Ett spel baserat på litteratur är nyheter. Ett spel baserat på en dikt från 1300-talet är något mer än så. Visceral Games har baserat sitt spel på Den Gudomliga Komedin, skriven av poeten Dante Alighieri för nästan 700 år sedan. Jag stryker under 'baserat' eftersom det är viktigt att man förstår det. För vad jag minns från svenskalektionerna från gymnasiet så sprang inte Dante, diktens protagonist, runt i helvetet med Dödens lie och slaktade Lucifers undersåtar på blodigast möjliga sätt.

Min recension är nu uppe.

Och det första jag ska ta upp är betyget. Du kanske chockeras över att jag ger spelet samma betyg som jag gav Pain, för det gillade jag ju inte särskilt mycket. Nytt år, ny tid, ny stil. Det är faktiskt dags för mig att bli hårdare med betygen. Det här är mitt första steg i den riktningen. Jag ska börja ta till mig betygskalan på hype.se mer nu.

Det andra jag ska ta upp är mina reaktioner på det här spelet. Det har nämligen skett ett spännande möte av två världar i mitt huvud. Dante's Inferno handlar ju om helvetet, en plats som jag tror finns. Inte på själva utseendet och genomförandet som det här spelet målar upp, utan själva grundtanken med det. Röda män med horn, eld och gafflar är inte min bild av helvetet. Men att få se det uppbyggt i ett tv-spel har snurrat till det ordentligt i mitt huvud.

Jag har nämligen spelat tv-spel hela mitt liv och gladeligen accepterat vissa faktum:

• Ser du ett gult block med ett frågetecken på, nicka till det med skallen så får du pengar, eller en svamp
• Öppnas inte dörren automatiskt när du närmar dig den, då har du fel färg på ditt nyckelkort
• Kan du inte rekrytera fler soldater till din armé, då behöver du mer mineraler
• Lyckas du inte döda den gula geléklumpen ute på ängen, då behöver ditt svärd högre strength

Denna logik har jag för länge sedan svalt utan att tugga. Det är ju tv-spelens värld, det är oftast meningen att det ska vara ologiskt och snurrigt, det är en verklighetsflykt! Det ska berätta en historia, en saga!

När jag då mitt i denna verklighetsflykt helt plötsligt befinner mig i Limbo, öga mot öga med Pontius Pilatus och håller honom i ett strypgrepp är det hög tid att stanna upp och begrunda. Spelet ger mig valet att döma eller förlåta honom för vad han gjort. Nu är det helt plötsligt ingen verklighetsflykt längre, det här är ingen saga. Pontius Pilatus har funnits på riktigt och hans öde har jag läst om många gånger i Bibeln. Men vad är då tv-spel och vad är fakta?

För det första, är det upp till Dante att döma eller förlåta andras synder?
För det andra, förtjänar ens Pontius att vara i helvetet?
För det tredje, vad i hela friden är det som händer, det här är ju ett tv-spel!

Pontius Pilatus skrivs det om i alla fyra evangelierna (böckerna) i Nya Testamentet. Han var en romersk ståthållare i Israel år 26 till 36, alltså vid samma tid som en viss Jesus Kristus gick på jorden som en människa. Han drabbades dock av ett ganska kraftigt fall av grupptryck. Han var nämligen domaren som folket gick till när dom ville få Jesus dömd till döden för... ja, vad hade han gjort egentligen? (Han ansågs vara ett politiskt hot, plus att folk lackade på att han var den han var)

Pontius ser inga övertygande argument för att Jesus skulle vara skyldig, men överväldigad av folksamlingens beslutsamhet låter han det ändå ske. Jesus döms till döden på minst sagt bristfälliga bevis, mitt under näsan på Pontius Pilatus. Han tvättar sina händer rena för att visa att han inte har något med denna dom att göra, även fast det var han som bestämde. Och som vi alla vet; är du närvarande när människor gör fel så gör även du också fel om du inte gör något åt det.

Det var det felet Pontius gjorde och här var han nu framför mig, naken och gråtandes i Limbo på grund av sina misstag. Det var sannerligen en kraftig krock i mitt huvud. Där och då uppenbarades det för mig, jag förstod nämligen att det var min plikt att spela klart det här spelet. Inte bara för recensionens skull utan också för Guds skull. Jag förstår nämligen att majoriteten som spelar detta inte kan se skillnad på vad som verkligen är kristendom och vad som bara är en fantasifull tolkning av en tolkning. Det är precis samma anledning till varför jag såg The Da Vinci Code. Som kristen vill jag kunna säga vad jag står bakom och inte står bakom, vad som är felaktigt. Till att börja med kan jag inte ställa mig bakom särskilt mycket i det här spelet, till exempel:

• Dante har ingen rätt att döma eller förlåta andras synder, det är helt upp till Gud och ingen annan
• Att helvetet skulle ha flera olika nivåer är helt och hållet taget från den Gudomliga komedin, inte Bibeln
• Den där båten med ett ansikte på? Den har jag inget med att göra
• Våld löser inga problem
• Inte ultravåld heller

Men spelet förstår ändå ganska bra vad synden är för något. Synden är det som håller människan borta från Gud. Synden har ett pris och det är döden. Vi är alla syndare från början, vi är alla helt körda egentligen.

Som tur var dog Jesus, trots att han var oskyldig, så vi behöver inte betala det priset. Han dog för dig och han dog för mig. Jag skulle vilja påstå att förlåtelse är ett av dom mest centrala orden i den kristna tron. Inte pekpinnar, inte skuld, inte regler som berättar hur du ska leva ditt liv, inte söndagsförmiddagar, utan ren och skär förlåtelse.

...så egentligen var det ändå ganska bra att Pontius lät Jesus dömas till döden, för det ledde till frälsning för alla vi andra. Självklart valde jag att förlåta honom (spelet tvingade mig att välja), han blev glad.

Det här inlägget blev kanske lite snurrigt nu, det var mycket tankar som skulle få plats. Men är du intresserad, nyfiken, förvirrad, provocerad av spelet Dante's Inferno eller annat som har med kristen tro att göra så säger jag bara, våga fråga. Jag har inte svar på allt med jag vill mer än gärna höra det du tänker.