På kontoret pågår en ständig konflikt mellan talspråk och skriftspråk. Vad ska du använda dig av när du pratar med kollegor över Skype? För att inte tala om när diskussioner går fram och tillbaka mellan svenska och engelska. Väldigt förvirrande.

Men jag har upptäckt ett särskilt fenomen som har med orden 'och' och 'att' att göra.
Oj vilken konstig mening.

Ett exempel: Om du ska säga "bra att ha", hur uttalar du det då? Troligtvis "bra o ha", som oss andra.

Grejen är den att en del människor (för även dom är människor) har börjat tro att o:et i "bra o ha" är ett 'och'.
Det är här som språkövergreppen tar vid...

I många chattfönster från kollegor har jag bevittnat detta fenomen.
"Det vore bra och kolla det"
"Klara den här banan utan och dö"
"McDonald's skulle vara gott och äta"

Alltså, det är som om någon har gått in i ditt Word-program och gjort så att varannat 'att' blir ett 'och'! Meningarna blir helt skruvade!

Frågan är ifall jag ska plocka upp fanan och leda korståget mot detta sparkande på det svenska språket, eller bara sky det som pesten i det tysta.

Och nej, inte 24kyrkan. Då skulle vi ständigt behöva försäkra människor om att dom måste lita på oss... eller vad mer för skämt relaterat till serien 24 kan du komma på?


Under våra samtal gällande namn så är det just Tjugofyrakyrkan som fastnat för mig. Det ligger bra i munnen, samma typ av sje-ljud i 'tjugo' och 'kyrka', plus att 'fyra' och 'kyrka' halvrimmar lite sådär på ett skönt sätt.

Sist men inte minst kräver namnet en alldeles lagom lång förklaring om vad det betyder.

Vi vill nämligen vara kyrka tjugofyra timmar om dygnet, vi vill vara kyrka när vi träffas och dricker te, vi vill vara kyrka när vi träffas och ber, vi vill vara kyrka när bjuder in människor i våra hem. Vi vill helt enkelt vara kyrka hela tiden, inte bara mellan elva och två på söndagar.

Det var faktiskt så den första kristna församlingen fungerade.


Det var väl ganska lagom långt?

Jag och min fru ägnar gärna en kväll åt att konstant föra handen fram och tillbaka mellan skålen full av ostbågar och den vidöppna munnen. Självklart gör vi regelbundna vätskekontroller bestående av Coca Cola (ostbågar och Coca Cola är gifta och kommer leva lyckliga alla sina dagar). Oftast äter vi tills någon av oss börjar må dåligt... konstigt det där med frosseri.

"Jag mår faktiskt ganska dåligt när jag ätit ostbågar" tänkte jag sist vi hade proppat i oss. Värt att nämna är att jag blivit bättre att skilja mellan 'för mycket av det goda'-dålig och laktos-dålig.

Så jag tog mig en titt på förpackningen och gissa vad stod som ingrediens nummer 5?

Mjölksocker såklart! (går även under namnet laktos).

Jaha... det var ju tråkigt. Tills jag blivit av med min intolerans (för Gud helar och upprättar) så får jag trösta mig med dessa punkter:

• Jag får kass andedräkt av ostbågar.
• Ostbågar fastnar på, i och mellan alla mina tänder.
• Ost som snacks liksom? Hur går det ihop?

...Nåväl, vad är en skål med ostbågar framför TV:n?

 
Jag försökte länge att tycka om Resident Evil-serien, jag försökte verkligen. Det var troligtvis en blandning av den kassa styrningen och alla stela pussel som höll mig tillbaka.

Allt detta var innan del fyra kom och rockade min värld. Resident Evil 4 är ett sånt där briljant spel som du spelar tills du klarat det, punkt slut. Ett fantastiskt spel, det bästa spelet jag spelade 2005.

Nu har jag klarat femman och det är i stort sett Resident Evil 4 HD i Co-op. Det hade jag ingenting emot alls, det var ett nöje att spela det. En stor del av det nöjet var just samarbetsläget, att klara spelet med en vän och det var precis så jag tog mig igenom det. Jag, sittandes i min soffa och min vän, sittandes i sin soffa (var det Linköping?) körde vi och det var verkligen jätteroligt.

Äntligen fick jag också användning av mitt Sony Headset jag fick i julklapp av, tro det eller ej, min svärmor.

Vi i församlingen har under dom gångna veckorna spenderat mycket tid med att måla upp själva kärnan av vad vår kyrka ska stå för. Vi har skrivit upp nyckelord och pratat om dom sinsemellan, pratat och umgåtts med Gud, sjungit lovsång, delat nattvard, bett för varandra och läst i Bibeln tillsammans. Eftersom det vi pratat om fortfarande är så abstrakt och består mestadels av drömmar, tankegångar och värderingar så har jag haft det svårt att skriva om det.

Men när vi i Onsdags hade en summering av alla nyckelord så avslutades det med att vi alla var rörande överens om vem som ska omfamna och understryka alla dessa ord, nämligen Jesus. Vi vill att vår kyrka ska göra som Jesus gjorde när han gick på jorden. Utan Jesus kommer vi ingenstans, utan Jesus kan vi packa ihop och dra, utan Jesus är allt i onödan.

Tack Jesus!

Och *poff* sa det så var vi helt plötsligt förbi den första fasen i vår församlingsplantering.

Det var nära att jag skrev "En hyllning till Basshunter" som överskrift men det skulle likställa honom med Sonic, och det vore sannerligen en överdrift.

Men jag vill ändå tillägna en tanke åt Basshunter. Jag talar naturligtvis om mannen bakom låten 'Boten Anna'. Idén till låten kom efter att Jonas 'Basshunter' Altberg förolämpat en tjej han då trodde var ett datorprogram, skriver Svenska Dagbladet.
På något sätt lyckades jag undkomma den här låten dom första månaderna den fanns. Det kanske är därför jag aldrig kommer glömma när två vänner spelade upp den för mig för första gången.

Det började med att vi sommaren 2006 satt i en av mina vänners pojkrum och dom satte på en parodi på låten. Nu minns jag inte hur den gick men den lät ungefär likadant och gjorde sig lustig över att Basshunter inte uttalar ordet 'bot' rätt. När dom märkte att jag inte förstod skämtet insåg dom att jag inte hade hört 'Boten Anna'. Dom satte på den och vad som följde är historia.

Tro nu inte att jag hamnade i extas eller någon annan euforisk känsla, så var icke fallet. För 'Boten Anna' är, med finast valda ord, en plojlåt. En ursäkt gjord till en skämtsam trancedänga. Jag skrattade gott när jag hörde låten och tyckte den lät rolig. Den riktiga reaktionen kom då mina vänner sa att samma låt spelas ute på dansgolven i Sverige, människor dansar till den här låten!

Jag trodde inte alls vad mina öron hörde. Basshunter hade verkligen intagit dansgolven. Och jag himlade med ögonen.

Men åren gick och fram växte en respekt för denna man, som för övrigt är typ två månader äldre än mig. Om jag lägger mitt misstycke till hans specifika musikgenre åt sidan för en stund kan jag säga att jag är glad för vad Basshunter har gjort. Att dra hela den här datanördskulturen in i rampljuset för en stund, göra den kommersiell, göra den tillgänglig. Jag gillar det. Att sjunga om botar, chatprogram och spelmoddar men ändå 'lyckas' som artist skulle inte vem som helst kunna göra.

Vilken annan artist har uppträtt både på Gröna Lund och Dreamhack och hållit sig på Englands topplista nästan lika länge som ABBA gjorde med Dancing Queen?

Alla som visar upp spelkulturen för vad den är och når ut till den stora massan lyfter jag på hatten åt.

Detsamma gäller 'The Adventures of Duane and Brando'. Två killar som gör raplåtar av gamla spel. En av deras låtar om Mega Man 2 fick en tillhörande video som fått över 100000 träffar på Youtube. När jag såg den här för första gången ramlade mina ögon ut ur mitt huvud. Om du vet något om Mega Man så ta en titt, tro mig, jag skulle inte lägga in en video här inne om jag verkligen inte menade det.

Större delen av 2005 och början av 2006 arbetade jag med spelförsäljning.
2007 började jag jobba med spelutveckling, älskar det och håller fortfarande på med det.
Nu har jag även fått börja skriva spelrecensioner åt hype.se, inget riktigt jobb men ändå något som jag länge velat syssla med.

Min första recension är nu uppe.

Frågan är nu, finns det något mer jag kan göra här i spelbranschen?