R.I.P. NISSAN SUNNY 1992 - 2009
Ingen misstänkt, inget ögonvittne, inga ledtrådar, ingen arresterad, bara en totalförstörd bil.
Vuxen vänskap
Vänskap byggs upp och frodas när jag spenderar tid med andra människor, det kan vi alla skriva under på. Betyder det att när jag är ifrån dessa människor bryts vänskapen, sakta men säkert, ner?
Visst låter det deprimerande men ibland får jag känslan av att det fungerar på det viset. Inte för vad som händer mellan mig mina vänner när jag är ifrån dom, utan vad som då händer inuti mitt huvud.
Har han verkligen tid att vara med mig?
Hur högt upp står jag i hans prioriteringslista?
Är han med på att inte göra något vettigt utan bara hänga?
Ser han verkligen fram emot att träffa mig lika mycket som jag ser fram emot att träffa honom?
När jag väl smiskar mig själv och mitt arsle ur vagnen, tar tag i saken och träffar mina vänner upptäcker jag ofta en sak.
Dom har tänkt precis samma saker om mig.
Då spenderar vi en kvart med att försäkra varandra om hur värdefull den ene är i den andres liv och vice versa. Sen träffas vi inte på tre veckor och är återigen tillbaka på ruta ett. Vad är detta? Varför gör jag så?
Mycket är nog för att jag är ovan att numera räkna tid ifrån mina vänner i veckor och inte längre i dagar. Det känns som att jag kan göra bättre ifrån mig, öppna upp fler kvällar och skapa fler luckor i min almenacka. Men livet är inte som för tio år sedan då jag var i mitten av högstadiet och träffade människor på en daglig basis. Då var skolan den gemensamma nämnaren för dom människorna jag umgicks med, det gick liksom inte att komma undan.
Nu för tiden är många av dom vännerna ett namn i min mobiltelefon, ett namn på MSN. Vad jag behöver fatta är att det är okej att det är så. Vi lever olika liv och kommer fortsätta göra det. Ingen idé att försöka upprätthålla vad som har varit utan acceptera vad som är och anpassa sig. Ingen mer stress och magont över att inte hinna träffas på 14 dagar, nu är det vuxen vänskap som gäller.
Inte som när Niko Bellic nekar ett parti biljard med sin kusin för att istället åka och skjuta skallarna av några smågangsters... och spelaren (läs: jag) får mer dåligt samvete av det förstnämnda än det sistnämnda.
Visst låter det deprimerande men ibland får jag känslan av att det fungerar på det viset. Inte för vad som händer mellan mig mina vänner när jag är ifrån dom, utan vad som då händer inuti mitt huvud.
Har han verkligen tid att vara med mig?
Hur högt upp står jag i hans prioriteringslista?
Är han med på att inte göra något vettigt utan bara hänga?
Ser han verkligen fram emot att träffa mig lika mycket som jag ser fram emot att träffa honom?
När jag väl smiskar mig själv och mitt arsle ur vagnen, tar tag i saken och träffar mina vänner upptäcker jag ofta en sak.
Dom har tänkt precis samma saker om mig.
Då spenderar vi en kvart med att försäkra varandra om hur värdefull den ene är i den andres liv och vice versa. Sen träffas vi inte på tre veckor och är återigen tillbaka på ruta ett. Vad är detta? Varför gör jag så?
Mycket är nog för att jag är ovan att numera räkna tid ifrån mina vänner i veckor och inte längre i dagar. Det känns som att jag kan göra bättre ifrån mig, öppna upp fler kvällar och skapa fler luckor i min almenacka. Men livet är inte som för tio år sedan då jag var i mitten av högstadiet och träffade människor på en daglig basis. Då var skolan den gemensamma nämnaren för dom människorna jag umgicks med, det gick liksom inte att komma undan.
Nu för tiden är många av dom vännerna ett namn i min mobiltelefon, ett namn på MSN. Vad jag behöver fatta är att det är okej att det är så. Vi lever olika liv och kommer fortsätta göra det. Ingen idé att försöka upprätthålla vad som har varit utan acceptera vad som är och anpassa sig. Ingen mer stress och magont över att inte hinna träffas på 14 dagar, nu är det vuxen vänskap som gäller.
Inte som när Niko Bellic nekar ett parti biljard med sin kusin för att istället åka och skjuta skallarna av några smågangsters... och spelaren (läs: jag) får mer dåligt samvete av det förstnämnda än det sistnämnda.
"Biljard? Ehh nä, jag har ett viktigt affärsmöte i ett lagerhus utanför stan om tio minuter. Sorry"
Idoler är också människor
När jag var liten var det tv-spel som gällde, för hela slanten. Tv-spel var något jag såg upp till, något fascinerande och engagerande som jag gav otroligt mycket tid och fokus. Tv-spelen var mina idoler helt enkelt.
Och som många idoldyrkande småungar fick jag en dag mötas av verkligheten att idoler också är människor. Eller, i mitt fall att det är människor som ligger bakom mina idoler.
1998 var GoldenEye 007 till Nintendo64 the shit! Jag spelade det som begynnande tonåring och älskade det, nästan avgudade det. Vårt grabbgäng träffades regelbundet och tokspelade tills vi drömde febriga drömmar om kostymklädda herrar som sprang omkring i diverse faciliteter och gamla tempel och sköt ner varandra med Walter PPK's.
När vi inte spelade det tillsammans lånade jag hem spelet (ja, jag ägde det faktiskt aldrig) och spelade det själv. Det var under ett sådant spelpass som det hände. Jag spelade Surface 2, banan som utspelar sig mitt i natten på ett stort snöfält. Jag sprang runt med en outtömliig källa av Proximity mines (minor som exploderar när man kommer nära dom) och kastade dom vilt runt omkring mig. På banan finns ett parabolhus man kan springa in i.
Där inne kastade jag minor på glasrutorna för att sedan skjuta sönder glasrutorna och se minorna falla till marken och explodera. Då hände det.
Spelet kraschade.
Jag satt med rymdskeppskontrollen i mina händer och stirrade på TV:n där spelet hade frusit på skärmen. Jag kunde inte fatta det. Spelet hade precis visat mig sin dåliga sida av brister och fel. Genast bröts min illusion av hur spel var perfekta paket av underhållning. Spel är också människor. Eller, spelutvecklare är också människor. Dom kan självklart inte garantera att spel ska fungera precis som man tänkt sig under alla tänkbara omständigheter. Detta hade jag inte ens tänkt på, förrän nu.
Jag kommer aldrig glömma den händelsen. Uppriktigt sagt blev jag faktiskt rädd när spelet frös. Min idol liksom!
Händelsen kan på ett sätt likställas med reaktionen min fru fick då hon hörde att Brian i Backstreet Boys var inlagd på sjukhus för ett problem i hjärtat. Detta var 1998, hon var elva år gammal och fick helt plötsligt se människan bakom idolen. Se sin idol bryta ihop och läggas in på sjukhus. En jobbig men nyttig upptäckt. Ungefär som när man i tonåren börjar inse att ens föräldrar också gör misstag och är, just det, helt vanliga människor med fel och brister.
Idag har jag kommit förbi händelsen, det känns skönt.
Jag höjer inte ens på ögonbrynen då jag lyckas krascha Mirror's Edge, Army of Two, Uncharted och hitta fatala blockeringsbuggar i Killzone. Det har nog också mycket att göra med att jag idag jobbar med spelutveckling och vet hur omöjligt det är att skapa ett bugg- och friktionsfritt spel.
Och som många idoldyrkande småungar fick jag en dag mötas av verkligheten att idoler också är människor. Eller, i mitt fall att det är människor som ligger bakom mina idoler.
1998 var GoldenEye 007 till Nintendo64 the shit! Jag spelade det som begynnande tonåring och älskade det, nästan avgudade det. Vårt grabbgäng träffades regelbundet och tokspelade tills vi drömde febriga drömmar om kostymklädda herrar som sprang omkring i diverse faciliteter och gamla tempel och sköt ner varandra med Walter PPK's.
När vi inte spelade det tillsammans lånade jag hem spelet (ja, jag ägde det faktiskt aldrig) och spelade det själv. Det var under ett sådant spelpass som det hände. Jag spelade Surface 2, banan som utspelar sig mitt i natten på ett stort snöfält. Jag sprang runt med en outtömliig källa av Proximity mines (minor som exploderar när man kommer nära dom) och kastade dom vilt runt omkring mig. På banan finns ett parabolhus man kan springa in i.
För dig som inte vet hur ett parabolhus ser ut
Där inne kastade jag minor på glasrutorna för att sedan skjuta sönder glasrutorna och se minorna falla till marken och explodera. Då hände det.
Spelet kraschade.
Jag satt med rymdskeppskontrollen i mina händer och stirrade på TV:n där spelet hade frusit på skärmen. Jag kunde inte fatta det. Spelet hade precis visat mig sin dåliga sida av brister och fel. Genast bröts min illusion av hur spel var perfekta paket av underhållning. Spel är också människor. Eller, spelutvecklare är också människor. Dom kan självklart inte garantera att spel ska fungera precis som man tänkt sig under alla tänkbara omständigheter. Detta hade jag inte ens tänkt på, förrän nu.
Jag kommer aldrig glömma den händelsen. Uppriktigt sagt blev jag faktiskt rädd när spelet frös. Min idol liksom!
Händelsen kan på ett sätt likställas med reaktionen min fru fick då hon hörde att Brian i Backstreet Boys var inlagd på sjukhus för ett problem i hjärtat. Detta var 1998, hon var elva år gammal och fick helt plötsligt se människan bakom idolen. Se sin idol bryta ihop och läggas in på sjukhus. En jobbig men nyttig upptäckt. Ungefär som när man i tonåren börjar inse att ens föräldrar också gör misstag och är, just det, helt vanliga människor med fel och brister.
Idag har jag kommit förbi händelsen, det känns skönt.
Jag höjer inte ens på ögonbrynen då jag lyckas krascha Mirror's Edge, Army of Two, Uncharted och hitta fatala blockeringsbuggar i Killzone. Det har nog också mycket att göra med att jag idag jobbar med spelutveckling och vet hur omöjligt det är att skapa ett bugg- och friktionsfritt spel.
Svengelska del 2
Ett ord som dök upp när jag och en kollega satt och spelade spel tillsammans, (det är faktiskt jag som är den skyldige).
Overheata, från ordet overheat.
Meningen som ordet dök upp i: "Kolla vad snyggt att pipan blir röd när vapnet overheatar!"
Antal fler stavelser än dess svenska motsvarighet "överhettar": 0
Det skumma med det här är att det föll ut ur min mun snabbare än den svenska översättningen. Alltså, hellre en otroligt ful variant av det engelska ordet än den svenska och, för att inte glömma, korrekta översättningen.
När amerikanare kommer in till kontoret och lyssnar på hur vi kommunicerar till varandra så brukar dom fråga ifall vi tar deras engelska ord, uttalar dom helt rätt men slänger till ett a efter allting.
'Guilty as charged' svarar vi på det.
'That sounds retarded' svarar dom på det.
Men jag blamear dom inte.
Oops!
Overheata, från ordet overheat.
Meningen som ordet dök upp i: "Kolla vad snyggt att pipan blir röd när vapnet overheatar!"
Antal fler stavelser än dess svenska motsvarighet "överhettar": 0
Det skumma med det här är att det föll ut ur min mun snabbare än den svenska översättningen. Alltså, hellre en otroligt ful variant av det engelska ordet än den svenska och, för att inte glömma, korrekta översättningen.
När amerikanare kommer in till kontoret och lyssnar på hur vi kommunicerar till varandra så brukar dom fråga ifall vi tar deras engelska ord, uttalar dom helt rätt men slänger till ett a efter allting.
'Guilty as charged' svarar vi på det.
'That sounds retarded' svarar dom på det.
Men jag blamear dom inte.
Oops!
Segel jag väljer dig!
Församlingsplanteringen är igång. Under dom gångna veckorna har vi (kyrkan) regelbundet träffats för att umgås, äta/fika, sitta i soffor, planera och be. Ikväll är det dags igen och alltihop känns så bra och så rätt.
Valet mellan vindskydd och segel (som jag tidigare skrivit om) har i efterhand blivit extra tydligt när jag funderat på människors reaktioner till att lämna församlingen och starta något helt nytt. Vi blev varnade att "man är extra utsatt och sårbar när man bryter ny mark. Man står verkligen framme vid frontlinjen."
Underförstått är att det vore bättre (säkrare?) för oss att stanna kvar och ställa oss längre bak i ledet (bakom vindskyddet). Det håller jag inte riktigt med om.
Som tur var är Guds nåd större än allt som vill hindra oss från att bygga denna församling.
Jag är så glad att vi valde seglet framför vindskyddet! Att nu få se det i sin prakt då förändringens vindar huggit tag i det känns långt ner i magen. Och även fast vi ännu bara är vid startlinjen av detta långa lopp så känner jag att vi är på väg till en helt ny härlighet!
Startlinjen
