Laktosfri
- Har du läst inlägget jag skrev om dig ännu? frågar jag vännen som tyckte att vi var rikare än kungen.
- Eehh, ja... men alltså, du får ta och visa mig...
Jag langar upp närmsta laptop och surfar in på bloggen.
- Jamen där är den ju! Jag var inne på någon annan sida och blev så hemskt förvirrad.
Hon visar mig vad hon tidigare trodde var min blogg. Där är det istället någon person med mycket sorg och besvikelse som bloggar, och skrev sitt senaste inlägg Juni 2005. Ett smakprov:
- Jag tänkte väl att du skrev din blogg i någon sorts bokform, men kunde inte lista ut varför du låtsades vara kvinna!
Ibland är missförstånd väldigt roliga! Gå in själv och kolla. Men se upp hädanefter, adresserna är bevisligen väldigt lätta att blanda ihop! (Jag har full förståelse för det)
laktosfri.blogg.se
- Eehh, ja... men alltså, du får ta och visa mig...
Jag langar upp närmsta laptop och surfar in på bloggen.
- Jamen där är den ju! Jag var inne på någon annan sida och blev så hemskt förvirrad.
Hon visar mig vad hon tidigare trodde var min blogg. Där är det istället någon person med mycket sorg och besvikelse som bloggar, och skrev sitt senaste inlägg Juni 2005. Ett smakprov:
"Det här är berättelsen om mig och min värld, på väg tillbaka till det som kallas livet.
Efter att vi förlorat vårt andra barn, vår lilla ängel.
Det finns ingen tröst. Allt är svart.
// laktosfri"
Efter att vi förlorat vårt andra barn, vår lilla ängel.
Det finns ingen tröst. Allt är svart.
// laktosfri"
- Jag tänkte väl att du skrev din blogg i någon sorts bokform, men kunde inte lista ut varför du låtsades vara kvinna!
Ibland är missförstånd väldigt roliga! Gå in själv och kolla. Men se upp hädanefter, adresserna är bevisligen väldigt lätta att blanda ihop! (Jag har full förståelse för det)
laktosfri.blogg.se
Slapstick i City
Jag var på väg till Centralstationen efter en arbetsdag nu i veckan. Vanligtvis en promenad på ungefär fyra minuter, inte idag.
Det börjar med att en tant ramlar och slår sig riktigt ordentligt mitt framför ögonen på mig. Vi blir två som stannar upp och frågar hur det gick. Tanten, som inte kan så bra svenska, försöker förmedla hur fruktansvärt ont hon har när hon ligger på gatan och håller sig för ena knäet:
- Alltsååå... det gör sådär pissont i mitt knä. Ooohhh skiiiiitont, säger hon med helt vanlig samtalston.
Efter en stund är hon redo att ställa sig upp, hon kan inte ställa sig upp själv. En man försöker hjälpa henne, det funkar inte heller. Vi är till slut två män som tillsammans hjälper tanten, rund och tung som en kanonkula, upp på benen igen.
Jag fortsätter vidare.
Någon minut senare ser jag en taxibil som står parkerad. Passageraren i baksätet har troligtvis precis betalat för sin resa eftersom hon, också en tant, öppnar dörren. Vad hon inte ser är att hon öppnar upp dörren över en cykelbana och inte nog med det, en cyklist cyklar rakt in i taxidörren med dunder och brak.
En händelse är tillräckligt galet, men hur stor är chansen att se två inom loppet av två minuter? Rena rama Helan och Halvan-fasoner, mitt i city en helt vanlig Onsdag.
Hur det gick för cyklisten? Han satte sig upp nästan direkt och stirrade strängt på tanten i taxin, helt knäpptyst. Jag hade inte velat vara henne i det ögonblicket. Eftersom cyklisten inte blev hemskt mycket skadad gick jag snabbt vidare.
Det börjar med att en tant ramlar och slår sig riktigt ordentligt mitt framför ögonen på mig. Vi blir två som stannar upp och frågar hur det gick. Tanten, som inte kan så bra svenska, försöker förmedla hur fruktansvärt ont hon har när hon ligger på gatan och håller sig för ena knäet:
- Alltsååå... det gör sådär pissont i mitt knä. Ooohhh skiiiiitont, säger hon med helt vanlig samtalston.
Efter en stund är hon redo att ställa sig upp, hon kan inte ställa sig upp själv. En man försöker hjälpa henne, det funkar inte heller. Vi är till slut två män som tillsammans hjälper tanten, rund och tung som en kanonkula, upp på benen igen.
Jag fortsätter vidare.
Någon minut senare ser jag en taxibil som står parkerad. Passageraren i baksätet har troligtvis precis betalat för sin resa eftersom hon, också en tant, öppnar dörren. Vad hon inte ser är att hon öppnar upp dörren över en cykelbana och inte nog med det, en cyklist cyklar rakt in i taxidörren med dunder och brak.
En händelse är tillräckligt galet, men hur stor är chansen att se två inom loppet av två minuter? Rena rama Helan och Halvan-fasoner, mitt i city en helt vanlig Onsdag.
Hur det gick för cyklisten? Han satte sig upp nästan direkt och stirrade strängt på tanten i taxin, helt knäpptyst. Jag hade inte velat vara henne i det ögonblicket. Eftersom cyklisten inte blev hemskt mycket skadad gick jag snabbt vidare.
Hejdå fröken!
Det blev bara fem veckor som lärarvikarie, men vad det hann hända saker under dom veckorna!
Förskola, ettor, tvåor, treor, fyror, femmor, sexor och nior där jag hållit i engelska-, svenska-, biologi-, matte- och geografilektioner. Jag har även hjälpt till på fritidsverksamheten under eftermiddagarna.
Utöver detta så har jag...
Ibland.
Oftast har det varit tufft och ibland har det varit fruktansvärt. Barn kan verkligen vara skitungar, så pass jobbiga skitungar att jag velat skaka om dom och skrika högt på dom. Tyvärr går det emot regeln jag tidigt satte upp för mig själv, inget skrikande.
Precis när jag börjat som lärarvikarie fick jag höra att barn, oavsett vad man känner för dom, ändå lyckas växa på en. Jag såg inte sanningen i det uttalandet förrän sista dagen på skolan. Jag kände att det skulle bli tråkigt att lämna dom, att aldrig mer komma tillbaka.
Varför blev det så? Jag som några dagar tidigare hade hjärtat på maxpuls och adrenalin forsandes i blodet av frustration över dessa barn. Jag borde varit överlycklig att försvinna därifrån. Vad var det som kändes jobbigt helt plötsligt?
Jag tror att varje sekund som spenderas med barn är en välinvesterad sekund. Känslan av att göra intryck på ett barn, lära barnet något, hjälpa det lite på traven, göra skillnad i deras liv. Att strö lite lärdom om kärlek, respekt, tålamod och lydnad (för det måste hela tiden serveras i små små portioner) över en annan individ har gett mening till mina arbetsdagar på skolan. Oavsett hur mycket dom retar, provocerar och trotsar mig under tiden jag gör det.
Jag gissar att det inte skiljer sig särskilt mycket från hur Gud känner för oss människor.
Förskola, ettor, tvåor, treor, fyror, femmor, sexor och nior där jag hållit i engelska-, svenska-, biologi-, matte- och geografilektioner. Jag har även hjälpt till på fritidsverksamheten under eftermiddagarna.
Utöver detta så har jag...
- ...fått följa med en klass på friluftsdag, jag var den enda som inte hade något matsäck med sig.
- ...gått med två klasser på skolfotografering, en klass saknade lärare helt så då fick jag vara med på bilden.
- ...stoppat ett dussintal bråk och varje gång tvingat barnen att be varandra om förlåtelse.
- ...blivit smygfotograferad med hjälp av en mobiltelefon av några tjejer som "tyckte att jag har så fina ögon".
- ...fått frågan "Ler du aldrig?" ställd till mig ett flertal gånger.
- ...fått torka upp bajs i ett klassrum.
- ...blivit välkänd för min "mördarblick".
Ibland.
Oftast har det varit tufft och ibland har det varit fruktansvärt. Barn kan verkligen vara skitungar, så pass jobbiga skitungar att jag velat skaka om dom och skrika högt på dom. Tyvärr går det emot regeln jag tidigt satte upp för mig själv, inget skrikande.
Precis när jag börjat som lärarvikarie fick jag höra att barn, oavsett vad man känner för dom, ändå lyckas växa på en. Jag såg inte sanningen i det uttalandet förrän sista dagen på skolan. Jag kände att det skulle bli tråkigt att lämna dom, att aldrig mer komma tillbaka.
Varför blev det så? Jag som några dagar tidigare hade hjärtat på maxpuls och adrenalin forsandes i blodet av frustration över dessa barn. Jag borde varit överlycklig att försvinna därifrån. Vad var det som kändes jobbigt helt plötsligt?
Jag tror att varje sekund som spenderas med barn är en välinvesterad sekund. Känslan av att göra intryck på ett barn, lära barnet något, hjälpa det lite på traven, göra skillnad i deras liv. Att strö lite lärdom om kärlek, respekt, tålamod och lydnad (för det måste hela tiden serveras i små små portioner) över en annan individ har gett mening till mina arbetsdagar på skolan. Oavsett hur mycket dom retar, provocerar och trotsar mig under tiden jag gör det.
Jag gissar att det inte skiljer sig särskilt mycket från hur Gud känner för oss människor.
Professor Layton and Pandora's box recenserat
När jag numera är en Nintendo DS rikare så har jag börjat recensera DS-spel!
Först ut blev en uppföljare på förra årets DS-snackis. Alla med en DS kunde inte sluta prata på om Professor Layton and the Curious Village. Jag har själv spelat det kanske en timme och tycker den timmen var väldigt charmig.
Efter att ha ägnat uppföljaren ett par timmar så är jag ännu mer sugen att spela ettan. Professor Layton and Pandora's box fick nämligen min första fempoängare! Ett störtskönt spel helt enkelt.
Min recension är nu uppe.
Först ut blev en uppföljare på förra årets DS-snackis. Alla med en DS kunde inte sluta prata på om Professor Layton and the Curious Village. Jag har själv spelat det kanske en timme och tycker den timmen var väldigt charmig.
Efter att ha ägnat uppföljaren ett par timmar så är jag ännu mer sugen att spela ettan. Professor Layton and Pandora's box fick nämligen min första fempoängare! Ett störtskönt spel helt enkelt.
Min recension är nu uppe.
Bowlinghand
En sällan uppdaterad blogg är ett tecken på en dålig blogg. Ajdå.
Att blogga långt i efterhand är ett tecken på en dålig blogg. Ajajajdå.
Jag var iallafall iväg med kyrkan med flera och bowlade för ett tag sen. Det gick bra även fast jag inte vann. När det kommer till bowling är mitt motto "Får man en strike så är det värt pengarna". Det var värt pengarna.
Värt
Något mer som var värt pengarna var mozzarella, tomat, basilika-ciabattasarna på Bönor & Bakat. Jag fick tipset om stället (och mackorna) från min lillasyster, som i sin tur fått tipset från min storasyster. Schvajnigt goda! Jag har redan hunnit vara där en gång till sedan dess, då åt jag exakt samma sak.
Att blogga långt i efterhand är ett tecken på en dålig blogg. Ajajajdå.
Jag var iallafall iväg med kyrkan med flera och bowlade för ett tag sen. Det gick bra även fast jag inte vann. När det kommer till bowling är mitt motto "Får man en strike så är det värt pengarna". Det var värt pengarna.
Värt
Något mer som var värt pengarna var mozzarella, tomat, basilika-ciabattasarna på Bönor & Bakat. Jag fick tipset om stället (och mackorna) från min lillasyster, som i sin tur fått tipset från min storasyster. Schvajnigt goda! Jag har redan hunnit vara där en gång till sedan dess, då åt jag exakt samma sak.
På era axlar
Vi bygger en ny kyrka, nämligen världens bästa kyrka.
Sen vi började i Februari har det ägnats tid åt att riva ner mycket av det som jag tidigare tyckt hur en kyrka ska vara. Begreppet kyrka har helt enkelt omdefinierats för mig. Därav också alla ord som kan kopplas ihop med kyrka; bland annat kyrklokal, kyrkbänkar och kyrkkaffe.
Hur ska ett möte se ut? (Ska det ens kallas för möte?)
Hur ska en bönegrupp se ut? (Ska det ens kallas för bönegrupp?)
Hur ska lovsången låta?
När vi alla träffas varannan onsdag hemma hos våra ledare så bygger vi inte bara på vår kyrka, vi är kyrkan. Att som kristna bara gå samman och umgås med varandra är att vara kyrka. Den definitionen av kyrka är härlig att upprätthålla.
Med detta sagt vill jag berätta om en tanke som kommit upp i mitt huvud under året. En tanke som jag inte varit särskilt stolt över och som jag behövt ta itu med. Under denna renovering av mina syn på en kyrka och församling har jag fått hålla tillbaka tankar som låter ungefär så här:
"Det vi gör är rätt, så här ska man bygga en kyrka. Alla andra borde göra som oss"
Ett elitistiskt tänkande som detta är självklart inte acceptabelt. Bara för att Tjugofyrakyrkan gör mycket annorlunda jämfört med det jag varit van vid betyder inte det att det jag varit van vid är fel. Läs den meningen en gång till så du verkligen förstår vad jag menar.
Det behövs många olika typer av kyrkor, vi försöker inte vara alla typer.
Min gamla kyrka har jag tvärtom väldigt mycket att tacka för. Om det inte vore för eran Söndagskola, alla läger, kuddrummet, ungdomssamlingar/WWJD/1UP, 7/11, alla förebilder, alla "En enkel kärlekssång", alla cellgruppssamlingar och alla relationer så skulle jag inte vara den jag är idag. Utan er hade jag aldrig blivit mogen nog att bygga något nytt.
Jag känner faktiskt att jag står på era axlar nu när jag bygger.
Sen vi började i Februari har det ägnats tid åt att riva ner mycket av det som jag tidigare tyckt hur en kyrka ska vara. Begreppet kyrka har helt enkelt omdefinierats för mig. Därav också alla ord som kan kopplas ihop med kyrka; bland annat kyrklokal, kyrkbänkar och kyrkkaffe.
Hur ska ett möte se ut? (Ska det ens kallas för möte?)
Hur ska en bönegrupp se ut? (Ska det ens kallas för bönegrupp?)
Hur ska lovsången låta?
När vi alla träffas varannan onsdag hemma hos våra ledare så bygger vi inte bara på vår kyrka, vi är kyrkan. Att som kristna bara gå samman och umgås med varandra är att vara kyrka. Den definitionen av kyrka är härlig att upprätthålla.
Med detta sagt vill jag berätta om en tanke som kommit upp i mitt huvud under året. En tanke som jag inte varit särskilt stolt över och som jag behövt ta itu med. Under denna renovering av mina syn på en kyrka och församling har jag fått hålla tillbaka tankar som låter ungefär så här:
"Det vi gör är rätt, så här ska man bygga en kyrka. Alla andra borde göra som oss"
Ett elitistiskt tänkande som detta är självklart inte acceptabelt. Bara för att Tjugofyrakyrkan gör mycket annorlunda jämfört med det jag varit van vid betyder inte det att det jag varit van vid är fel. Läs den meningen en gång till så du verkligen förstår vad jag menar.
Det behövs många olika typer av kyrkor, vi försöker inte vara alla typer.
Min gamla kyrka har jag tvärtom väldigt mycket att tacka för. Om det inte vore för eran Söndagskola, alla läger, kuddrummet, ungdomssamlingar/WWJD/1UP, 7/11, alla förebilder, alla "En enkel kärlekssång", alla cellgruppssamlingar och alla relationer så skulle jag inte vara den jag är idag. Utan er hade jag aldrig blivit mogen nog att bygga något nytt.
Jag känner faktiskt att jag står på era axlar nu när jag bygger.