När som helst så...
Att gå omkring och tänka "att när som helst så...", är en magisk känsla. Väldigt svårt att beskriva. När som helst kommer barnet.
Och samtidigt pågår livet precis som vanligt. Konstigt. När vi var i London i våras för att hälsa på min frus (då) gravida syster så väntade vi redan barn, men vi visste det ännu inte. Jag älskar att titta på bilderna från den resan, min fru är extra snygg, som ett extra lager lyster.
Nu står vi redo för startskottet, mor- och farföräldrarna står redo, syskonskarorna står redo, vännerna står redo. Alla väntar spänt och undrar om det hänt ännu. En graviditet för verkligen samman människor, det är vackert att se.
Dagboksinlägg #19
- Dödsstraff
- Abort
- Homosexuellas rättigheter
Det måste diskuteras och huvuden hårda som sten slås mot varandra om och om igen. Det handlar egentligen inte om att ändra någons åsikt, så fungerar inte omogna debatter. Man tränar sin egna åsikt och väljer då såklart att debattera kring de hetaste ämnena som finns tillgängliga.
Vad många heta ämnen egentligen handlar om är människovärdet. Är verkligen alla människor lika mycket värda oavsett hur små de är, hur gamla de är, vad de har gjort, vad de inte har gjort och vilket kön de föredrar? Och om de är det i teorin, är alla alltid beredda att omsätta det i praktiken?
När räknas ett foster som en människa? Är alla människor värda en andra, tredje och fjärde chans, oavsett vad de gjort? Är all form av kärlek lika mycket värd?
Kluriga frågor att besvara. För tio år sedan idag skrev jag ner mina åsikter om ett ämne. Här kommer det.
29 december 2001
Mitt avtryckarfinger kliar, låt oss döda någon. Då får vi det ju mycket bättre.
Dödsstraff är det dummaste som finns.
”Hörrö du, nu har ju du mördat en massa oskyldiga människor. Vi gör samma sak för dig, då lär du dig tills nästa gång”.
Om en kille skjuter mig i benet så mår inte jag bättre av att skjuta tillbaka. Låt han få ett straff som tvingar honom till att tänka över vad han har gjort.
Om en kille HELT utan vilje råkar köra på och döda en annan snubbe en natt i september. Ska han straffas till att råka bli påkörd då också eller?
En människa har tagit en annan människas liv, ska han straffas med att förlora sitt eget då eller? Är det rättvist? Det handlar ju om hämnd.
Någon ärekränker mig, han ska också ärekränkas då.
Någon misshandlar mig, då kan vi misshandla honom tycker jag.
Då mår jag mycket bättre. Jag har då fått min hämnd då. Då är jag nöjd, bara jag får ta ut min hämnd.
Alla dom där klichéerna när hjälten riktar en pistol mot boven som har dödat hans pappa. Men innan han trycker av så springer det in någon och skriker ”nej! han är inte värd det!”
Det är ju sant ju!
Smart att visa att det är fel att döda, genom att själv döda.
”Det kostar ju SÅÅ mycket pengar att ha fångar i fängelset. Flera tusen kronor som vi betalar åt staten”. Handlar det om pengar?
Mycket vill ha mer.
Att nöja sig med lite är svårt, men att nöja sig med mycket är omöjligt.
Vill ni har ännu bättre skolmat genom att stödja dödsstraff? Vilken strålande livssyn det finns här i samhället. Man kan verkligen inte sätta ett pris på en människa.
Nu bor vi i ett land som inte stödjer dödsstraff, men om Sverige börjar göra det, då skulle jag skämmas över att vara svensk. Men som tur är så är det väldigt avlägset här i Sverige.
Om vi alla skulle börja stödja dödsstraff skulle vi alla bli mördare. Och inte vill vi bo i ett samhälle där alla är mördare?
Nä, just det.
GTA III recenserat... efter att ha spelat det på min iPhone 4
För ungefär tio år sedan var jag i Kista på pluggdag med en klasskompis som bodde där. Jag gick på Mobila Gymnasiet och hade inte skoldagar varje dag. I slutet av pluggdagen började vi prata om Grand Theft Auto och hur grymma de två första spelen är."Men har du köpt trean ännu?" sa min klasskompis helt vardaglig.
Jag rös i hela kroppen. Fanns det en trea? Jag trodde honom inte, inte alls. Men han envisades med att säga at han sett det inne i Kista Gallerian, att man kunde köpa det.
När jag väl gick därifrån så var jag tvungen att få det bekräftat. Kan det verkligen ha släppts ett nytt GTA utan att jag hade en aning om det? Jag gick in i närmsta elektronikaffär som var någon pytteliten privatägd grotta. Och där stod det; på en hylla, helt ovetandes om vilken klassiker det skulle komma att bli. Jag var tvungen att köpa det, illa tvungen, trots att det kostade 699 kronor.
Väl hem och framför min Playstation 2 fick jag kraftiga och spontana skrattattacker bara någon minut in i spelet. Jag hade aldrig sett något liknande, GTA III skrev spelhistoria. Vänner och bekanta valfärdade till mitt vardagsrum för att se underverket, en del gick och köpte sin egna Playstation 2 efter att ha sett det. Sådan effekt hade det på människor. ALLA ville ha det.
Det var garanterat sista gången som ett nytt GTA kunde släppas under radarn.
Tio år senare köper jag det för 38 kronor till min mobiltelefon. Min recension av det är nu uppe på FZ.
Och God Jul på er!
Att fira/trösta
En besiktning är ju alltid lite småsvettig, men jag får ännu svårare att slappna av vid sådana tillfällen. Visst, min nuvarande bil är som ett rymdskepp i jämförelse med de två tidigare, men det är fortfarande mycket som kan gå fel.
Men det gick utmärkt! Och kort därefter unnade jag mig en sojalatte från närmaste café. När jag irrade mig därifrån till jobbet smuttandes på latten i ena handen funderade jag lite på hur ofta jag fira/tröstar mig själv till vardags.
För så fort jag åkte iväg med min godkända bil tyckte jag helt klart att det skulle firas med en cafélatte.
- Pssssch, vem försöker jag lura? tänkte jag ögonblicket efter det beslutet.
- Om bilen inte hade gått igenom hade gjort exakt samma sak, fast istället sagt att det skulle tröstas med en cafélatte.
Då började jag fundera på hur ofta jag egentligen unnar mig saker, och hur ofta av de gångerna som anledningen jag hittar på är utifrån att fira eller trösta. För det spelar egentligen ingen roll varför, jag gör det ändå när jag väl börjat tänka på det, Inceptionstyle.
Är det här vanligare i dagens samhälle? Till exempel; gjorde mina föräldrar det lika mycket när de var i min ålder? Nej, det tror jag inte. Det här är vår generations last helt enkelt, belöningarna ska komma enkelt och ofta.
- Pssssch, vem försöker jag lura? Det här är min last, försök inte skylla ifrån dig på vad för generation du tillhör.
(Latten satt riktigt fint förresten!)
Tvångsmässiga principer, eller identifierbara principer
Grejen med fasta beslut som detta är att de ibland måste reformeras. När vattenpipor dök upp i bilden under gymnasietiden stod jag inför ett nytt beslut. Gick de under samma beslut?
Jag har ett tydligt minne av att jag stod i en hall och tittade in i köket på en grupp vänner som satt runt ett bord och rökte vattenpipa. De såg ut att ha det väldigt bra. Just där och då var jag mittemellan.
Men jag gjorde det ändå inte.
Till skillnad från alkohol så har jag hållit på den här nollan hela livet. Och när ett sådant beslut fattas och hålls stenhårt all day every day så kan det ge konsekvenser. Det är som att jag har identifierat mig med den nollan, den har talat tydligt om vem jag är, vad för typ av människa jag är. Det är så inpräntat i mina vänners huvuden att det blir en parodisk stämning när jag tar en tänd cigarrett mellan fingrarna och poserar för bilder. Det är fullkomligt otänkbart att Viktor skulle huffa och puffa på den där cigaretten att det blir roligt om han håller i den och låtsas att han skulle.
Men kan det gå för långt?
Ja, det kan det.
Jag har under flera nätter drömt att jag tagit ett par bloss och sedan fått panik över att jag inte har den där nollan längre. Jag kan faktiskt gå så långt och kalla de drömmarna för mardrömmar, för det är rädsla, panik och ångest som är huvudingrediensen i dem. Sedan har friden varit obeskrivlig när jag vaknat.
Ett klart och tydligt tecken på att det kan gå för långt.
Ibland har jag bara vela ta ett bloss, för att avdramatisera hela grejen.
Men så kan jag ju inte göra.
Uncharted 3: Drake's Deception
Nu i helgen klarade jag och min fru tredje delen i vad som nu kan ses som en utsökt trilogi.Att toppa del två ansågs omöjligt i förhand, sedan kom trean för drygt en månad sedan och superlativen haglade tätt från höger och vänster. Hajpen började växa och lade sig sedan som en pulserande värme bakom mina öron, snart var det dags! Både jag och min fru var riktigt sugna.
Mass Effect är spelvärldens svar på Star Wars, Metal Gear Solid är Flykten från New York och Skyrim är Conan the Barbarian (två stycken ganska oseriösa exempel där); men den mest uppenbara liknelsen att göra i spelvärlden/filmvärlden är Uncharted och hur pass mycket Indiana Jones de spelen är.
En ständig ungkarl på jakt efter gamla reliker och artefakter världen över. Enkel pussellösning i gravar och uråldriga ruiner för att sedan bli förrådd/lurad på skatterna av någon enkelt ihopskriven skurk. När sedan skiten träffar fläkten så blir spelaren/tittaren serverad ett smörgåsbord av underhållande actionscener där huvudpersonen har sådant megaflax och höga antal nära-döden-upplevelser att man nästan måste skratta rakt ut för att det är så underhållande.
Mystik finns där, släng in humor, lite romantik och toppa av med ett släng övernaturligt så är jämförelsen komplett.
Uncharted 3 saknar varken humor, romantik eller spektakulära actionscener. Vad som saknas är substans, något som hänger kvar efteråt. Jag märkte det inte förrän jag var klar med spelet, men handlingen fick aldrig slå igenom ordentligt. Slutet var verkligen hastigt och lustigt, ingen större genomtanke eller finess (något som spelet hade haft ända fram till dess). Och någon form av dramaturgisk hängande tråd eller mystiskt frågetecken bjöds det heller inte på.
Missförstå mig rätt, det är lite av ett underverk som åkattraktion. Men karaktärerna får aldrig riktigt spela ut helt och hållet, det känns som att de viktigaste karaktärsutvecklingarna sker mellan spelen, aldrig under själva spelens gång.
Låter det fortfarande som att jag pratar om en film? Det är möjligt, det är nämligen precis vad Uncharted är; en suverän cinematisk upplevelse som slår allt annat i spelvärlden. Som trilogi är den helt underbar, som del tre är den fortfarande väldigt bra. I jämförelse med tvåan är den inte riktigt lika bra.
BETYG: 4/5
(God of War är väl den trilogi som kommer närmast Uncharteds strålglans. Där har vi också en helt fantastisk cinematisk trilogi. Stort plus till sluten i spelen öppnar upp för funderingar och spekuleringar. Något som Uncharted definitivt kan lära av.)
Dagboksinlägg #18
Först är fattar man ingenting. Sedan är julen det bästa som finns. Sedan tycker man helt plötsligt att det är larvigt och barnsligt att uppskatta julen så pass mycket. Men kort därefter inser man vad man gått miste om. Barndomens passion gentemot julen. Och det gör väldigt ont.
Det är intressant att läsa det här inlägget nu tio år senare, extra intressant. Nu när jag själv ska få barn får julen en reboot. Men inte en gritty reboot som vi sett från Hollywood de senaste åren. Det här kommer vara sockersött, magiskt, kärleksfullt och alldeles alldeles... underbart. Det ska bli härligt att återuppleva julen ur ett barns ögon igen.
Inte mina egna ögon den här gången, men nära nog.
Och extra extra speciellt så är det inte bara dagens dagboksinlägg som är tio år gammalt, utan här kommer också en bild på mig som på dagen är tio år gammal, enjoy!
11 december 2001
För ett par år sen var det också jul. Precis som det är nu.
Men då var det annorlunda..
Då var dom här tjugotre dagarna innan julafton i December en oändlig tid, nästan en smärtsam väntan. Positivt menat.
Man följde julkalendern varje dag och satt med kalendern i handen och log åt Sunes julkalender. Öppnade luckan för varje dag som gick. Åt en liten bit tysk choklad varje dag från en julkalender man fått från mamma.
Följde med pappa och köpte en julgran som man sedan julpyntade med försiktighet.
Gjorde julklappar åt hela familjen i slöjden. Fågelholkar, dukar, smörknivar eller kanske en lampa?
Vaknade tidigt på julaftons morgon med en julklapp i strumpan. Stiger upp och äter frukost. Ögonen tindrar stora som tefat när man ser alla julklappar under julgranen med allt sitt pynt.
Man lyckas trycka ner lite julskinka, lite janssons frestelse, köttbullar, prinskorvar och julmust.
Man hade ännu inte lärt sig Kalle Ankas jul utantill. Suckade när tjuren Ferdinand kom (även fast det är Arne Weises favorit).
Äntligen dags för att öppna julklappar!
Man får dom där julklapparna som man önskade sig av mor och far. Efteråt somnar pappa och man sitter med familjen och äter knäck och annat gott. Dricker julmust och är lycklig överallt. Ljusen är tända, familjen är samlad, julklapparna är öppna, allt är perfekt.
Det är annorlunda idag. Jag saknar mig själv för ett par år sen.
Julen är inte densamma. Jag har inte den gnistan kvar. Den där roliga känslan i magen som visade längtan efter julafton.
Okej, tjuren Ferdinand är fortfarande lika tråkigt och julmiddagen är lika god och underhållande.
Men det där barnsliga är borta. Nu är det för sent, julen kommer aldrig blir densamma. Jag saknar mig själv så mycket att det nästan gör ont.
Jag vill njuta av julen som jag gjorde förr.
Allt för Sverige
SVTs Expedition Robinson följde jag riktigt hårt de första åren. Det var riktigt roligt. Men något mer än det har det inte blivit. Världen svämmade snabbt över av dokussåpor efter det. Men oavsett vad det handlat om så har jag avstått, även om många sådana program lägger grund för mången samtalsämnen runt lunchborden på arbetsplatser överallt hela tiden.
Dokussåporna dödade MTV, det har jag väldigt svårt att förlåta. Nu när de släppt undertiteln "Music Television" står hela omvärlden förundrade över vad M:et istället står för.
Men min familj tipsade mig om "Allt för Sverige" för ett par veckor sedan och snacka om kvalitetsprogram! Mysigt, tjusigt, bedårande och vackert är passande adjektiv. Ett gäng amerikaner med rötter i Sverige får komma hit och ta del av sitt arv på varierade och påhittiga sätt. Ingen vuxenmobbing och/eller barnsliga konflikter, här ser man istället hur de gör upp med sin familjs förflutna och tillsammans blir vänner.
Att Eddie Vedders soundtrack till Into the wild återkommer som låtval under avsnitten måste ses som en oerhörd komplimang till vårt lands natur. Förra söndagens avsnitt hade även med den exklusivt producerade låten från Dead Islands trailer jag skrev om för ett tag sedan. Lite coolt faktiskt!
Tävlingsmomenten känns lite krystade just för att de inte riktigt behövs. Eller jo nu kom jag på, visst behövs de. Tusen gånger bättre än att de skulle rösta ut varandra.
Som underhållning och renovering av nationalkänslan fungerar det perfekt!
Kolla på SVT Play, lätt värt!
Färdig med Killzone 3
Kampanjen avklarad i co-op och multiplayer spelat i kanske... 20 timmar? Tvåan spelade jag väldigt mycket under mitt sommarlov 2009, så jag kände mig redan varm i kläderna när jag satte igång.
Jag gillar Killzone som serie väldigt mycket. Handlingen är solid, minus många av de goda karaktärerna som antingen är tråkiga eller skitstörande (läs längre ner). Ljud och grafik är i toppklass. Stridernas tyngd är bäst i genren, science fiction-delen av spelet tar aldrig över och blir något mumbo-jumbo. Sedan är det coolt att Stockholm nämns i just det här spelet i serien (likt Metal Gear Solid får spelet ett litet plus i kanten av den notisen).
Men ändå har Killzone fått utstå massiv kritik till och från genom hela dess livstid. Att lansera en serie som en Halo-dödare är såklart att lägga sig i underläge direkt och ska jag vara helt ärlig är det första spelet inte särskilt bra. Tvåan fick sin beskärda del Internet rage innan det ens hade släppts. Det var när första trailern till spelet visade sig vara förrenderad. Ja, det var väl ganska billigt där och då. Men tittar man på slutprodukten förstår man också hur nära de kom den första visionen. Crap vad snyggt Killzone 2 var när det släpptes, och fortfarande är för den delen. Det kanske är därför som Gametrailers har den trailern på 18:e plats på topp 100 bästa trailers någonsin.
Fast sedan när det släpptes kritiserades det för att vara för brunt, som så många andra spel i den här generationen också fått kritik för. Men planeten Helghan är brun, det är aska. Bilden av planeten var rättvis och spelet var riktigt rått, riktigt bra. Den enda riktigt rättvisa kritiken som det fick var att co-op saknades.
Men när nu Killzone 3 släpptes tidigare i år var kritiken vänd åt andra hållet istället. Då var det helt plötsligt för påverkat av Call of Duty med sina plötsliga miljöombyten och varierade krigssituationer. Det är inte lätt att vara Killzone. Men vad tycker jag då?
Multiplayer i både tvåan och trean känns likvärdig, tvåan får väl extrapoäng då den var banbrytande för sin tid. Men ställer jag kampanjerna bredvid varandra så är tvåans kampanj helt klart bättre. Det enda pluspoänget som trean kan få är att den nu går att spela tillsammans med en vän (men bara offline).
Tvåan känns helt enkelt mer kompromisslöst. De hade sin vision av hur ett krig skulle se ut på Helghan och de följde den visionen till fullo. Sådant kan jag verkligen uppskatta. För när jag sitter med trean känns det mesta så hastigt, vissa banor upplevs som nästintill larviga. En annan vattendelare är hur tvåan nästan saknar tutorials helt och hållet medans trean har en långtråkig skjutbana, ett designval som känns ungefär lika fräscht som kaviar.
Sedan föll Killzone 3 offer för Sonys tappra försök att arbeta in två gimmicks de tror på så mycket; nämligen 3D och rörelsekänsliga kontroller. Kolla bara på omslaget ovan. Det är så uppenbart att Sony inte bara vill sälja in dessa prylar hos barnen och förfestande partymänniskor, utan också hos de inbitna spelarna. Och då var väl Killzone det bästa alternativet att kontaminera med dessa styggelser?
Till sist; Killzone 3 är bra men inte lika bra som tvåan. Jag håller ändå tummarna för en framgångsrik framtid för den här serien.
BETYG: 3/5
Rolig trivia: Ända sedan första Killzone har karaktären Rico varit en sidekick till huvudpersonen. Det tråkiga med det är att Rico är en stridspitt, mansgris och idiot. Hans dominanta stämma och fjantkaxiga uttalanden är bland det sämsta i hela serien.
Jag har jobbat tillsammans med killen som gav sitt ansikte till Rico. Han var såklart supertrevlig och till sättet en en rak motsats till Rico. Han gav även sitt ansikte till en karaktär i spelet Terminator: Salvation. Så, då vet ni det.
Tjugofyra stycken bra timmar
Väl hemma hade min fru gjort matlådor till mig för hela veckan, jag ställde mig och fixade ihop två hamburgare till middag. Asagott. Efter middagen tränade jag min axel en liten stund.
Vad som följde sedan var ett drygt tre timmar långt pass med The Legend of Zelda: Skyward Sword, tillsammans med min fru i soffan som satt och pluggade. Det blev faktiskt som ett fortsatt träningspass för axeln, man sitter och vrider och flaxar med armarna stup i kvarten i det spelet. Skyward Sword alltså, årets spel? Mycket möjligt. Portal 2 kanske kan mäta sig men det återstår att se.
Sedan läggdags. Sedan lite sovmorgon för att tillsammans gå till barnmorskan nu på morgonen. Allt stod perfekt till med både Yoshi och blivande mamman. Efter det tog jag tåget mot jobbet, men blev strandad i Centralen en stund. Då passade jag på att gå till mitt favoritWayne's som ligger ganska precis vid spärrarna där. Även fast det var nästan två år sedan som jag var stammis där så kände de igen mig och kunde min favoritbeställning utantill. Sådant är jag extremt svag för. Där satt jag, på Centralen och smuttade på min favoritköplatte och lyssnade på Muse i mobilen.
Låtarna lät extra hårda, orden jag la i Wordfeud satt extra fint, allt var helt enkelt extra bra. Kanske är tiden innan en förlossning på det här viset? En nagelbitarförväntan blandat med euforisk känsla i magen? Jag är i alla fall snart inne på 24 timmar eufori. I hopp om att kapsla in den här känslan så skriver jag det här inlägget idag.
Tack Gud för min fru, mitt blivande barn, min familj, min kyrka, mina vänner, mitt jobb (och Skyward Sword)!
Avklarat: The Legend of Zelda: Ocarina of Time - Master's Quest
Den 11 december 1998 är ett viktigt datum. Då släpptes The Legend of Zelda: Ocarina of Time i Europa.
Min storebror jobbade/praktiserade då på Passagen och varje dag efter jobbet gick han in på Åhléns spelavdelning för att se om det hade släppts. Men på dagen D, den elfte (eller kan det varit den artonde? En fredag i december var i alla fall), fick han tag på det och kom hem till en ovetandes lillebror som hade väntat i år och dagar.
Han bad mig komma ut till utbyggnaden (ja, vi hade en del av huset som kallades så. Tänk ett vardagsrum för barnen typ) för han hade något att visa mig. Jag kom ut dit och han sa åt mig att titta runt. När jag såg spelet i mitt Nintendo 64 ropade jag ut. Ett av de mest magiska spelögonblicken jag haft, utan att överdriva. De kommande timmarna var extas, fullkomlig extas.
Nintendo satte reglerna för hur ett tredimensionellt äventyr ska designas och, framför allt, styras. Lock-on-tekniken hade aldrig sett förut och det kändes direkt helt självklart.
När det släpptes hade jag inte sett något som helst rörligt från spelet, ingen trailer, ingen utvecklardagbok, ingenting! Det första jag använde Internet till var att söka efter bilder på det här spelet. Då fick jag se fyra-fem bilder, that's it.
Det var tretton år sedan, tillräckligt lång tid för att ha glömt bort mycket och bli sugen att spela det igen. Men den här gången den extra svåra versionen som släpptes med specialutgåvan Windwaker 2003, nämligen Master's Quest!
Knappa tiotalet fredagskvällar senare i goda vänners lag är vi klara med det! Vi var mellan 3 och 8 personer varje gång Det var verkligen ett kärt återseende. Master's Quest har exakt samma handling och miljöer. De stora ändringarna märks i forten, där pusslena är mycket svårare och fienderna många fler. Plus att skärmuppdateringen är något bättre.
Grejen är den också att nu var det ju så länge sedan jag klarade originalet att utmaningarna blir dubbla; det från originalet och allt nytt i Master's Quest. Många nya pussel kräver helt absurda lösningar, i vissa fall att det känns som att man ska bugga sönder spelet för att komma vidare. Objekt hänger fritt i luften, facklor leviterar ett par meter upp, kristaller ligger gömda bakom kistor och mycket annat. Realismen får stå över den här gången, blir pusslena svårare av detta så får det bli så. Ingen leveldesign från Portal så långt ögat når.
Billigt? Ja. Roligt? Ja, faktiskt. När vi var så många och kunde hjälpa till så blev det ändå roligt. Vi kunde skratta åt vissa sjuka lösningar. Handen på hjärtat, vi kollade inte upp någon lösning på Internet en enda gång.
Fienderna skadade även dubbelt så mycket så där blev det också mer att göra.
Det är inget nytt material som gjorts, istället är det existerande objekt som kastats om. Det mest nämnbara är inuti Jabu Jabu belly där alla knappar blivit utbytta till kossor.
En kulturgärning som följde med på köpet var att min fru fick uppleva (nästan) hela spelet. Hon fick ju faktiskt originalet samma jul som jag fick det för första gången. Men i det hushållet var spelet inte lika efterlängtat, eller inte efterlängtat alls rättare sagt. Jag tror det följde med i all hast när pappan i hushållet köpte konsolen, men istället blev det Mario Kart 64 som blev det älskade spelet där.
Summerat blev hela upplevelsen riktigt rolig. Nostalgin, gemeskapen, godiset, pusslena och musiken. En varm rekommendation!
Mindre än en månad kvar
Fredagar är nog en microvariant av det jag menar. Skolavslutningar, tävlingar och finaler är andra bättre exempel.
Mitt bröllop är det mest extrema exemplet hittills. I ungefär 18 månader förberedde vi oss för den magiska dagen. Förväntan och spänning byggdes upp i takt med alla timmar och pengar vi lade ner. Nervositeten kom inte på riktigt förrän ungefär 40 minuter innan vigseln började. Men under de 40 minuterna svettades och andades jag nervositet. Ska jag vara ärlig var den stunden helt fruktansvärd. Lyckligtvis fanns det en enkel lösning på problemet.
Så mycket förberedelse och planering för en endaste dag. Och det är just det man vill göra, ställa till med fest för att fira att man gifter sig! Det är en lyckans dag, och samtidigt bara en början på något helt nytt. Jag och min fru hade precis bara börjat vårt liv tillsammans. Tiden efter hade jag inte reflekterat över särskilt mycket. Det kändes ju som att det skulle komma automatiskt, det här livet med att vara gift.
...
Idag är det mindre än en månad kvar till vårt beräknade förlossningsdatum. Det behöver ju inte betyda att det är en månad kvar tills det verkligen kommer, men det sätter ändå saker i perspektiv. Om ungefär en månad är jag pappa. Det räcker med att skriva en sådan mening och hjärtat börjar slå extra snabbt.
Snart är 9 månaders väntan över. 9 månader av förväntan, spänning och enorma mängder nervositet. Men nu har jag inte fått någon som helst fruktan eller oro för själva dagen då det händer. Det är såklart mest för att jag inte kommer vara den som ska krysta ut barnet. Men det är ändå intressant att tänka på hur omvänt det är. För det som varit läskigast att tänka på i det här fallet är det nya livet som kommer efter den stora dagen.
Nervositet inför alla nya saker som kommer ske. Tiden, jobbet och allt som behöver anpassas för det nya livet. Fixar jag verkligen allt? Lyckligtvis är vi två som har hand om det här. Och det finns ingen person som blir en bättre mamma för mitt barn än min fru. Hon är bäst med barn och har mycket att lära mig.
Men vem är denna människa egentligen? Jag har bara fått en glimt av dig under ultraljuden, annars har din närvaro bestått av knuffar och konstiga rörelser inifrån en enorm mage. Du fick projektnamnet Yoshi väldigt tidigt i gravitideten, lite för att du ser ut som en dinosauriefossil på ultraljudsbilderna, men mest för att Yoshi spenderar majoriteten av tiden på skärmen med att säga sitt namn så gulligt som möjligt.
Yoshi!
Vad kommer du gilla att göra? Vem kommer du vara lik? Vad är det första du kommer säga? Kommer vi coopa samtliga Legospel tillsammans om sju år? Antalet "firsts" flerdubblas när du kommer Yoshi, det kommer bli så sjukt spännande. Jag längtar oerhört mycket, trots att jag är väldigt nervös.
