Visst faller mycket saker bort när budskap förmedlas endast i textform? Att mötas ansikte mot ansikte och prata är tusen gånger mer mångsidigt än en text på en skärm. Att med hela sin kropp framföra den man vill ha sagt är mer effektivt. En röst som framför en text gör egentligen all skillnad i världen. Då har man nämligen tonläge och betoning på sin sida. Med vid sådana tillfällen har man bara en chans att säga något riktigt bra. Fumlar man med orden eller sluddrar sig kan effekten förstöras.

Det är väl det som ändå gör texter så kraftfullt, dom kan man fila på och förbättra ända in i sista sekund. Fast vissa områden tycker jag texter ska hålla sig borta ifrån. I texter ska man helst bara vara saklig och konkret, tydlig och välformulerad. Därför funkar helt enkelt inte vissa saker i textform.

Ironi till exempel. Väldigt trendigt på 90-talet men något jag fortfarande tar till ibland, just för att det kan vara så fruktansvärt roligt. Men receptet för ironi är en allvarlig blick, seriöst tonläge, ett uttalande och sen pinsam tystnad. I textform funkar inte detta alls. Många tror att en smiley är lösningen. En glad eller blinkande smiley vid slutet av meningen alltså. Om inte det räcker; en glad och en blinkande smiley vid slutet av meningen. Kanske den sämsta formen av ironi.

Vissa kolumner i Metro har skrivits med en ironisk framtoning men fallit pladask eftersom skribenten avslutat hela kåseriet med en konstatering att det här faktiskt var en ironisk text. Ironi som inte vågar gå hela vägen är död ironi.

Jag undrar hur det gick för Jonathan Swift när Ett anspråkslöst förslag precis hade blivit tryckt på pamfletter. Fattade folk vad han ville ha sagt? Att människor blev upprörda är givet men nådde budskapet fram? För det verket är ett perfekt exempel på hänsynslös ironi, satir också för den delen.

Den enda gången jag på riktigt blivit imponerad av en ironisk text (förutom Jonathan Swifts verk) var då jag läste Gamereactors recension av Singstar: Take That. Den är skriven av Love Bolin och tidigt in i recensionen skriver han så här:

Det värsta med SL-kaoset är inte SL-kaoset, det är att människor blir osams på grund av det.

Ett spel baserat på litteratur är nyheter. Ett spel baserat på en dikt från 1300-talet är något mer än så. Visceral Games har baserat sitt spel på Den Gudomliga Komedin, skriven av poeten Dante Alighieri för nästan 700 år sedan. Jag stryker under 'baserat' eftersom det är viktigt att man förstår det. För vad jag minns från svenskalektionerna från gymnasiet så sprang inte Dante, diktens protagonist, runt i helvetet med Dödens lie och slaktade Lucifers undersåtar på blodigast möjliga sätt.

Min recension är nu uppe.

Och det första jag ska ta upp är betyget. Du kanske chockeras över att jag ger spelet samma betyg som jag gav Pain, för det gillade jag ju inte särskilt mycket. Nytt år, ny tid, ny stil. Det är faktiskt dags för mig att bli hårdare med betygen. Det här är mitt första steg i den riktningen. Jag ska börja ta till mig betygskalan på hype.se mer nu.

Det andra jag ska ta upp är mina reaktioner på det här spelet. Det har nämligen skett ett spännande möte av två världar i mitt huvud. Dante's Inferno handlar ju om helvetet, en plats som jag tror finns. Inte på själva utseendet och genomförandet som det här spelet målar upp, utan själva grundtanken med det. Röda män med horn, eld och gafflar är inte min bild av helvetet. Men att få se det uppbyggt i ett tv-spel har snurrat till det ordentligt i mitt huvud.

Jag har nämligen spelat tv-spel hela mitt liv och gladeligen accepterat vissa faktum:

• Ser du ett gult block med ett frågetecken på, nicka till det med skallen så får du pengar, eller en svamp
• Öppnas inte dörren automatiskt när du närmar dig den, då har du fel färg på ditt nyckelkort
• Kan du inte rekrytera fler soldater till din armé, då behöver du mer mineraler
• Lyckas du inte döda den gula geléklumpen ute på ängen, då behöver ditt svärd högre strength

Denna logik har jag för länge sedan svalt utan att tugga. Det är ju tv-spelens värld, det är oftast meningen att det ska vara ologiskt och snurrigt, det är en verklighetsflykt! Det ska berätta en historia, en saga!

När jag då mitt i denna verklighetsflykt helt plötsligt befinner mig i Limbo, öga mot öga med Pontius Pilatus och håller honom i ett strypgrepp är det hög tid att stanna upp och begrunda. Spelet ger mig valet att döma eller förlåta honom för vad han gjort. Nu är det helt plötsligt ingen verklighetsflykt längre, det här är ingen saga. Pontius Pilatus har funnits på riktigt och hans öde har jag läst om många gånger i Bibeln. Men vad är då tv-spel och vad är fakta?

För det första, är det upp till Dante att döma eller förlåta andras synder?
För det andra, förtjänar ens Pontius att vara i helvetet?
För det tredje, vad i hela friden är det som händer, det här är ju ett tv-spel!

Pontius Pilatus skrivs det om i alla fyra evangelierna (böckerna) i Nya Testamentet. Han var en romersk ståthållare i Israel år 26 till 36, alltså vid samma tid som en viss Jesus Kristus gick på jorden som en människa. Han drabbades dock av ett ganska kraftigt fall av grupptryck. Han var nämligen domaren som folket gick till när dom ville få Jesus dömd till döden för... ja, vad hade han gjort egentligen? (Han ansågs vara ett politiskt hot, plus att folk lackade på att han var den han var)

Pontius ser inga övertygande argument för att Jesus skulle vara skyldig, men överväldigad av folksamlingens beslutsamhet låter han det ändå ske. Jesus döms till döden på minst sagt bristfälliga bevis, mitt under näsan på Pontius Pilatus. Han tvättar sina händer rena för att visa att han inte har något med denna dom att göra, även fast det var han som bestämde. Och som vi alla vet; är du närvarande när människor gör fel så gör även du också fel om du inte gör något åt det.

Det var det felet Pontius gjorde och här var han nu framför mig, naken och gråtandes i Limbo på grund av sina misstag. Det var sannerligen en kraftig krock i mitt huvud. Där och då uppenbarades det för mig, jag förstod nämligen att det var min plikt att spela klart det här spelet. Inte bara för recensionens skull utan också för Guds skull. Jag förstår nämligen att majoriteten som spelar detta inte kan se skillnad på vad som verkligen är kristendom och vad som bara är en fantasifull tolkning av en tolkning. Det är precis samma anledning till varför jag såg The Da Vinci Code. Som kristen vill jag kunna säga vad jag står bakom och inte står bakom, vad som är felaktigt. Till att börja med kan jag inte ställa mig bakom särskilt mycket i det här spelet, till exempel:

• Dante har ingen rätt att döma eller förlåta andras synder, det är helt upp till Gud och ingen annan
• Att helvetet skulle ha flera olika nivåer är helt och hållet taget från den Gudomliga komedin, inte Bibeln
• Den där båten med ett ansikte på? Den har jag inget med att göra
• Våld löser inga problem
• Inte ultravåld heller

Men spelet förstår ändå ganska bra vad synden är för något. Synden är det som håller människan borta från Gud. Synden har ett pris och det är döden. Vi är alla syndare från början, vi är alla helt körda egentligen.

Som tur var dog Jesus, trots att han var oskyldig, så vi behöver inte betala det priset. Han dog för dig och han dog för mig. Jag skulle vilja påstå att förlåtelse är ett av dom mest centrala orden i den kristna tron. Inte pekpinnar, inte skuld, inte regler som berättar hur du ska leva ditt liv, inte söndagsförmiddagar, utan ren och skär förlåtelse.

...så egentligen var det ändå ganska bra att Pontius lät Jesus dömas till döden, för det ledde till frälsning för alla vi andra. Självklart valde jag att förlåta honom (spelet tvingade mig att välja), han blev glad.

Det här inlägget blev kanske lite snurrigt nu, det var mycket tankar som skulle få plats. Men är du intresserad, nyfiken, förvirrad, provocerad av spelet Dante's Inferno eller annat som har med kristen tro att göra så säger jag bara, våga fråga. Jag har inte svar på allt med jag vill mer än gärna höra det du tänker.

Biosnacksen gick bra, tills morgonen efter. Det var nämligen en katastrof, men det hade inget med laktosen att göra. Chips har bara en sådan effekt på min kropp, jag blir som uttorkad dagen efter. Jag får ta varannan vatten hädanefter blinkande smiley. Annars prövade jag lite praliner, kladdkaka och vispgrädde under dom sista två dagarna, allt gick utmärkt.

Men testperioden av Prolaktas är iallafall över! Jag är imponerad, väldigt imponerad. Imponerad nog att beställa hem ett testpaket till och pröva lite dubbeldoser för att se hur det funkar. Det hamnade i vår brevlåda imorse. Glass i stora lass here I come!

Jag tror vi alla någon gång ibland undrar ifall man låste dörren/bilen/skåpet/porten/låset eller stängde av spisen/ugnen/lampan/datorn/mobilen. För att undvika att hamna i ändlösa loopar (känna på dörren, gå därifrån, gå tillbaka, känna på dörren, gå därifrån osv) kan man hjälpa sig själv genom att tydligt konstatera för sig själv att ja, dörren är faktiskt låst. Det finns flera olika sätt att konstatera detta.

Att fantisera att man lägger en grönsak på dörrhandtaget som bekräftelse måste ändå vara det konstigaste exemplet jag hört. Kanske är det effektivt och hjälpsamt just därför.

Jag tror ändå att det vanligaste tillvägagångssättet är att säga att dörren är låst, ugnen är av och byxorna är på. För då har man hört sig själv säga det, inte bara en tanke tagen ur luften. Det är mycket av detta beteende som ligger bakom det jag tänkte ta upp idag.


Vad är det?
Varje gång jag lägger ner kort i min plånbok måste jag titta på kortet jag precis stoppade ner, säga den dominerande färgen på kortet tyst tyst för mig själv innan jag stänger plånboken. Allt ska helst göras stillastående.

Varför?
Beteendet bottnar i att jag inte vill tappa bort något kort. För att underlätta den svåruppnådda livsuppgiften involverar jag så många av mina sinnen som möjligt. Jag kände precis kortet när jag lade ner det, jag ser det, jag hör mig själv säga färgen på det och till sist hör jag klicket från att plånboken stängts. Vattentätt! Nästa steg blir att lukta på kortet och därefter... vill jag inte ens tänka på.

När, var, hur?
Varje gång ett kort har använts och ska stoppas tillbaka i plånboken. Märk väl att det endast gäller plastkort (eller vad dom nu är gjorda av). Stämpelkort på Wayne's och annat av papper räknas inte.

Passerade precis spärren på tågstationen? Lila *klick*
Handlade precis på Pressbyrån? Svart *klick*
Lämnade precis gymmet? Vit *klick*
Handlade precis på ICA? Svart och rosa *klick*

Du som fattar varför ett besök på ICA resulterar i två färger har precis inkasserat fem vuxenpoäng.

Hur uppkom det?
När jag gick från traditionsenlig plånbok till korthållare. Det skiftet sparkades igång då jag såg min dåvarande ungdomspastor (nuvarande församlingsledare) ha en praktisk korthållare. Jag kopierade den idén och köpte en nästan likadan. Efter ett tag började jag säga vad det var för kort jag stoppade ner men det var lite för omständigt så det landade vid färgen på kortet.

Undantag?
Det kanske händer, men inget kontinuerligt. Vid väldigt stressiga situationer använder jag kortet och behåller det i handen med ett stadigt grepp för att sedan utföra rutinen vid ett lugnare tillfälle. Det räknas egentligen inte som undantag men det visar att rutinen inte har något att göra med när och hur jag tar upp kortet i fråga.

Övrigt att tillägga?
Det här gäller även när jag är hemma och precis har använt VISA-kortet för att göra en betalning på nätet (säger man fortfarande nätet?). Jag står där i hallen bredvid ytterjackan och viskar svart, tyst för mig själv och känner mig lite som en idiot.

Princip eller tvångstanke?
Det här är lika stora delar princip som tvångstanke. En svår fråga som, när jag ställer det på sin spets, ändå måste få ett definitivt svar. Det svaret blir då princip eftersom jag ändå tycker att jag tjänar mycket på det här beteendet. Men det smyger omkring tvångstankeinfluenser runt den här principen, jag går inte helt säker.

Dag 10: Inte mycket att rapportera. Åt lite för mycket vit Toblerone tills jag blev dålig. Svårt att äta måttligt.

Dag 11: Ett, två, tre, laktosbomb!

Frukost: Mellanlatte med vitchoklad och ett ganska omoget äpple.

Lunch: McDonald's följt av vit Toblerone, bara för att testa. Det gick inte så bra, mycket beror nog på att jag inte sovit särskilt mycket under veckan. Magen fixar inte lika mycket efter dålig sömn.

Middag: Håll i er nu, pannkakor, med glass! Chokladsås till det, mjölk att dricka vid sidan av. Sen mer vit Toblerone. Läget är stabilt för tillfället.

Om ett par timmar ska jag på bio och se Avatar 3D för andra gången. Första filmen jag ser på bio två gånger, lite historiskt! Jag och Mästerkocken, som inte sett den ännu, ska då dela på en Blockbustermeny (Stor popcorn, två stora läsk och en stor snacks). Biosnacks har inte funkat särskilt bra förut. Om det beror på laktos vet jag inte, men det är helt klart värt ett test!

En fullspäckad dag helt enkelt! Rapport på biosnacksen kommer senare.

Två dagar kvar av testet, idag beställdes det hem ett testpaket till. Då ska jag pröva några dagar med dubbel dos.

Spoilervarning för, newsflash, Syphon Filter.

Vi är nu inne på medaljplatserna för dom sämsta sista bossarna någonsin. Bronspokalen får ett spel som annars är bra men är mest ihågkommet i min värld efter sin exceptionellt dåliga sista boss. Gunner tycker till och med att spelet är så bra att det ligger på plats sex över hans tio bästa spel någonsin (Även fast han stavar det fel). Men nu du Gunner, nu är det dags att döda din älskling litegrann:

3. Syphon Filter - Playstation, 1999
Det här spelet är en actionthriller med betoning på action. Det kom i svallvågorna av Metal Gear Solid och det märks, spionthrillers var då det nya plattformsspelet. Ett tajt spel som tyvärr tog sig själv på lite för stort allvar. Röstskådespelaren till huvudpersonen Gabe hade Solid Snake på sina påslakan i sängen. Men ändå, ett bra spel som jag hade kul med.

Tills sista bossen. Terroristledaren Rhoemer är lack och vill döda mig, jag pajade nämligen hans plan att starta Tredje Världskriget. Vi duellerar i ett mörkt rum, det ser ut som ett serverrum. Det finns många rumavskiljare och stora glasväggar. Rhoemer jagar mig genom rummet och skjuter vilt. Jag skjuter tillbaka och springer samtidigt bort från honom. Jag dör.

Jag försöker igen och dör. Och dör. Och dör. Jag konstaterar att Rhoemer tål mycket. Jag dör. Och dör. Jag lyckas ställa mig på ett sätt så jag kan peppra sönder hans oskyddade huvud utan att han kan skjuta tillbaka. Jag tömmer magasinen på alla mina vapen på mig i hans huvud. Jag springer fram för att slå honom, jag dör. Och dör, dör, dör och dör.

Efter över en timme av försök hittar jag av en slump en låda som innehåller gasgranater. "Coolt" tänker jag och kastar iväg en. Rhoemer dör på två ögonblick. Kanske den sämsta speltekniska lösningen för en sista boss någonsin. Han tål hur mycket kulor och explosioner i huvudet som helst, men gas är hans svaga punkt! Mer urbota fånigt kan det knappast bli. En katastrofal avslutning på ett annars bra spel, bra jobbat.

Dag 8:

Tjejen på Wayne's trodde inte sina öron när min kaffebeställning inte bestod av ordet laktosfri. Hon var tvungen att fråga vad som stod på. Då fick jag chansen att berätta om min medicinkur.

"Hoppas det går bra för magen nu då" sa hon samtidigt som hon räckte över min mellanlatte med vitchoklad.

Till kvällen stoppade jag i mig 200 gram Marabou Mintkrokant, helt och hållet i vetenskapens namn. Det kanske var liiite väl mycket, men det var ändå en tydlig skillnad. Glass- och Maraboukvällar borde alltså grundas med två stycken Prolaktas. Sådana test får vänta tills jag köpt hem mer Prolaktas, för det ska jag garanterat göra.

Dag 9:

Glömde ta Prolaktas på morgonen, det blev 17:15 istället. Så, ingen intressant rapport den här gången.

Mjölken hade blivit för gammal, så inget mjölktest ännu.

Brunch: Mellanlatte med vitchoklad, med laktos! Utöver det en stor macka med mozzarella och tomat, sen var det någon röra längre in i den. Grymt gott, och magen var glad!

Middag: Dallas, en fet pan pizza med massa ost, tomat, champinjoner och oxilé. Sen får man en burk bearnaisesås att bre på. Minst sagt tufft för magen att ta hand om. Det magiska är att jag har mått bra, eller åtminstone så bra man kan må efter att ha proppat i sig massa pizza.

Vad jag försöker säga är att Prolaktas verkar vara min räddning. Jag har ett par saker kvar att testa, bland annat 200 gram Marabou Mjölkchoklad.

Jag och min fru har nu bott i mina föräldrars (ganska) nybyggda villa i en månad nu. En liten uppvärmning för framtiden kan man se det som. Nyhetens behag var stort och väldigt. Vilket hus! Sedan fick jag också möjlighet att ställa till med stor fest då jag fyllde 25 år. Med drygt 40 personer som kom för att fira mig hade det självklart inte funkat i vår lilla lägenhet, alla skulle fått en knapp kvadratmeter var...

Men vad som började som en liten semester mitt i vardagen har långsamt blivit en väldigt stark hemlängtan. Hela veckan har jag och min fru pratat om hur skönt det blir att komma hem igen.

Så...

Hejdå...
...fri tillgång till bil!
...lyxiga ljudsystem som är inkopplat i varenda skrymsle i hela huset!
...stora matbordet!
...gott om plats att bjuda in vänner till!
...höga innertak!
...välbelysta och väldesignade hus!

Hej...
...Gold B50, vår dubbelsäng!
...alla välkända ljud och lukter!
...Dell Inspiron, min dator!
...varma och mysiga lägenheten!
...promenadavstånd till tågstationen!
...köket där jag hittar allting!

Borta bra men hemma bäst förståruvajamenar.

Kapsel ner för strupen efter en god natts sömn, sen ett äpple.

Lunch: 30 cm sub på Subways i Flemingsberg. Chipotle Southwest-dressing på, det gick alldeles utmärkt. Plus att det var grymt gott!

Middag: Tacos och allt vad det innebär, det hade väl gått bra för magen ifall jag inte frossat i allt som stod på bordet. Allt förutom hushållspapper såklart.

Utöver det blev det massvis med läsk, chips och dip och godis. En helt vanlig lördag alltså... nej, nu överdrev jag.

Inte så härlig känsla i magen nu. Egentligen borde jag alltid sluta äta vid elva, oavsett tillställning (princip på G?). Nu åt vi ända fram till halvtvå. Iallafall, någon laktossituation har jag då inte riktigt känt av.

Jag funderar på att börja morgondagen (söndag) med två glas mjölk, bara för att röra till det litegrann. Vi får se hur det går.

Idag fick jag med mig både äpple och Prolaktas på morgonen.

Lunch: BigMac & Co med plusmeny och kändes okej i magen hela eftermiddagen. McDonald's flera gånger på en vecka? Ja, det är ett säkert kort för mig om jag vill testa magen. En BigMac har tidigare varit en garanti för ett par timmars gurgel, något som verkar vara över, glad smiley.

Middag: Kycklingfilé med grädde och potatis. Jag hällde i grädde för att få lite laktos och det gick bra.

En bra fredag, jag har goda aningar om Prolaktas. En bra magkänsla om jag blir ursäktad för det.

Jag har läst lite intryck från andra människor som provat Prolaktas och många upplever att dera magar är lugnare rent generellt. Det är för tidigt för mig att kunna påstå ifall detta stämmer eller inte, men det låter helt klart som ett drömscenario. Jag är nämligen nästan lite känd i min umgängeskrets för min känsliga mage, en kändisstämpel jag gärna klarar mig utan.

Dålig start på dagen!

A: Glömde frukosten på bordet (äpplet)
B: Glömde Prolaktasen
C: Lackade på att det var kallt

Det blev Prolaktas 17:30 istället, precis innan en middag bestående av spagetti och köttbullar. Bara för att sätta i mig någon form av laktos så avnjöt jag 24 gram Marabou Mjölkchoklad (med extra mycket själ!). Den la sig bra, men så var det ju bara 24 gram.

Jag glömde berätta en sak igår och det är dom aktuella anvisningarna jag nu följer:

Dag 3 till 14: Tag en Prolaktas, använd mjölkprodukter i en mängd som är normal för dig. Använd mjölkprodukter som har normal laktoshalt.

Två portioner glass är helt normalt för mig, normal laktoshalt å andra sidan...

Nya tag imorgon!

Nu gäller det, skarpt läge.

Jag började dagen med en kapsel Prolaktas. Nu tjöur vi! tänkte jag.

Frukost: Ett äpple. Inget konstigt med det.

Lunch: BigMac & Co med plusmeny och här börjar det intressanta. Vanligtvis mår jag ganska dåligt ett par timmar efter ett besök på donken men nu blev det minimalt med konsekvenser under eftermiddagen. Hoppet växer, funkar verkligen det här?

Middag: Canneloni (grädde och ost) och ostpaj till varmrätt. Chokladpudding, grädde och.... glass! Ja, hoppet i mig hade hunnit växa till sig ordentligt ända fram tills hallonglassen var serverad framför mig. Det blev två portioner. Kanske inte den bästa idén att utsätta min nyrekryterade bakteriearmé för ett eldprov på sin första arbetsdag. Det gick ändå ganska bra, jag känner helt klart av glassen nu men jag har ändå en bra känsla i magen. Fast det kanske är glassen som ligger bakom den känslan...

Prolaktas har helt klart potential, det ska bli intressant att se hur jag reagerar på olika mycket laktoshaltig kost.

Stay tuned!

Då var det dags! Mitt Prova-på-paket med Prolaktas hamnade i brevlådan i fredags, men med en enorm 25-årsfest nästa dag bestämde jag mig för att vänta tills det blev ny vecka för att i lugn och ro kunna prova på dessa kapslar. En av kapslarna var förstörd så det blir "bara" en 13-dagars testperiod för mig.

Så jag började igår, måndag. Jag följer anvisningarna på pappret som hängde med till punkt och pricka:

Dag 1 och 2: Tag två Prolaktas, använd ingen eller enbart liten mängd mjölkprodukter.

Två Prolaktas imorse och igår morse, inget konstigt med det. Kapseln är 14mm lång och 5mm bred vilket gör den något större än Lactasinkapslarna och alltså svårare för mig att svälja. Men det går ganska bra när jag tar dom en och en.

Det här är väl troligtvis för att kroppen ska hinna få en stabil uppställning av stridsklara bacillus coagulans.

Annars har jag inget mer att rapportera, det riktigt intressanta börjar imorgon. Ikväll köpte jag en liter vanlig mellanmjölk för att vara redo. Det var väldigt ovant att sträcka sig efter den 10kr billigare varianten helt plöstligt...

Den här gången ska jag berätta om ett lite mer unikt beteende. Det här är nämligen en princip/tvångstanke som jag inte bara applicerar på mig själv, utan även människor i min omgivning.

Vad är det?
Som födelsedagsbarn har man många förmåner:

• Du ska aldrig säga emot ett födelsedagsbarn

• Du ska alltid tycka att dom skämt ett födelsedagsbarn drar är roliga

• Ett födelsedagsbarn ringer aldrig dig, du ringer nämligen till födelsedagsbarnet

Varför?
Det är roligt att fylla år, det ska det vara. För att garantera en rolig och lättsam dag har jag själv framställt dessa tre steg som gör den stora dagen minnesvärd! Jag menar, att aldrig säga emot ett födelsedagsbarn öppnar upp för ett par lustiga situationer som annars aldrig dyker upp i vardagen. Vill födelsedagsbarnet att du ska titta på Youtube-klipp med honom/henne en hel kväll, ja då gör du det... med ett leende på läpparna!

Nu var Youtube-exemplet kanske bland det värsta man skulle kunna utsättas för, så det behöver inte vara så illa. Vad jag menar är att min födelsedag är min födelsedag, ingen annans. Jag gör vad jag vill med den och ingen annan. Ingen får himla med ögonen eller sucka åt det jag tycker är värt att ägna min födelsedag åt. Som jag nämnde tidigare gäller det här alla födelsedagsbarn, inte bara jag. Så vill du att så många som möjligt ska hänga med på den där hunddressyrkursen du längtat efter att gå på, schemalägg den kring din födelsedag så tvingas dina nära och kära att följa med... och ha roligt!

För det handlar om diiiiig, ja det handlar om diiiiig! <Ditt namn här>
Hur vuxen du än är så är kommer det alltid finnas en dag om året då du är ett födelsedagsbarn. Ett barn har alltid rätt att vara egoistisk och det här är alltid ditt tillfälle att vara larvig, barnslig och fjantig. I 999 fall av 1000 kommer du och alla omkring dig ha asaroligt på din födelsedag, den där ensamma tusendelen behöver bara byta vänskapskrets.

När, var, hur?
Det här gäller alla människor som fyller år som jag känner. Det är alltså inom min vänskapskrets som detta utspelar sig. Det funkar alltså inte att glida in på närmsta Wayne's på sin födelsedag och kräva att tjejen bakom kassan ska skratta åt dina trötta ordvitsar bara för att du fyller år.

Nej, du kan bara kräva det här beteendet från vänner och familj.

Sen det här med att ett födelsedagsbarn aldrig ska behöva ringa någon är egentligen bara för komfort. En dag om året behöver du aldrig aktivt kontakt någon, fatta vad skönt! Jag svarar aldrig ifall ett födelsedagsbarn ringer, då lägger jag på och ringer upp. Det känns bara lyxigare så.

Nästa steg vore att ett födelsedagsbarn inte ens behöver svara i telefonen, det gör någon annan.

Hur uppkom det?
För ett par år sedan. Jag har ingen exakt tidpunkt då det kom till mig. Det var troligtvis fraser som "Men inte ska du göra det, det är ju din födelsedag!" och "Okej, men bara för att du fyller år" som det kommer ifrån. Jag tyckte bara att det var dags att sätta sådana fraser i system.

Undantag?
Här blir det lite krångligare. Kommer du till exempel ha en stor födelsedagsfest ett par dagar innan eller efter din födelsedag och vill utnyttja dessa förmåner då istället?

Ja, då gäller det att ha en lågmäld dag på det datumet du faktiskt fyller år för att sedan använda allt krut på din födelsedagsfest. Då funkar det att skjuta upp det, men bara att skjuta upp det. Att fira sin födelsedag innan man fyllt år anser jag personligen att det inte funkar, men det är bara vad jag tycker. Skriv dom reglerna du tycker funkar bäst och börja med något själv vettja!

Övrigt att tillägga?
Ett födelsedagsbarn får aldrig betala tillbaka en skuld på sin stora dag. Detta för att undvika att personen i fråga som får pengarna inte ska hamna i intressekonflikt mellan pengarna och födelsedagsbarnets översittarroll för att sedan motvilligt efterskänka skulden till födelsedagsbarnet. Den situationen vill ingen hamna i.

Princip eller tvångstanke?
Princip såklart! Det här är finns till bara för att det ska vara roligt. Alla tjänar på det här i längden, var med du också!


...så, förvänta dig inget samtal från mig idag.

Spoilervarning för Final Fantasy VII och Final Fantasy VIII samt mild spoilervarning för Final Fantasy IX och Breath of Fire 3.

Listan fortsätter över dom sämsta sista bossarna ever. Idag handlar det om en genre som generellt har svårt att få till det när det kommer till sista bossar:

4. Final Fantasy VII - Playstation, 1997
Grundreceptet för en sista boss i många rollspel är:

• Ta en vanlig fiende från spelet och ändra utseendet på denne

• Ge fienden nya attacker som heter "Armageddon", "Ragnarok" eller några andra ord för världens undergång

• Multiplicera skadan som fienden gör med tio

• Multiplicera hälsopoängen som fienden har med femtio

• Efter att fienden förlorat halva sin energi ska den genomgå en förvandling och bli något monsterliknande, ge fienden ytterligare en attack som heter "Insta-death"

• Kampen ska helst utspela sig ute i rymden eller i någon annan dimension

Där har du din sista boss! Så här ser det ut i typ alla rollspel, men jag har inget större problem med det receptet. Vad som dock ofta missas är att tydligt visa vad eller vem jag egentligen slåss mot. I Final Fantasy VIII är sista bossen en person som blir propert introducerad typ fem timmar innan slutet. Det är ganska kort tid med tanke på att spelet är ungefär 80 timmar långt. Sen att bossens motiv är urlöjligt gör inte saken bättre. Final Fantasy IX gör också fel på den här punkten, fast inte lika mycket. Rollspel behöver inte följa den här principen, det går faktiskt att gära riktigt bra sista bossar till rollspel. Se bara på Breath of Fire 3, komplett med svåra moraliska beslut att fatta och sedan motvilligt följa det valet man gör. En utomordentligt bra sista boss.

Jag skulle kunna lägga upp både del åtta och del nio på den här platsen också, men Final Fantasy VII är ändå värst, snacka om antiklimax! Eller vadå antiklimax, hela spelet är som ett enda stort antiklimax efter alla hyllningar jag hört om det från alla håll. Som sagt, ett överskattat spel. Sephiroth, som skurken heter, introduceras som tur var tidigt i spelet och börjar riktigt intressant. Men allt eftersom spelet fortsätter blir han bara tråkigare ju mer emo han blir. Till slut vet jag inte vem han är, bara att han är väldigt emo. Fighten utspelar sig i mitten av planeten och jag känner ingenting för den jag håller på att döda. Jag klarade honom på första försöket, alltså var han också alldeles för lätt.

Ett plus för låten som spelas under bossen. One-Winged Angel, som fått en orkestrerad version, är riktigt bra. Men sista bossen i världens mest överskattade spel är ändå riktigt riktigt dålig.