan med Avatar i 3D i salong 1 på Rigoletto den 18:e december. Den här filmen har jag ju pratat om tidigare och med så höga förväntningar är det mycket som kan gå fel. Men när James Cameron levererar i tre dimensioner efter tolv års frånvaro sitter jag alltså där andfådd, tagen och imponerad. 3D-effekterna gör filmen till en mer uppslukande upplevelse, så här borde varje storfilm upplevas! Musiken är maffig och ibland också mysig. Handlingen är enkel och förutsägbar, men karaktärerna och effekterna bär ändå fram den på ett värdigt sätt. Parallelen till Dansar med vargar är träffande, en liknelse som regissören faktiskt instämmer till.

På tal om karaktärer är Neytiri en grym sådan som äger Jake Sully typ varje dag i veckan. Hon behöver liksom inte bli räddad av mannen, skrikandes från något läskigt monster. Nej, hon är helt enkelt stark, modig och grym. James Cameron är bra på kvinnliga badasses, kolla bara på Sarah Connor i Terminator 2 eller Ripley i Aliens, två karaktärer som blev ännu coolare efter sina första filmer.

Avatar är verkligen inte den bästa film jag någonsin sett, inte ens den bästa film jag såg 2009. Men den är väldigt bra och måste ses. Inte nog med att den måste ses, den måste även ses i 3D. En värdig film att bli nummer 1500 på min lista över sedda filmer. För övrigt är den sista actionscenen helt sjukt spännande, heeeeelt sjuuuuukt spännande.

Jag har också tänkt mycket på hur filmen påverkade min syn på spelet. Jag tror att spelet blev ganska mycket bättre av att ha sett filmen precis innan. Det surfade på vågorna som filmen piskat upp.

Kort därefter blev det Eddie Izzard på Hovet den 19:e december. Biljetterna inhandlades i början av Maj samma år, så väntan på Europas största ståuppkomiker blev lång. Från att av misstag ha slagit på TV:n och då såg slutet av en av hans shower hos mina kusiner för många år sedan har jag älskat Eddie Izzard. Jag fick alla hans DVD:s till en födelsedag för ett par år sedan och mannen är verkligen ett geni på många punkter.

Men när han börjar sin show med att dela med sig av sitt egna beslut om att Gud inte finns fick resten av showen en helt annan infallsvinkel. Förstå mig rätt nu, jag har inte haft några problem med att han skämtat om bibelhistorier tidigare, det har i princip alltid varit riktigt roligt. Men det har varit med lika stora portioner skämt om Pavlovs katter, Big Bang och James Bond. När han började kvällen med ett sådant konstaterande, snabbt följt av ett "om han nu vill motbevisa detta får han väl komma ner på scenen här och nu... nej, det funkar aldrig" *publiken jublar*, så känns alla följande skämt om till exempel Noas ark mer hånande än roliga. Det är kanske här gränsen drogs för mig, den gränsen jag letat efter tidigare.

Kvällen fick förstås ändå en del skratt, men jag blev faktiskt besviken. Kvällen sammanfattades bra av min storebror precis innan vi skildes åt:


Denna fullspäckade månad avslutades med Cosi fan tutte på Kungliga Operan den 26:e december. Tydligen ska det vara Mozarts mest kända opera, men vad vet jag. Tack vare en tradition hos mina svärföräldrar blir hela familjen, på min frus sida, bjudna på något kulturellt evenemang varje julhelg. I år blev det alltså opera på första raden, nästan i mitten. Det var nära nog att se musikerna kolla sina mobiler och höra dirigenten frusta till innan extra yviga rörelser.

Själva historien hade inget att säga, det var en komedi som jag inte skrattade åt. Men musiken och sången var av väldigt hög klass. Oavsett vad jag tyckte om själva historien som berättades är ändå opera en upplevelse. Att sitta där i finkläder, beundra alla utsmyckningar i taket, lyssna och se på saker som skapas här och nu. Det får man inte i många andra sammanhang. Min blick färdas, på dom 15 meter det är till scenen, flera hundra år bakåt i tiden. Det som hände på scenen kändes inte nutid. Jag riktigt kände lukten av alla sekler som detta berättarsätt gått igenom. Bara en sådan känsla gör hela besöket värt det.

Sammanfattningsvis tänkte jag försöka ställa alla dessa olika upplevelser mot varandra. Då gör jag det enkelt för mig och rangordnar dom i den ordning jag upplevde dom. Yes, Regina Spektor var steget över Avatar. Hennes musik var verkligen helt otrolig vid sin absoluta höjdpunkt. Det var en konsert jag inte kommer glömma.

Det här får jag pluspoäng hos min fru för att säga. Men det spelar ingen roll, jag tokgillar Regina Spektor iallafall.

På papperet ser 2009 inte särskilt bra ut för mig och min fru.

Bilen som jag och mina syskon fått från vår mormor blev stulen, och krossad.

Vi var inne på akuten fler gånger än en hand kan räkna. Ena stunden var det aggressiv magknip och annars var det andnöd och svår hosta. Oavsett vad kunde inte läkarna fastställa vad det var, trots en miljon blodprover och röntgenbilder.

Jag var arbetslös i över tre månader och gjorde inget annat vettigt än spela Killzone 2 långt in på natten, varje natt. Jag bytte jobb, och sen gjorde jag det igen.

Min fru fick nog av sömnlöshet och bytte jobb. Sen fick hon nog av besök till akuten och bytte jobb igen.

Men här är vi nu, starkare och stadigare än någonsin, redo för nya utmaningar. Redo att fylla det här året med det som 2009 saknade. Redo att möta världen med hakan högt. Jag är så glad att jag har framtidstro!

Jag trodde inte att jag skulle hinna med en till, men det här blir garanterat min sista recension för i år! Vad jag tyckte om filmen? Det får du vänta tills nästa år för att veta. Jag håller på med ett inlägg om det, så det kommer.

Tydligen är det många som spyr galla över det här spelet, men det känns som att många tar på sig extra kritiska glasögon framför filmlicensspel. Antagligen för att inte bli besviken eller något, jag vet inte. Jag tycker iallafall att det här är ett innehållsrikt och bra spel.

Du som inte sett filmen kan vara lugn, spelet utspelar sig två år innan filmen och recensionen avslöjar inget av filmens handling. Men om du inte vill veta vad hela avatargrejen går ut på, läs den inte.

Min recension är nu uppe.

Gott nytt år!

Flemingsberg har för mig alltid varit ett område att passera. Förutom ett undantag har jag aldrig varit där regelbundet. Visst, akuten och passfotografering finns, men båda dom sakerna vill man ska ta slut så fort som möjligt. Det finns heller inga spännande matställen där. Jag har upplevt det som en stor samling gråa faciliteter och orangefärgade höghus.

Men när jag tänker efter är Flemingsberg en samlingsplats för oerhört många människor. Huddinge sjukhus, jättemånga anställda och sjukt många sjuka. Tre högskolor, tingsrätten och polisen. Tusentals och åter tusentals olika människor som rör sig på området varje dag.

Alldeles nyligen öppnades det upp ett Wayne's Coffee på Flemingsbergs station. Där går det nu att sitta och smutta på sin kaffe samtidigt som pendeltågen passerar förbi under en.


En annan ganska så färsk nyhet är Subway som öppnat upp dörrarna en bit längre in i högskoleområdet.

För mig är det här tydliga tecken på att Flemingsberg verkligen är något att räkna med. Detta är bara början av en stor förändring som ska ske här dom kommande två decennierna. Detta tack vare satsningen som kommer att göra Flemingsberg till en ny stadskärna i Stockholmsregionen. Det känns som att fokuset skiftar från att se Flemingsberg som en enkel förort till att istället  tänka det som ett nav för kommunikation, studier, hälsa med mera.

Mitt bland all denna växtvärk som snart kommer drabba Flemingsberg kommer det finnas en kyrka som vispas in bland all förändring. En kyrka som följer med utvecklingen, anpassar sig och är relevant för alla människor som dagligen rör sig i området. En kyrka vars byggrund består av en mäktig och kärleksfull Gud, vars byggstenar består av vänskap mellan vanliga människor. Denna vänskap blir levande under vardagen på helt vanliga platser, till exempel när man tillsammans tar en kaffe på Wayne's eller en exotisk macka på Subway.

Tjugofyrakyrkan har snart avslutat sitt första år som kyrka. Året har egentligen bara bestått av att ta ett rejält kliv ut på en språngbräda. Följ med oss nästa år då vi tillsammans når nya höjder!

Gamla Testamentet, boken Jesaja, kapitel 43, vers 19:
"Nu gör jag något nytt. Det spirar redan, märker ni det inte?
Jag gör en väg genom öknen, stigar i ödemarken."

(Psst, kom till vår nyårsfest, du och alla du tycker om är välkomna! Maten kommer till stor del vara lagad utav mig, förvänta dig inget annat än excellens)