När jag flyttade hemifrån April 2007 sket jag fullständigt i att betala TV-avgiften, trots att jag ägde en TV, en tjock sådan. Mitt enda och dessutom lövtunna argument var att min pappa var delägare av lägenheten (behövdes för att hjälpa till med lånet) och han betalade ju TV-avgift så... då slapp jag.

Men nu i Januari skrevs samma lån över till mig och min fru, min pappa har längre inget med det att göra. Helt plötsligt fanns det inga argument kvar för det beteendet. Plus att vi fick, på grund av vissa omständigheter, hem ett inbetalningskort för TV-avgift.

Det står fortfarande en TV på TV-möbeln (det är ju det den är till för) och jag bet och svalde det sura äpplet helt.

För det handlar om vad som är rätt eller fel, inte vad som är dumt eller rimligt. Det här går i samma linje som mitt inlägg om nedladdning.

Jag betalar numera TV-avgiften och jag gör det för att det är rätt. Inte av någon annan anledning. Om jag gick efter 'dumt eller rimligt'-principen skulle jag fortsatt att inte betala TV-avgift för att det är dumt. Varför betala för en tjänst jag aldrig använder? Det betyder alltså att det är dumt att göra rätt.

I vårt samhålle växer åsikten om vad som är dumt eller rimligt och har på vissa områden passerat värderingarna kring ifall något är rätt eller fel.
Betala skatt? Dumt.
Betala för film? Dumt.
Betala för musik? Dumt.
Betala för TV-spel? Dumt.
Betala för TV-avgift? Dumt.
Betala för busskort? Dumt.

Oavsett vad jag tycker om det så bör jag göra vad som är rätt. Så fort jag låter mina egna åsikter influera mitt handlande så säljer jag en bit av min moral. Våra egna åsikter har inget att göra med om vi ska följa lagen eller inte.

Jag tänker på det tillfället då Jesus får frågan om ifall vi ska betala skatt eller inte.
Matteus 22:19-21:
"Visa mig ett mynt som man betalar skatt med."
De räckte honom en denar, och han frågade:
"Vems bild och namn är det här?"
"Kejsarens", svarade de. Då sade han till dem:
"Ge då kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud".

I min mening handlar inte detta uttalande endast om att betala skatt till staten utan även om att betala pengar till dom som pengarna tillhör. Åka tåg? Betala tågbolaget. Titta på film? Betala filmbolaget. Etc etc.
Om någon har skapat något och vill ta betalt av mig om jag vill komma åt det så ska jag göra det, det är vad som är rätt. Jag tillägger:

"Ge upphovsrättsmannen vad som tillhör upphovsrättsmannen".

Jag har tidigare i mitt liv tyckt att det varit dumt att betala för allt det jag nämnde ovan tidigare men jag har bestämt mig för att göra vad som är rätt och steg för steg går jag i den riktningen nu. Jag är långt ifrån färdig men det känns bra, det känns väldigt bra.


...för övrigt så tycker jag att TV-avgiften är en fullkomligt idiotisk lag.

Det något speciellt med prylar. Dom kan skänka så mycket välsignelse och glädje men även framkalla så mycket frustration och ilska. En trådlös router, en mobil, en laptop, you name it. Om dom inte funkar som dom ska blir jag helt uppslukad i att få dom att funka.

Igår kväll prövade jag för första gången att föra över filmklipp till min nya mobil, Nokia 5800. Tvärtemot mina förväntningar funkade programmet som följde med mobilen bäst (prövade en del gratis program innan jag ens testade det). Resultatet i mobilen uppfyllde alla mina önskningar.

Med benen fulla av spring visade jag min fru som säkert blev imponerad, men långt ifrån lika mycket som jag. Vi låg i sängen och tittade ett tag, mina ben småsprattlade lite okontrollerat. Efter det var det sängdags men jag ville inte sova. Min kropp gick på högvarv och i magen snurrade det runt och runt.

Det här låter kanske jättekonstigt men det var precis så jag upplevde det. Det tog ett bra tag innan jag lyckades somna in.

Men jag vet att jag inte är ensam om detta barnsliga beteende. En vän till mig blev en gång så överdrivet lycklig efter att ha fått igång sin trådlösa router att han var tvungen att dansa framför min kamera, med rumpan bar.

Det är något med dessa nedrans manicker.
Eller så är det något med dessa förvuxna småpojkar och deras leksaker.

När jag fyllde år häromveckan fick jag ett "presentkort" på Killzone 2 av tre vänner. En present jag är väldigt glad för eftersom detta enormt efterlängtade spel släpps om ett par dagar.

Faktum är att jag fick chansen att pröva det en kväll när jag lånade ett recensionsexemplar av spelet från en kollega. Så jag har redan lyckats roffa åt mig ett par Trophies. Det är spektakulärt, väldigt intensivt och vansinnigt snyggt.

Jag ser även fram emot att få använda mig av mitt trådlösa headset jag fick av, tro det eller ej, min svärmor i julklapp.

En annan sak jag har tänkt på är hur spelutvecklarna (Guerrilla Games) lyckats måla upp fienden i spelet som någon ondskefull men samtidigt extremt cool. Låt oss ta en titt på omslaget till första spelet:


Där har vi fienden, Helghastsoldater från planeten Helghan. Det är lätt att förstå att det här är skurkarna i spelet. Jag menar, masken på bilden är ju faktiskt pyttelite framåtlutad vilket tyder på allvarlig min vilket tillsammans med ögon i färgen orange tyder på fiende. Kristallklart.

Nej men seriöst, dom är riktigt coola och samtidigt ilskna. Jag gillar det skarpt. Lite som att ha en idol som du samtidigt är livrädd för.

Om det av någon anledning ändå skulle råda några tvivel om vem som är skurk så tar vi oss en titt på omslaget till uppföljaren:


Eh, ok. Här har vi en missnöjd person. Inte bara missnöjd utan ganska arg person. En person som vill skada mig, slå mig och under hela processen andas tungt genom sin gasmask.

Verkar han mer arg nu? Det beror nog på att han lutar sig framåt ännu mer än i första spelet.
Och ja, det är en han eftersom när en hon tittar allvarligt genom ögonbrynen/hjälmen så betyder det något helt annat än att kriga.

Under spelets gång är det lätt att dra paralleller mellan Helghastsoldaterna och deras hemplanet till Nazityskarna och deras imperium.

Faktum är att jag drar paralleller mellan Helghastmaskerna och ett annat imperiums maskar. Vi tar en titt:



Här har vi en Tie Fighter-pilot. Sätt ett par lysdioder i färgen orange bakom dom där svarta ögonen och vips har du en Helghastsoldat!


Men iallafall... det ska bli väldigt roligt att spela igenom Killzone 2.

På min arbetsplats byts det mellan språken väldigt ofta. Engelska på möten, engelska och svenska över Skype, svenska på lunchen, engelska i rapporter, hit och dit, höger och vänster.

Detta gör att språken blandas ihop och gränser suddas ut. Vissa ord är helt plötsligt lättare att tänka fram på engelska än på svenska, vilket leder till en del roligt ihopsatta meningar.

För det första finns det ju en del uttryck som svenska språket bestämt sig för att inte översätta. Exempel på dessa är single- och multiplayer (no no till enspelar- och flerspelarläge), options och feedback.

Plus att väldigt många ord vi använder oss av dagligen finns det ingen riktigt bra översättning till. Lösningen på det har blivit att ta det engelska verbet (för det handlar oftast om verb), lägga till ett a i slutet av ordet och till slut försöka uttala det så seriöst som möjligt. Tro det eller ej, det här är något som alla på hela företaget sysslar med, ända upp till chefspositionerna.

Detta har gett ord som assigna, resolva, loada, accepta, connecta, disconnecta, attacha och, herren på täppan, joina. Ordet joina används så frekvent på min arbetsplats att jag börjar tro att det är ett riktigt ord. Exmpel:
Vi sitter och väntar på dom två sista deltagarna i ett möte. Till slut kommer en av dom och säger:
"Vi kan börja, han hade en del saker kvar att göra. Han joinar senare"
Detta med en fullt allvarlig ton.

Vad jag vill komma fram till är att jag regelbundet tänker lägga upp vissa ord som dyker upp ibland och överraskar mig. Ord som kommer helt oväntat och krånglar till saker och ting helt i onödan. Den enda regeln för att få komma med är att det ska komma helt naturligt och utan humoristisk ton.

Det första blir ett ord som dök under julbordet förra året.
Negotiata, från ordet negotiate. Smaka på det.
Meningen som ordet dök upp i: "När började ni negotiata om det nya kontoret då?"
Antal fler stavelser än dess svenska motsvarighet "förhandla": 3

Ju fler stavelser du behöver lägga på för att säga ordet på engelska desto bättre.

Jag skrattade åt det ordet resten av den kvällen, trots att jag vid det tillfället hade en fru som låg hemma i kraftig lunginflammation.

Ända sedan det varit möjligt så har jag laddat ner film och musik. Det började med Napster, fortsatte med Kazaa, Morpheus, DC, DC++ och till slut Utorrent. Jag reflekterade aldrig riktigt över moralen kring det, jag bara körde på utan vidare eftertanke eftersom det är så anonymt och, för att inte glömma, "alla andra gör ju det".

Detta gav tillgång till musik och film på ett bekvämt och gratis sätt. Att lura dom stora företagen på sina miljonvinster kändes ballt, och att få tag på filmer veckor (ibland månader) innan dom kom ut var såklart häftigt det också.

Sen i December 2008 hände det något.

Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det, kanske att sanningen kom ifatt mig. Jag kom på att det egentligen inte finns något försvar mot att ladda ner upphovsrättsskyddat material. Jag ville liksom inte bara skratta lite generat och skaka på axlarna längre när någon frågade om varför jag egentligen gjorde som jag gjorde. En växande ansvarskänsla tror jag att det handlade om.

Då tog jag ett snack med min fru och vi kom överens om att sluta ladda ner film, och sen någon gång låta det beslutet sprida sig till musiken. Direkt kände vi en frid över oss, en oförklarlig känsla. Jag agerade inte på dåligt samvete eller skuld (vilket egentligen bara visar på hur van jag var att göra det), utan jag tog bara mitt förnuft till fånga. Det var ingen känslovåg som ledde fram till det, vilket också kändes bra.

Samma jul fick vi ett presentkort på Lovefilm.se i julklapp. Två månader gratis och titta på så många filmer som vi vill, vi får ha högst två filmer hemma samtidigt. När dom här två gratismånaderna går ut nu i Februari kommer vi utan tvekan fortsätta, men då blir det 199 kronor i månaden. DVD, Bluray, serier i massor. Smygreklam javisst, men det är dom verkligen värda. Så det lagliga substitutet för nedladdning kom som ett brev på posten, bokstavligen!

I början av Februari fick jag sedan en invite till Spotify. Helt plötsligt hade jag tillgång till mängder med musik, gratis och lagligt.

Jag har en bit kvar på vägen att helt och hållet rensa ut illegal nedladdning ur mitt liv, men på en dryg månad så kom jag en bra bit. Jag upplevde allt detta som att jag egentligen bara behövde fatta beslutet och så låg hjälpmedlen direkt runt hörnet. Det är så Gud hjälper oss, bara vi själva fattar beslutet så kommer Han direkt och hjälper till.

Det här var ett beslut hos mig, min fru och ingen annan. Så oroa dig inte för att få dömande blickar från mitt håll, inga sten i glashus här inte. Vad jag förmedlar är att jag har börjat gå åt ett annat håll.

Det går att spela dum, det går att inte låtsas som någonting. Det går att göra sin nedladdning till en protest av något slag, det går att tycka att polisen borde lägga sina resurser på viktigare saker än att få tag på nedladdare. Det går att tycka att spel, film och musik är alldeles för dyrt, det går att peka på alla andra förutom sig själv.

Men jag ville inte göra det längre, så bye bye Utorrent.

Little Big Planet är ett underbart spel. Det perfekta parspelet kan jag gå så långt att säga. Jag och min fru har spenderat många timmar med det, hon hjälper mig att jaga trophies och jag hjälper henne att jaga nya kläder och accessoarer till dom små liven. Vi har även blivit irriterade på varandra när någon förstör för den andre, men det är faktiskt ett tecken på ett bra spel.

Vad jag tänkte skriva lite om handlar om det här spelets release. Det var Sonys flaggskepp för 2008, spelet som skulle hjälpa till i Playstation 3-försäljningen. Alltså, ett extremt viktigt spel inför julhandeln. Datum för europeisk release var 27:e Oktober.

Helt plötsligt får Sony, dom ansvariga utgivarna av spelet, ett mail från en muslimsk organisation där dom berättar att text från Koranen sjungs ut i en sång i spelet.

"We Muslims consider the mixing of music and words from our Holy Quran deeply offending."

Mannen bakom sången, som själv är muslim, går ut i media och säger:

"It's quite normal to play music and be inspired by the words of the Prophet Mohammed"

Sony kliar sig lite på huvudet, tänker litegrann och kastar sig sedan efter saxen. Spelet drabbas av en global försening på ungefär två veckor. Detta sker då spelet är färdigtryckt och i princip är utskickat till alla butiker världen över och är redo för försäljning. Sångtexten klipps ut och spelet släpps i Europa den femte November 2008.

Vad hände här egentligen? Ett gäng muslimer (som gärna kallar sig själva för "We Muslims" för att visa att dom hade hela Islam på sin sida) blir förolämpade av Sony på grund av en låt som en annan muslim spelat in? Vad hade Sony med det att göra?

Om en muslim blandar musik med text från Koranen och även påstår att det är ganska vanligt betyder det att alla muslimer inte blir förolämpade av detta. Dialogen borde istället vara mellan muslim och muslim.

Att Sony ändå valde att klippa bort sången ur sitt spel blev då istället en fråga om censur än att "inte förolämpa någon". Istället för att ge rum för dialog gentemot muslimerna tryckte dom på den stora röda panikknappen och tog bort det helt och hållet. Spelet censurerades i mina ögon. Den här sångaren fick inte rätt att yttra sig, vilket är extra tråkigt med tanke på att det var muslimer som var först med att ha ett problem med det.

Jag tror att bakom Sonys agerande i den här situationen ligger en rädsla för muslimerna, en rädsla för allt vad Islam står för. Vid det här lilla försöket att blanda in Islam i en del av ett spel så backade Sony så fort det uppstod komplikationer. Genom den attityden och beteende kommer muslimerna förbli utstirrade och specialbehandlade, vilket är fel. Vi behöver sträva efter att kommunicera, inte bara reagera.

Förstå mig rätt, jag är ingen supporter av Islam, själv är jag kristen och tror på Jesus. Jag tänker bara på alla människor som får stå utanför samhället på många sätt, detta på grund av hur vi icke-muslimer ser på dom.

Hela den här situationen är väldigt lik Disney's reaktion till karaktären Sunflower i filmen Fantasia. När filmen kom år 1940 satt dom svarta i en liknande sitts som muslimerna gör idag, titta bara på bilden nedanför.



Där är Sunflower till vänster, i den här fantasivärlden är det tydligen det svarta centaursläktet som står för putsningen av hovarna.

1960 skulle filmen gå upp på den stora vita duken igen, den här gången lite smått redigerad. Sunflower fick inte vara med då. Disney kom nämligen på att i den här fantasivärlden ska ju det svarta centaursläktet självklart inte stå för putsningen av hovar, dom ska närmare bestämt inte ens existera. Inte nog med det, Disney har från den dagen förnekat att Sunflower någonsin varit med i filmen.

Slutet gott allting gott.