Långa inlägg
Jag vet att jag skriver långa inlägg. Ibland för långa enligt min mening.
Men jag kan inte lägga band på mig själv. När jag väl kommit igång med något ämne så är det svårt att klippa ner och fokusera texten. Jag lever i tron om att bloggen ändå förblir intressant, även fast det dröjer ett tag mellan inläggen ibland.
Jag tänkte också börja lägga upp bilder som jag hittat skräpandes på Internet. Själv tycker jag de är extremt roliga:
Men jag kan inte lägga band på mig själv. När jag väl kommit igång med något ämne så är det svårt att klippa ner och fokusera texten. Jag lever i tron om att bloggen ändå förblir intressant, även fast det dröjer ett tag mellan inläggen ibland.
Jag tänkte också börja lägga upp bilder som jag hittat skräpandes på Internet. Själv tycker jag de är extremt roliga:
Politik? Nej tack.
Det är lika bra att jag säger det rakt ut; jag är barnsligt ointresserad av politik.
Jag vet inte om det säger mest om den jag är eller mest om den generationen jag tillhör, men så är det. Fråga mig vad jag tycker om Robert Zemeckis karriär som regissör (jag gick självmant igenom hans Wikipediasida idag) så kan vi prata en hel kväll.
Men politik alltså... jag kan inte ens redogöra skillnaden mellan höger- och vänsterpolitik, så stort intryck gjorde Samhällskunskap A, B och C på mig. Och ska jag säga någonting så blir det ändå i princip bara att jag instämmer i någon annans åsikt om saken. Men vad är det egentligen att sätta sig in i?
På affischerna ville ju alla ändå ha bättre skolor, för vem vill inte det? Alla vill samma sak, dra åt samma håll, bättre vård, bättre pension, hela den grejen.
Jag önskar att politiken bestod mer av idealister och mindre av ynkryggar som alla verkar tycka exakt likadant. Om det fanns politiker som kunde fördöma andra länders handlingar (stor fet peace till Olof Palme), uttrycka förakt mot andra partiprogram (inte personliga vendettor), helt enkelt någon med lite ryggrad i denna lagom, milda, mjuka, lika för alla, lika för han, hon, hen, hyn, hin, bananen vi lever på. Det kanske är fel infallsvinkel på saken, att be om chockerande rubriker. Men det känns ändå som att alla partier i princip vill samma saker.
Och att Sverigedemokraterna lyckades så bra? Inte särskilt konstigt egentligen. Det var som när jag skulle vara med i en match Command & Conquer: Generals för första gången. Jag hade aldrig spelat det förut och vi var fyra personer, alla mot alla. De tre andra låtsades inte om mig utan hade fullt upp med att kriga mot varandra. De ignorerade nybörjaren. Gissa hur det slutade?
Jag vann, första gången jag spelade spelet. De blev lite sura och kallade det nybörjartur, jag kallade det dålig bortförklaring och väldigt dålig strategi från deras sida.
Ni ser! Tre minuter politik och jag kan inte hålla mig från att börja prata tv-spel.
Men ska jag vara helt seriös så ställer jag mig i ledet direkt bakom Lydia och det hon sa om att Sverigedemokraterna numera huserar i vår Riksdag. Kärlek till alla!
Jag vet inte om det säger mest om den jag är eller mest om den generationen jag tillhör, men så är det. Fråga mig vad jag tycker om Robert Zemeckis karriär som regissör (jag gick självmant igenom hans Wikipediasida idag) så kan vi prata en hel kväll.
Men politik alltså... jag kan inte ens redogöra skillnaden mellan höger- och vänsterpolitik, så stort intryck gjorde Samhällskunskap A, B och C på mig. Och ska jag säga någonting så blir det ändå i princip bara att jag instämmer i någon annans åsikt om saken. Men vad är det egentligen att sätta sig in i?
På affischerna ville ju alla ändå ha bättre skolor, för vem vill inte det? Alla vill samma sak, dra åt samma håll, bättre vård, bättre pension, hela den grejen.
Jag önskar att politiken bestod mer av idealister och mindre av ynkryggar som alla verkar tycka exakt likadant. Om det fanns politiker som kunde fördöma andra länders handlingar (stor fet peace till Olof Palme), uttrycka förakt mot andra partiprogram (inte personliga vendettor), helt enkelt någon med lite ryggrad i denna lagom, milda, mjuka, lika för alla, lika för han, hon, hen, hyn, hin, bananen vi lever på. Det kanske är fel infallsvinkel på saken, att be om chockerande rubriker. Men det känns ändå som att alla partier i princip vill samma saker.
En svensk statsminister som offentligt jämförde USAs utlandsaktioner
med Nazisternas hänsynslösa framfart under Andra Världskriget.
med Nazisternas hänsynslösa framfart under Andra Världskriget.
Försök att tänka dig en liknande händelse idag... omöjligt, eller hur?
Och att Sverigedemokraterna lyckades så bra? Inte särskilt konstigt egentligen. Det var som när jag skulle vara med i en match Command & Conquer: Generals för första gången. Jag hade aldrig spelat det förut och vi var fyra personer, alla mot alla. De tre andra låtsades inte om mig utan hade fullt upp med att kriga mot varandra. De ignorerade nybörjaren. Gissa hur det slutade?
Jag vann, första gången jag spelade spelet. De blev lite sura och kallade det nybörjartur, jag kallade det dålig bortförklaring och väldigt dålig strategi från deras sida.
Ni ser! Tre minuter politik och jag kan inte hålla mig från att börja prata tv-spel.
Men ska jag vara helt seriös så ställer jag mig i ledet direkt bakom Lydia och det hon sa om att Sverigedemokraterna numera huserar i vår Riksdag. Kärlek till alla!
Avklarade spel: Summer 2010 edition
Nu när sommarlovet semestern är slut kan det passa bra att sammanfatta spelsommaren 2010. Jag hade längtat efter att ha tre regelrätta semesterveckor, min första riktiga sommarsemester ända sedan... nej, den allra första faktiskt! Få se nu...
Sommaren 2004 - Studenten och sen jobba hela sommaren innan min militärtjänstgöring startade i september.
Sommaren 2005 - Samlade så många timmar jag kunde på både Posten och en spelbutikskedja.
Sommaren 2006 - Fast jobb som assisterande butikschef på samma butikskedja! Jag hann bestämma vilka veckor jag ville ha semester men hann tyvärr få sparken (av okänd anledning och två veckor innan provanställningen skulle gått över till tillsvidare) innan sommaren började. Fick jobb på en sängbutik i Länna och jobbade hela sommaren.
Sommaren 2007 - Efter att ha spenderat läsåret på Arkens bibelskola och jobbat halvtid på samma sängbutik gick jag upp till heltid och jobbade hela sommaren.
Sommaren 2008 - De två första veckorna i Maj bestod av en veckas smekmånad och en veckas arbete med att få plats med både mitt och min nyblivna frus liv på 40 kvadratmeter. Jobbade sedan hela sommaren.
Sommaren 2009 - Blev varslad från GRIN i Maj, arbetslös hela sommaren.
Smekmånaden på Cypern 2008 var en helt fantastisk resa, tro inget annat. Men var det sommarsemester? Nja, inte riktigt. Det var mer en chans att få vara med sin sprillans nya fru, plus en tillflyktsort från allt vad bröllopsplanering heter.
Och om jag ska vara petig så blev inte årets sommarsemester en riktig semester heller. Jag bröt den nämligen en arbetsdag för att få chansen att gå en introduktionsdag på ett längre uppdrag jag fått. Jag håller båda tummarna för semestern 2011!
Här är iallafall spelskörden från sommaren 2010:
Halo 3: ODST, Xbox360, 2009
Halo-serien, behöver den en introduktion? Serien har alltid haft en astronomisk pr-budget i ryggen och till och med min mamma kommenterade att "det var något nytt stort spel på gång" när trean släpptes. Det är effektiv pr i mina ögon.
Men, ODST alltså. Vad är det? Istället för en fyra sätter utvecklarna på en helt obegriplig bokstavsföljd på ursprungloggan till trean och kallar det för en "expansion".
(Jaja, Orbital Drop Shock Trooper, jag vet. Men ingen vidare genomslagskraft på det, alls.)
En Halo-kampanj med mer tyngd lagd på handlingen ligger troligtvis längst ner på min önskelista, handlingen var ointressant redan i första spelet och det är den fortfarande. Att gå omkring i en kvällsmörk metropol fylld med jazzmusik var väldigt långt ifrån explosiviteten som Halo annars brukar stå för men ja, jag måste faktiskt ge de extra poäng för friskt vågat. Men att en nyhet är ett visir som lyser upp omgivningen och fiender är lite skrattretande.
Även om tempot ökar en smula mot slutet så kändes ändå hela spelet som en transportsträcka. Och what's up med reklamfilmen för spelet? Snacka om vilseledande marknadsföring! Betyget räddas av att spelet såldes till reducerat pris, det var ju faktiskt bara en expansion. Och det är ungefär så det känns i efterhand, bara en expansion, en axelryckning. Halo-fans finns det gott om och de får säkert mycket roligt med denna transportsträcka mellan trean och fyran Reach som släpptes för någon vecka sedan.
Men jag som följt Halo på håll sedan början och gärna spelar igenom dem åtminstone en gång för att njuta av samarbetet och alla välkända ljud, jag hade inte särskilt kul med det. Inte Henning heller, om jag tolkade hans signaler rätt. Men så spelar han bara Battlefield: Bad Company 2 också.
(Betyget räknat bara på kampanjen)
BETYG: 2/5
Vad kunde gjort det bättre? Fler nyheter än ett visir och lite vapen. Något enstaka tecken på att utvecklarna lärt sig att inte designa hela banor som oändliga stålkorridorer där allt ser likadant ut. Jag spelade igenom halva Reach för ett par dagar sedan, det var fritt från oändliga korridorer. Jag hoppas för deras eget bästa att andra halvan också är fritt från något sådant. Annars får betyget gå plankan.
Än så länge har bara Blizzard överraskat med expansioner, men så är de ju bäst också.
Gunstar Heroes, Sega Mega Drive, 1993
Min gamla chef på GRIN talade munnen varm om det här spelet så fort han fick chansen. Så när jag såg det på PSN under hundringen (och troféer!) passade jag på.
Gunstar Heroes är ett plattformspel av den gamla skolan med en samarbetsfunktion som inte alls var särskilt självklar för sin tid. Spelet har också en väldigt speciell vapenhantering, man får kombinera flera olika funktioner (till exempel eld + målsökande eller... jag minns inte vilka dom andra var, körde bara med det) fritt och välja vilken kombination som passar en bäst.
Banorna var olika varandra, både i utseende och utförande. Och det var längre än vad det först gav skenet av. Sista banan med allt vad den innehöll var riktigt cool. Ett spel som åldrats med värdighet och får bra betyg, trots att jag inte alls har några nostalgiska trådar kopplat till det. Det är bra jobbat för ett spel som är sjutton år gammalt
BETYG: 3/5
Vad kunde gjort det bättre? Även fast det var kul att kunna kasta runt sin partner (de första tre minuterna) behövde de väl inte haft kastknappen på samma knapp som skjutknappen, vilket ledde till att man kastade iväg sin partner så fort man kom nära varandra. Sen var vissa ljudeffekter rent ut sagt jobbiga, som skriket spelarna gör när man kastar något. Jag undrar om dessa irritationsmoment sitter ihop? Musiken var ingen höjdare heller. Och även fast bossarna var varierade och fantasifulla var många av dem helt obalanserade.
Tom Clancy's Ghost Recon: Advanced Warfighter 2, Xbox360, 2007
Jag har aldrig gillat de tidigare spelen, en halvfuturistisk actiontitel med stark betoning på realism. Alltså man dör av en, två kulor. Men vilket spel blir inte kul av att spela det i lag tillsammans med elva andra personer?
Just det, vi var tolv personer som spelade det här spelet. Och vi satt allihop i samma rum. Då blir det automatiskt roligt.
Men det blev ändå till slut segt och styrningen är lite av en soppa. Plus att tredjepersonsperspektivet som finns när man spelar själv klipps bort så fort man är fler på samma TV. Man är alltså ett sikte som springer runt och skjuter terrorister med krångliga vapen i miljöer som skriker 1997 och en handling som är gjord av papper, alltså papperstunn.
Pluspoäng för möjligheten att spela hela spelet tolv (till och med sexton!) personer. Det gick även att skräddarsy sin upplevelse; hur många liv alla skulle, vilka vapen som var tillåtna, svårighetsgrad. Det är väldigt få spel som erbjuder en sådan variation.
BETYG: 2/5
Vad kunde gjort det bättre? Kom igen, ge oss över-högra-axeln-perspektivet som det var tänkt från början. Ge oss lite intensivare strider, lite tydligare anvisningar, lite spänning. Mer av allt, nästan.
Henry Hatsworth in the Puzzling Adventure, Nintendo DS, 2009
Om introt till ett spel får mig att skratta rakt ut, då har det spelet automatiskt höjt sig ovanför medelmåtta för mig. Då är det definitivt något att ge en ärlig chans.
Det var just det som hände med Henry Hatsworth och handligen är helt galen. Man spelar en gentleman som ska hitta alla heliga gentlemannaartefakter för att kunna hålla isär den riktiga världen och pusselvärlden. Kolla bara på omslaget.
Den övre skärmen är ett plattformspel där Henry springer runt med machete och hugger ner fiender. Varje fiende som dör faller ner till den nedre skärmen och blir en del av ett pussel som måste lösas inom en viss tid, annars kommer fienden tillbaka till Henry, argare och starkare.
Så man byter mellan dessa två olika spel med ett knapptryck och de är både beroende av varandra, på både gott och ont. Det måste nästan spelas för att förstås men det skapar ett fartfyllt äventyr som aldrig tappar tempot. Fienderna blir snabbt tåligare och gör mer motstånd, pusslet blir bara mer och mer hektiskt och som tur var går det att köpa uppgraderingar mellan banorna.
Ett helt underbart spel. Riktigt riktigt bra. Jag skulle kunna skriva massor mer om det men mycket måste helt enkelt upplevas. Speciellt musiken. Åh, musiken! Suverän.
BETYG: 4/5
Vad kunde gjort det bättre? Lite tajtare bandesign och aningen fler fiendetyper.
...så var ett schizofrent plattformspel det bästa spelet jag klarade den här sommaren? Kanske, kanske inte. Men spelet jag pratar om är faktiskt värt ett alldeles eget inlägg. Mer om det snart.
Sommaren 2004 - Studenten och sen jobba hela sommaren innan min militärtjänstgöring startade i september.
Sommaren 2005 - Samlade så många timmar jag kunde på både Posten och en spelbutikskedja.
Sommaren 2006 - Fast jobb som assisterande butikschef på samma butikskedja! Jag hann bestämma vilka veckor jag ville ha semester men hann tyvärr få sparken (av okänd anledning och två veckor innan provanställningen skulle gått över till tillsvidare) innan sommaren började. Fick jobb på en sängbutik i Länna och jobbade hela sommaren.
Sommaren 2007 - Efter att ha spenderat läsåret på Arkens bibelskola och jobbat halvtid på samma sängbutik gick jag upp till heltid och jobbade hela sommaren.
Sommaren 2008 - De två första veckorna i Maj bestod av en veckas smekmånad och en veckas arbete med att få plats med både mitt och min nyblivna frus liv på 40 kvadratmeter. Jobbade sedan hela sommaren.
Sommaren 2009 - Blev varslad från GRIN i Maj, arbetslös hela sommaren.
Smekmånaden på Cypern 2008 var en helt fantastisk resa, tro inget annat. Men var det sommarsemester? Nja, inte riktigt. Det var mer en chans att få vara med sin sprillans nya fru, plus en tillflyktsort från allt vad bröllopsplanering heter.
Och om jag ska vara petig så blev inte årets sommarsemester en riktig semester heller. Jag bröt den nämligen en arbetsdag för att få chansen att gå en introduktionsdag på ett längre uppdrag jag fått. Jag håller båda tummarna för semestern 2011!
Här är iallafall spelskörden från sommaren 2010:
Halo 3: ODST, Xbox360, 2009
Halo-serien, behöver den en introduktion? Serien har alltid haft en astronomisk pr-budget i ryggen och till och med min mamma kommenterade att "det var något nytt stort spel på gång" när trean släpptes. Det är effektiv pr i mina ögon.
Men, ODST alltså. Vad är det? Istället för en fyra sätter utvecklarna på en helt obegriplig bokstavsföljd på ursprungloggan till trean och kallar det för en "expansion".
(Jaja, Orbital Drop Shock Trooper, jag vet. Men ingen vidare genomslagskraft på det, alls.)
En Halo-kampanj med mer tyngd lagd på handlingen ligger troligtvis längst ner på min önskelista, handlingen var ointressant redan i första spelet och det är den fortfarande. Att gå omkring i en kvällsmörk metropol fylld med jazzmusik var väldigt långt ifrån explosiviteten som Halo annars brukar stå för men ja, jag måste faktiskt ge de extra poäng för friskt vågat. Men att en nyhet är ett visir som lyser upp omgivningen och fiender är lite skrattretande.
Även om tempot ökar en smula mot slutet så kändes ändå hela spelet som en transportsträcka. Och what's up med reklamfilmen för spelet? Snacka om vilseledande marknadsföring! Betyget räddas av att spelet såldes till reducerat pris, det var ju faktiskt bara en expansion. Och det är ungefär så det känns i efterhand, bara en expansion, en axelryckning. Halo-fans finns det gott om och de får säkert mycket roligt med denna transportsträcka mellan trean och fyran Reach som släpptes för någon vecka sedan.
Men jag som följt Halo på håll sedan början och gärna spelar igenom dem åtminstone en gång för att njuta av samarbetet och alla välkända ljud, jag hade inte särskilt kul med det. Inte Henning heller, om jag tolkade hans signaler rätt. Men så spelar han bara Battlefield: Bad Company 2 också.
(Betyget räknat bara på kampanjen)
BETYG: 2/5
Vad kunde gjort det bättre? Fler nyheter än ett visir och lite vapen. Något enstaka tecken på att utvecklarna lärt sig att inte designa hela banor som oändliga stålkorridorer där allt ser likadant ut. Jag spelade igenom halva Reach för ett par dagar sedan, det var fritt från oändliga korridorer. Jag hoppas för deras eget bästa att andra halvan också är fritt från något sådant. Annars får betyget gå plankan.
Än så länge har bara Blizzard överraskat med expansioner, men så är de ju bäst också.
Gunstar Heroes, Sega Mega Drive, 1993
Min gamla chef på GRIN talade munnen varm om det här spelet så fort han fick chansen. Så när jag såg det på PSN under hundringen (och troféer!) passade jag på.
Gunstar Heroes är ett plattformspel av den gamla skolan med en samarbetsfunktion som inte alls var särskilt självklar för sin tid. Spelet har också en väldigt speciell vapenhantering, man får kombinera flera olika funktioner (till exempel eld + målsökande eller... jag minns inte vilka dom andra var, körde bara med det) fritt och välja vilken kombination som passar en bäst.
Banorna var olika varandra, både i utseende och utförande. Och det var längre än vad det först gav skenet av. Sista banan med allt vad den innehöll var riktigt cool. Ett spel som åldrats med värdighet och får bra betyg, trots att jag inte alls har några nostalgiska trådar kopplat till det. Det är bra jobbat för ett spel som är sjutton år gammalt
BETYG: 3/5
Vad kunde gjort det bättre? Även fast det var kul att kunna kasta runt sin partner (de första tre minuterna) behövde de väl inte haft kastknappen på samma knapp som skjutknappen, vilket ledde till att man kastade iväg sin partner så fort man kom nära varandra. Sen var vissa ljudeffekter rent ut sagt jobbiga, som skriket spelarna gör när man kastar något. Jag undrar om dessa irritationsmoment sitter ihop? Musiken var ingen höjdare heller. Och även fast bossarna var varierade och fantasifulla var många av dem helt obalanserade.
Tom Clancy's Ghost Recon: Advanced Warfighter 2, Xbox360, 2007
Jag har aldrig gillat de tidigare spelen, en halvfuturistisk actiontitel med stark betoning på realism. Alltså man dör av en, två kulor. Men vilket spel blir inte kul av att spela det i lag tillsammans med elva andra personer?
Just det, vi var tolv personer som spelade det här spelet. Och vi satt allihop i samma rum. Då blir det automatiskt roligt.
Men det blev ändå till slut segt och styrningen är lite av en soppa. Plus att tredjepersonsperspektivet som finns när man spelar själv klipps bort så fort man är fler på samma TV. Man är alltså ett sikte som springer runt och skjuter terrorister med krångliga vapen i miljöer som skriker 1997 och en handling som är gjord av papper, alltså papperstunn.
Pluspoäng för möjligheten att spela hela spelet tolv (till och med sexton!) personer. Det gick även att skräddarsy sin upplevelse; hur många liv alla skulle, vilka vapen som var tillåtna, svårighetsgrad. Det är väldigt få spel som erbjuder en sådan variation.
BETYG: 2/5
Vad kunde gjort det bättre? Kom igen, ge oss över-högra-axeln-perspektivet som det var tänkt från början. Ge oss lite intensivare strider, lite tydligare anvisningar, lite spänning. Mer av allt, nästan.
Henry Hatsworth in the Puzzling Adventure, Nintendo DS, 2009
Om introt till ett spel får mig att skratta rakt ut, då har det spelet automatiskt höjt sig ovanför medelmåtta för mig. Då är det definitivt något att ge en ärlig chans.
Det var just det som hände med Henry Hatsworth och handligen är helt galen. Man spelar en gentleman som ska hitta alla heliga gentlemannaartefakter för att kunna hålla isär den riktiga världen och pusselvärlden. Kolla bara på omslaget.
Den övre skärmen är ett plattformspel där Henry springer runt med machete och hugger ner fiender. Varje fiende som dör faller ner till den nedre skärmen och blir en del av ett pussel som måste lösas inom en viss tid, annars kommer fienden tillbaka till Henry, argare och starkare.
Så man byter mellan dessa två olika spel med ett knapptryck och de är både beroende av varandra, på både gott och ont. Det måste nästan spelas för att förstås men det skapar ett fartfyllt äventyr som aldrig tappar tempot. Fienderna blir snabbt tåligare och gör mer motstånd, pusslet blir bara mer och mer hektiskt och som tur var går det att köpa uppgraderingar mellan banorna.
Ett helt underbart spel. Riktigt riktigt bra. Jag skulle kunna skriva massor mer om det men mycket måste helt enkelt upplevas. Speciellt musiken. Åh, musiken! Suverän.
BETYG: 4/5
Vad kunde gjort det bättre? Lite tajtare bandesign och aningen fler fiendetyper.
...så var ett schizofrent plattformspel det bästa spelet jag klarade den här sommaren? Kanske, kanske inte. Men spelet jag pratar om är faktiskt värt ett alldeles eget inlägg. Mer om det snart.
Och vilken kyrka!
Jag blir alltid så glad när jag tänker på min kyrka. Det är alltid saker på G, alltid något att se fram emot.
Att träffa människor på en regelbunden basis (läs: ofta flera gånger i veckan) och dela livet med varandra, dricka kaffe tillsammans, drömma om framtiden, planera och genomföra en gårdsfest i Visättra, tävla i en femkamp om vilken smågrupp som är bäst (inte vår tyvärr, men åtminstone nästbäst!), hjälpa varandra att flytta, förbereda för Femton:NollNoll den första söndagen varje månad hela hösten, uppmuntra varandra, stötta varandra, be för varandra och hjälpa varandra.
Det är aldrig några tvivel för vad som ska hända varje söndag eftermiddag, då är det nämligen alltid dags att träffa det underbara gänget som nu utgör Tjugofyrakyrkan.
Att visa vem Jesus är med hjälp av hoppborg, popcorn och grillkorv, det är Tjugofyrakyrkan.
Att visa vad Gud är kapabel till genom att peka på våra egna liv, det är Tjugofyrakyrkan.
Att inkludera alla människor i detta, det är Tjugofyrakyrkan.
Vill du vara med? Då är du välkommen!
Tjugofyrakyrkan is viewtiful!
Att träffa människor på en regelbunden basis (läs: ofta flera gånger i veckan) och dela livet med varandra, dricka kaffe tillsammans, drömma om framtiden, planera och genomföra en gårdsfest i Visättra, tävla i en femkamp om vilken smågrupp som är bäst (inte vår tyvärr, men åtminstone nästbäst!), hjälpa varandra att flytta, förbereda för Femton:NollNoll den första söndagen varje månad hela hösten, uppmuntra varandra, stötta varandra, be för varandra och hjälpa varandra.
Det är aldrig några tvivel för vad som ska hända varje söndag eftermiddag, då är det nämligen alltid dags att träffa det underbara gänget som nu utgör Tjugofyrakyrkan.
Att visa vem Jesus är med hjälp av hoppborg, popcorn och grillkorv, det är Tjugofyrakyrkan.
Att visa vad Gud är kapabel till genom att peka på våra egna liv, det är Tjugofyrakyrkan.
Att inkludera alla människor i detta, det är Tjugofyrakyrkan.
Vill du vara med? Då är du välkommen!
Tjugofyrakyrkan is viewtiful!
Pil och båge, en av grenarna i femkampen
Byūtifuru Wikutōlu
Så skulle japanerna uttala Viewtiful Viktor, it's a fact.
Namnet och loggan till Viewtiful Viktor är direkt inspirerat av stulet från Viewtiful Joe; ett spel som släpptes till Gamecube för snart sju år sedan, 24 oktober 2003.
Ett riktigt bra spel, det handlar om filmälskaren Joe som sugs in i en film där hans idol Captain Blue är i knipa. Utöver det är hans flickvän kidnappad och är fånge någonstans i filmen. Väl inne i filmen får Joe superkrafter med tillhörande dräkt (se bilden ovan). Krafterna baseras på att han kan kontrollera hastigheten på den fysiska filmrullen, för vi är ju faktiskt mitt i en film. Det går att slöa ner tiden för att undvika kulor och andra projektiler, snabba på filmen för att ge skurkarna megapisk.
Detta är alltså ingen Last Action Hero i spelform, det är ett plattformspel med råballa specialeffekter. Allt är väldigt överdrivet på ett sådär skönt japanskt sätt.
Joe får namnet Viewtiful Joe av hans personliga rival Alastor (aka Blade Master Alastor, aka The Midnight Thunderboy, aka Al hallå kolla på namnen, hårt!) efter att ha förlorat ännu en strid mot Joe. Han blir så tagen av Joes skills, han blir så överväldigad av hans feta moves att han måste komma på ett nytt ord för att beskriva dem:
- That move...that one you did back there? It was...viewtiful! Tell me, what do they call you?
- Viewtiful Joe!
Jag gillar hur Joe helt skamlöst snor Alastors ord i samma ögonblick han skapat det. Så i ärlighetens namn behöver jag inte känna mig dålig över att ha kopierat Viewtiful, Joe var ändå först med att sno det!
Jag har egentligen bara spelat det första spelet i serien av tre (plus ett som är mer som en turneringsfighter). Om du äger uppföljaren till antingen GameCube eller PS2, eller det tredje, Double Trouble, till DS, hojta till!
Men är Viktor verkligen Viewtiful undrar du kanske då? Jomen tänk för att han är det, fråga hans fru bara!
Från och med nu handlar den här bloggen om Viewtiful Viktor och allt han tar sig till.
Life is viewtiful!
Namnet och loggan till Viewtiful Viktor är direkt inspirerat av stulet från Viewtiful Joe; ett spel som släpptes till Gamecube för snart sju år sedan, 24 oktober 2003.
Ett riktigt bra spel, det handlar om filmälskaren Joe som sugs in i en film där hans idol Captain Blue är i knipa. Utöver det är hans flickvän kidnappad och är fånge någonstans i filmen. Väl inne i filmen får Joe superkrafter med tillhörande dräkt (se bilden ovan). Krafterna baseras på att han kan kontrollera hastigheten på den fysiska filmrullen, för vi är ju faktiskt mitt i en film. Det går att slöa ner tiden för att undvika kulor och andra projektiler, snabba på filmen för att ge skurkarna megapisk.
Detta är alltså ingen Last Action Hero i spelform, det är ett plattformspel med råballa specialeffekter. Allt är väldigt överdrivet på ett sådär skönt japanskt sätt.
Joe får namnet Viewtiful Joe av hans personliga rival Alastor (aka Blade Master Alastor, aka The Midnight Thunderboy, aka Al hallå kolla på namnen, hårt!) efter att ha förlorat ännu en strid mot Joe. Han blir så tagen av Joes skills, han blir så överväldigad av hans feta moves att han måste komma på ett nytt ord för att beskriva dem:
- That move...that one you did back there? It was...viewtiful! Tell me, what do they call you?
- Viewtiful Joe!
Joes två idenditeter; Viewtiful Joe och.. Average Joe?
Jag gillar hur Joe helt skamlöst snor Alastors ord i samma ögonblick han skapat det. Så i ärlighetens namn behöver jag inte känna mig dålig över att ha kopierat Viewtiful, Joe var ändå först med att sno det!
Jag har egentligen bara spelat det första spelet i serien av tre (plus ett som är mer som en turneringsfighter). Om du äger uppföljaren till antingen GameCube eller PS2, eller det tredje, Double Trouble, till DS, hojta till!
Viewtiful;
When something or someone that/who is at a level that is so high
to call it or them beautiful is a gross understatement.
When something or someone that/who is at a level that is so high
to call it or them beautiful is a gross understatement.
Men är Viktor verkligen Viewtiful undrar du kanske då? Jomen tänk för att han är det, fråga hans fru bara!
Från och med nu handlar den här bloggen om Viewtiful Viktor och allt han tar sig till.
Life is viewtiful!
Metroid - Other M recenserat
Metroid - Other M (för övrigt en lek med bokstäverna i ordet Mother, förstod inte det förrän jag såg titelskärmen), en ganska konstig titel åt ett sisådar halvbra spel.
Det halvdana resultatet sticker ut mer då det är ett Metroid-spel. Den serien är, såvitt jag vet, ett gäng finslipade diamanter som Nintendo hållit kärt, fram tills nu. Jag har i och för sig inte spelat alla delar i serien, men det ska det bli ändring på, mer om det senare i år (förhoppningsvis).
Ändå sugen?
Min recension är nu uppe.
Förresten, fuuuuuult omslag!
Det halvdana resultatet sticker ut mer då det är ett Metroid-spel. Den serien är, såvitt jag vet, ett gäng finslipade diamanter som Nintendo hållit kärt, fram tills nu. Jag har i och för sig inte spelat alla delar i serien, men det ska det bli ändring på, mer om det senare i år (förhoppningsvis).
Ändå sugen?
Min recension är nu uppe.
Förresten, fuuuuuult omslag!
We will rock you
Okej, det är värt mer är en kommentar i sitt egna inlägg. Jag kommer prata ganska fritt om hela musikalen, läs inte om du vill gå dit som ett oskrivet papper.
Jag hörde om We will rock you för första gången för bara ett par veckor sedan. Lyckan blev såklart total då jag fick chansen att se den gratis!
Det var min... tredje musikal om jag inte är ute och cyklar. Footloose och Mamma Mia, båda på svenska. Footloose var väldigt enkelspårig, simpel och stack inte ut på något särskilt sätt. Mamma Mia däremot, den var enastående! Smart handling, generationsinkluderande och fantastiska dansnummer. Tyvärr var alla ABBAs låtar översatta till svenska vilket sänkte betyget ett steg. Nog för att jag är stolt över det svenska språket men musik ska för det mesta förbli orörd.
För att vara på den säkra sidan ögnade jag igenom hemsidan för We will rock you och pustade ut då jag läste att "inte mindre än 25 st av Queens megahits framförs i originalversion". Alltså, tre dagar innan premiären fick jag från femte raden vara med om en spektakulär show signerad Queen. Förväntan var hög. Jag var redo, ready Freddie!
Ridån går upp till självaste Freddie Mercurys röst sjungandes introt till Innuendo, kompat av livemusiker. Mycket hår reser sig på kroppen. Scenen tänds upp och ett gäng plastklädda personer framför Radio Gaga på svenska. Håret lägger sig snyggt och prydligt ner igen.
Vad är detta? Har jag blivit lurad hit på en show som ska halshugga Queens maffiga hits en och en?
Lyckligtvis är det en del av handlingen. Engelska språket har blivit ett i raden av förbjudna saker för att ta död på rock 'n roll. Väldigt smart, på grund av detta framförs en bråkdel av låtarna på svenska, detta eftersom det då är skurkarna som sjunger. Det är uttänkt smådåligt. Hjälten, som ska rädda rock 'n roll, sjunger då såklart på engelska och han sjunger väldigt bra. När han för första gången brast ut i sång med I Want To Break Free och jag förstod att musikalen inte alls skulle helt vara på svenska, då reste sig en massa hårstrån för andra gången. Sjunger bra gör för övrigt nästan alla andra på scenen, tråkigt nog får inte kvinnorna nog med volym så deras röster försvinner nästan under de mörka tonerna.
Och vissa låtar blir inte lika slående när tjejer sjunger dem. Som... tja, Fat Bottomed Girls? Det vore som om Carola skulle sjunga Flickorna på TV2 och att jag tog en låt av Gyllene Tider som exempel jämställer inte de med Queen överhuvudtaget blir jag väldigt tvungen att säga i samma mening så ni inte börjar tro saker. Puh.
Många våta ögon blev det. Queens låtar betyder mycket för mig och att uppleva de på det här sättet var fantastiskt. Sist jag hörde Somebody To Love och Crazy Little Thing Called Love framföras live var av min egen bror under mitt egna bröllop. Så om någon frågar mig om Queen ligger mig varmt om hjärtat så svarar jag på det: Understatement. Att inte You're My Best Friend och Don't Stop Me Now var med var såklart tråkigt men inte överväldigande (trots det faktum att Don't Stop Me Now är världens bästa låt).
Under Another One Bites The Dust projicerades det en massa klipp på olika tv-spel in-game i en hysterisk takt. Jag såg definitivt Quake 3 och något Tekken till Playstation, trean antar jag. Något som såg ut som första Soul Calibur (den där lena bilduppdateringen som har Dreamcast skrivet över hela sig) och något Destruction Derby till Playstation. Tanken var att man skulle få känslan av Game Over då många av klippen gick ut på att spelarna fick spö, blev nedskjutna och kraschade våldsamt med sina bilar. Intressant tolkning.
Annars var grafiken som projicerades på skärmarna under resten av musikalen horribel. Vi snackar introt till Red Alert (minus den ascoola musiken som fortfarande är ascool, jag kollade precis), nej vi snackar faktiskt introt till Theme Hospital.
Men slutet var ännu värre.
Publiken applåderade som vanligt efter en låt, handlingen hade precis gått in i sista fasen. Applåderna fortsätter. Vänta, vad gör skurken framme och bockar till applåderna? Hon sjöng ju inte i den här låten. Applåderna fortsätter. Va? Är det slut? Men det blev ju aldrig någon konfrontation mellan hjälten och skurken! Applåder. Jaha, musikaler kommer visst undan väldigt enkelt. Applåderna fortsätter, jag fick nästan lust att bua. Och just det, en Queen-musikal utan Bohemian Rhapsody. Det var olagligt sist jag kollade.
Så slutresultatet blir: Bra, men det hade kunnat vara så extremt mycket bättre. En erfarenhet och en apsnygg T-shirt rikare går jag från Cirkus. Ganska nöjd ändå. Folket som skrev den visste precis hur de skulle spela på människors förväntningar.
Se den, för all del. Den är värt.
Jag hörde om We will rock you för första gången för bara ett par veckor sedan. Lyckan blev såklart total då jag fick chansen att se den gratis!
Det var min... tredje musikal om jag inte är ute och cyklar. Footloose och Mamma Mia, båda på svenska. Footloose var väldigt enkelspårig, simpel och stack inte ut på något särskilt sätt. Mamma Mia däremot, den var enastående! Smart handling, generationsinkluderande och fantastiska dansnummer. Tyvärr var alla ABBAs låtar översatta till svenska vilket sänkte betyget ett steg. Nog för att jag är stolt över det svenska språket men musik ska för det mesta förbli orörd.
För att vara på den säkra sidan ögnade jag igenom hemsidan för We will rock you och pustade ut då jag läste att "inte mindre än 25 st av Queens megahits framförs i originalversion". Alltså, tre dagar innan premiären fick jag från femte raden vara med om en spektakulär show signerad Queen. Förväntan var hög. Jag var redo, ready Freddie!
Läget då Freddie?
Ridån går upp till självaste Freddie Mercurys röst sjungandes introt till Innuendo, kompat av livemusiker. Mycket hår reser sig på kroppen. Scenen tänds upp och ett gäng plastklädda personer framför Radio Gaga på svenska. Håret lägger sig snyggt och prydligt ner igen.
Vad är detta? Har jag blivit lurad hit på en show som ska halshugga Queens maffiga hits en och en?
Lyckligtvis är det en del av handlingen. Engelska språket har blivit ett i raden av förbjudna saker för att ta död på rock 'n roll. Väldigt smart, på grund av detta framförs en bråkdel av låtarna på svenska, detta eftersom det då är skurkarna som sjunger. Det är uttänkt smådåligt. Hjälten, som ska rädda rock 'n roll, sjunger då såklart på engelska och han sjunger väldigt bra. När han för första gången brast ut i sång med I Want To Break Free och jag förstod att musikalen inte alls skulle helt vara på svenska, då reste sig en massa hårstrån för andra gången. Sjunger bra gör för övrigt nästan alla andra på scenen, tråkigt nog får inte kvinnorna nog med volym så deras röster försvinner nästan under de mörka tonerna.
Och vissa låtar blir inte lika slående när tjejer sjunger dem. Som... tja, Fat Bottomed Girls? Det vore som om Carola skulle sjunga Flickorna på TV2 och att jag tog en låt av Gyllene Tider som exempel jämställer inte de med Queen överhuvudtaget blir jag väldigt tvungen att säga i samma mening så ni inte börjar tro saker. Puh.
Ridån från femte raden
Många våta ögon blev det. Queens låtar betyder mycket för mig och att uppleva de på det här sättet var fantastiskt. Sist jag hörde Somebody To Love och Crazy Little Thing Called Love framföras live var av min egen bror under mitt egna bröllop. Så om någon frågar mig om Queen ligger mig varmt om hjärtat så svarar jag på det: Understatement. Att inte You're My Best Friend och Don't Stop Me Now var med var såklart tråkigt men inte överväldigande (trots det faktum att Don't Stop Me Now är världens bästa låt).
Under Another One Bites The Dust projicerades det en massa klipp på olika tv-spel in-game i en hysterisk takt. Jag såg definitivt Quake 3 och något Tekken till Playstation, trean antar jag. Något som såg ut som första Soul Calibur (den där lena bilduppdateringen som har Dreamcast skrivet över hela sig) och något Destruction Derby till Playstation. Tanken var att man skulle få känslan av Game Over då många av klippen gick ut på att spelarna fick spö, blev nedskjutna och kraschade våldsamt med sina bilar. Intressant tolkning.
Annars var grafiken som projicerades på skärmarna under resten av musikalen horribel. Vi snackar introt till Red Alert (minus den ascoola musiken som fortfarande är ascool, jag kollade precis), nej vi snackar faktiskt introt till Theme Hospital.
Men slutet var ännu värre.
Publiken applåderade som vanligt efter en låt, handlingen hade precis gått in i sista fasen. Applåderna fortsätter. Vänta, vad gör skurken framme och bockar till applåderna? Hon sjöng ju inte i den här låten. Applåderna fortsätter. Va? Är det slut? Men det blev ju aldrig någon konfrontation mellan hjälten och skurken! Applåder. Jaha, musikaler kommer visst undan väldigt enkelt. Applåderna fortsätter, jag fick nästan lust att bua. Och just det, en Queen-musikal utan Bohemian Rhapsody. Det var olagligt sist jag kollade.
Så slutresultatet blir: Bra, men det hade kunnat vara så extremt mycket bättre. En erfarenhet och en apsnygg T-shirt rikare går jag från Cirkus. Ganska nöjd ändå. Folket som skrev den visste precis hur de skulle spela på människors förväntningar.
Se den, för all del. Den är värt.
viewtifulviktor.se
Ännu mer nytt för bloggen:
Tack vare ett kärleksfullt bidrag äger jag nu domänen viewtifulviktor.se! (Det funkar också att skriva www. före om du av någon anledning lever kvar på 90-talet) Så från och med nu är det bara att skriva in den adressen istället när ni ska ta er hit.
Tell your friends!
Tack vare ett kärleksfullt bidrag äger jag nu domänen viewtifulviktor.se! (Det funkar också att skriva www. före om du av någon anledning lever kvar på 90-talet) Så från och med nu är det bara att skriva in den adressen istället när ni ska ta er hit.
Tell your friends!
They will rock me
Imorgon kväll. Imorgon kväll... imorgon kväll. Då kommer jag gå på förhandsvisning av musikalen We will rock you, som innehåller inte mindre än 25 av Queens kungliga hits.
Jag vill att showen rockar skjortan, byxorna eller motsvarande klädesplagg av mig.
Jag vill att showen rockar skjortan, byxorna eller motsvarande klädesplagg av mig.
Gud är så god, jag får ständigt ta del av saker jag älskar på de mest osannolika sätten. I torsdags fick jag, i två helt olika sammanhang, testa Microsofts Kinect och Sonys Move för första gången. Det var stort!
Det här kanske är ännu större. Den som fortfarande lever sent torsdag kväll får se!
Uppdatering: Så, vad tyckte jag då? Läs mina (för en gång skull) spoilerfria reaktioner i kommentarsfältet!
De och dem
Lika bra att passa på när förändringens vindar ändå blåser.
Från och med nu blir det de och dem på bloggen, istället för dom och dom. Ända sedan någon (gissa vem) påpekade detta så har jag tänkt på det varje gång jag medvetet skrivit fel.
Ni uppmärksamma upptäckte det kanske redan på gårdagens inlägg.
Från och med nu blir det de och dem på bloggen, istället för dom och dom. Ända sedan någon (gissa vem) påpekade detta så har jag tänkt på det varje gång jag medvetet skrivit fel.
Ni uppmärksamma upptäckte det kanske redan på gårdagens inlägg.
Bekännelsedags
Så här ligger det till. Jag upptäckte i slutet av 2008 att jag var laktosintolerant. Det var en stor grej för mig, jag blev minst sagt paff. Från att gå kärnfrisk genom hela skolan till att helt plötsligt rapa så fort jag ser vaniljglass, det var ett stort steg.
Men faktum är att jag gjorde det till en för stor grej. Ett tips från mig till er alla:
Med Laktosfritt var jag den laktosintoleranta, det var bland det första folk tänkte på när de såg mig. Så ska det naturligtvis inte vara.
Så välkommen till Viewtiful Viktor! Ny tid, ny stil. Ny kommun, ny logga. Nytt jobb, ny bank. Lite nytt liv nästan. Tyvärr måste adressen fortfarande heta laktosfritt.blogg.se, men det gör den tills det att jag blivit lite rikare och köper viewtifulviktor.se eller nåt liknande. Spel, Tjugofyrakyrkan, kristen tro, film, serier, spel igen och annat.
Har du följt min blogg just för mina inlägg om laktosintolerans, var lugn. Kategorin ligger kvar och jag kommer med största sannolikhet fortsätta skriva om det. Jag vill bara inte längre bli direkt associerad med gaser i magen.
Men faktum är att jag gjorde det till en för stor grej. Ett tips från mig till er alla:
Vill du inte bli direkt associerad med en matallergi eller dylikt
starta inte en blogg vars namn påminner om det
starta inte en blogg vars namn påminner om det
Med Laktosfritt var jag den laktosintoleranta, det var bland det första folk tänkte på när de såg mig. Så ska det naturligtvis inte vara.
Så välkommen till Viewtiful Viktor! Ny tid, ny stil. Ny kommun, ny logga. Nytt jobb, ny bank. Lite nytt liv nästan. Tyvärr måste adressen fortfarande heta laktosfritt.blogg.se, men det gör den tills det att jag blivit lite rikare och köper viewtifulviktor.se eller nåt liknande. Spel, Tjugofyrakyrkan, kristen tro, film, serier, spel igen och annat.
Har du följt min blogg just för mina inlägg om laktosintolerans, var lugn. Kategorin ligger kvar och jag kommer med största sannolikhet fortsätta skriva om det. Jag vill bara inte längre bli direkt associerad med gaser i magen.