Första inlägget här.

Jag har varit "nere" i det här spelet under en viss tid nu. Det grep tag i mig på grund av spelets tema som är extremt ovanligt i spelvärlden. Av ren nyfikenhet drevs jag till att låsa upp allt i spelet. Jag har hittat alla Judas 30 silvermynt, alla heliga och oheliga reliker och alla förlorade själar. Så, efter att ha skaffat Platinum har jag ännu mer att skriva om det här spelet. Bland annat har jag, efter förfrågan, dömt Pontius Pilates för hans brott. Det kändes inte bra. Stackars Pontius.

Men... det ser inte ut att bli sista gången jag spelar Dante's Inferno. I slutet av april släpps nämligen en expansion (även kallat Downloadable content, eller DLC) för nedladdning. Det utökar spelet med ett samarbetsläge, extra banor, fiender, troféer (såklart) och, sist men inte minst, en ny spelbar karaktär. Visceral Games tar sig friheten att göra sin egna version av den helgonförklarade kvinnan Lucia. Med grova ärr efter svärdhugg och utslitna ögon ska hon agera som Dantes skyddsängel och ska alltså kunna kontrolleras av spelaren. Hujeda mig! Jag känner lukten av kontrovers ända härifrån. Min pliktkänsla fortsätter även här, jag måste nästan spela igenom denna expansion.

Att människor tar illa upp är faktiskt inte så konstigt. Redan i juni 2009, stod 13 demonstranter utanför E3-mässan i Los Angeles, som sades vara från en kyrka i Ventura County. Dom var lacka över att spelet Dante's Inferno existerade och skulle visas upp på mässan. På deras skyltar stod det bland annat "EA = Antichrist" (EA är utgivare av spelet) och "Hell is not a game". Dom delade ut flyers med en hemsideaddress som löd http://wearesavedgroup.org/. Fanatisk, gammalmodig och hemmagjord hemsida. Precis så man kan tänka att vissa grupper av människor reagerar på spel som dessa.

Jag menar, människor har brusat upp för mindre. Vad sägs om ett par sekunders bröstvårtor i bild i Mass Effect, en rymdepos på kanske 50 timmar och det gör spelet till en sexsimulator? Det var tillräckligt många som trodde detta att det var värt ett inslag på Fox News. Snacka om att göra en hel planet fylld med höns av en fjäder.

Iallafall, det finns väldigt mycket mer att brusa upp för i det här spelet och reaktionen jag nämnde ovan kändes helt naturlig. Hemsidan visar tydligt deras ilska mot spelet och deras ståndpunk i saken. Fast hemsidan var kanske lite för informativ. Den innehöll bland annat en trailer från spelet och även en länk till spelets officiella hemsida.

Lite för passande? Ja, helt riktigt. Faktum är att hela demonstrationen var ett PR-trick från EA's sida för att ge spelet uppmärksamhet (till vilket pris som helst tydligen). Inhyrda skådespelare och en ful hemsida, EA spelade på pressens, och även mina, fördomar och fabricerade en fanatisk grupp som lyfte upp spelet från mängden. Läs om den här nyheten på Los Angeles Times här.

Var står jag mitt i den här kontroversen då? Jag som tror på Satan, Jesus, Gud, Den Helige Anden, synden, frälsningen och nåden. Jag har tänkt på detta tidigare och har ofta svårt att veta vad jag ska tycka. Egentligen borde jag lacka ur fullständigt för vad det här spelet står för tills jag förstod vad det verkligen stod för:

Ingenting. Det här spelet vill verkligen inte säga någonting. Det vill egentligen bara äckla och provocera med hjälp av bibliska teman. Det är baserat på en dikt skriven av en helt vanlig människa, inte Bibeln. Gud spelar en minimal roll i spelet, satan relaterar till honom som "Him" med stort h samtidigt som han riktar pekfingret uppåt. Det heliga hanteras med varsamhet genom hela spelet, vilket känns skönt. Det oheliga dock, där sparade utvecklarna på ingenting.

Och varför ska jag låta mig provoceras av något så omoget som en provokation för provokationens skull? Det finns inte särskilt mycket diskussionsvänligt att hämta i det här spelet utöver temat det tar upp.

Jag menar, en grej hade varit om spelet handlade om den romerska soldaten som torterade Jesus under hans sista timmar vid liv. Sitt första liv alltså. Tänk om det gick ut på att skada Jesus så snyggt och bra som möjligt. Maxpoäng utdelades vid 39 Hit Combo!!!

Där har vi ett hett ämne att debattera!

Hjälp... det vore något. Hemska tider, det skulle jag aldrig vilja spela.

...Usch

Jag lyckades typ provocera mig själv. Bara min reaktion på det jag precis skrev visar på att det ändå finns ämnen som inte ska trampas på, skämtas om eller skrattas åt.

Det sista av den här nedrans vintern säljs till högstbjudande

Skönt hak

Efter att ha hängt intensivt på "södra Stockholms skönaste hak" i drygt två månader kan jag härmed ge en recension på alla smaker du kan få i din latte (enligt deras meny iallafall):

OBS! Glöm inte att läsa det finstilta längst ner!

Vaniljlatten
Hur smakar den? Inte bra alls.
Vad gör den för fel? Den smakar vanilj. Precis samma problem som Dr Pepper och Vanilla Coke lider av.
Värd hur många klunkar? Knappt en.

Hasselnötslatten
Hur smakar den? Riktigt gott.
Vad gör den för fel? Ingenting faktiskt. Ett utmärkt alternativ om du vill ha en smaksatt latte utan sötma.
Värd hur många klunkar? Tills koppen tar slut eller kaffet blivit kallt.

Kanellatten
Hur smakar den? Konstigt. Det känns som kanel blandat med sirap, alltså väldigt söt kanel.
Vad gör den för fel? Jag hoppades på en latte med lite smak av kanel. Istället blev det en alldeles för söt version av kanel, inte särskilt gott.
Värd hur många klunkar? Tre.

Karamellatten
Hur smakar den? Sådär

Vad gör den för fel? Den är för söt. Om till och med jag tycker att den är för söt, då är den garanterat för söt. Jag blev mätt på smaken efter ett par klunkar.
Värd hur många klunkar? Ett par, alltså två.

Vitchokladslatten
Hur smakar den? Himmelskt.
Vad gör den för fel? Inte ett dugg, den är komplett.
Värd hur många klunkar? Så många som din mage klarar av, eller så många som din princip tillåter.

*Alla smaker är testade på Wayne's i Flemingsberg. Lokala avvikelser kan förekomma. Det hänger mycket på dom olika mängderna smakextrakt, mjölk och kaffe som blandas i koppen.

Spelintresserad? Inget att göra? Sugen på en rejäl utmaning? Spana in det här quizet och se om du kan få fler poäng än vad jag fick.

Regler behövs förstås! Man får inte använda sig av någon annan källa än sin egen hjärna. Enda undantaget är om man vet det rätta svaret med inte kan stava helt rätt, då är det fritt fram att googla.

Jag lyckades få 37 rätta svar. Hur långt kom du?

Det sköna med pusslet är inte bara den underbara pixelgrafiken, utan även hur det lyckats täcka så många årtionden, genrer och spelplattformar. Kör hårt!

Kollade läget på min salivanalys på VitaDix.com och då hade dom strukturerat upp det så här fiffigt och pedagogiskt:

Resistance: Fall of Man släpptes samtidigt som Playstation 3 kom till Europa, den 23 mars 2007. Det är en så kallad releasetitel. Grejen med releasetitlar är att dom åldras oftast snabbt och dåligt. Vem gör allt rätt på första försöket? (...förutom Nintendo)

FPS-genren (förstapersonskjutare) är även den känd för att åldras på ett ovärdigt sätt. Så... Resistance hade inte särskilt goda förutsättningar för att bli en klassiker. Och någon klassiker är det verkligen inte. Banorna är gråa och enformiga. Fienderna är gråa och enformiga. Vapnena är fantasifulla, men saknar tyngd och den där köttiga känslan. Det enda som verkligen är bra med Resistance är handlingen.

Eller, inte handlingen i sig, utan sättet den berättas på. Den berättas mestadels via stillbilder och en kvinnlig röst som i imperfekt berättar vad som hände. Hon läser ur något som verkar vara den officiella rapporten och vi vet alla vad det innebär. Så fort det finns en officiell rapport så finns det även en inofficiell rapport. Alltså, hon läser vad människor tror hände och sedan får man spela det som egentligen hände. Överraskande intressant och effektfullt, speciellt om man gillar brittisk engelska.

Men, Resistance är ändå inte ett bra spel. Livslängden förlängs en bit när man spelar kampanjen tillsammans med någon (något som förvånande nog togs bort i uppföljaren), men det höll verkligen inte hela vägen.

Betyg: 1/5

En annan sak som också är värd att nämna är kontroversen kring spelets användning av katedralen i Manchester. Spelet äger rum i ett alternativt 1940-tal där en märklig utomjordisk ras försöker ta över världen. Katedralen i Manchester är en del av en bana där en massiv eldstrid tar plats. Stora insekter som kryper på väggarna, vinande kulor och väggar som sprängs, Church of England lackade såklart. Katedralens talesman skapade sin alldeles egna list of demands (det vill jag också göra någon gång i mitt liv) mot Sony:

* En ursäkt
* En gedigen donation till katedralen
* Spelet skulle sluta säljas eller justeras så att katedraldelen skulle vara borta
* Finansiellt stöd till grupper som försöker minska antalet vapenbrott i Manchester

Dom fick nöja sig med en ursäkt.

För vad var egentligen grejen? Det är ju bara en byggnad som fått ett fint namn. En "katedral", fint va? Visst, den har säkert ett väldigt högt historiskt och kulturellt värde men i slutändan är det bara en byggnad. Så här kan det gå när man bygger sin kyrka som en byggnad. Då lackar man och ställer krav som till 50% handlar om pengar. Jag har sagt det förut och säger det igen; det är människorna som är kyrkan, inte byggnaden som människorna samlas i. Reaktionen från Engelska kyrkan var lite smått pinsam om jag får säga det själv, och det får jag för det är min blogg.

Varning, känsliga läsare! Närbild på mun inbound!

Steg 1

Det är hög tid att bli av med det här grubbeleländet. Jag hittade (och köpte) ett test på Apoteket som tar reda på ifall man är laktosintolerant eller inte. Förpackningen är sådär härligt glattig och komplett med underboobs. Intresserad? Så här gör du för att testa dig själv:

1. Köp testet för 263 kronor på Apoteket
2. Öppna förpackningen och ta upp innehållet; en bomullspinne
3. Gnugga bomullspinnen på insidan av kinden
4. Stoppa ner bomullspinnen igen och stäng förpackningen
5. Skicka iväg förpackningen till Linköping

Alltså, efter allt köpande, öppnande, gnuggande, stoppande och skickande får du, ungefär en vecka senare, ett SMS (eller loggar in på laboratoriets hemsida för att kolla upp) som bekräftar ifall du är laktosintolerant eller inte. I priset ingår alltså en DNA-analys av ditt saliv som tar reda på ifall du har adult laktasbrist. Det finns olika former av laktosintolerans:

Adult laktasbrist. Den vanligaste formen av laktosintolerans. Förmågan att bryta ner laktos blir sämre oftast redan från tre års ålder, men behöver inte försvinna helt och hållet. Förmågan kan inte återfås.

Sekundär laktasbrist. Temporär laktosintolerans som kan komma av en inflammation i tarmen, kraftig maginfluensa eller bukoperation. När skadan läkt återkommer oftast förmågan att producera laktas.

Medfödd laktasbrist. Laktosintolerans från födseln, extremt ovanligt.

Det här testet tar alltså reda på ifall du har det första alternativet. Förmågan att bilda enzymet laktas är nämligen ärftligt betingat och kan därför bekräftas via en DNA-analys.

Jag kommer skicka iväg mitt test idag (tisdag). Får jag reda på att jag inte är laktosintolerant är det hög tid för mig att tappa ansiktet. Pinsamt att dra igång en blogg för att prata ur sig om något det senare visar sig att jag inte har. Pinsamt att prata vitt och brett om något som därav får många att behöva ändra sina ingredienser för att senare bara rycka på axlarna och säga "sorry, jag hade visst fel". Pinsamt pinsamt pinsamt.

Plus det faktumet att jag då får gå tillbaka till ritbordet gällande mina magproblem. Och det är ju inte direkt blogsome. Frågan är om jag ens vågar publicera ett sådant bakslag. Jag blir ju tvungen att byta namn på bloggen då...

*Nervöst skratt*

Steg 4

(Eller så får jag det helt enkelt svart på vitt, att jag är laktosintolerant)

Xbox360-exklusiviteter stoppar inte mig! Tack vare generösa vänner har jag genom åren kunnat spela allt från Bioshock, Star Wars: Knights of the Old Republic, Shenmue och The Legend of Zelda: Phantom Hourglass utan att ha behövt äga konsolen som spelet släpptes på.

Nu stod Shadow Complex på tur, ett spel som släpptes exklusivt till Xbox360 den 19:e september 2009. Det är ett plattformsäventyr vars utvecklares främsta förebild är Super Metroid. Bättre förebilder än så är inte särskilt enkelt att hitta, det är nämligen det bästa plattformsspelet ever. Jag spelade det hemma hos samma vän som jag klarade Pixeljunk Eden och Borderlands med.

Jag tänker inte dra en presentation av handlingen, den är för B för det (tänk B-action som gör sitt bästa). Det är istället utforskandet som utgör det här spelets stomme. Olika uppgraderingar till dina vapen finns gömda överallt och det är alltid en fröjd att hitta något nytt. Utforskande räcker dock inte att hålla upp ett spel rakt igenom då jag i slutet tappade drivet. Det beror nog även lika mycket på att min vän och jag skulle börja på ett nytt spel efter att jag var klar med detta. Därför var slutet lite av en väntan på det andra spelet. Fast sista biten av spelet var faktiskt inte lika bra som första halvan.

Plattformsspel 2009

Oavsett vad så är Shadow Complex ett bra spel, framför allt ett väldigt snyggt sådant. Det behövs fler plattformsspel idag och därför ska spelidéer som dessa uppmuntras.

Betyg: 3/5

Jag klarade nyligen Mirror's Edge för andra gången, på svårare svårighetsgrad dessutom. Det gjorde jag inte bara för guldtrofén som erhölls under eftertexterna utan för att det är sådant speciellt spel. Hela presentationen, design, färgpalett och musik var så otroligt fräscht och uppfriskande.

Mirror's Edge är parkour i förstapersonsvy. Man spelar Faith som är en så kallad löpare. Hon för vidare information till fots, det säkraste sättet i ett samhälle som länge präglats av censur och informationskontroll. Hennes syster blir felaktigt anklagad för ett mord på en av dom sista politikerna som ännu inte blivit korrupta.

Att spela det på Hard visade dock inte upp spelets bästa sidor. Mirror's Edge är faktiskt sämst när man möter fiender med skjutvapen och det är just dessa delar som blir svårare. Handgemängen tynger ner hela spelets upplägg som annars funkar väldigt bra. När jag springer omkring på hustaken i den här vackra staden, hoppar över staket, glider under ventilationsrör och landar på en presenning efter hopp från en annan byggnad, då är Mirror's Edge helt lysande.

Men så kommer dessa strider med jämna mellanrum och bromsar upp hela flödet. Det var bra nog att spela igenom en gång till och jag tror absolut att en uppföljare skulle kunna bli superb, men Mirror's Edge når inte väldigt högt upp på betygskalan.

Betyg: 3/5

Då tänkte jag även dela med mig av en anekdot värdig sammanhanget.

När jag jobbade på GRIN blev jag bjuden på en förhandsvisning av Wanted på en biograf i Stockholm. Alla Sveriges stora spelstudior blev bjudna på detta event. Jag fick ta med mig vänner och väl inne i salongen, innan filmen hade börjat, pratade vi om kommande svenska spel. Vi gled in på Mirror's Edge som skulle släppas några månader senare. Mina vänner frågade mig hur det blev mottaget på E3-mässan i Los Angeles där jag närvarade. Jag var inte på någon pressvisning av spelet, så jag vidarebefordrade information jag fått av Gunner. Han hade tittat på när andra journalister spelade spelet och blivit illamående och yr när Faith utförde sina kullerbyttor. Nästan alla i samma rum upplevde samma obehagskänsla.

Utan någon fast punkt att titta på kan jag tänka mig att man blev yr av alla hastiga rörelser. Skönt då att det färdiga spelet hela tiden hade en prick i mitten av skärmen, något som ögonen hela tiden kunde relatera till.

Men något sådant hade inte spelet då, så det blev inte särskilt väl mottaget av världens spelpress. Min tabbe var att jag gjorde Gunners åsikt till min åsikt då jag återberättade detta, det lät alltså som det var jag som upplevt detta. Då vänder killen i stolen framför mig och säger:

- Det var jag som gjorde den animationen, tack för det!

Ibland är världen lite för liten.