Tolvkyrkan?
Vy från perrongen på Huddinge station
Tjugofyrakyrkan har inte alltid hetat Tjugofyrakyrkan. Det började som en vision, en idé, en dröm om en ny kyrka i södra Stockholm. Namnet kom inte förrän senare. Södertörnkyrkan var på tapeten ett tag, men det visade sig redan vara taget. Precis intill Huddinge station byggs det för fulla muggar i namnet Södertörnkyrkan:
Namnet Södertörnkyrkan hann aldrig riktigt fastna, och tur var väl det. Efter lite spontan brainstorming och samtal dök namnet Tjugofyrakyrkan upp. Enklare som mail- och hemsideadress, inte kopplat till något geografiskt område och väldigt enkelt att översätta. Så det blev det till slut!
(Ett tag fanns också Tolvkyrkan som förslag, men det visade sig vara ett Aprilskämt. Tack och lov!)
Dagboksinlägg #13
Därför blir jag lite stolt över mig själv när jag läser dagens inlägg (som kommer en dag för sent). Det sker väldigt subtilt men jag minns att det var en ståndpunkt jag inte tagit tidigare så pass offentligt. Att våga tala ut att det finns en Gud, en frälsning och en sanning är inte särskilt bekvämt eftersom människan idag mer än någonsin vill att allt ska rätta sig efter denne och inte tvärtom. Men jag står fast vid min åsikt lika mycket idag.
Våra kroppar är tempel, något man ska vara rädd om. Vi har ett ansvar att ta hand om dem. Att likna den vid en campingplats var något jag fick ganska mycket positiv respons på minns jag.
Man lever bara en gång
17 juli 2001
En fantastiskt dum sak att säga när man gör något dumt.
Folk som röker, dricker etc. etc. brukar försvara sig genom att säga så.
En mesig och fånig sak att säga.
Varför slösa bort en sak man bara har ett av på smutsiga saker?
Om du fick en ovärderlig kudde av någon, skulle du medvetet spilla kaffe på den?
Det vore en förolämpning mot personen du fick den av, eller hur?
Testa mycket saker här i livet, men helst saker som inte smutsar ner dig. För vad ger det dig om du medvetet sätter dig själv i en riskzon där du lätt kan falla för begäret där drogen som slår ner dig viger sitt liv åt att skita ner dig och göra dig beroende? Låter det positivt? Inte för mig.
Du är den lilla pappersbiten som leker med den stora brasan. Du ska inte tro att du är så stark när det gäller rökning. Ditt försvar kan så lätt brinna upp av den starka elden som du leker med.
Du säger att du känner dig själv och att du vet vad du håller på med.
Ja, du kanske känner dig själv men du känner inte cigaretten men cigaretten känner dig och din kropp redan innan den träffat dig, eftersom den har skapats efter att ta över din kropp och ditt begär.
Du vet vad du håller på med? Jag vet också vad du håller på med. Den enda skillnaden är att jag vet vad det leder till och det vet inte du...
Smutsa inte ner din kropp i onödan.
Se din kropp som en campingplats. Lämna den så som skulle vilja finna den.
Naturligtvis är det omöjligt att dö syndfri men det finns en man som kan hjälpa dig med det..
Dissekering av liknelser
Jesus hade precis undervisat från en båt, för att så många som möjligt skulle höra honom från stranden. I sin undervisning använde han sig av en liknelse om en man som sådde och hur sådden hamnade på olika platser på marken.
Fjärde kaptitlet i Markusevangeliet, vers 10-13:
"När han blev ensam med de tolv och de andra som var med honom frågade de honom om liknelserna. Han sade: 'Ni har fått veta Guds rikes hemlighet, men för dessa som står utanför är allt bara liknelser, för att de skall se med sina ögon utan att uppfatta och höra med sina öron utan att förstå, så att de inte omvänder sig och får förlåtelse.' Och han sade till dem: 'Om ni inte förstår denna liknelse, hur skall ni då alls kunna fatta några liknelser?'"
Vad som sedan följer är att Jesus dissekerar sina liknelser fullständigt, för att folk ska förstå honom. Och genast känns dissekeringarna av mina hemmagjorda liknelser inte lika pinsamma längre. Behöver Jesus behöver jag.
En makaber upptäckt
Falkbergsidentitet
Långt, långt tillbaka i tiden
Efter att ha varit ett dagisbarn som straffade alla vuxna med komplett tystnad när jag blev sur, arg eller på något sätt orättvist behandlad blev jag sedan kombinerad småclown/plugghäst i låg- och mellanstadiet.
Plugghästen Viktor var en kraftig flamma som brann från båda ändarna. Helt seriöst; minsta lilla uppgift, varje liten hemläxa, gick jag genom eld och vatten för att göra så brutalt perfekt som det bara gick. Och sedan mer därtill.
Jag kunde gå upp en timme tidigare på morgonarna för att fortsätta skriva på en berättelse som egentligen var klar enligt läxans alla regler. Men efter havregrynsgröten byggde jag vidare på historien, rev ut fler blad från kollegieblocket för att utöka mer och mer.
Prestationsångest är väl ett ord att beskriva det med. Obefogad, överdriven och onödig prestationsångest.
En barndomsvän, ett ex kan man också säga, det är komplicerat (it was the 90s, och vi gick på mellanstadiet) har flera gånger delat med sig av ett minne av mig från lågstadiet. Jag sitter med alla andra elever i klassrummet och färglägger plommon. Och helt oprovocerat basunerar jag ut med hög röst så hela klassrummet hör:
Den händelsen ramar in bilden perfekt. Ambitionsnivån var maximerad. Men det är inte lätt att försöka göra saker perfekt hela tiden.
Har du någon gång legat i sängen och nojjat över att alarmet är rätt ställt inför en jobbintervju, eller första dagen på nya jobbet nästkommande morgon? Orolig för att inte kunna somna och sedan försova dig? Ond cirkel till slut som du inte vet hur du ska ta dig ur?
Sådant fick jag nog av redan i femman och sexan. Klockan hann bli kvart över tio, halvelva, till och med förbi elva (lagom till att syntdängan från Seinfeld kunde höras från köksteven). Jag fick inte komma för sent, fick inte komma för sent, var tvungen att hålla nollan jag hållit under hela läsåret (princip/tvångstanke?), fick inte komma för sent fick inte komma för sent. Inför varje kvartsamtal under mellanstadiet fick jag skitont i magen av nervositet, Samarin hjälpte inte. Såklart hade jag ingen anledning att vara det, mina föräldrar kunde alltid stolta lämna det och jag kunde alltid pusta ut.
Den rollen slog om ordentligt till högstadiet, då gjorde jag istället det minsta möjliga hela tiden. Jag tog tag i saker kvällen innan de skulle lämnas in och klarade alltihop väldigt bra ändå. Prov, arbeten och inlämningar gick ändå som på räls. Energin lades istället på alla nya och gamla relationer som blandades ihop ordentligt när man började högstadiet. En del Banslättare, en del Parkhemare, och en Rågsvedare. Tillsammans blev vi ett stort gäng!
Under högstadiet, speciellt under sjuan, var jag orädd. Orädd för konfrontationer, lärare, nior, främlingar och alla möjliga obekväma sociala situationer. Jag har ett minne att som sjua sätta mig bredvid en kille i nian (som i sin tur gick i internationella klassen (vaddå integration?)) under en rast och börja snacka med honom. Jag kallade honom för "Snygging" hela tiden och vi snackade egentligen om ingenting. Efter det hejade vi på varandra i korridorerna, "Tjena snygging!".
Galet egentligen när jag tänker på det idag. Snacka om att inte ha några barriärer, charmigt kan man tycka.
Men det hade sina baksidor också. Jag kunde säga det mesta för att få ett skratt ur klassen, vilket gjorde att jag nästan utan att tveka kunde köra över andra och göra mig själv rolig på deras bekostnad. Jag skulle inte kalla det mobbning, men jag var ibland ganska elak och vass med tungan.
Jag var omöjlig att argumentera med, för jag spelade dum, låtsades inte höra och körde cirkelargument tills den jag "bråkade" med gav upp. Jag var, som Clint Eastwood skulle kalla det, a punk.
En lunch, sju månader senare
Jag satt och åt lunch på Kungsgrillen, äntligen fri från rädsla att bli avslöjad. I flera månader levde jag av förföljelseparanoia, ständigt på min vakt för att inte bli påkommen av mitt Överjag. Denna plågoande som är lika snabb som min tanke, som alltid har nära till att fördöma mina matvanor och andra dumma rutiner. Jag åt ju aldrig lunch på Subway längre. Den tiden var förbi, det var uttjatat. Jag hade gått vidare.
Nej, den dagen åt jag kycklingfilé. Jag jobbade ju inte ens på Söder längre. Kycklingen var saftig, aiolin tillsammans med pommes frites dansade på tungan. Även fast aiolin innehåller lite för mycket vitlök för mitt eget bästa. Solen sken och Colan var kall.
Men den dagen var dagen han hittade mig. Jag kände igen hans kroppshållning på långt håll. Precis framför trapporna till Konserhuset stod han med knutna nävar. Jag förstod att han hade fått syn på mig, trots att hans blick inte syntes bakom de kolsvarta solglasögonen han alltid har på övermig.
Jag visste att det inte var någon idé att fly, det hade jag ändå gjort länge nog. Har han väl fått syn på mig är det i princip omöjligt att fly. Det enda som har fungerat tidigare var att uppehålla honom med Det. Men Det är en kraft som ingen av oss kan kontrollera, så det är aldrig mer ett alternativ. Jag gjorde mig redo för möte.
Shit vad varmt det måste vara under den där kostymen, tänkte jag då han stegade fram ganska onaturligt. Nästan som att han inte var mänsklig. Faktum är att han gav ifrån sig en kall och omänskliga aura. Vem är han?
Utan att vika med blicken från mig tog han stolen mittemot och satte sig. Munnen var stilla ända tills han öppnade munnen och började prata med mig.
Överjag: Du har varit svår att hitta.
Han smakade på varenda ord som kom ut ur munnen på honom.
Jag: Jag bytte arbetsplats i mars.
Överjag: Det var den enda logiska slutsatsen som fanns kvar. Exakt var jobbar du?
Jag: Det tänker jag inte berätta för dig, sa jag med överraskande stort självförtroende.
Överjag: Jasså, det säger du. Jag har läst din blogg i undersökande syfte, varför skriver du inget betydelsefullt i den? Var du jobbar, var du bor, någon tanke om någon bok du precis läst, analys av något krig som pågår här i världen just nu. Nej, du har ägnat de senaste månaderna åt att samla på dig plastinstrument till din patetiska rockambition. Tid och pengar åt att bygga ett vardagsrum som nu är belamrat med en massa plast och en hårddisk fylld av låtar. De pengarna kunde gått till någon organisation som hjälper svältande barn, arbetslösa, utrotningshotade tigrar i Ryssland. Du kunde i princip ha lagt pengarna på vad som helst annars, det hade varit mer moget av dig.
Jag skrattar till kort och lite hånande, lutar mig framåt och svarar:
Jag: Jaja, du kör fortfarande med din nedlåtande stil. Det biter inte längre på mig. Jag ägnar mig åt vad jag vill. Så länge min fru samtycker, det räcker som klartecken för mig. Jag har kvar en del av min lunch här så, do you mind?
Överjag gav ifrån sig ett ögonblick av ett överraskat ansiktsuttryck. Aldrig hade någon pratat med honom på det där viset. Någon gång ska ju vara den första, tänkte jag stolt inom mig när jag helt plötsligt såg hans pannveck träda fram. Han tog av sig sina glasögon och svarade:
Överjag: Jag skulle vilja dela med mig av en uppenbarelse jag haft under min tid här. Det kom till mig när jag försökte rubricera dina mat- och shoppingvanor, och jag insåg att du som människa egentligen inte är ett däggdjur. Varje däggdjur på den här planeten utvecklar instinktivt en naturlig balans till sin omgivning; men du gör det inte. Istället så konsumerar du, och konsumerar, tills alla resurser omkring dig har tröttats ut och förstörts. Det enda sättet för dig att överleva är att förflytta dig till ett annat område. Det finns en annan organism på den här planeten som följer samma mönster...
A VIRUS
Är man inte först måste man vara bäst. Och störst.
Året efter, 2006, släpptes Guitar Hero II till Playstation 2 (2007 till Xbox 360). Det blev extremt populärt.
Själv läste jag mest om succén, jag spelade inte de spelen särskilt mycket. Recensionerna hyllade det, vänner och bekanta älskade det och jag applåderade faktumet att plastgitarrer blivit populärt. När jag väl fick chansen att pröva på spelen så älskade jag det. Övertidskvällarna på GRIN under vintern 2007 är mysigt att tänka tillbaka på.
Efter Guitar Hero II blev utvecklaren Harmonix uppköpt av MTV Games. Utgivaren RedOctane (som ägde varumärket) blev upplockat av Activision som lade utvecklingen av framtida Guitar Hero-spel hos Neversoft. Åren som följde blev på ett sätt en hetsig, hysterisk och småtragisk mjölkning av konceptet musikspel.
2007 släppte Activision Guitar Hero III: Legends of Rock som fortsatte på samma bana som de tidigare två spelen. Harmonix och MTV Games svarade med att samma år släppa Rock Band, som kombinerade plastgitarrernas bas- och gitarrspelande med ett elektroniskt trumset med fyra pukor och baspedal samt möjligheten att sjunga karaoke på låtarna också. Jag blev helt klart mer intresserad av Rock Band eftersom det var nästa steg för musikspelen. Jag fick första chansen att spela det på Dreamhack Summer det året. Det var riktigt fett!
Activision svarade 2008 med att släppa Guitar Hero: World Tour som gjorde precis samma sak som Rock Band, fast trummorna bestod istället av tre pukor, två cymbaler och en baspedal. Samma år släpptes Rock Band 2 tillsammans med uppdaterade instrument som var stadigare och mer hållbara. Jag fick chansen att pröva på trumsetet till Guitar Hero: World Tour och blev lite småkär.
En vacker dag... tänkte jag. En vacker dag när vi bor tillräckligt stort och har ett vardagsrum så ska vi ha en uppsättning plastinstrument.
Det var någonstans här som Activision tappade sin verklighetsförankring och släppte Guitar Hero 5, Guitar Hero: Metallica (skitbra spel för övrigt), Guitar Hero: Van Halen, Guitar Hero: Aerosmith, Band Hero, Guitar Hero Smash Hits och sedan ungefär åtta titlar till olika bärbara konsoler inom loppet av två år. TVÅ ÅR.
Harmonix svarade med att under resten av 2008, hela 2009 och majoriteten av 2010 tillgodose Rock Band 2 med nya låtar att köpa och ladda ner varje vecka. Supporta sina fans med hela skivsläpp för nedladdning och lyssna på vad fansen ville ha i framtida musikspel. Jaja, de mjölkade också men inte alls lika mycket med sina The Beatles: Rock Band, Green Day: Rock Band, LEGO Rock Band och fyra bärbara titlar.
Det var år 2010 som det hände. Jag och min fru flyttade från en etta till en trea, från och med den 1 september det året hade vi ett vardagsrum. På horisonten syntes Guitar Hero: Warriors of Rock (släpptes den 24 september) och Rock Band 3 (släpptes den 29 oktober). Något skulle jag ha, frågan är bara vilket?
Rock Band 3 hade flest nyheter så det blev det. Jag köpte det kort efter releasen, nu var det min tur att rocka loss i vardagsummet!
Meeeeen båda spelen sålde skit sina första veckor. Bara någon månad senare meddelar Activision att man lägger varumärket Guitar Hero på is på obestämd framtid och slutar omedelbart att släppa nya låtar för nedladdning. 500 personer blev arbetslösa. Rock Band-utvecklaren Harmonix såldes för 50 dollar (inklusive sina skulder såklart) och avdelningen MTV Games stängdes ner helt. "Musikspelen är döda" började speljournalisterna proklamera. Folk är trötta på att spela på plast.
Jaha... tänkte jag. Jag var visst inte bara sen till festen, jag var sist till festen.
Men är man inte först får man helt enkelt vara bäst. Och störst.
Hemma hade jag redan We Sing och We Sing Encore till Nintendo Wii. Mickarna till de kopplas via USB och efter ett snabbt test kunde det konstateras att de fungerade utmärkt till Rock Band, trots att det var ett annat spel på en annan konsol. USB-hubben likaså (PS3:an har bara två USB-portar). Så den tre-stämmiga sången som de flesta låtarna stöder var igång utan extra kostnad!
Personlig favorit: Att låta ett gäng grabbar köra Bee Gees och göra sitt bästa att sjunga stämsång. Fruktansvärt roligt, varje gång.
Jag fick två gamla plastgitarrer från Guitar Hero III som fungerar helt okej. För att vara gratis alldeles utmärkt! På de högre svårighetsgraderna känner man av att den inte riktigt hänger med och det är väl förståeligt. Men, som sagt, gratis.
De här gitarrerna fungerar ju precis likadant som det gjort i snart sju år, och det gör att väldigt många känner sig bekväma med dem. Nästan alla kan plocka upp den och riva av en låt.
Min personliga favorit. Det är bakom trummorna du hittar mig allt som oftast! Trummorna är fantastisk roliga att lära sig. Det finns ingående lektioner i spelet där man kan få plugga in olika typer av takter, fills och virvlar. Det var Guitar Heros trumset jag först blev förälskat i, men när jag fick veta att med releasen av Rock Band 3 skulle trumsetet från Rock Band 2 få tre cymbalexpansioner (plus möjligheten att koppla in hi-hat och en extra baspedal) så var det ingen tvekan längre. Det var detta som var den främsta anledningen till att jag valde Rock Band före Guitar Hero.
Sedan har vi första riktiga nyheten och något som Guitar Hero: Warriors of Rock inte hade alls. Synten har två oktaver och går att spela som de gamla plastgitarrerna, alltså fem tangenter man slår på. Är man smågalen går det att köra på "riktiga" ackord, vilket är typ omöjligt... men kul! Det kräver lite mer arbete bara.
Synten tunnar ut låtlistan ganska rejält, då den bara fungerar till låtar i Rock Band 3 och de flesta nedladdningsbara efter det (det finns alltså typ 1600 låtar att köpa som inte innehåller synt). Så det har blivit mycket 80-talsrock om och om igen så fort synten åker fram. Men mer låtar ska det bli!
Till sist, säg hej till den nyaste medlemmen hos familjen Plasttillbehör! Pro-gitarren har ett kort parti strängar längst ner och sedan en hals med sammanlagt 102 knappar, en för varje band.
Det finns också möjlighet att spela på det gamla sättet, genom att använda sig av de fem knapparna längst ner eller de fem högst upp och sedan plocka vilken sträng man vill. Att gå tillbaka till gitarrerna med färgglada knappar på halsen känns nästan omöjligt, och det efter bara en timme med den här gitarren (jag hittade den på Blocket ganska billigt och köpte den igår). Knapparna på halsen är mjuka och lätta att snabbt glida över med fingrarna. En ordentlig leksak som håller helt enkelt!
Så när någon frågar mig om ett par år hur jag lärt mig att trumma bra och spela gitarr helt okej så kommer jag svara:
- Tv-spel lärde mig det.
Men alla dessa instrument vore ju inte värda särskilt mycket ifall det inte fanns låtar att använda dem till.
Jag har kommit över alla dessa tidigare titlar väldigt billigt och sedan exporterat låtlistorna därifrån, in i låtbiblioteket i Rock Band 3. Sedan har jag (med bidrag från olika håll) köpt och laddat ner massvis med låtar kontinuerligt. Och med plastkollektionen komplett så ligger nu fokuset bara på att öka låtlistan!
Hittills är jag uppe i 413 stycken låtar. Allt från Red Hot Chili Peppers, Johnny Cash, The Who och Radiohead till Lady Gaga, John Lennon och Linkin Park. Och mer kommer det bara bli, nu när min hårddisk är mycket större.
Länk till en Spotifylista jag har gjort som bara innehåller låtar i mitt bibliotek.
Så kom hit och spela! Du är välkommen, oavsett vilken nivå du ligger på.
Tack till alla som bidragit med instrument, pengar och rabatter på de olika instrumenten!
Dagboksinlägg #12
Vad tycker du?
Utan lock
2 juli 2001
Vi ungdomar är bra på mycket. Bra på mycket som de vuxna är värdelösa på.
Klättra i träd bland annat.
Nej, seriöst nu.
När vi ungdomar blir kränkta eller irriterade släpper vi lös vår ilska så snabbt som möjligt.
Vi är en kastrull med mycket vatten i utan lock. Så fort omvärlden börjar hetta upp kastrullen börjar det ryka ur den.
Det tycker jag är bra. Att slänga ner något i källaren igen gör inte saken bättre (se tidigare dagboksinlägg). Släpp ut ångan så fort du känner att den har för lite plats.
Men någonstans under steget mellan ungdomslivet och vuxenlivet läggs det på ett lock på vår kastrull. Helt plötsligt får man inte få ett utbrott och välta saker omkring sig. Man får inte skrika och smälla med dörrarna hemma. Man måste vara mogen och lära sig att hålla tungan i styr och inte bli arg för saker som andra människor gör mot en.
Locket hindrar människor från att visa sin egentliga ilska.
Om man blandar detta dilemma med dålig barndom, osäkerhet och lite psykiska störningar så leder detta till de hemska sakerna vi ser på nyheterna.
Energin under locket har laddat upp sig så mycket att till slut exploderar hela kastrullen. Då löper fyrtiofyraåriga trebarnsmän amok med en hagelbössa på gatorna och tar till slut självmord. Denna energi kan förändra vilken hederlig människa som helst till ett monster. Under ytan händer mycket saker som bildar ånga (eller slängs i källaren).
Kastrullen får aldrig koka över för då rinner det kokheta vattnet över och skadar omvärlden, och dig själv. Frustrationen inom dig exploderar till slut. En mänsklig hjärna klarar inte av för mycket psykiskt tryck, ilskan måste ut, förr eller senare.
Detta får inte hända oss ungdomar. Du kommer säkert också få ett lock på dig när du blir vuxen. Lyft på det locket ibland så du inte blir tokig, deprimerad eller utbränd.
Lev ett vanligt liv och förhindra ångan från att stanna kvar.
Bli aldrig helt vuxen!
Spelvärldens pubertet
Lyckligtvis har inte bara jag vuxit upp med tv-spel, tv-spelen har nämligen också vuxit upp med mig.
När Playstation släpptes 1994 lyckades Sony med något som Sega varit långt ifrån och Nintendo inte ens försökt göra; få spelvärlden att växa upp. Maskinen marknadsfördes med graffitikonst och smygpretentiösa, på gränsen till äckliga, konstverk. Flaggskeppet Wipeout innehöll licensierad elektronisk musik från heta artister och fordonen hade givits form av designstudios.
Playstation skapade en helt ny publik. En publik som nu ville pröva på att spela, eftersom det inte längre var något barnsligt. (Jämför det ungefär med vad Nintendo gjorde med Wii, som breddade spelpubliken ytterligare att till och med pensionärer nu ville bowla framför tv:n)
Åren efter det började spelvärlden växa till sig ordentligt. Maskinerna blev kraftfullare, spelen större och mer påkostade och spelarna bara fler och fler. Som Hideo Kojima sade för ett par dagar sedan: "In this day and age, the video game business is a major entertainment industry that surpasses movies in terms of revenue. But when I started out, it was a completely different story. Back then, the game industry was a place for people with broken dreams to gather because they couldn't land the jobs that they really wanted"
Men efter barndomen kommer puberteten och vi vet alla vad det innebär. En period av omogna utspel, ogenomtänkta handlingar och en kropp man inte riktigt vet vad man ska göra av:
Ni som tar er igenom mina gamla dagboksinlägg från Lunarstorm vet verkligen vad jag pratar om. Sedan 2000-talet har spelvärlden liknat just en sådan flamsig ungdom som beter sig lite som den vill.
Den trotsiga tonåringen visade sina framfötter under marknadsföringen av Dead Space 2 som släpptes i Januari tidigare i år:
"Your mom hates Dead Space 2" hette kampanjen inför att spelet skulle släppas. Visst går det att fnissa åt de stackars kvinnorna som får se de värsta bitarna ur ett riktigt obehagligt spel. Men så fort man börjar tänka ett par steg längre inser man hur löjligt det här egentligen är. Dead Space 2 är ett spel med en åldersgräns på 18 år. Vilken artonåring och äldre är intresserad av att köpa ett spel för att trotsa sin mamma?
Jag vet att mina föräldrar skulle få spel om jag visade dem Dead Space 2, men det får inte mig som 26-åring att vilja spela det mer. Nej, den här reklamen riktar sig till sådana som vill trotsa sina föräldrar. Och de får i sin tur inte ens köpa spelet då de garanterat är under 18 år.
När jag ser spelreklam som denna så skäms jag. Fy vad pinsamt det är.
Den osäkra tonåringen med kasst självförtroende ser jag när jag startar upp Modern Warfare 2 från 2009, även det ett spel med en åldersgräns på 18 år:
Grattis till ditt köp av den här boken! För att undvika att du tar illa upp av innehållet skulle du kunna hoppa över sidorna 142-191. Vi vill ju absolut inte att du ska ta illa upp, det vore vår värsta mardröm. Du kanske skulle bli arg och sparka ner någon och sedan skylla på den här boken. Det vill vi ju inte ska hända. Vi vill inte reta upp någon. Du blev väl inte arg nu? Säg "Nej, jag blev inte arg".
Modern Warfare 2 innehåller ett uppdrag där man som agent har infiltrerat en terroristgrupp och tar sedan del av en massaker på en rysk flygplats. Man går långsamt genom flygplatsen med automatvapen och pepprar ner hundratals oskyldiga människor. Ingen tvingar en att skjuta någon, men man kan om man vill. Ett otroligt effektfullt uppdrag som blev den vinterns stora snackis.
Men istället blir det som en parentes i spelet, just eftersom man tvingas svara "Nej, jag kommer inte provoceras" för att få spela det. Nästan som att man skrev under på att inte anklaga spelet för något i efterhand.
Att inte våga ta ställning är ett av spelvärldens största tecken på att den är ett ungt medium. Dante's Inferno hade till exempel inget att säga, trots att det tog upp sådan monumental sak. Kritik mot aktuella händelser händer aldrig i spelens värld, knappt ens historiska händelser. Ingen utvecklare tar några steg åt något håll. Det längsta vi kommit är att konstatera att under Andra Världskriget var de allierade goda och nazisterna onda. Rädslan att uppröra människor med kontoversiella åsikter och uttalanden gör att många spel blir intetsägande. Spel som annars kunnat bli odödliga just för att de tog ställning till något aktuellt krig, ett fenomen, en ledare eller något annat.
Den hormonstinna tonårspojken märker jag hos mig själv. Ja, problemet ligger absolut inte bara hos spelutvecklare och PR-folk. Vi spelare är också en del av problemet. Under E3-mässan i år följde jag mycket av vad som hände, både på presskonferenserna, på mässgolvet och i intervjuer. Så fort jag ser en kvinna stå och prata om tv-spel på tv är den första tanken som flyger genom mitt huvud "ögongodis för alla killar där ute". Så här vill jag inte tänka för jag vet faktiskt bättre, men det är så det är.
Jag skäms för att erkänna det och jag övar hela tiden på tanken att tv-spel är för alla. Publiken är idag så bred och jag har svårt att vänja om mitt hårt programmerade huvud från tv-spelens barndom. Jag följer hellre kvinnors spelbloggar av just den anledningen, för att ställa om mina blixtsnabba fördomar. Emmyz.net skrivs av en ganska så nybliven mamma som bor på Gotland. En riktigt bra blogg för spelälskare, tekniknördar och föräldrar. Xboxflickan.se är också bra, men hennes matiga inlägg om spel har tunnats ut ordentligt på sista tiden.
Nog vet jag att det finns andra som gör precis samma kategorisering! En kvinna vid namn Jade Raymond jobbade som producent på de två första Assassin's Creed-titlarna. Inför det första spelet stod hon väldigt mycket i rampljuset. Så pass mycket att folk började tro att Jade var den som gjorde spelet, att hon var hjärnan och hjärtat bakom hela spelet. Hon gjorde hela tiden beundransvärda försök att få in faktumet att hon var del av ett lag som utvecklade det här spelet. Men spelpressen, spelutvecklare från andra spelstudior och (verkligen inte minst) spelarna struntade fullständigt i det, alla var helt upptagna med faktumet att en snygg tjej jobbade med tv-spel.
När en PR-kampanj till Assassin's Creed II blev aktuell valde hon att inte ta några intervjuer alls, utan lät resten av utvecklarlaget få tid i strålkastarljuset. Se, ni skrämde bort henne!
Dåså, för att sammanfatta: Ungdomen är trots allt en viktig tid och man ska aldrig förlora den helt. Men vad behövs för att spelvärlden en dag ska kunna bli vuxen?
- Marknadsföring av spel ska inte försöka vara så himla larvig
- Spelutvecklare ska våga ta ställning och välja sida i något ämne
- Jag som spelare ska släppa elitknappen på bröstet och glädjas åt den stora skaran människor som numera älskar tv-spel
- Vi måste släppa diskussionen om ifall tv-spel är konst eller inte, den gör mig så tröööööööött