Hos Tjugofyrakyrkan har vi så kallade smågrupper, ett koncept som föddes direkt ur vår strävan att vara en vardagskyrka. Jag och min fru är tillsammans ledare över en av dom tre smågrupper vi har än så länge.

Vi träffas hemma hos oss på onsdagar varje jämn vecka mellan 18:45 och 21:00. Under dom drygt två timmarna hinner vi fika, läsa i Bibeln, be och dela framgångar och motgångar. En vanlig vardagskväll, i en vanlig lägenhet med vanliga människor. Om du är nyfiken är du såklart väldigt välkommen! Man behöver inte tro eller veta något särskilt för att komma.

I onsdags förra veckan kom vi in på ett väldigt intressant samtal om tro och ledning av Gud. Kristna pratar ofta om att ledas av Gud och det kan säkert låta ganska abstrakt. Först och främst handlar det om ett fritt val, en princip som Gud går efter jämt och ständigt. Det fria valet går igenom allt som har med det kristna livet att göra. Jag väljer att leva som jag gör, jag väljer att göra mitt bästa i att efterlikna Jesus, jag väljer att följa Gud.

För det första blir jag ledd av Gud genom att eftersträva vissa djupt rotade värderingar som Gud backar upp helt och hållet. Ord som till exempel sanning är på blodigt allvar för mig. Det är ett sylvasst svärd som skär både mot mig och mot andra. Det är inte lätt, jag får ofta plocka upp bitar av mig själv och försöka igen. Ord som kärlek och tacksamhet är även dom ledstjärnor i mitt liv, att älska mina fiender och att leva mitt i liv i kontinuerlig tacksamhet. Förlåtelse är också det otroligt viktigt, att förlåta både mig själv och andra helt och hållet, träna på det varje dag.

Sedan finns det den här direkta ledningen över konkreta beslut. Det är här det kan bli svajigt och fluffigt. Om jag pratar om Guds röst som leder mig genom beslut är det inte många som förstår. Men jag ska ge ett sakligt exempel:

Våren 2006 var jag arbetslös i ett par månader. Jag funderade på att gå Arkens bibelskola i Kungsängen till hösten. Ägna varje vardagsförmiddag i ett läsår åt att få undervisning baserad på Bibeln, bygga upp mig själv som människa och lära mig mer om orden jag nämnde ovan. Under tiden sökte jag jobb och gick på Alfakassa (och spelade tv-spel). En dag fick jag samtal från Arbetsförmedlingen och blev erbjuden ett årsvikariat på Posten i Tumba. Antingen tackade jag ja och struntade i tanken att gå bibelskola och säkrade en inkomst för ett år framåt. Eller så tackade jag nej och gick bibelskola, men blev av med ersättningen från Alfakassan i samma ögonblick.

Jag tackade nej.

Kalla det magkänsla, kalla det idioti eller kalla det trots. Jag kallar det ledning av Gud. Jag var självklart livrädd och funderade sönder min rationella hjärna hur det här skulle gå ihop. Men någonstans i den rädslan kände jag hur det jag gjorde var helt rätt. För ordnade sig gjorde det. Jag fick jobb på JYSK ett par veckor senare och hann göra ett så starkt intryck på butikschefen under sommaren att jag fick ett skräddarsytt arbetsschema som möjliggjorde ett år på Arkens bibelskola. Ett fantastiskt år, även fast jag blev tvungen att gå upp äckligt tidigt varje morgon (jag är väldigt morgontrött).

Skulle jag istället valt att jobba på Posten hade inte det varit jordens undergång. Jag hade fått senare chanser att gå bibelskola. Jag tänker det som en GPS. Gud har stakat ut den bästa vägen för mig att åka och den går inte hela tiden på breda motorvägar i bekväma hastigheter. Jag kan skippa att ta avfarten som Gud vill att jag ska ta, det är upp till mig att följa anvisningarna eller inte. Det kommer fler chanser längre fram, men det tar längre tid att komma fram till målet då. Ögonblicket jag kör åt ett annat håll som är planerat tänker Gud ut en alternativ resväg till målet, utan att sucka och himla med ögonen.

Ungefär så är mitt liv under ledning av Gud.

Laktosintoleranta är också bloggare, visste ni det?

Medans min laktosintolerans ligger lågt här på bloggen tänkte jag tipsa om andra bloggar om laktosintolerans och laktosfria livsmedel.

Först ut är Laktosfritt. Lugn, jag pratar inte om min egna blogg det första jag gör. Denna Laktosfritt ligger på laktosfritt.wordpress.com. Det är en blogg som har lika många delar laktosfri matlagning/bakning som undersökningar i till exempel vilka fikabröd som är laktosfria. Jag visste till exempel inte att Frödinges frysta kladdkaka (som för övrigt är väldigt god) är laktosfri. Nu vet jag det!

Den uppdaterades extremt fattigt under 2008 och 2009 men exploderade i ett moln av kreativitet nu under April månad. Nu skrivs det café-, brunch- och frukosttips nästan dagligen. Mycket bilder och recept, en bra blogg.

Sen har vi den Laktosfria glassbloggen som rapporterar nyheter inom den laktosfria glassens värld. Bloggaren har regelbunden kontakt med butiksägare och försöker hela tiden hjälpa dom att få upp ögonen för dom olika alternativen som faktiskt finns för laktosfri glass. Det finns bättre alternativ än Tofuline (som är god, men smakalternativen få), men det verkar inte många butiker ha koll på.

Den uppdateras inte särskilt ofta, men det är kanske inte mycket som händer inom ämnet. En bra blogg iallafall!

Båda dessa bloggar lever verkligen upp till sina namn, dom ägnas helt och hållet åt vad deras namn antyder. Två rekommendationer till alla laktosintoleranta!

"And that's where you hit the fundamental incompatibility. Games and religion are unsuitable for one another because of that value: Entertainment. It's not to say games can never have a redeeming message. It's not to say a faith has no thrilling tales to tell. But one's purpose is supposed to make you live better, while the other's purpose is to make life better, without putting too fine a point on it."

Läs hela artikeln här.


Den andra artikeln handlar om hur spel censurerats genom åren. Att Little Big Planet hamnade i blåsväder har nämnt tidigare, här tar dom upp ännu fler exempel på hur det klippts och skurits i spel. Kors på kistor ändras till bokstäverna RIP, kyrkor ändras till "Houses of Healing" plus mycket annat. Detta var tydligen ännu mer känsligt under 80- och 90-talet. Varför då?

Antagligen rädsla för bojkott, jag citerar:

"For all of the examples we can give of games having their religious iconography and themes toned down, perhaps the greatest loss to come from the schism that's formed between religion and gaming is all of the ideas that never came to fruition for fear of prosecution, or struck down by publishers unwilling to explore such themes."

Läs hela artikeln här.

Den tredje artikeln beskriver alla olika sätt vi fått spela som Gud. Den övervakande, allvetande "Guden" som interagerar på håll (Sim City/Earth/Ant/Tower, Civilization Command & Conquer, Black & White), eller Guden som rör sig nere bland människorna (Ōkami), inspirerar dom genom sin närvaro. Ōkami älskar ju jag, och att det tacklar känsliga ämnen har jag tidigare skrivit om. Skribenten berättar om sin upplevelse av spelet, ur ett Gudsperspektiv:

Läs hela artikeln här.

Jag håller inte med i allt som sägs i dessa artiklar. Men alla är helt klart värda att läsa igenom, få lite fast grund att stå på när det gäller religion i spel.

En smakupplevelse är oftast en bra upplevelse. Att äta stillar ju en av dom starkaste drivkrafterna hos oss människor, därför är det inte så konstigt att vi alla njuter av mat! Doften, smaken, konsistensen, tuggorna och till sist, att få svälja. Det är verkligen fantastiskt.

Men att försöka fånga samma upplevelse i ord är närmast omöjligt. När jag läser texter där smakupplevelser kläs upp i fina formuleringar tycker jag bara att det blir pretentiöst, platt och faktiskt lite pinsamt.

Hur smakar något som är följsamt, lent och tydligt? Hur smakar det när man förnimmer en djup strävhet och en intensiv torrhet i eftersmaken? Hur smakar en framträdande framtoning? Vad i hela fridens namn är en rund smak? Och vad smakar egentligen Dr Pepper?

Nej, ge mig en högupplöst bild ackompanjerat av orden äckligt, gott eller asagott. Jag kan sträcka mig till användning av smakgrupperna alla lärde sig under lågstadiet, dom går ju alltid att relatera till: Sött, salt, surt och beskt. Men inte längre än så!

Jag menar, det blir så lätt flaxigt och uppblåst annars. Visst, man äter mycket med ögonen, men bara om dom vilar på en bild och slipper läsa.

Ja, jag har rört vid det här ämnet tidigare, jag vet. Men det är värt ännu ett inlägg:

Vad är det?
Jag har ingenting att göra med alla former av communities på Internet, Facebook inkluderat.

Varför?
Det vet ni alla redan, jag skrev ju om det här.

När, var, hur?
Tro mig när jag säger det här; att inte vara med i Facebook är mycket av en ståndpunkt, ett sätt att leva. Man går miste om en stor del av pågående skämt, events, kalasinbjudningar som man alltid får reda på sist. Att inte vara en del av detta kräver en daglig överlåtelse, effekten av det märks av tjugofyra timmar om dygnet.

Hur uppkom det?
Som sagt, läs om det här.

Undantag?
Jajaja, jag vet. Jag har fuskat. Jag har varit inne på min frus Facebook många gånger, sue me.

Övrigt att tillägga?
Nej, inte om du redan läst detta det vill säga...

Princip eller tvångstanke?
Princip, solklart. En personlig regel jag bestämde mig för efter min Lunarstormpsykos. Jag var rädd för att fastna i andra communities, så jag sa nej till allt. Men att fatta beslut baserat på rädsla är aldrig okej så... what the heck.

Spoilervarning för Super Mario 64, Super Mario Galaxy, några NES-spel och... meh.

>> Plats 5
>> Plats 4
>> Plats 3
>> Plats 2

Grejen med den här listan är att spelet ändå måste vara tillräckligt bra för att jag ska vilja spela till sista bossen. Jag menar, det är mycket möjligt att spelet baserat på filmen Jumper eller typ vilket annat filmlicensspel som helst har mycket värre sista bossar än alla på min lista. Eller vad sägs om Golden Axe: Beast Rider? Saken är den att dessa spel inte ens är värda att snurra i mina spelkonsoler.

Mycket skit finns det och jag blir mer kräsen för varje år som går. Därför är den här listan inte helt träffsäker. Den pekar mer på hur dålig sista bossen är i förhållande till spelet, alltså kontrasten till allt man precis upplevt. Och förstaplatsen knips av en dålig sista boss av astronomiska mått. Den står fortfarande obesegrad i tappa-hakan-dåligt, det har den gjort i snart tio år nu. För spelet var angenämt, bra, en trea. Nya miljöer, nytt redskap (F.L.U.D.D) och Mario i kortärmat på samma gång var nog lite för mycket förändring. Att städa är ju aldrig särskilt roligt, varför göra ett spel som kretsar kring det då?

Men sista bossen. Den kommer jag aldrig glömma. Aldrig aldrig aldrig. Den har byggt bo i mitt huvud, den kommer aldrig lämna mitt minne. Så gott folk, här kommer den! Den absoluta, definitiva, "One boss to rule them all", jättesämsta sista bossen någonsin:

1. Super Mario Sunshine - Gamecube, 2002
Det här spelet klarade jag tillsammans med en vän (samma jag kör Mass Effect med) under 2003. Vi lånade det av en klasskompis till honom, komplett med Gamecube och allt, generöst! Varje gång vi träffade den här klasskompisen frågade han hur långt vi hade kommit, vad vi tyckte om det och hur många stjärnor vi hittat.

Spelet går mestadels ut på att hitta stjärnor som är gömda på olika banor på olika sätt. Allt eftersom man hittar stjärnor öppnas det upp dörrar till nya nivåer med ännu fler stjärnor gömda. Det finns 120 stjärnor totalt men man behöver inte hitta alla för att komma till sista bossen.

Den här klasskompisen sade alltid en sak så fort Super Mario Sunshine kom på tal:
"Tro mig, spela inte sista bossen! Hitta alla andra stjärnor så kan ni räkna det som att klara spelet istället!"

Det här fick vi höra flera flera gånger och skrattade till varje gång. Inte kunde ett Mariospel ha en så himla dålig sista boss? Inte kunde en enskild boss förstöra resten av spelupplevelsen och få oss att tappa suget för spelet helt och hållet? Hur farligt kan det egentligen vara? Inte kunde den här bossen få alla våra investerade timmar i detta spel att framstå som slöseri med tid? Vi var helt enkelt tvungna att ta oss an denna boss. Vi var unga och vi var dumma.

Efter en knappt fem minuter lång sista bana (det är för kort) hoppar jag upp i ett hål som tar mig vidare upp till... någon form av kosmos. Svart är det iallafall. Jag står på kanten av ett... badkar. Badkaret står ingenstans, det bara... hänger fritt i luften. I badkaret sitter Bowser tillsammans med sin son Bowser Junior. Bowser lackar eftersom Mario stör hans semester.

Sista bossfighten sätter igång.

Första anledningen till att avsky denna boss: Han är på semester.
Bowsers ilska mot Mario drivs av hans attraktion mot prinsessan Peach. Gång på gång har Bowser kidnappat henne för att sedan misslyckats på grund av Marios hoppskills. Mario drivs av sin attraktion till Peach också, han vill rädda henne från den elaka Bowser. Men hela denna logik går i spillror då man istället råkar störa Bowser på hans semester. Var är drivkraften? Vilken superskurk går förresten på semester?

Andra anledningen till att avsky denna boss: Han sitter ner.
Bara det faktumet skapar väldigt goda förutsättningar för en kass boss. Han är så omotiverad att han inte ens orkar ställa sig upp. Såvida det inte är för att styra någon galen maskin så får faktiskt inte sista bossar sitta ner. Listan över bossar som sitter ner är inte särskilt smickrande:

Rescue Rangers får möta Fat Cat, eller som jag gillar att kalla honom, Katt i Kostym. Han försöker fimpa dig, bokstavligen lol. Se upp för askan från kattens cigarr och langa en röd boll i skallen på honom det. En lite märklig avslutning på ett annars jättebra spel.

Krigarna i Ikari Warriors slåss mot en zombiegeneral av något slag. Han sitter ner bakom ett skrivbord och kallar in massvis med soldater. Snacka om att delegera arbetsuppgifter. Lat är han och mycket riktigt, en väldigt dålig boss.

Bart Simpson möter Mr Burns släkting Eric von Burns som jobbar som filmregissör. Han sitter i en leviterande kamerastol som han inte har någon kontroll över, utan bara sitter där och kastar ett oändligt antal taltrattar. Odramatiskt och ganska lamt, vilket resten av spelet egentligen också är.

Kommer ni på några fler bossar som sitter ner?

I denna lista befinner sig alltså även Bowser. Han förstår väl att Mario kommer besegra honom och därför inte ens orkar ställa sig upp. Fast å andra sidan är det både svårt och farligt att stå upp i badkar. Han kanske yrkade på arbetsmiljölagen för att slippa den risken.

På tal om badkar...

Tredje anledningen till att avsky denna boss: Det är inte ens Bowser som är sista bossen.
Nej, precis. Bowser må vara med i spelet, han må attackera Mario och önska honom smärta och död. Men sista bossen är han tekniskt sätt ändå inte. För vad som egentligen behöver göras för att rädda prinsessan Peach är att verkligen begripa sig på det inerligt idiotiska med denna boss. Om du tänker riktigt noga kommer du nog på att...

Fjärde anleningen till att avsky denna boss: Det är badkaret som är sista bossen.
Marios uppgift är att förstöra badkaret så Bowser inte längre kan njuta av sin semester. Vit flagg, I surrender. Har du någonsin hört maken på sämre spelupplägg? Och av ett Mariospel dessutom. Snacka om megamiss. Mario har aldrig fysisk kontakt med Bowser under hela fighten. Visst, historien visar att Bowser oftast besegras genom att påverka miljön omkring honom, fälla broar och lura ner honom i hål, men ett badkar? Neeeej.

Det är skönt att veta att det finns människor som håller med mig. Andra listor över dåliga bossar innehåller oftast just den här bossen, till exempel här och här. Ingenting med den här bossen är bra, den är så dålig att den smutsar ner hela spelat man precis spelat igenom. Bossen gjorde hela spelet till ett slöseri av dyrbar tid. Ungefär som när Spiderman 3 släpptes och smutsade ner sina två föregångare. Minns du när ettan och tvåan var riktigt bra filmer? Det känns inte riktigt så längre, nu när trean existerar och skräpade ner vad som hade kunnat bli en strålande trilogi. Kolla in Dr Emmerich Browns intressanta teori här.

Nintendo har troligtvis insett misstaget och visade tidigt in i uppföljaren Super Mario Galaxy en mycket roligare version av en liknande boss, fast nu var det en bläckfisk i en vulkan istället. Och med sista bossen gick dom tillbaka till konceptet som etablerades 1996 i Super Mario 64, ta Bowser i svansen och langa iväg honom. Dom tar det säkra före det osäkra från och med nu! Jag är väldigt intresserad av vilken väg dom tar med sista bossen i Super Mario Galaxy 2 som släpps i maj.

För Nintendo kan göra grymma slutbossar! Kolla bara på New Super Mario Bros Wii, den bossen är helt megaawesome.

Och just det, slutdemot...
...
...nej, jag kan inte förmå mig att skriva något om det. Kolla på eländet själv om du vill veta vad som plågar mig.

Djup suck, ledsen smiley, gråtande smiley, förkrossad smiley och, till sist, hjärtesorgsmiley.