Jag minns när Mario Tennis kom till Nintendo 64. En sport räckte för Mario att rocka strumporna av mig och mina vänner. En sport räckte för att fylla ett spel med underhållning.

Men den tiden är förbi. Nu är det istället titlar som börjar med Wii som äger den möjligheten. Saker och ting har verkligen förändrats.

Min recension är nu uppe.

Jag har alltid haft svårt att skratta åt mig själv. Skratta åt misstag och pinsamheter i det förgångna. Jag minns på högstadiet, då var det många klasskamrater som gillade att ta upp saker från låg- och mellanstadiet för att konstatera hur omogen, dum och barnslig man varit. Samma sak gällde för högstadiet under gymnasiet. Det har jag alltid tyckt varit jobbigt. Det har känts som att det fortfarande var jag som gjort allt, att för mycket av mig själv var kvar i mig för att kunna vifta bort det. Visst var jag fortfarande jag, men du förstår vad jag menar när jag säger att det hinner hända mycket med en från fjärde till åttonde klass.

Vissa människor vänder sina misstag till skratt och skak på huvuden på 24 timmar, andra gjorde det på veckor, månader ett par år. För mig har det dröjt väldigt länge att kunna se tillbaka och verkligen kunna le åt mig själv. Jag vet inte riktigt varför, jag är garanterat för hård mot mig själv.

Men det är ju ändå skönt att tiden går. Misslyckanden, misstag och pinsamheter tynar bort och alla bra minnen kan förgyllas och förevigas i mentala fotoalbum. Jag behöver bara mer tid på mig än de flesta.

Minns du kanske när The Matrix kom? Hur den var älskad av allt och alla, hur den förändrade filmvärlden och hur den stadfäste Keanu Reeves som filmhistoriens torrboll? Den var så omtyckt att det egentligen inte fanns särskilt mycket att hämta då man började prata om den eftersom alla älskade den, end of story. Det kommer ju sådana filmer lite då och då. Sagan om Ringen-trilogin är ett exempel, The Dark Knight (eller åtminstone Heath Ledgers rolltolkning i samma film) ett annat.

Så pass bra filmer behöver ett par år ute i världen för att bli intressanta att prata om igen. När man kan ställa sig upp och proklamera sin kärlek för den utan att bli framställd som en död fisk som bara följer strömmen.

Med den tanken fortfarande i huvudet; har du sett Forrest Gump nyligen?
Jag var nästan tio år gammal när den kom och jag har tydliga minnen från att ha sett den om och om och om igen med kompisar, föräldrar och syskon. Alla pratade om den, hemma, i skolan, på TV, i KP, Hjärnkontoret, alla älskade den.

Men att se den idag (närmare bestämt förra året) var omvälvande. Den var verkligen fruktansvärt otroligt bra. Att se den idag och förstå all humor, njuta av all musik, fälla tårar för det vackra som sägs och imponeras av alla coola subtila specialeffekter. Det här var lyckligtvis tiden då datoranimering och spelfilm levde ett fridfullt liv tillsammans. Då ansågs datoranimering vara något som kunde användas för att krydda till en redan stabil filmupplevelse, göra den mer komplett. Tänk att det här var året innan världens första helt datoranimerade film hade premiär. Idag är datoranimering något man istället half-assar fram när man känner för det.

Jag tittar hellre på filmer mer kassa stop-motion-effekter, kulisser och kostymer än filmer med dåliga CGI (Computer Generated Imagery)-effekter.

I alla fall, Forrest Gump är fantastisk och har du inte sett den på ett tag, gör det igen. Robert Zemeckis ligger bakom regin och den mannens verk är att respektera.

Faktum är att den här mannen ligger bakom ett par av dom absolut bästa filmerna som någonsin gjorts.

Contact såg jag första gången för ungefär tre år sedan och blev helt blown away. En makalös film som grep tag i mig minst lika mycket som Forrest Gump. Eller nej, Contact grep tag i mig mer än Forrest Gump på alla sätt. Frågeställningarna som Contact behandlar är stora och svåra, tro mot vetenskap. Det bästa är att den tar ingens parti. Den lyckas istället måla upp en trovärdig bild av båda parterna av "konflikten".

Att Contact och Forrest Gump är regisserade av samma person går inte att ta miste på. Båda tacklar stora ämnen som ödet och tro, båda använder sig av trickfilmning för att få in huvudpersonen i riktiga tv-sändningar som hänt och båda ramas in av varsin vacker pianoslinga.

Förutom att Forrest Gump prat om ödet känns mer skohornat (ännu ett uttryck jag inte riktigt tycker fungerar på svenska) in i slutet av filmen så ser jag dessa två filmer som syskon. De är väldigt lika varandra helt enkelt. Två filmer som bär på extremt mycket kärlek. Och vad Contact saknar i humor, det tar den igen i spänning.

Robert Zemeckis har även regisserat hela Back to the Future-trilogin. Kanske den bästa filmtrilogin någonsin. Åtminstone tätt efter Star Wars IV-VI och Sagan om Ringen. Toy Story? En respektabel fjärde plats... tror jag, jag formulerade den här listan i mitt huvud precis nu så det är möjligt att jag glömt något uppenbart. Indiana Jones? Svårt att säga efter den mjäkiga fyran. Oavsett vad ska det bli mycket intressant att se var Christopher Nolans Batman-trilogi platsar någonstans bland dessa giganter, när väl The Dark Knight Rises har premiär. Samma sak om det kommer någon Kill Bill Vol. 3 någon gång.

År 2000 släppte Zemeckis både What Lies Beneath och Cast Away. Cast Away är inte riktigt genomgående lysande men ändå en väldigt bra film. Och What Lies Beneath.... den enda film som fått mig att titta om någon ligger under sängen eller står i garderoben han e dääär (dääär), där ingen hör en om du grabbar en cab är det han kör den. Insaneläskig film som jag hemskt gärna inte ser igen.

Men vad hände sedan? Fyra år senare kom The Polar Express, en smålarvig film om julen som var helt datoranimerad. Och sen? Beowolf, fortfarande datoranimerat. Och sen? A Christmas Carol, fortfarande datoranimerat.

Herr Zemeckis, vad hände egentligen? Jag sörjer över vad som hänt med din förmåga att regissera filmer. Sen när blev datoranimering framtiden? Vad hände med det lyckliga äktenskapet som spelfilm och datoranimering hade under 90-talet? Vad tänkte du?

Jag hoppas att du hittar tillbaka, jag tror på dig!

Spoilervarning för The Legend of Zelda: Twilight Princess och The Legend of Zelda: Windwaker

>>> Bästa sista bossen - plats 5

Listan fortsätter, trots att det var länge sedan senaste inlägget!

Plats 4 över den bästa sista bossen någonsin är från en av de mest välkända spelserierna i världen; The Legend of Zelda!

4. The Legend of Zelda: Twilight Princess - Gamecube/Wii, 2006
Zeldaserien kan mycket väl vara den spelserien som hållit bäst genomsnitt ända från mitten av åttiotalet till idag. Möjligtvis att Metroid trumfar mitt påstående, men det återstår att se!

Det finns många bra sista bossar i hela serien, men ingen har lämnat mig så mätt och belåten som sista bossen i Twilight Princess.

Okej, ska jag vara helt ärlig mot mig själv så handlar det mer om en serie slutbossar, men alla är i direkt anknytning till seriens huvudantagonist; Ganon.

I många spel får jag känslan av hur utvecklarna var trötta på spelet, ville bara få det färdigt och komponerar därför ihop en ganska trött slutstrid. Det skiner ibland igenom alldeles uppenbart. Men det är tvärtom med Twilight Princess. Med tanke på hur långt spelet är (säkerligen det längsta Zelda-spelet någonsin med sina 40-50 timmar) så hade jag inte väntat mig något spektakulärt i slutet, men tji fick jag. Utvecklarna tackade för sig med flaggan i topp!

Här bjuds spelaren istället på en komplett fyrarätters med Zelda-bossar:

Vi börjar med en småkuslig strid mot en besatt, flygande Zelda á la Skull Kid från Majora's Mask.
Sedan fortsätter vi med en strid mot en mer djurliknande Ganon som agerar mindre på intelligens och litar mer på sin råstyrka á la Ganon från Ocarina of Time, fast utan svärd och springandes på fyra ben.
Efter det får vi avnjuta något som jag hade längtat efter ända sedan Link drömde om Ganondorf utridandes från Hyrule Castle med Zelda med sig; en strid mot Ganondorf från en hästrygg. Helt underbart.
Sedan avslutar vi med one-on-one duell mot Ganondorf á la slutstriden mot Ganondorf i Windwaker, fast utan Zeldas hjälp och utan sagoskimret.

Så där står man, efter en ljuvlig förrätt och två mastiga varmrätter, redo att få sin efterrätt. Och den kommer serverad på ett silverfat. Omringad av självlysande hieroglyfer är det äntligen dags för Link och Ganondorf att för första gången mäta sin styrka mot varandra i en svärdduell. Bara det faktum att detta aldrig hänt förut gör det till en minnesvärd händelse. Nej, slutbossen i Windwaker räknas inte eftersom Link tog hjälp av Zelda.

Tonen blir mörk och avgörande, vädret ändras, tempot går ner och sedan... musiken. Det här kan mycket väl vara den bästa slutbossmusiken jag någonsin hört (möjligtvis delad första plats med Mega Man 3). Förlåt Koji Kondo, men jag har jättesvårt att tro att du ligger bakom detta. Du är kung över trallvänlig och mysig musik, men du kan inte ha komponerat ihop denna ödesmättade låt. Istället måste det har varit antingen Toru Minegishi eller Asuka Ohta (som delar credits för musiken tillsammans med Koji Kondo) som gjort skapat detta verk. En stor fet guldstjärna för det.

Och för övrigt är duellen fantastisk. Aldrig har ett möte med Ganondorf känts så personligt och nervöst. Att kunna hamna i clinch var ett strålande inslag och jag har nog aldrig viftat min Wiimote med sådan inlevelse som under denna strid. Spana in den här.

Jag har upptäckt att inte alla älskar denna duell, utan tycker mer att Ganondorf rör sig som en tonåring på väg till en intervju för ett jobb han inte vill ha. Men, smaken är som baken, jag tycker den är suverän.

En helt fantastisk avslutning på ett för övrigt strålande spel.