Avklarat spel: Heavy Rain (och Fahrenheit)
Jag och min fru spelade tillsammans igenom Fahrenheit när jag fortfarande bodde hos mamma och pappa (känns som 19 år sedan). Det släpptes 2005 och visade att utvecklarna Quantic Dream (med David Cage i spetsen) hade stora ambitioner. Det började riktigt riktigt bra, men åker snabbt utför och slutar i ett fjantigt drabbel om världens undergång och att spelaren är han som ska rädda alla (lite som valfritt J-RPG fast i nutid och stadsmiljö... och på en tiondels speltid... och mycket sämre).Problemet var att man inte var beredd på en sådan vändning överhuvudtaget. Ärligt talat tror jag heller inte att någon önskade sig en sådan vändning. Jag och min fru (då: flickvän) hade hoppats på att spelet skulle fortsatt som den mordutredning det var under den första timmen. Första timmen: Väldigt bra. Andra timmen: Ganska bra. Resten: Eeeeeeeh okej?
BETYG: 1/5
Ovärt.
Quantic Dream gick sedan vidare till utvecklingen av Heavy Rain, där David Cage lovade att han inte kommer upprepa samma misstag. Han håller lyckligtvis det han lovar. Heavy Rain är ett enastående spel med tät stämning, sketabra skådespeleri, välskriven handlingen som på riktigt formar sig under tiden man spelar.Vissa situationer i spelet är överdrivna för att hålla dramatiken uppe, men annars är spelet väldigt jordnära. Ett gediget hantverk för en vuxen publik. Stark rekommendation till alla spelare med minst ett uns av tålamod i kroppen. Det byggs upp långsamt, vilket är helt rätt. Att på riktigt bli stressad över var man lagt plånboken i ett tv-spel är en otrolig bedrift. Heavy Rain fångar upp väldigt vardagliga händelser, väver samman dem med ett spännande thrillerdrama som resulterar i en tajt, vattentät upplevelse (sitt blöta namn till trots).
Ett av de starkaste korten det här spelet bär på är att det är utformat för en väldigt bred publik. Jag tänker se till att så många som möjligt får uppleva Heavy Rain. En redigt stark fyra får det.
BETYG: 4/5
Lätt värt!
En sak till värd att nämna är omslaget på den amerikanska versionen av Heavy Rain. PR-avdelningen i USA var tydligen inte nöjda med det väldigt stiliga europeiska omslaget här ovanför. Dialogen måste ha låtit så här:
PR-chefen: Nej, det här europeiska omslaget kommer den amerikanska publiken inte förstå sig på. Nedrans pretentiösa européer. Spelar man som origamifiguren eller vaddå?
Ja-sägarna: Okej, men i vilken riktning ska vi gå?
PR-chefen: Ni säger alltså att det regnar i spelet?
Ja-sägarna: Ja, det gör det.
PR-chefen: Är en kvinna med i spelet?
Ja-sägarna: Ja, men hon är inte ensam huvudkaraktär.
PR-chefen: Strunt i det, har hon någon gång linne på sig?
Ja-sägarna: Ja.
PR-chefen: Och det regnar alltså, mycket?
Ja-sägarna: Ja, verkligen!
PR-chefen: Get to work.
Fantasier är till för att förverkligas
Och att köpa godis i grossistförpackningar är en av mina!
Metroid - Check
Engrish
Spoilervarning för Metroid!
Efter ungefär 10 timmars ganska intensivt spelande är vi till slut klara med Metroid. Det var ingen lätt uppgift, faktum är att vi använde en guide på internet för att få reda ett par saker. Vissa uppgraderingar var placerade på ställen man inte alls anar rymmer någon hemlighet. Det tråkigaste med detta är att de hemliga gömmorna är gömda för väl.
Oftast är inga som helst ledtrådar är utplacerade, spelet vill istället att spelaren ska hoppa runt som en idiot och skjuta/spränga varenda vägg, golv och tak i hopp om att hitta något kul. Ännu sjukare är att majoriteten av dessa hemligheter är ett måste för att kunna klara spelet.
Det magiska är att vi ibland lyckades hitta en hemlighet. Känslan är faktiskt oslagbar när man spränger upp en bit av ett golv, ramlar ner flera våningar och direkt fattar att man har flera nya rum att utforska. Känslan byts dock ut ganska direkt mot irritation då belöningen kommer av ren slump, inte av intelligens eller fingerfärdigt spelande.
Därför skäms jag inte det minsta över att vi använde guide till ett par av dessa hemligheter. Vi var trots allt grymma på att dokumentera vår framgång i spelet:
Men det absolut sämsta med spelet är den oändliga jakten på energi och missiler. I slutet av spelet hade vi kapacitet nog att bära runt på 240 missiler och en energimätare på 800 hälsopoäng (HP). Vi försökte oss på sista bossen och fick spö. Förutsatt att vi använde upp alla missiler så får vi börja vid närmsta hiss med 30 HP och 0 missiler.
Missiler och energi går bara att få från döda fiender som ibland (alltså, ibland) släppte ifrån sig det när man dödar dem. Varje gång du lyckas få en fiende att släppa ifrån sig missiler så får du alltså två missiler.
Då har du än så länge två missiler... av 240.
När en fiende istället släpper ifrån sig energi så får du fem i HP.
Då har du än så länge 35 HP... av 800.
Beroende på tur så tar det 20-40 minuter att maxa på Samus inför nästa försök. Du förstår säkert själv att hela systemet är en katastrof. Det slutade med att varje gång i var tvungna att maxa på allt igen så stängde vi av ljudet på spelet, hittade ett bra ställe där man monotont kunde arbeta upp sig själv och körde på medans den andre visade roliga Youtube-klipp.
Spoilervarning för Metroid!
Efter ungefär 10 timmars ganska intensivt spelande är vi till slut klara med Metroid. Det var ingen lätt uppgift, faktum är att vi använde en guide på internet för att få reda ett par saker. Vissa uppgraderingar var placerade på ställen man inte alls anar rymmer någon hemlighet. Det tråkigaste med detta är att de hemliga gömmorna är gömda för väl.
Oftast är inga som helst ledtrådar är utplacerade, spelet vill istället att spelaren ska hoppa runt som en idiot och skjuta/spränga varenda vägg, golv och tak i hopp om att hitta något kul. Ännu sjukare är att majoriteten av dessa hemligheter är ett måste för att kunna klara spelet.
Det magiska är att vi ibland lyckades hitta en hemlighet. Känslan är faktiskt oslagbar när man spränger upp en bit av ett golv, ramlar ner flera våningar och direkt fattar att man har flera nya rum att utforska. Känslan byts dock ut ganska direkt mot irritation då belöningen kommer av ren slump, inte av intelligens eller fingerfärdigt spelande.
Därför skäms jag inte det minsta över att vi använde guide till ett par av dessa hemligheter. Vi var trots allt grymma på att dokumentera vår framgång i spelet:
Självklart hade vi kunnat använda en färdig guide, men var är det roliga i det?
Men det absolut sämsta med spelet är den oändliga jakten på energi och missiler. I slutet av spelet hade vi kapacitet nog att bära runt på 240 missiler och en energimätare på 800 hälsopoäng (HP). Vi försökte oss på sista bossen och fick spö. Förutsatt att vi använde upp alla missiler så får vi börja vid närmsta hiss med 30 HP och 0 missiler.
Missiler och energi går bara att få från döda fiender som ibland (alltså, ibland) släppte ifrån sig det när man dödar dem. Varje gång du lyckas få en fiende att släppa ifrån sig missiler så får du alltså två missiler.
Då har du än så länge två missiler... av 240.
När en fiende istället släpper ifrån sig energi så får du fem i HP.
Då har du än så länge 35 HP... av 800.
Beroende på tur så tar det 20-40 minuter att maxa på Samus inför nästa försök. Du förstår säkert själv att hela systemet är en katastrof. Det slutade med att varje gång i var tvungna att maxa på allt igen så stängde vi av ljudet på spelet, hittade ett bra ställe där man monotont kunde arbeta upp sig själv och körde på medans den andre visade roliga Youtube-klipp.
Men det som gör Metroid till ett spel som fortfarande är värt att spela är miljöerna, musiken (som jag tidigare pratat om) och, utan tvekan, spelets sista boss:
Mother Brain
Moderhjärnan är en klassiker i spelsammanhang. Många har sett bilderna, korta filmklipp och hört talas om den. Den är en ikon i spelvärlden.
Efter ett par möten med Metroids (som är med väldigt lite med tanke på att spelen är döpta efter dem) så kliver Samus in i ett nytt rum. Musiken som tidigare varit intensiv, nästan störig, trappas upp ytterligare. Jag visste egentligen precis hur rummet skulle se ut, med tanke på hur välkänd den här bossen faktiskt är, men känslan att stå där framför Moderhjärnan innanför sin glasbur (som egentligen bara är där för att ge den fantastiska känslan av att spränga upp ett hål i den med första missilträffen) var mäktig.
Det tog två försök och sedan en hektisk flykt ut ur piratbasen för att klara spelet. Sedan följer en bild på Samus utan sin dräkt och HON VAR EN KVINNA HELA TIDEN WTF?!
Eller... ja, det visste jag ju också. Och vem gör inte det? Men 1986 var nog överraskningen ett par gånger större.
BETYG 3/5
Vuxna människor är egentligen inte vuxna
Min teori är att de flesta vuxna människor egentligen inte är vuxna. De är tonåringar som går omkring i vårt samhälle i vuxna kroppar, väntandes på nästa tillfälle att inte bära sitt eget ansvar, skylla ifrån sig, bete sig barnsligt och hamna i larviga dispyter om småsaker.
När jag var med på företagets kickoff i början av hösten fick jag mer bränsle åt denna teori. Vid middagen skulle man plocka en lapp som hade ett nummer på sig. Numret pekade sedan på vilket bord man skulle sitta vid. Tanken var att denna slumpmässiga bordsplacering skulle få folk att lära känna varandra lite bättre under kvällen. Det är väl det som är lite av tanken med kickoffer?
Gissa hur många som vände halvvägs, gick tillbaka till urnan med lappar i sig, grävde lite mer tills de hittade en lapp med ett nummer där deras kompisar satt? Mååånga.
De människorna var troligtvis inte på en kickoff, de var på klassresa i nian.
Låter min teori ohållbar? Generaliserar jag? Mycket möjligt. Men många såna här typer finns det.
När jag var med på företagets kickoff i början av hösten fick jag mer bränsle åt denna teori. Vid middagen skulle man plocka en lapp som hade ett nummer på sig. Numret pekade sedan på vilket bord man skulle sitta vid. Tanken var att denna slumpmässiga bordsplacering skulle få folk att lära känna varandra lite bättre under kvällen. Det är väl det som är lite av tanken med kickoffer?
Gissa hur många som vände halvvägs, gick tillbaka till urnan med lappar i sig, grävde lite mer tills de hittade en lapp med ett nummer där deras kompisar satt? Mååånga.
De människorna var troligtvis inte på en kickoff, de var på klassresa i nian.
Låter min teori ohållbar? Generaliserar jag? Mycket möjligt. Men många såna här typer finns det.
R.I.P. SAAB 9000 [REX] 1995 - 2010
Nu var det ett par veckor sedan men historien måste ändå berättas, sanningen måste fram!
Efter ett härligt bröllop i Vimmerby var vi fyra personer på väg hem till Stockholm igen. Jag hade precis tagit mig ut till E4:an igen, några hade redan somnat i bilen och Dire Straits kom ut ur högtalarna i alldeles lagom volym. Min frus huvud började nicka och jag satt för mig själv och tänkte. Timmarna från att jag har varit på ett bröllop tills jag somnar är jag lite existentiell och blickar framåt i livet på ett sätt jag sällan gör.
"Aaahhhh", tänkte jag, "vi kommer ligga i våra sängar om knappt två timmar".
Då dog REX.
Bilen tvärdog, lamporna och instrumentpanelen slocknade, gasen reagerade inte och styrservon la av. Med ett sådant åbäke mitt på E4:an var det bara att väja in i vägrenen så smidigt som möjligt. Klockan var ungefär elva på kvällen sent i oktober. Vad gör man i en sån situation?
Det var ingen idé att försöka få igång den på egen hand utan vi började ringa folk och be om råd. Som tur var låg det en bil ungefär 15 minuter efter oss, de hade också varit på bröllopet. De hjälpte mig att få tag på startkablar (den ena macken stängde precis när vi kom och hade ingen större lust att hjälpa oss. Den andra macken var mer hjälpsam och lånade ut kablar med legitimation som pant)
Vi lyckades till slut, med hjälp av en främling som stannade helt oprovocerat och ville hjälpa, få igång bilen igen och alla jublade och hoppade in. Men tyvärr höll den resan inte särskilt länge, REX gjorde sin sista kilometer låtandes som en helikopter och jag förstod då att det var inget mer att göra.
Bilen bakom oss hade plats för en person till så vi gick från fyra till tre som fick stanna kvar. Vi ringde bärgning och satt i en bil som var så pass död att den inte ens orkade ha på sina varningsblinkers. Nu var klockan mitt i natten (ungefär halvtvå) och vi behövde hålla värmen med de festkläder vi hade på oss. Vi satte oss alla i baksätet, klädde på oss alla kläder vi hittade och höll om varandra väldigt hårt. De äktenskapliga lagarna fick tänjas lite på då det blev kramparty där bak i bilen, lyckligtvis var den tredje personen hon som nästan såg mig halvnaken för ett par månader sedan så den isen var redan bruten.
Vi lyckades överleva kylan och äntligen kom en bärgningsbil som, då han fick veta hur länge vi suttit ute i kylan, maxade värmen i kupén på sin bil och lät oss sitta där.
Bilen bärgades in till Norrköping och ställdes innanför en grind hos bärgningsfirman. Det fanns ett 7/11 som hade öppet bara över vägen. Vi stormade in, klädda som illegala immigranter och köpte varm soppa. Under tiden kom det en hjälte från Stockholm som på ingen varsel hämtade upp oss och skjutsade hem oss.
Jag ägnade en vecka åt att se om någon var intresserad av en fin bil med en helt trasig motor. Jag fick inte napp någonstans och vi bestämde till slut att det var lika bra att göra slut på dess lidande. En dryg vecka senare åkte jag och hjälten ner dit igen för att skriva på papper för att få den skrotad. Nu finns den inte längre.
Det blev en kort romans. Tråkigt, men sant.
Vi passade på att leka lite när den ändå skulle skrotas:
REX och Vindelälven, sommaren 2010
Efter ett härligt bröllop i Vimmerby var vi fyra personer på väg hem till Stockholm igen. Jag hade precis tagit mig ut till E4:an igen, några hade redan somnat i bilen och Dire Straits kom ut ur högtalarna i alldeles lagom volym. Min frus huvud började nicka och jag satt för mig själv och tänkte. Timmarna från att jag har varit på ett bröllop tills jag somnar är jag lite existentiell och blickar framåt i livet på ett sätt jag sällan gör.
"Aaahhhh", tänkte jag, "vi kommer ligga i våra sängar om knappt två timmar".
Då dog REX.
Bilen tvärdog, lamporna och instrumentpanelen slocknade, gasen reagerade inte och styrservon la av. Med ett sådant åbäke mitt på E4:an var det bara att väja in i vägrenen så smidigt som möjligt. Klockan var ungefär elva på kvällen sent i oktober. Vad gör man i en sån situation?
Det var ingen idé att försöka få igång den på egen hand utan vi började ringa folk och be om råd. Som tur var låg det en bil ungefär 15 minuter efter oss, de hade också varit på bröllopet. De hjälpte mig att få tag på startkablar (den ena macken stängde precis när vi kom och hade ingen större lust att hjälpa oss. Den andra macken var mer hjälpsam och lånade ut kablar med legitimation som pant)
Vi lyckades till slut, med hjälp av en främling som stannade helt oprovocerat och ville hjälpa, få igång bilen igen och alla jublade och hoppade in. Men tyvärr höll den resan inte särskilt länge, REX gjorde sin sista kilometer låtandes som en helikopter och jag förstod då att det var inget mer att göra.
Bilen bakom oss hade plats för en person till så vi gick från fyra till tre som fick stanna kvar. Vi ringde bärgning och satt i en bil som var så pass död att den inte ens orkade ha på sina varningsblinkers. Nu var klockan mitt i natten (ungefär halvtvå) och vi behövde hålla värmen med de festkläder vi hade på oss. Vi satte oss alla i baksätet, klädde på oss alla kläder vi hittade och höll om varandra väldigt hårt. De äktenskapliga lagarna fick tänjas lite på då det blev kramparty där bak i bilen, lyckligtvis var den tredje personen hon som nästan såg mig halvnaken för ett par månader sedan så den isen var redan bruten.
Vi lyckades överleva kylan och äntligen kom en bärgningsbil som, då han fick veta hur länge vi suttit ute i kylan, maxade värmen i kupén på sin bil och lät oss sitta där.
Bilen bärgades in till Norrköping och ställdes innanför en grind hos bärgningsfirman. Det fanns ett 7/11 som hade öppet bara över vägen. Vi stormade in, klädda som illegala immigranter och köpte varm soppa. Under tiden kom det en hjälte från Stockholm som på ingen varsel hämtade upp oss och skjutsade hem oss.
Har du sett de där typerna? Ring i så fall fivefivefive, fivefive, fivefive
Jag ägnade en vecka åt att se om någon var intresserad av en fin bil med en helt trasig motor. Jag fick inte napp någonstans och vi bestämde till slut att det var lika bra att göra slut på dess lidande. En dryg vecka senare åkte jag och hjälten ner dit igen för att skriva på papper för att få den skrotad. Nu finns den inte längre.
Det blev en kort romans. Tråkigt, men sant.
Vi passade på att leka lite när den ändå skulle skrotas:
Stå på en bil! Har du någonsin sett något så utflippat?
Uppenbarelse
Aldrig har ett skratt fastnat så hårt i halsen. Den här skämtteckningen hittade jag för ett par veckor sedan och skrattet sitter fortfarande fast. Anledningen till varför den är så sjukt rolig är just för sanningen den uppenbarar. Jag skulle enkelt kunna finna mig själv om tio år i exakt samma situation den här puckade pappan står i. Han säger som det är och står helt och hållet för det. Och framstår som en idiot på grund av det.
I min jakt på att få mitt spelintresse accepterat som vilken annan hobby som helst kan jag ha gett upp andra intressen och glädjeämnen. "mindlessly consumed" är ett starkt uttryck men det ligger sanning i det. Filmer, tv-serier och inte minst tv-spel är stora intressen i mitt liv. Men jag vill inte sluta som ett vandrande lexikon som vet allt om spel, skådespelare och regissörer men bär lövtunn kunskap om till exempel naturen, historia, litteratur, teater och... politik? Jag vill jämna ut min allmänbildning helt enkelt.
Ska sanningen fram blev jag lite skrämd av den här bilden. Inte en livsomvälvande upplevelse men helt klart en uppenbarelse värd att nämna, allt på grund av en bild. Ganska konstigt egentligen, men det är väl så en 80-talist som jag själv fungerar. Jag har styrt om min fritid från att bara handla spel och film till att inkludera böcker också. Igår läste jag klart Milleniumtrilogin, intryck kommer snart.
I min jakt på att få mitt spelintresse accepterat som vilken annan hobby som helst kan jag ha gett upp andra intressen och glädjeämnen. "mindlessly consumed" är ett starkt uttryck men det ligger sanning i det. Filmer, tv-serier och inte minst tv-spel är stora intressen i mitt liv. Men jag vill inte sluta som ett vandrande lexikon som vet allt om spel, skådespelare och regissörer men bär lövtunn kunskap om till exempel naturen, historia, litteratur, teater och... politik? Jag vill jämna ut min allmänbildning helt enkelt.
Ska sanningen fram blev jag lite skrämd av den här bilden. Inte en livsomvälvande upplevelse men helt klart en uppenbarelse värd att nämna, allt på grund av en bild. Ganska konstigt egentligen, men det är väl så en 80-talist som jag själv fungerar. Jag har styrt om min fritid från att bara handla spel och film till att inkludera böcker också. Igår läste jag klart Milleniumtrilogin, intryck kommer snart.
GAMEX - Spelmässa i Kista
Sist jag var på spelmässa var det som spelutvecklare
På ett fint litet bananskal lyckades jag glida runt på GAMEX ikväll. Ett par härliga timmar! För att vara första försöket för Sverige att få till en spelmässa är jag imponerad. Jag gled runt bland alla montrar och kikade för det mesta, men jag fick ändå pröva ett par saker.
Jag testade en bana på Little Big Planet 2, ett spel som kommer i januari. Jag hade väntat mig Killzone 3 men hittade det ingenstans. Lite besviken men glad över att det här spelet fanns där, det visste jag faktiskt inte innan jag kom dit! Spelet har en hookshot som jag fick chansen att testa. Ingen större förändring sen ettan, men så testade jag bara en bråkdel av spelet också. Jag ser fortfarande väldigt mycket fram emot det.
Ingen spelmässa utan Solid Snake, huvudkaraktären i Metal Gear-serien. Trots att han inte var aktuell i något nytt spel för fem öre.
Utöver det var jag med i en Mario Kart Wii-tävling där man skulle få den bästa tiden på Toad Factory, valfri karaktär och fordon. Jag kom 20 sekunder efter hon som har den bästa tiden.
Jag tog chansen att få hålla Pro-gitarren som släpptes till Rock Band 3 förra veckan. Den har strängar och över 100 knappar som ska imitera en riktig gitarr så bra som möjligt. Jag har stora planer för Rock Band 3 i vårt vardagsrum...
Jag passade på att testa Battlefield: Bad Company 2 Vietnam ett par minuter. Jag slutade ganska fort, eftersom alla andra var snipers. I samband med det såg jag en skön snubbe som såg ut att ta sitt spelande på största allvar:
Tänk att sitta på en mässa iförd rånarluva och spela spel.
Nintendo var där med Kirby's Epic Yarn och Donkey Kong Country Returns.
Jag stod och väntade på att få spela det, före mig var en pappa och hans kanske 9-årige son. Pappan spelade helt värdelöst och förstörde för sonen hela tiden. När han såg att jag stod och väntade lämnade han över kontrollen till mig. Sonen ville dock stanna kvar, han spelade ju för bövelen ett hett efterlängtat spel innan det kommit ut på marknaden! Då sa pappan:
- Okej Viktor, stannar du kvar här då och spelar?
- Alright, då blir vi två stycken Viktor som spelar! svarar jag.
En i det närmaste magisk känsla infinner sig, jag visste precis hur den här pojken kände inför att stå framför montern och spela ett osläppt spel. Han ville inte slita ögonen från det. Jag har varit han, hade jag fortfarande varit nio så hade jag också stått där men munnen öppen.
Men det var nog bara jag som kände det, pojken blev lite otrygg efter tio sekunder och stack iväg till sin pappa. Jag lyfte upp Diddy Kong (som han styrde) på min rygg och klarade resten av banan själv. Jag rockade skjortan av alla fiender, gruvvagnar och explosiva tunnor. Spelet rockade också, kommer bli väldigt kul att spela hela spelet senare.
Funderar du på att gå till GAMEX, gör det. Den är helt klart värt det. Senaste LEVEL-tidningen gratis, fri utdelning av presentkort på GameStop, mycket tävlingar och utlottningar, mycket annan försäljning av nya och gamla spelrelaterade saker. Mässan började idag och fortsätter helgen ut.
Avklarat spel: Trine
Trine släpptes till Playstation 3 och PC i mitten av förra året. Det är ett plattformspel där spelarna och miljöerna är uppritade i tre dimensioner men kan bara röra sig i två av dem (gissa vilka!), så kallad 2,5D.Det går att spela en, två eller tre tillsammans. En väldigt udda siffra i ordets båda bemärkelser då två eller fyra alltid är de magiska orden i samarbetslägen.
Varje spelare styr varsin karaktär som har helt unika egenskaper gentemot de andra. Också det en ganska unik sak, numera känns det som att i alla spel med samarbeteslägen får alla börja som oskrivna blad och sedan välja inriktning utifrån det. Alla är exakt likadana, inga särskilda styrkor får tilldelas någon då det indirekt skulle bekräfta att någon skulle besitta några svagheter. Så kan vi naturligtvis inte ha det! ...låter lite som ett visst samhälle jag lever i.
Ett bra spel med en väldigt stark lagkänsla. Pusslena är fysikbaserade och har ingen lösning som är ristad i sten. Man kan experimentera sig fram, vilket bara gör det roligare. Handlingen är som en sagobok presenterad på mysigaste sättet möjligt, fast känns ändå någorlunda vuxet.
BETYG: 3/5
Vad kunde gjort det bättre? Jag hade gärna sett flera typer av fiender och en högre svårighetsgrad. Sedan hade riddaren lite för lite att göra under äventyrets gång. Tvåan som släpps nästa år skulle kunna bli superduper. Det kommer jag garanterat spela.
