Renoveringsryck
Bilder kommer, jag lovar.
Något som länge legat högt på prioriteringslistan är att hitta en sänggavel till sängen. Nu har vi haft sängen mot de påkostade tapeterna i många månader. Långsamt har vi nött ner tapeten med våra huvuden och kuddar. Varje gång jag tittat på det i dagsljus så har det gjort lite ont i mig, efter det svettiga arbetet att få upp dem. Sänggaveln var tvungen att vara högre än sängen (som är lite ovanligt hög) och lägre än sänglampan (som jag så snitsigt borrat upp själv). Den skulle vara vit och minst 180 cm bred. Med alla de kraven blev det inte särskilt många alternativ kvar, och vi hade ingen större lust att betala flera tusen för den heller.
Igår hittade vi en specialbeställd sänggavel på Blocket. Perfekt och billig.
Att köpa saker på Blocket.se är roligt. Man kan komma över alla möjliga saker riktigt billigt och få anledning att köra bil. Men den stora nackdelen är att det blir en sådan hets. Hittar man något måste man hoppa på det direkt och ligga på som en ungdom ute efter ett sommarjobb.
Maila går inte för sig, alla över 40 kollar sin mail två gånger om dagen. Ringa är det enda som gäller och sällan får man svar. Tala in på telesvar och ett SMS, sedan är det bara att vänta. Och helt plötsligt sitter man som på nålar och kan knappt bärga sig på att få svar.
Visst, när det väl går igenom och man har grejorna hemma känns det väldigt bra. Men det är inte som att gå in i vilken butik som helst, plocka det man vill ha i sin egna takt och sedan traska över till kassan.
Med det sagt; en sen kväll i Nockeby igår, en sänggavel och två sängbord rikare. Jag är väldigt trött idag.
Nu får renoveringen fasa ut ett tag. Ja, vi säger så.
Dagboksinlägg #11
Det ska garanterat bli mindre snack om olycklig kärlek här i bloggen. Faktum är att under den tiden som alla känslor och tårar ebbade ut tog en annan kontakt vid som visade sig bli livslång. Så mer om det! Snart alltså, inte idag.
Vad jag skulle komma till är att dagboksinläggen nu ockuperas av andra texter som har med helt andra saker att göra. Livet, ungdom, vuxna människor, tro och annat viktigt.
Det här inlägget har ingenting att göra med tiden jag var i. Sommarlovet mellan nian och ettan på gymnaiset var behagligt och inget annat. Det här vara "bara" något jag gått runt och funderat på länge och ville få sagt.
24 juni 2001
Kom du ihåg när du var liten och du inte vågade gå ner i källaren?
Okej, så kanske det inte var för alla men för en del.
Du vågade inte gå ner dit. Varför? Jo, för att det var mörkt. Mörker skrämmer människor eftersom det skymmer saker. Vi människor är rädda för det okända och i mörkret existerar bara okända ting. Detta faktum utnyttjas i skräckfilm.
Man kan se mörker på alla möjliga olika sätt.
Ondska och natt är nog de vanligaste sätten att se på det.
Ja, mörker hjälper ju dig att sova. Men med mörker kommer drömmar och med drömmar kan det komma mardrömmar.
Alla människor har varsin mörk källare som följer efter dem hela livet ut.
Alla gånger du sårat människor..
Alla dina pinsamheter..
Alla saker du ångrar..
Alla saker du skäms över slängs in i källaren, i mörkret.
Saker du inte vill att andra ska se. Saker du inte ens vill se själv.
Det svarta där nere kan växa till monster som matas varje gång du slänger ner något där.
Och om du råkar vara med om någon liten pinsam sak kan det monstret ha vuxit till sig så mycket att det sparkar upp din källardörr och kastar sig över dig. Förstör den lögn du byggt upp mot mörkret. Den lögnen som skulle få dig att glömma källardörren och det som fanns bakom den.
Mörkret kan vara hemska minnen som barn.
Mörkret kan vara monstret under sängen.
Mörkret kan vara den gången då du råkade såra din syster.
Men det finns en bra sak med mörkret. (Wow, vilken tur asså)
Mörket kan leda dig till ljuset. Om du ljugit för dig själv för länge kastar sig mörkret på dig bakifrån och visar dig vad som är rätt och vad som är fel. Men det gör det på ett väldigt brutalt sätt helt utan vänlighet.
Mata inte monstret i din källare för mycket, försök sluta kasta ner skam och hat genom att ta itu med det själv istället.
Annars kommer allt på samma gång och det vill du inte vara med om eller hur? Diska alltid efter maten, inte i slutet av veckan. Då får man ju stå i flera timmar och ta itu med disken.
Det finns ju också folk som bosatt sig nere i källaren och tror att de är kompisar med monstret där nere. Men sanningen är att monstret bara utnyttjar den personen med hjälp av lögner. Monstret är inte snällt. Mörkret förföljer dig och vill in i dig och smutsa ner dig. Mörkret väntar på varje litet tillfälle att få komma in i dig.
Akta dig för mörkret.
Har jag rätt eller tänker du på något annat sätt?
Merchandise
Dead Space 2
Sovmorgon idag = Sen spelsession inatt.
Då klarade jag Dead Space 2 och är idag en smula besviken. Ettan är ett superbt spel, från början till slut. Tvåan är ett steg snyggare, har mer varierade miljöer och en ny spelmekanik som är värd att nämna.
Annars är Dead Space 2 samma spel som ettan, vilket jag hade nöjt mig med ifall det inte vore för handlingen och vad den ger för effekt på spelandet. Huvudpersonen Isaac Clarke är inte frisk i sitt huvud, han förföljs av syner och spelet tar ofta gärna över kontrollen från spelaren för att låta Isaac ta sig om huvudet och se sjuka bilder framför sig.
Det påminner om Halo 3 där Master Chiefs minnen av Cortana bubblar upp och spelet går in i slow motion. Eller i Metroid - Other M där Samus blir skräckslagen av Ridley. Eller i Gears of War 1, 2 och nu även 3 när grabbarna grus pratar över radion, alla rörelser slöas ner så man kan koncentrera sig på vad som sägs (för det var verkligen jätteviktiga saker de pratade om, tror jag... jag minns inte riktigt).
I Dead Space 2 var det ganska coolt i början, men efter fem mikrosammanbrott hade jag fått nog. Tyvärr fortsatte hallucinationerna hela spelet igenom.
Jag hade gärna också förstått mer av handlingen, för den kretsade mycket kring en sekt som kallar sig The Unitology Church. Bakgrundshistorien för sekten var riktigt trovärdig och varje stund som spelet spenderade på deras historia var väl användna minuter. Isaac var på något sätt viktig för dem, varför vet jag inte.
Annars var det exakt samma fiender, exakt samma sätt att döda dem på, nästan exakt samma vapen som ska uppgraderas på exakt samma sätt igen. Spelet hade nästan inga bossar (något inte hade så många av heller, men tusan vad grymma de var!), det enda som var mycket bättre från ettan var manövreringen i nollgravitation. Och så kanske möjligtvis att det aldrig någonsin behövde slänga upp en laddningsskärm när det skulle introduceras nya miljöer. Allt var helt sömlöst.
Men ändå, jag är lite besviken. Det var samma sak igen, lite bättre på sina håll och lite sämre på sina håll. Hade handlingen varit kickass så hade det gått vägen men så var icke fallet. Dead Space 2 fortsätter på samma spår, det är välgjort och snyggt, men som en uppföljare till en sådan juvel som ettan är så kommer det inte lika långt upp.
BETYG: 3/5
P.S.
Att göra en Jak & Daxter och låta huvudpersonen vara knäpptyst under hela första spelet och sedan helt plötsligt låta honom prata i uppföljaren var ett märkligt val för ett sådant seriöst spel som Dead Space. Det hade varit okej ifall man lite skämtsamt fört det på tal vid något tillfälle (som i Jak & Daxter) men nu skulle man som spelare bara acceptera att det var på det viset. Ingen ville prata om elefanten i rummet.
När förändringens vindar blåser...
Tjugofyrakyrkan firar förändring!
Fredagen den 27 april 2001, klockan 15:54
Klockslaget och datumet ovan är ett mycket viktigt datum. Det blev startskottet för vad som ska komma att bli något mycket viktigt för mig. Livsviktigt.
Som så mycket av innehållet i den här kategorin så handlar det om Lunarstorm. På Lunarstorm hade man så kallade "krypin" som var ungefär som en profilsida man har på Facebook idag, fast man utformade den mer som en hemsida.
Sedan kunde man gå in och kolla vilka användare som varit inne på ens krypin. Så jag satt ofta och surfade runt och letade efter personer i ens klass/skola. Under en session hade jag helt slumpvis varit inne på ett krypin som tillhörde en speciell person. En mycket speciell person.
Hon var 14 år gammal och gick i sjuan, två klasser under mig. Vi hade aldrig tidigare haft någon som helst kontakt. Men eftersom jag av en slump surfat in på hennes krypin så såg hon det och gick in på mitt krypin. Efter det bestämde hon sig för att skicka ett meddelande till mig över Lunar.
Fre 27 apr 15:54
Från: Cribban_87
Ämne: Hej
Du hade gått in på mitt krypin.... så jag tänkte kolla vem du var bara!
Går också i Falkberg.... 7 röd.....!
Du kan ju maila i fall du känner för det!
Själv gick jag i nian och ni minns säkert vad man tänkte om sjuorna då. Just det, småglin. Cribban_87, seriöst?
Det var så här vi fick första kontakten och för tio år sedan var vi i princip främlingar. Vi träffades inte öga mot öga förrän nästan ett år senare (april 2002) och det var också helt av en slump!
Två slumpmässiga händelser senare hade vi alltså träffats på riktigt. Varför är det här viktigt då?
Jo, för idag är jag nämligen gift med Cribban_87.
Uppfräschning
Det är intressant att fundera på vad för inriktning den här bloggen har fått under de 2,5 åren jag hållit på nu. Det är ju jag och ingen annan som bestämmer vad det ska skrivas om, men ibland känner jag mig smått maktlös om vad som skrivs. Det som intresserar mig extra mycket går i perioder, som så mycket annat.
V som i Viktor är en kategori som är mer åt det personliga hållet. Det är både roligt och skönt att få skriva av sig om saker och ting. Trots att sakerna är över tio år gamla så finns det ändå något där att hämta.
Mina speltankar tänker jag låta vara just det; tankar och åsikter. Nyhetsrapportering är ingen idé att ens försöka göra, det finns det massvis med hemsidor och bloggar att tävla mot då. Men mina åsikter finns det bara ett exemplar av, så där är det aldrig någon brådska.
Tjugofyrakyrkan är ett ständigt pågående projekt, där vet jag inte riktigt vad jag ska dela med mig av. Det är smågrupper, möten, styrelsemöten, årsmöten, grillkvällar och så mycket annat som händer hela tiden så där finns det ju faktiskt mycket att hämta av. Vi får se om jag kan bli bättre på det.
Grammatik är alltid roligt att ta upp sådär ibland. Men är jag en hycklare? Hur mycket rätt har jag på 'de' och 'dem'?
Pavlovs Viktor
En av de rutiner jag har är något jag ofta undrat över ifall den är kvalificerad att kallas för en rutin. Mestadels känns den mer som en princip eller tvångstanke. Det har blivit dags att gå till botten med det här.
Vad är det?
Jag tittar alltid igenom hela introt för varje avsnitt för varje TV-serie jag följer.
Varför?
Direkt delas mina åsikter. Jag vet inte riktigt varför. Det har väl att göra med att en fast punkt som är likadan varje avsnitt berättar för min kropp att jag nu kan slappna av i soffan, för nu kommer antingen 27 eller 48 minuters populärkultur serveras för mig. En melodislinga som rutar in upplevelsen.
Så där sitter jag, som en av Pavlovs hundar, och väntar på min stimulansfix.
När, var, hur?
Idag slukas TV-serier i hundra gånger större mått än när jag var yngre. Följer man något via TV-tablån blir man ju illa tvungen att titta, men min gissning är att majoriteten av oss ser igenom serier i större portioner via avsnitt som ligger nedladdade på ens hårddisk. Eller så har man köpt boxen.
En box
Med ett knapptryck på handkontrollen (eller Ctrl + Höger piltangent i VLC) kan man alltså enkelt hoppa över signaturmelodin som egentligen inte tillför något redan i andra avsnittet.
Men det gör inte jag.
Hur uppkom det?
Jag bestämde mig för det, det var ett fullt medvetet val. Jag började följa animeserien One Piece och upptäckte snabbt att introt i den serien övergick det normala. Där och då beslutade jag att titta på varenda intro för varenda avsnitt, och då föll det sig naturligt att låta det smitta av på alla andra TV-serier jag skulle följa.
Undantag?
Tittar jag tillsammans med andra så behövs det inte. Jag har en princip att inte tvinga på andra mina dumma principer/tvångstankar. Det där var bland det dummaste jag skrivit den här månaden.
Övrigt att tillägga?
Seriöst, introt till One Piece innehåller en hel karaokelåt, en allmän introduktion till serien och till sist en uppfräschning om vad som hände förra avsnittet. Totalt snackar vi om 6-7 minuter intro till varje avsnitt. Det hade väl varit godkänt ifall serien bestod av 24 avsnitt eller något. Men med över 500 avsnitt blir det löjligt att hålla på som jag håller på. 500 x 6 = 3000 minuter repetition. Till mitt försvar så ändrar de karaokelåt typ var 60:e avsnitt.
Annat är det med enkla sitcoms där introt är lite lattjo lajbans i 40 sekunder och så kör de ba. Eller i Lost där introt bara består av roterande Wordart som kommer flygande mot en som en skärmsläckare från nittiotalet.
Princip eller tvångstanke?
Ett medvetet beslut är lika med princip. Men det gick snabbt över till tvångstanke då jag ibland led mig igenom alla intron (främst till One Piece). Men så här i backspegeln är jag ändå glad och tänker landa på princip. Det har såklart att göra med One Piece.
Många av karaokelåtarna är oemotståndliga. De har förvånansvärt mycket känsla och glädje nedlagda i sig, som en väldigt kort och intensiv schlager. Och ser man dem tillräckligt många gånger under en särskild period blir den låten kopplad till den tiden.
Första introt bodde jag fortfarande hemma hos mina föräldrar, jag var nyförlovad och gick på Arken Bibelskola.
Andra introt var jag nyinflyttad i Tumba, levde ungkarlsliv med fryspizza och bacon.
Tredje introt hade jag Jonathan som inneboende i min lilla lägenhet, vi såg då även de två första säsongerna av Dexter vars intro är precis lika bra fem säsonger senare.
Fjärde introt hade bröllopsplaneringarna nått critical mass.
Femte introt var jag nygift. (Bästa introt, delat med det fjärde)
Sjätte introt kopplar jag ihop med tiden då One Piece gick från jättebra till chiiiiiietbra.
De nästkommande sju introna (hittills) är också bra, men hände inte för tillräckligt länge sedan för att kategoriseras på det här viset.
Princip --> Tvångstanke --> Princip blev det alltså. För idag är jag glad att ha börjat följa One Piece, för serien är fantastisk. Och jag är nästan lika glad för den här principen, för den har låtit varje intro sätta sina fotspår i mitt liv. Att få gåshud och bli tårögd av japansk karaokesång känns nästan olustigt när jag skriver det så här, men sådan är sanningen. Det tar mig tillbaka i tiden.
Till sist; ska du börja följa någon animeserie, börja med One Piece.
Portalskämt
The Secret of Monkey Island: Special Edition
Redo för ett par klassiska titelskärmar i mörkblå ton?
Att spela PC-spel under 90-talet och inte stöta på någon av Lucasarts pusselspel var helt omöjligt. Nämn någon av titlarna ovan för en gamer född 1988 eller tidigare och bevittna hur deras ögon tåras långsamt och vackert samtidigt som de drar på smilbanden. Ungefär som om de har en hemlighet i deras hjärtan som du aldrig kommer komma åt. Förvänta dig samma reaktion om du nämner Portal för typ vem som helst. Den enda skillnaden är att alla har spelat Portal, så det är ingen unik hemlighet för en särskilt utvald skara.
Titelskärmen 1990
Men Monkey Island-serien plockade jag aldrig upp. Jag har ingen aning om varför, den hade ju Lucasarts logga, precis som alla andra spel i det här inlägget. Var det pirattemat som inte tilltalade mig? Det kan mycket väl vara så. Jag spelade igenom The Curse of Monkey Island när det begav sig, det nästbästa av alla Lucasarts äventyrstitlar. Men de två första spelen lät jag bli. Tills år 2011.
The Secret of Monkey Island: Special Edition släpptes på de flesta plattformarna med omritad, högupplöst grafik och röstskådespel. Och troféer. Uppföljaren har fått precis samma behandling och jag köpte båda för dryga hundralappen, jag visste redan då att det var lätt värt.
En riktigt imponerande del av det här nysläppet är att originalspelet spelas simultant och med ett knapptryck stänger man ner den nya grafiken, ljudet och rösterna och lämnas med originalet. Här får man alltså det bästa av två världar, det är alltså fullt möjligt att spela igenom hela spelet som det såg ut och lät 1990.
Tyvärr fungerar det inte rakt igenom. En tiondels sekund av varje påbörjad mening hörs av röstskådespelet, hela tiden, när man spelar den gamla versionen. Stort minus för autenciteten.
Annars håller The Secret of Monkey Island än. Genren är ju nästan utdöd och det förstår jag varför när jag kommer på mig själv att testar att kombinera alla mina saker på alla mina saker. Att envist testa alla möjliga och omöjliga lösningar för att sedan upptäcka att jag missat något litet objekt på skärmen som jag skulle interagera med, det är inte kul. Det nya hjälpsystemet hjälper en såklart med det, men det fungerar också som ett eget krokben på sig själv eftersom det också pekar på varför genren är död.
Men dialogen är underbar, humorn genomsyrar hela spelet. Det är själva stommen av upplevelsen, inte känslan av att tänka logiskt och lösa praktiska problem. För de egenskaperna har man inte alls nytta av i dessa spel.
Första halvan är utan tvekan bäst, alltså Mêlée Island. Där händer de roligaste sakerna, man träffar på mest människor och pusslena har lite mer känslan att vara over the top. Andra halvan kändes lite tråkigare, den består ju mycket av en promenad på en halvöde ö och en helt plötsligt överraskande logisk pussellösning. Kombinera krut och rep för bomb, mata bananer till apan och så vidare. Och sista bossen är inte särskilt rolig, men å andra sidan: Hur gör man en rolig sista boss i ett peka&klicka-spel?
En klassiker som var en ära att spela igenom. Om andra halvan hade innehållit mindre trista labyrintpussel och ensamhet hade betyget troligtvis varit högre. Kan inte vänta på att få spela tvåan!
BETYG: 3/5
P.S
Lock, Stock and Two Smoking Barrels
Jag köpte den på Bluray förra året och när jag då såg den på nytt insåg jag hur mycket den formade min gemenskapskrets under högstadiet. (Det är också uppmuntrande att påminna sig själv om att Jason Statham faktiskt gjorde något bra innan han blev 2000-talets Jean-Claude Van Damme)
Vara onödigt taskiga mot varandra? Check.
Reta vissa personer i gruppen om att de är feta, även fast de inte är det? Check.
I princip total frånvaro av tjejer i gruppen? Check. (Och så hade vi mage att klaga på att inte ha en partner)
Ironi, ironi och ironi? Check.
Den här filmen är min Pulp Fiction. Den kommer aldrig bli tråkig att se på. Soundtracket är magiskt, dialogen är fantastisk och miljöerna så härligt vardagliga. Det var så avslappnat att se ganska normala karaktärer gå omkring i vanliga kläder och skjuta med gamla hagelbrakare och omaka vapenpar. Det var en bra bit från Hollywood, en bra bit från Face/Off med sina perfekta stunthopp, guldpickor, solglajjor och värdelösa hejdukar med automatkarbiner.
Efter den här filmen fick regissören Guy Ritchie en stor hög med pengar som han snabbt slukade, följt av en kraftig längtan att krysta. Vad som kom ut då, två år senare, var Snatch. En film med exakt samma yta som sin föregångare, men utan det extra djupet. Att se den på bio var en fest, men den har inte åldrats alls lika fint som Lock, Stock and Two Smoking Barrels, en av mina absoluta favoritfilmer.
Att älska sitt högstadium
Högstadiet är en tid som många gärna glömmer bort. En tid där man inte var barn men heller inte ungdom i dess positiva bemärkelse. Kroppen är som mest oproportionerlig, inga kläder passar och vad ska man nu kalla det man gör med kompisarna efter skolan, nu när "leka" är på tok för larvigt helt plöstligt? För många är det skönt att istället växa till sig lite, börja gymnasiet och träffa helt nya människor.
För mig är dock högstadiet det jag helst minns. Det har säkert mycket att göra med människorna jag delade det med. Jag kan tänka mig att slutet av nian är sista gången man träffar majoriteten av sina kompisar från den tiden. Men jag har haft äran att vara en del av ett stort grabbgäng som höll ihop långt efter högstadiets slut. Vänner för livet helt enkelt.
Med dem i åtanke är det inte svårt för mig att förklara min kärlek till Falkbergskolan. För mig är tiden med mina vänner det som jag älskar med högstadiet. För det genomsyrade alla lektioner, gymnastikploj, raster, luncher, promenader till och från skolan, telefonsamtal, ett par enstaka sms och mobilsamtal. Och så naturligtvis all den oändliga fritiden.
Det är få saker man kan säga som får en att framstå mer pubertal än att proklamera att man har världens bästa vänner. Men när jag får så konkreta flashbacks via mina gamla dagboksinlägg, bilder och därför tänker extra mycket tillbaka på tiden då allt detta var på riktigt, då är svårt att hålla sig. Riktigt svårt.
Just nu känns det mest som sagor och historier. Men en gång i tiden var det på blodigt allvar alltihop. Rivaliteter till andra gäng, problem med föräldrar, tjejer och läxor.
Vilken liten parvel jag var. Men vilka vänner jag samlade på mig.
Nya versioner av gamla spel
Spelvärlden och filmvärlden fungerar väldigt olika på den här fronten. En nyinspelning av en klassiker blir i princip alltid mycket sämre än originalet. Ny regissör och ny uppsättning skådespelare räcker för att hela känslan i filmen blir helt annorlunda, även om manuset är detsamma. Seriöst, Vince Vaughn som Norman Bates i Psycho från 1998? 12 angry men nyinspelad som TV-film 1997, och i färg dessutom?! Jag skiter i om jag dömer i förväg, jag tänker aldrig se de "filmerna".
Skådespelarinsatser i film visar hur riktiga människor alltid kommer överträffa digitalt uppbyggda människor med röster. Om någon stackars regissör får för sig göra en Batmanfilm 2029 med bland annat en nytolkning av Jokern, hur skulle du reagera då?
Så fungerar det inte i spelvärlden. Under 2000-talet började många klassiska titlar få en andra (och ibland tredje) chans i rampljuset. Här får spelutvecklare istället chansen att hyvla ner tröskeln mellan spelaren och spelupplevelsen. Genom den grafiska och tekniska utvecklingen som exploderar om och om igen görs det även lättare för ögonen att ta in det som förmedlas. Distributionen har även den förenklas, att betala och ladda ner spelet direkt till sin konsol/smartphone görs numera snabbt, smidigit och säkert (eller, är det verkligen säkert? Jag tittar på dig Sony).
Den här utvecklingen har jag inga som helst problem med, tvärtom. Jag passar faktiskt själv på att uppleva ett par gamla klenoder i nytappning. Oftast ser jag ingen stolthet i att spela originalversionen av spelet jag vill spela. Finns det någon nyare, offentlig version med skönare grafik och smidigare sparsystem så väljer jag den istället.
För ett par månader sedan köpte jag Final Fantasy I och II till min iPhone för 28kr styck. Snyggare grafik, nyöversatt dialog (översättningen under 80-talet var Vä-Rde-Lös), möjligheten att spara när jag vill (och inte oroa mig för att sparningen kan gå sönder) och naturligtvis möjligheten att spela var jag vill. Jag skulle aldrig få för mig att för typ 30 gånger pengarna komma över spelen på Ebay och sedan spela det helhjärtat framför en TV på ett dammigt gammalt NES som kan få för sig att radera min sparfil när som helst.
Undantagen är när jag tar på mig ett projekt, som mitt Metroidmarathon. Då ska såklart originalversionerna spelas på rätt konsol. Sedan har vi även de tragiska exemplena där nytappningen våldfört sig på originalet. Men vi kommer till det.
Ni puckon som alltså inte spelat Ōkami (alltså 100% av er)(ja, jag fortsätter gnälla) kan ju skippa versionen till Playstation 2 och köra det till Wii istället. 16:9 ratio istället för 4:3 och mer passande kontroll när man ritar med wiimoten istället för vanlig handkontroll.
Har du inte spelat The Legend of Zelda: Ocarina of Time till Nintendo 64 finns det en omsläppt version till GameCube så du får spela med den skönare handkontrollen till GameCube. Sedan kan du också ladda ner det billigt till ditt Wii och köra med trådlös handkontroll. Senare i år kommer även Ocarina of Time 3D till den bärbara konsolen 3DS som ser ut att bli den bästa versionen hittills. Bättre grafik, omarbetat meny- och kartsystem och sedan naturligtvis 3D-effekten. Weeeee.
Sedan har Sony tagit på sig att snygga till båda God of War-spelen, Prince of Persia-trilogin och Sly-spelen från förra konsolgenerationen och sedan släppa dem till Playstation 3. På gång är även Metal Gear Solid 2 & 3 (en personlig favorit och must-have) och en rad PSP-spel. Samma sak är gjort med Beyond Good & Evil (som även finns till Xbox360). Här ligger ribban lite lägre då enda förändringarna är egentligen mer högupplösta texturer och trofésupport. Fortfarande en bättre version av originalet.
Sonys största fjäder i hatten blir dock att på samma skiva släppa Ico och Shadow of the Colossus i samma tappning i höst. Gör dig själv en tjänst och köp den utgåvan och spela de spelen, oavsett om du gjort det tidigare eller ej. Det ska jag göra. De två spelen är båda lätt värda. Länk till spelomslaget (jag ville inte lägga in den där fula bilden efter allt bra jag sagt om spelen).
Det går ju inte alltid bra, tyvärr. 2006 släppte Capcom Mega Man Powered Up vars syfte var att visa världen visionen de hade då de skapade de första Mega Man-spelen under åttiotalet men inte kunde på grund av tekniska begränsningar.
(Stenhård cyborg ackompanjerad av musik i världsklass)
2006: Vision + för hög budget och för stor teknisk kapacitet = Men titta vad katten dragit in
Exakt samma formel kan appliceras på George Lucas och hans gamla och nya Star Wars-trilogier.
En annan glädjande effekt av denna trend är att riktigt gamla spel från helt utdöda genrer grävs upp och får ett helt nytt ansikte. Dessa blir sedan så omtyckta av både nya och gamla spelare att genren får ett uppvaknande. Jag pratar om The Secret of Monkey Island. Men nu börjar det här inlägget bli för långt så jag rundar av och fortsätter i ett annat.
inFamous 2 recenserat
Efter mitt hårddiskbyte på PS3:an fick jag tillgång till en promotionkod som gav mig möjligheten att ladda ner inFamous 2. När då Playstation Store kom upp igen efter flera veckors frånvaro (äntligen!) fick det bli en recension av uppföljaren istället. 15 nedladdade gigabyte senare (småpotatis numera) tog jag plats i soffan.
Och det var helt klart bättre än vad jag trodde. Att lattja runt har jag inte gjort i ett sandlådespel på väldigt länge (spelade aldrig Crackdown eller Prototype) och det var väldigt skoj. Fast GameTrailers recension är på tok för förlåtande mot spelets brister.
Min recension är nu uppe.
Jag valde också bland annat första inFamous i Sonys 'Welcome Back'-erbjudande. Onödig fakta: Det tar hälften så mycket plats på hårddisken som tvåan, jag undrar varför? Så det kanske blir att starta upp det efter att jag är klar med det här. Lite fler troféer har aldrig skadat någon.
Dagboksinlägg #10
Jag fick feedback från min lillasyster på det här inlägget, hon gillade det. Av någon anledning minns jag just det.
Kan det vara så att jag tyckte det var mer fritt fram att skriva om det då jag inte längre gick i samma skola som personen? Eller var de här texterna ett förkroppsligande av separationsångesten från personen jag knappt träffat eller ens pratat med men ändå kände så mycket för? Nedstämd var jag i alla fall.
Och för övrigt är det här faktiskt inte ett inlägg "som helt är dedikerat åt en plågsam liknelse"! Jag säger som DMX i Exit Wounds: "I always keep my promises".
Del 2 av Hennings spontana fotoprojekt (del 1 här).
De där snögubbsprydda kalsongerna var fruktansvärt obekväma.
Jag önskar
11 juni 2001
Har du någonsin försökt förklara vad kärlek är?
Om du har gjort det är en av många miljoner människor.
Hejsan hoppsan, här kommer jag och tror att jag kan tala om det rätta svaret.
Nej, nej....absolut inte. Men jag ska bara ge det ett litet försök.
Kärleken är det varje person drömmer om.
Det är det som alla önskar mest, att få kärleken.
Jag gör det iallafall. Jag önskar det över allt annat.
Varje gång jag blåser ut ljusen från tårtan.
Varje gång jag lyckas slå en pepparkaka i tre bitar.
Varje gång jag ser ett stjärnfall.
Varje gång jag hittar ett fyrklöver.
Varje gång jag trampar på en K-brunn.
Varje gång jag kastar ner ett mynt i en önskebrunn.
Varje gång jag får önska mig något.
Tänk dig att du kommer till en dörr. En dörr gjord av tunnt trä. Du får ett slag på dig. Om du lyckas slå dig genom väggen på det slaget får du det som du önskar mest. Men då gäller det att du har modet att slå så hårt. För att om du inte slår hårt nog, får du rysligt ont. Inte bara ont i handen, utan också ont i hjärtat. En smärta som man inte kan plåstra om. En smärta som inte går att stoppa och inte går att hindra.
Så om du möter en sådan dörr någon gång i ditt liv (vilket du säkert kommer att göra), slå till den så hårt du bara kan. Chansa, det kan vara värt det.
Jag vet inte hur det är på den andra sidan väggen. Jag slog inte tillräckligt hårt. Jag har bara tittat genom kikhålet för att se hur det är på den sidan, och det verkar vara ganska så underbart.
Men turen avgör också, så det kan ju också stå en person på andra sidan och öppna dörren åt en. Och då går det ju galant. Men det är ju turen........
Att den viktigaste saken på jorden ska vara så orättvis...
Dagboksinlägg #9
När jag började högstadiet lärde jag känna Jonathan efter en rad märkliga händelser. Vi blev bästa vänner och jag minns att människor ibland hade svårt att se oss stå så nära varandra. Jonathan var nämligen hiphopare och klädde sig därefter, jag var som sagt hårt uppfostrad efter grungens alla regler. Det blev ännu större skillnad lite senare i gymnasiet då jag lät håret växa ut ordentligt och gick runt i jeans, matchande jeansjacka och någon ball T-shirt. Folk blev helt paffa när de fick höra att jag och Jonathan var bästa vänner. Ni vet, tiden då grupperingar var livsviktigt och vilket annat intresse påverkar sin gemenskapskrets som musiksmak under den perioden i livet?
Genom Jonathan började jag uppskatta hiphop; Dr Dre, DMX, Eminem (lite senare Kanye West) och många andra artister. Hiphop blev i princip lika viktig som grungen och rocken och så ser jag mig själv fortfarande idag. Eminems och DMX skivor har jag lyssnat på snuskigt mycket genom åren och blir regelbundet sugen på att lyssna på deras första skivor. Jonathan satt framför ZTV och spelade in musikvideor på VHS som jag fick låna och lyssna in mig på.
Det här inlägget är mer av en stulen åsikt än något jag födde fram själv. Jag satt och lyssnade på Ludacris låt Southern Hospitality (som jag hade laddat ner från Napster) som innehåller en ganska objektifierande refräng mot kvinnor och blev avbruten av en person som ifrågasatte varför jag satt och lyssnade på sån där skit.
Det roliga var att jag frågade ifall jag fick använda mig av det han precis sa och skriva ett inlägg om det. Det fick jag och direkt satte jag mig ner och skrev det här inlägget. Som med så många andra inlägg så skriver jag det mot mig själv. Bara det att den här gången citerade jag direkt en utskällning som var riktad mot mig. Jag skällde alltså gladeligen ut mig själv på Lunarstorm. Word.
Shit. Fatta om Facebook hade funnits under den här tiden. Jag hade gjort bort så totalt framför alla jag känner och alla deras vänner och alla deras vänner. På Lunarstorm hade jag väl drygt tio läsare, så smällen blev inte direkt enorm. Jag tror till exempel att inga föräldrar, släkt eller överhuvudtaget inga vuxna läste det jag skrev. Knappt några andra än ett litet gäng i min klass.
Parentes 1: Jag märker hur allt skulle sätta på sin spets under den här tiden, ifrågasättas och värderas. Att jag till slut någonstans på vägen lyckades forma mig en alldeles egen åsikt som folk numera gärna läser är ett mirakel.
Parentes 2: Det märks att tidigare dagboksinlägg ibland gav upphov till diskussioner i skolan och att jag ibland då kompletterade andras åsikter i efterföljande inlägg. Inget EDIT här inte!
Parentes 3: Intressant att veta det exakta datumet som jag började sommarjobba mellan högstadiet och gymnasiet. Det inlägget kan vi ta någon annan gång!
10 juni 2001
Idag är det Söndag. Jag ska börja jobba imorrn, sommarjobba alltså. Spännande..
Jag kan ju ta och börja med att lägga till en sak på mitt förra inlägg ”Godisautomaten i Flen”. (Läs det inlägget innan du läser denna korta fortsättning).
----------------------
En del människor brukar gå fram och skaka på maskinen tills det ramlar en godisbit. Inte bra. Mycket elakt. Det tänker jag absolut inte göra.
Men hur göra man isåfall? Mod......
(Tack Jonathan)
----------------------
Hallå alla ni tjejer och killar som hela tiden tjatar om att det är insidan som räknas!!
Lyssnar ni på dålig musik? Läs detta, om ni vill
Lyssnar ni på musik med rasist- och nazisttexter? Läs detta
Tänk dig en låt. En bra låt.
Har den låten något att komma med? Kan den låten ge dig något användbart som håller länge?
Tänk dig att den låten skulle bli en person. Och låten är ”Rock the world” av Bubbles (som enligt mig är en ganska så värdelös låt).
Vad kan den personen ge dig då? En sådan person kan ge dig en stunds välbehag men efter ett tag är den skräp och du slänger iväg honom (vi säger att det är en han).
Det är så kommersiell musik fungerar, som psykisk rökning. Man smutsar ner sitt inre med alla skräptexter som framförs.
Vi kan ta hiphopen till exempel. Dom sjunger om många bra saker, men det finns en mycket dålig sida. Alla horor dom knullar på, och hur grymma de är och sånt där. Lite löjligt faktiskt. Och precis som du påverkas av de människor du umgås med, så påverkas du av den musiken du lyssnar på. Musiken påverkar dig.
En låt ska inte bara ha en grymt skön melodi, grymma trummor och en tung bas. Den måste för tjyvven har något att komma med.
En person ska inte bara ha en läcker kropp, härliga armar och en sexig haka. Den personen måste för tjyvven ha något att komma med.
Märkte du den där tydliga liknelsen i slutet?
Lyssna inte på musik som framför rasisttexter. Det är dåligt för dig.
Men bra musik är mycket bra för dig. Den kan trösta dig, avreagera dig, glädja dig och få dig att dansa.
Musik är en outtömlig källa som alla borde ta del av.
Dagboksinlägg #8
Andas in, andas ut. Lååångsamt.
Okej.
Jag har precis tjuvkikat framåt i mitt dagboksbibliotek och det här är garanterat det sista inlägget som helt är dedikerat åt en plågsam liknelse.
Men det är så det var. Högstadiet var över, sommarlovet var igång och gymnasiet väntade vid horisonten. Men jag hade fortfarande så mycket saker jag behövde få ur mig. Jag hade förstått så mycket mer om hur det var att vara människa, känna saker och mogna till sig. Mycket var kvar att upptäcka (det fick gymnasiet ta hand om) men just nu för tio år sedan var det den här förälskelsen som mycket kretsade kring. Jag försökte få människor att förstå grejen genom att skriva ner det. Och nu får vi alla uppleva det en gång till, bra va?
Ee... hehe. Javisst!
Godisautomaten i Flen
9 juni 2001
Nu är det sommarlov så jag tänkte skriva lite om en händelse som kan drabba många av oss. Fast jag använder mig av en jämförelse.
Tjoho!! Sommarlov!
Du ska åka till Flen med dina bästa vänner i två veckor. Träffa nya människor och ha en riktigt rolig tid efter en skoltiden som plågat dig.
Vilken tur att Leffe ska med, han har ju för tjyvven körkort! Ni packar och hoppar in i den röda Volvon som ska föra er till Flen. Pål har en farfar som i sin tur äger en stor härlig sommarstuga där.
Ni kommer fram efter en rad felkörningar, lastar av bilen och kliver in i huset. Vilken villa! Trött efter en sömlös resa går ni och lägger er i sovsäckarna framför eldstaden, varmt och skönt.
Nästa dag på kvällen börjar ni gå runt i kvarteret, det dröjer inte länge förrän en sak uppenbarar sig för dig. En godisautomat (romantiskt, eller hur?). En annorlunda godisautomat. En speciell automat. Tycker du, men dina kompisar bara rynkar på näsan och ignorerar den.
-Vad har den där automaten att bjuda på? Den här stan har mycket bättre saker att komma med, säger dina kompisar.
Men modig som du är trotsar du grupptrycket som idag har vuxit till sig och blivit alltför svårt att bräcka för de svaga individerna. Godisautomaten ger dig något onaturligt........men bra...
Kärlek.
Efter två perfekta veckor måste du hem.. Hem till huset och drömma. Drömma om den där. Du kommer säkert aldrig få sen den där automaten igen men du får drömma, det får man alltid. Man kommer aldrig hitta på en lag som säger att man inte får drömma.
Du betalade med charm, stil, intelligens, mod, humor och känslor och det ramlade ner en stor burk kärlek.
Du kommer alltid se tillbaka på den tiden med ett stort leende på läpparna.
slut
Men om vi gör en ny och fräschare version av denna berättelse blir det ett annat slut.
Tänk om Sven börjar i en ny skola och ska gå där i tre år. Tre oförutsägbara år.
Det dröjer bara ett par månader förrän han upptäcker en likadan automat som du hittade.
Sven är en schysst kille. Snäll och rolig. Men hans mod bedrog honom. Hans mod lämnade honom när han som mest behövde det. Sven får leva ett liv bakom glasväggen. Glasväggen som skiljer Sven och godiset åt. Den där förbannade glasväggen som måste öppnas..
Hur ska Sven göra? Han måste finna sitt mod igen. Modet som stått vid hans sida och hjälpt honom i en del knepiga situationer tidigare.
Sven behöver bara ana vad som finns bakom den där glasväggen så blir han alldeles nervös och vågar inte göra något. Sen vill inte Sven bara sitta och stirra på det där skalet hela tiden, han vill få reda på vad som finns på insidan. Han lyckas dock aldrig.
Sven plågas av detta faktum varje dag i skolan när han ser automaten.
Han tänker tillbaka på den där tiden med en klump i halsen och en tår på kinden.
slut
Jag vill bara säga en sak till er flickor som läst dett dagboksinlägg. Om ni kanske blev lite kränkta och icke respekterade i denna text vill jag be så hemskt mycket om ursäkt. Jag menar självklart inte att ni är till salu och att man betalar för att få er. Jag menar att man måste ge er charm och sånt för att få er intresserade.
Men utan mod går det dock inte.
Om du har ett paket färdigt att skickas iväg till din bror i Tanzania utan post går det ju inte. Det här paketet gör ju ingen nytta här i Sverige, det måste ju förflyttas till Tanzania för att din bror ska bli glad. Ingen annan kan berätta om ditt mod heller, du måste visa det själv. Ditt mod bringar fram dina andra egenskaper, därför är mod viktigast. Tyvärr saknar jag det helt när det gäller sånt här.
Dagboksinlägg #7
Det där minns jag tydligt då vi gick igenom ordspråk tillsammans med vår fantastiska samhällslärare under högstadiet. "För det fungerar ju åt båda hållen!" tänkte jag och tyckte samtidigt att jag var lite världsvan och skitsmart. Många små problem blir till slut en flod av skit. Ur den funderingen föddes det här inlägget vi snart ska läsa. Lite experimenterande med versaler också, mycket spännande.
Jag blir lättad att jag knappt en månad efter att jag skrivit om Biljardjämförelsen tyckte det var pinsamt. Vilken insikt, redan då!
7 juni 2001
Jag skäms LITE över det senaste dagboksinlägget faktiskt. Men jag har en anledning, det blev för tjyvven skrivet mitt i natten.
LITE intressant att läsa det folk skriver under natten. Jag tror tankegångarna går LITE mer exakt då. Man flummar inte ut så mycket. När man är övertrött alltså, för att när man är jättetrött skrattar man åt allting. Hoppas du fattar mina tankegångar, de kanske är så exakta men det går nog.
Men det var absolut inte det jag skulle skriva om (jag flummade visst ut lite, hehe).
Det var det LILLA jag skulle skriva om.
Det är det LILLA som spelar roll. Det behöver inte alls vara positivt, kom ihåg det.
När något är LITET lägger man inte märke till det förrän det växer till något stort. Har du någon gång köpt skor och fått LITE skavsår och inte gjort något åt det?
Ajabaja.. Jag nämner det genom egen erfarenhet. Igår var jag på skolbal (bland de roligaste kvällarna i mitt liv, hittills) och jag dansade länge, med LITE skoskav hela tiden. När man då kom hem mådde stortån inte bra. Jag förstår inte hur jag lyckades med att få skoskav på stortån...
Har du varit sjuk någon gång, gjort en behandling och den hjälpte bara LITE. Du mår LITE bättre och tänker ”jag försöker ändå gå till skolan”. Inte bra. Du blir bara sjukare.
Man löser inte ogräsproblemen genom att bara klippa LITE i topparna, man måste dra upp hela roten också.
Det var de LILLA skrubbsåren som störde mest när man var LITEN, för att då sa bara mamma att det där inte är någon fara.
Det är det SMÅ sakerna som man grälar mest om. Vem diskar? Vem lämnade chipspåsen där? De SMÅ sakerna växer så småningom till något stort, fasansfullt och groteskt. Inte bra.
Det är de SMÅ nålarna och stickorna som stör mest.
De SMÅ sakerna som fastnar i ögat är heller inte att leka med.
Det är de SMÅ ljuden som stör mest under natten.
Det är de SMÅ ovanorna hos en människa som stör mest.
De SMÅ sakerna som är SMÅ till en början men växer sedan och är helt plötsligt det jobbigaste som finns.
Sen att de LILLA är så lätt att tappa bort är LITE irriterande också.
Det LILLA ska respekteras. Så fort du ser en LITEN brännässla ska du dra upp den och bränna (bränna brännässlan, hihi) den så den försvinner. Vänta inte tills det är en djungel där ute i trädgården, då blir det ju flera gånger jobbigare att fixa problemet.
Ta itu med dina problem så fort som möjligt, kom ihåg det.
För att det är ju den LILLA tumören i hjärnan som växer och sedan lyckats bli så stor att inte går att stoppa.
Så fort du ser fienden vid horisonten, skjut dem då. Vänta inte tills han kommit så nära att kan skada dig.
Döda den LILLA myggan innan du har armarna fulla med SMÅ myggbett.
Du kan slippa så mycket genom att ta itu med det LILLA först slipper du de stora (problem).
Genom att uppskatta det LILLA LITE mer blir det också en stor grej.
Lägg LITE mer tid i det LILLA.
Hoppas du förstod LITE av det jag just skrivit.
Kan det här vara världens bästa film?
Sakerna man säger behöver inte ens vara puckade som exemplet ovan. En gång för många år sedan sa min mamma att hon föredrar filmer "som är baserade på verkliga händelser". Inget fel med det alls, ingen science-fiction eller fantasy för hennes del bara.
Men det har inte hindrat oss syskon från att driva med det uttalandet, exakt varför vet jag inte.
Vad ska vi ge mamma i present? Något som är baserat på en verklig händelse.
Mamma, vad vill du äta för middag ikväll? Något verklighetsbaserat kanske?
Jag påmindes om detta då jag i helgen såg en film med titeln Julie & Julia och möttes av den här öppningsbilden:
Laktosfri gräddglass
Men annars äter jag bara mjölkfri glass. Tofulines sojabaserade glass är faktiskt god. Vanilj- och chokladsmaken är vad jag i princip alltid köper hem till frysen när det är glassdags. Standard liksom.
Därför blev jag överraskad när jag blev bjuden på glass häromveckan:
Laktosfri gräddglass!? Varför har jag inte letat efter det tidigare? 'Mjölkfritt' blev ledmotivet i min sökan efter laktosfri glass, när jag egentligen skulle letat upp glass som gjorts på laktosfri grädde.
No offence Tofuline, du är ett klart godkänt alternativ till laktosfri glass, men du har inte en chans emot riktig grädde. Det kändes som att min tunga hittade hem när jag åt detta. Krämigt är bara förnamnet.
so we put a donut in your ice cream
so you can eat donuts while you eat ice cream
Röntgenvägen 3 rockar
Nu när det känns rutinerat så har jag börjat uppskatta det mer och mer. Det är lite mer trångt men det gör inget. Jag försöker uppskatta och göra det mesta av varje kvadratmeter. Till skillnad från förra lokalen då vi alltid fick börja med att begränsa oss, skära i jättemycket av ytan.
Barnhörnan får ett eget avskiljt rum, toaletterna är i bättre anslutning till möteslokalen. Ljud-, ljus- och medialagen får en egen liten plats bakom en disk. Ståborden är ute i ett annat mycket större och ljusare rum där vi efter mötet kan fika och se varandra ordentligt. Utanför är Flemingsberg Centrum och där rör det sig många gånger fler människor än i högskoleområdet vilket möjliggör drop-in i större utsträckning. Förvaringslösningarna är också flera gånger bättre.
Visst var det perfekt att vi fick ha vår releasefest i förra lokalen. Där kunde vi trycka in över 200 personer, det vore omöjligt att göra i den här lokalen. Men där Tjugofyrakyrkan är just nu, är Röntgenvägen 3 bäst.
Mötena fortsätter som vanligt varannan vecka, träffas vi där den 5 och 19 juni?