Jag minns tiden när egna åsikter började formas i mitt huvud. När jag inte lägre apade efter exakt vad mina äldre syskon eller andra häftiga människor tyckte. Låtar på radion kunde ibland ibland ibland var okej att lyssna på, en film kunde vara bra/dålig innan jag kollade med någon först. De första, trevande stegen mot att växa upp är såklart de mest pinsamma. Alla människor är antingen svarta eller vita (bildligt talat, duh), inga gråzoner alls. Orättvisor är alltid någons fel, vuxna människor sysslar med så oändligt mycket dumheter, "Don't trust anyone over 30".

Och här kommer Lunartstorm in i bilden. Jag har tidigare skrivit om mitt "missbruk" av denna numera döende hemsida. Men när det begav sig för ungefär tio år sedan var den det hetaste som fanns, for realz.

Det var här jag formulerade mina först ord i texter som inte hade något med någon skoluppgift att göra. Under dagboksfunktionen delade jag med mig själv. Inget "Hej dagboken, idag åt jag mat och drack vätska" utan mer som att tömma ur sina tankar och skriva om saker som jag grubblade på.

Lyckligtvis tyvärr lyckligtvis tyvärr lyckligtvis sparade jag alla mina publicerade inlägg innan mitt konto försvann. Det extra roliga med det var att jag i filnamnet på varje inlägg även skrev vilket datum jag publicerade texten. Ända sedan jag startade den här bloggen har jag tänkt att när dessa texter blir tio år gamla ska de återpubliceras.

Så idag är ingen vanlig för det är något som fyller tio år idag.

För tio år sedan hade våren lite smått börjat krypa fram över Tullinge. Blommorna blommade och träden trädade. Eller nej, jag har ingen aning om hur vädret för tio år sedan idag, det där lät bara så häftigt. Cykelturen till Falkbergskolan var i alla fall tusen gånger mer behaglig än vad det var en månad tidigare (jag cyklade till skolan i 9 av 10 fall). Jag hade haft Lunarstorm ett par veckor och kände att det var dags att börja skriva. Bara sådär. Och det första inlägget finns det inte särskilt mycket att säga om. Jag babblar på om ingenting och häver ur mig pinsamheter efter pinsamheter. Tonårsdramatik med ingen som helst urskiljning.

100 % äkta, inga ändringar gjorda. Bara Ctrl-C, Ctrl-V. Jag tänker lägga upp de allra flesta texterna jag skrev under de åren jag spenderade på Lunarstorm. En tydlig utveckling är att texterna blir mörkare och mer cyniska under åren som kommer, så ett par enstaka texter tänker jag inte lägga upp. Där finns inget nostalgiskt glitter att hämta.

Så, är du intresserad, varsågod och läs vad 16-åriga Viktor tänker om livet.
Kanske för att se vad jag började någonstans?
Kanske för att jämföra och märka hur långt/kort jag kommit?
Kanske av ren nyfikenhet?
Om inget av ovanstående, så får jag åtminstone träna på att skratta åt mig själv.

Och har du något i texten att ställa mig till svars för? Säg det idag i så fall. Imorgon är den här texten över tio år gammal och då tänker jag inte längre stå till svars för vad jag skrivit. Då har den nämligen preskriberats och sedan förpassats till mitt arkiv där den får åldras i fred.

Här igen.

Börjar lära mig lite hur det här Lunarstorm fungerar. Det fungerar som en drog. Man vill bara ha mer och kan inte sluta.

Nåja. Tyvärr måste man tänka på viktigare saker än sketna Lunarstorm. Ett lastbilslass av inlämningar ska in snart i skolan och jag oroar mig. Sen vaknar man för sent på morgonen och missar veckans höjdpunkt i skolan, nämligen hemkunskap. Man kastar på sig kläderna, äter en halv macka med något på. Vad det ligger på hinner man inte se, allt går så fort (hihi). När man cyklar till skolan har det förståss regnat under natten och vägarna är våta. Stänkskärmar på cykeln behövs inte, oftast. Man får små små prickar på byxorna som inte går bort. Man får gå omkring hela dagen och skämmas över sina byxor som ser ut att ha blivit behandlade av......av.....en prickmaskin (tihi). Sen får man ont i huvudet och det blir fisk till lunch. Det är prov på matten och man somnar på NO:n. Dagen är lång och rasterna verkar visst ha blivit utplånade. Man luktar groda under armarna och man spiller målarfärg på byxorna på bilden. Man trampar fel på gympan, gör illa sig men det gör visst inte tillräckligt ont för att man får åka hem. Man har äcklig andedräkt och man har tröjan ut-och-in, men ingen säger det till en. Man får gå ensam hem från skolan och man får skavsår på hälen. Man får ett myggbet i hårbottnen och en finne i örat.

Tro inte nu att jag har varit med om en sådan dag. Men ibland har det varit nära. Som tur var finns det ju saker som får en att fortsätta leva. En viss människa som jag inte ens har pratat med på typ ett halvår. Mina underbara kompisar och vänner. Min familj.

Det är alltså så att andra människor får en att må bra. Inte en fanta, inte en pizza, inte ett Nintendo, inte en cykel och inte en räkning. Tack alla människor som hjälper mig i mitt ibland så fruktansvärda liv.

Fin är ett ganska mesigt ord. Kort och gott är det, inte mer än så.

 

Vad innebär ordet fin för dig? Använder du det för att beskriva hur något ser ut eller är?

Jag anser att fin och dess variationer sällan ska användas för att beskriva människor. Varför? Det är ett så pass tamt uttryck, av snygg, vacker, söt och stilig hamnar det sist på listan. Jag upplever det som att de flesta håller med mig om detta, kanske utan att riktigt tänka på det. För i vardagsspråk används nästan alltid fin i dess starkaste form. Alla har vänner, syskonbarn och kollegor som är de finaste. Var håller alla de fina hus egentligen?

Ett annat problem jag har med fin är att det ibland får en dold betydelse när det riktas mot människor.

"Åh, ni har så fina barn" låter i mina öron som "Åh, ni har så lugna och skötsamma barn".
"Ja, han var så fin" låter i mina öron som "Ja, han var så snäll och hjälpsam som gjorde precis som vi sade".

Fin tenderar att bli en trojansk häst man rullar in i konversationer för att få saker sagda om människor man kanske inte vill säga rakt ut. Fina människor, vad betyder det egentligen? Lydiga? Snälla? Snygga? Välklädda?

Det kan vara engelskans intåg i det svenska språket som format svenskans fin. Engelskans fine innebär ju inte alltid att man är just fine, istället används det ofta när man är missnöjd, uppgiven eller sur. Är det en slump att samma ord används för böter?

Eller så är jag helt enkelt ensam om att tycka detta.

Exempel på saker som i mina ögon kan vara fina på riktigt:
Tröjor och skjortor
Frisyrer och naglar
Träd och blommor
Fiskar och hästar
Gärningar och gester
Visor och dikter
Solnedgångar och stunder

Teckningar och färger

Januari i år hände det oundvikliga, jag och min fru skaffade oss varsin iPhone 4. Vi är båda extremt nöjda, även fast jag redan känner av att jag är fullständigt beroende av saker jag tidigare klarat mig utan alldeles utmärkt.

För övrigt har jag ännu inte tappat den, jag bävar inför den dagen.

En av de främsta anledningarna till varför jag valde iPhone framför andra mobiler var den starka spelplattformen som har formats de senaste åren. Jag ville hänga på det nya fenomenet (bra spel för 7kr?!) när det fortfarande var någorlunda nytt och fräscht.

Och många av spelen till den här manicken är värda att recenseras. Metacritic har till och med börjat samla genomsnittsbetyg av spelen. Så här kommer en klump av mina mikrorecensioner av iPhonespel jag köpt och spelat tillräckligt för att ha en åsikt om:

Metal Gear Solid Touch
Ett unikt Metal Gear Solid räcker egentligen för mig att köpa hårdvaran det kommer på (Metal Gear är anledningen till varför jag har Game Boy Color, Playstation 2 och 3, GameCube och PSP). Lyckligtvis visste jag redan att det här inte var mycket att hänga i granen, så besvikelsen var inte så farlig. Huvudpersonen Solid Snake står stilla och spelarens uppgift är bara att sikta och skjuta under hela spelets gång. Som ett avancerat Duck Hunt, 20 år för sent.

Handlingen är ett referat av Metal Gear Solid 4 som framförs via stillbilder och text, b. Ful grafik, bra ljud och musik, ett par bra bossfighter. Ärligt talat, det kan väl aldrig gå helt fel när man spelar som Solid Snake?

PRIS: 15KR
BETYG: 2/5

Dead Space
Dead Space till iPhone knyter ihop handligen mellan Dead Space och Dead Space 2 till PS3 och Xbox 360 och erbjuder nästan samma upplevelse som konsolspelen. Sjukt snyggt, otroligt bra ljud och atmosfär (spela ensam, där det är mörkt och med hörlurar) och en helt okej handling som framförs av naturliga och avslappnade röstskådespelare.

Det sämsta med spelet är titeln. Det är alltid osmart att låta spin-offs heta exakt samma sak som spelet/filmen/boken det är baserat på, precis som i det här fallet. Sedan är priset lite för högt också, med tanke på att spelet går att klara på knappt fyra timmar.

Men fortfarande, en supertajt spelupplevelse.

PRIS: 49KR
BETYG: 4/5


Cut the Rope
Superenkel idé, skär rep så att Om Nom får äta godis. Fullständigt självklar fysik, perfekt inramning, en njutning att spela.

Lite för enkelt, och jag lyckades samla ihop alla stjärnor på ett par timmar. Efter det finns det inte mycket att göra. Men för 7kr är det mer än nog för att få valuta för pengarna.


PRIS: 7KR
BETYG: 4/5



DoodleJump
Har numera definierat hur ett framgångsrikt mobilspel ska se ut. Mysigt, charmigt, snyggt, utmanande och beroendeframkallande (bara en gång till). Går att spela hur länge som helst. iPhonens Super Mario, 'nuff said.

Det enda jag kan komma på som klagomål är skjutkontrollen, den håller inte samma klass som resten av spelet.

Och idag släpps en uppdatering som introducerar möjligheten att tävla mot varandra över wifi!

PRIS: 7KR
BETYG: 5/5


GunsNGlory
Ungefär som ett Tower Defence-spel där man spelar som mexikanska stereotyper. Man rör sig uppe på bergsplatåer och skjuter ner vågor av amishfolk som reser i karavaner i dalgångar. Med sina införtjänta pengar anlitar man mer banditer som har olika förmågor.

Det här spelet har bara ett problem; fast problemet med det problemet är att det fäller hela spelet. För uppe på de senare banorna blir det nästan ospelbart på grund av den precision som spelet kräver av touchkontrollen. Det funkade till slut inte för mig så jag la ner det. Lyckligtvis kände jag att jag vid det laget hade fått valuta för mina pengar, så det blir okej betyg ändå.

PRIS: 7KR
BETYG: 2/5


Tiny Wings
Ett gulligt spel med en bra idé som genomförs på ett utmärkt sätt. Att ett spel som innefattar att antingen hålla eller inte hålla ett finger på skärmen ändå känns så tillfredsställande är en bedrift. Design, kod, grafik och musik gjort av en person, Andreas Illiger. Respekt.

Att hjälpa den lilla fågeln att flyga är supermysigt. Glädjetjuten som den ger ifrån sig är det bästa i hela spelet. Men jag tror inte spelglädjen kommer hålla i sig särskilt länge, om inte spelet får ett lager som ökar svårighetsgraden ytterligare. Men med uppdateringar som i princip alla spel får till och från så är det såklart ingen omöjlighet.

PRIS: 7KR
BETYG 3/5

Det här är det mesta man får veta om dem

Tjugofyrakyrkan byter skepnad, rent lokalmässigt det vill säga.

Spoilervarning kommer här.

Första kontakten jag fick med Milleniumtrilogin var affischen till första filmen.

Jag älskade titeln, det gör jag fortfarande. Män som hatar kvinnor. Så oerhört kraftfull att jag direkt blev nyfiken på vad den innebar. Tråkigt för Michael Nyqvist att som man sitta i en fåtölj och se minst sagt allvarlig ut strax ovanför den titeln. Det var ju enkelt att tro att det var han och hans grabbgäng som var de som hatade kvinnor.
Vad har du hittat på för något nu Michael? tänkte jag för mig själv.

Men så är ju såklart inte fallet.

Titeln till första boken var som sagt hur bra som helst. Andra titeln, fortfarande bra. Tredje titeln, what. Luftslottet som sprängdes? Märkligt ordval. De engelska titlarna var också lite hit and miss, fast tvärtom. Här var titeln till första boken (The Girl With The Dragon Tatto) den tråkigaste, titeln till den andra en direkt översättning av den svenska (The Girl Who Played With Fire). ). Amerikanarna var egentligen först inne på att ge den tredje boken namnet The Girl Whose Shit Hit The Fan som faktiskt stämmer överens med vad som händer i boken, i bildspråk alltså. Men det visade sig var alltför magstarkt så de nöjde sig med den nästan lika bra titeln (som ändå är bättre än den svenska motsvarigheten) The Girl Who Kicked The Hornets' Nest.

Nåväl.

Efter att ha överlevt 2009 då allt om Millenium var det årets stora snackis så var jag illa tvungen att åtminstone se den första filmen. Den var bra. Men det var inte förrän efter att jag sett den andra filmen jag förstod vad hela grejen var. Det var någonstans här jag fick min uppenbarelse och med dessa ting kombinerade (inklusive påtryckningar från ett par håll) bestämde jag mig för att läsa hela trilogin innan jag såg den tredje filmen. Sagt och gjort.

Så nu är jag en av resten av svenska folket som både läst och sett hela trilogin, ivrigt väntandes på Hollywoods tolkning som självaste David Fincher (Fight Club) regisserar. Tills den har premiär och alla vi svenskar går ut på gator och torg och megasågar deras tolkning av Lisbeth så tänkte jag skriva lite om vad jag tycker om hela alltet.

För det första. Trilogin är väldigt bra. De sista kapitlena i den sista boken läste jag vid spärrarna på Kistas tunnelbanestation, strax under en lampa. Jag var på väg till spelmässan GAMEX men hejdade mig själv för att få reda på hur allt slutade. Jajamen, bok före spel den gången.

För det andra. Filmerna är också bra, åtminstone den första filmen. Miljöerna i den är väldigt vackra (svensk vinter- och våridyll) och tillsammans med mordmysteriet är det en riktigt stabil upplevelse. Plus att hela grejen med de gamla pressbilderna som Michael lägger ihop till en animation blir ännu bättre på film.

Men ärligt talat översätts inte spänningen och konspirationerna från andra och tredje boken särskilt bra till film. De innehåller ju faktiskt mest en massa förföljelser, avlyssningar, telefonsamtal och viskningar. Missförstå mig inte nu, som bok fungerar det alldeles utmärkt, spänningen hänger tjockt och klibbigt i luften hela tiden, men som film räcker det inte hela vägen. För att knyta tillbaka till David Fincher så kände jag under tiden jag såg Zodiac att boken som den är baserad på säkert är apspännande. För jag kände verkligen kvaliteten i regissörs- och skådespelararbetet, men det var ju en massa snack i bilar, på redaktioner och i affärer. Så filmen blev mest okej. The Social Network nådde helt klart längre, men det är väl för att historien om Facebook är mer relaterbart än en seriemördare som var aktiv i Kalifornien under sextio- och sjuttiotalet.

Och sedan till seriens huvudperson, så som jag ser det. Denna kvinnliga motsvarighet till Gollum, som slits mellan gott och ont på grund av hur livet behandlat henne tidigare. Utan en sådan karaktär skulle denna trilogin (precis som Sagan om Ringen-trilogin) bara bestå av kritvita riddare på kritvita hästar som slogs mot nattsvarta monster på nattsvarta hästar.

Hon är 20-någonting kvinnan med ett väldigt flickigt utseende och ett tillbakadraget kroppsspråk. Relationer med killar har aldrig funkat bra för henne så hon håller sig för sig själv. Fritiden ägnar hon istället åt att undersöka, på både lagliga och olagliga sätt, människors förflutna för att sedan ge dem vad hon tycker de förtjänar.

Man skulle kunna tro att det här handlar om Amelie från Montmartre men så är icke fallet. Lisbeth Salander är ikonen som fick Milleniumtrilogin att sticka ut och filmens uppmålning av karaktären är mer än rättvis. Minus faktumet att hennes ilska mot Michael i andra och tredje filmen aldrig förklaras. Kanske för att Michael inte var en kåtbock i filmerna så hon hade egentligen inget att vara arg över.

Med tanke på den globala succén som denna trilogi har blivit så är den nu en i raden av svenska stoltheter man på något sätt måste har erfarat för att verkligen vara svensk. Man ska även ha sett ett par avsnitt Fem myror är fler än fyra elefanter, lyssnat på ABBA, varit på Skansen, kunna nynna på minst en Ace of Base-låt, man ska inte flagga på nationaldagen och man tacka för tacket.

Nej men seriöst, Milleniumtrilogin är grym.

Men var höll Camilla Salander hus någonstans? Hon var ju en stekhet plotbomb, redo att explodera i Lisbeths ansikte när som helst. Jag väntade mig en galen konfronation under rättegången eller i någon mörk gränd, vad vet jag. Jag förstår att det var många fler böcker inplanerade så hon skulle säkert dyka upp senare i serien så att skiten kunde hamna i fläkten flera gånger, men jag blev ändå lite besviken. Vad som helst hade kunnat hända henne. Hon hade kunnat blivit kidnappad av Sektionen och fått biomekaniska implantat i sin kropp, som långsamt åt upp hennes mänskliga sida. Men en dag rymde hon från sitt fängelse och snodde första bästa ljussabeln hon hittade för att sedan söka upp Lisbeth, besatt av att duellera henne eftersom hon på ett sätt låg bakom deras faders död.

Hmm, var har jag hört det där förut?

Jag kom och tänka på det här då en anonym läsare lämnade en ordvits efter sig under ett av mina inlägg.

Att inte gilla ordvitsar handlar inte om att tycka att de alltid är tråkiga. Nej, att inte gilla ordvitsar är ett beslut man fattar tidigt i sitt liv, sen fastnar den åsikten. Ungefär som hur fotbollsälskare väljer sitt favoritlag tidigt i livet och sedan försvarar dem livet ut.

Så är det med den saken, jag gillar inte ordvitsar. Jag himlar med ögonen och skakar på huvudet åt ordvitsar, även dem som är bra.

Princip eller tvångstanke? Nää, jag orkar inte gå in på det.

Och när vi ändå är inne och pratar om talet tio så vill jag bara nämna en kort sak.

Nu har vi gått i tio år utan att kunna kategorisera händelser, företeelser och flugor i den tiden vi lever i. Under nittiotalet blickades det tillbaka till sjuttio- och åttiotalet med just de orden.

Vad skulle vi säga mellan år 2000 till 2009? Nollnolltalet? Tusentalet? Jag tror ingen av oss riktigt förstår vad vi gått miste om under denna mörka era. Men nu är det fritt fram för begreppet tiotalet. Let the kategorisering begin!

Självscanning i livsmedelsbutiken? Tiotalet.
Mobilen känner igen WLAN du tidigare varit uppkopplad mot och kopplar upp sig automatiskt på det? Tiotalet.
Vänta på att datorn ska koppla upp sig mot Internet? Nittiotalet.
Napster? Nittiotalet.
3D-gimmicks? Åttiotalet. Och tiotalet.

Se så befriande det är!

Hur länge får man hålla något emot någon annan? Hur länge får man misstro någon för något? Hur länge får man gå utan att förlåta någon? Hur länge får man skylla på något/någon för ens egna handlingar?

Förhoppningsvis inte särskilt länge alls. Men det är säkert mycket vanligare än jag tror att människor fastnar i svek, misstag och sår för att sedan aldrig riktigt klättra upp ur gropen man från början grävde för att man ville. En av de mest centrala delarna av kristendomen handlar om förlåtelse. Hur förlåtelse mot oss själva och varandra är bland det viktigaste, om inte det absolut viktigaste, vi behöver lära oss.

Jag håller fortfarande på och lära mig att göra det, för jag vill vara bättre på det. Det är till viss del varför jag skriver om V som i Viktor. Titta tillbaka och skriva om mig själv. Spegla mig själv, recensera mig själv, kritisera mig själv och hylla mig själv.

Och för det behövs regler, för vad skulle vi vara utan regler?

Inga händelser yngre än tio år. Då är det alltid ett väldigt behagligt avstånd från alla händelser och tankar som jag kommer ta upp.

Ett decennium.

Det är en väldigt lång tid. En väldigt väldigt lång tid. Det hinner hända helt absurt mycket. Få se nu...

För tio år sedan gick jag i nionde klass i Falkbergsskolan, vårterminen var igång. Jag tror att vi hade hunnit vara iväg på klassresan uppe i fjällen som vi samlat pengar till i flera år. En klassresa som levde upp till en bråkdel av förväntningarna. Ärligt talat var alla förväntningar och timlånga samtal med min bästa vän flera gånger roligare än själva resan i sig.

Jag lyckades hamna i en stuga (klassen delade på ungefär fyra stugor) med ett par människor som kommit dit för att tjafsa med varandra. Inte alla i hela stugan, utan ett par stycken. Det var inte så att jag inte hade några kompisar i stugan, för det hade jag. Men jag pallade inte med atmosfären så jag packade mina saker i smyg, langade ut allt genom sovrumsfönstret när ingen såg och tog sedan en "promenad" där jag bar all min packning till en annan stuga som jag hellre ville bo i.

Saken är den att jag aldrig sa till mina kompisar i första stugan att eller varför jag drog. Jag reflekterade inte ens över det, tänkte egentligen bara på mig själv. Väldigt taskigt av mig. Det dök upp ett par veckor senare, att de undrade var jag tog vägen.

Under skolgången var jag alltid en smitare. Jobbig atmosfär? Konflikter hänger som luftburet mögel i luften? Hemmafest och många fulla människor överallt? Då sticker jag, helst utan att någon vet om det. Värst var detta under högstadiet, innan några av mina vänner påpekade för mig hur fult av mig det var att bara sticka som jag gjorde. För det gjorde jag, så fort jag fick chansen.

Mina vänner slutade försöka leta efter mig, för om jag inte syntes till så hade jag troligtvis stuckit.

Förhoppningsvis är jag bättre på det idag. Inte på att smita, utan att vara kvar och ta adjö av människor på ett mer propert sätt. Ja, det vet jag faktiskt att jag är.