King of Kong och annat tävlingsspelande
Jag såg King of Kong häromdagen. Den var riktigt bra. Och intressant.
En underdog (som vi alla såklart behöver älska) mot världens fulaste frisyr. En blodigt seriös tävling om världsrekordet i Donkey Kong. De är så vansinnesvassa båda två att det egentligen handlar om vem som kan samla ihop mest poäng innan spelets oundvikliga kill screen.
I mina ögon hamnade rivaliteten mellan dessa människor i skymundan när birollerna tar plats framför kameran. Det är deras brinnande passion som jag blev mest fascinerad av. De blir alldeles till sig vid blotta tanken av en duell mellan de bästa Donkey Kong-spelarna i världen. De går omkring i en arkadhall och tipsar spelarna om att någon håller på och närmar sig en kill screen.
Jag fick nästan lite darrig läpp av dessa människor som representerade världens största arkadspelcommunity. Det var lätt för mig att identifiera mig med dem. De älskar det de håller på med och idoliserar gärna, precis som vilken människogrupp som helst.
Dokumentären tar sig tid att förklara spelets regler och ramar, samt lägger ut fakta om Twin Galaxies. Det gör filmen mer underhållande och lättillgänglig. Och kampen om världsrekordet pågår än idag. 1090400 poäng är det nuvarande rekordet, som hålls av någon med namnet Hank.
När jag ändå är inne på tävlingsspelande kan jag passa på att berätta lite om det tävlingsspelande jag tagit del av:
Den första september 2001 var första och hittills enda gången jag köpte en konsol samma dag den släpptes på marknaden. Det var Sony som släppte Playstation Portable (PSP) i Europa. Jag köpte maskinen främst för att Metal Gear-serien skulle få titlar till den konsolen. Det var på den tiden jag köpte konsoler när det släpptes unika Metal Gear-titlar till dem. Metal Gear Ac!d, som det hette, visade sig senare vara en ytterst medelmåttig spinoff som inte har något med huvudserien att göra (uppföljaren var betydligt bättre).
Nej, istället visade det sig att det vara det andra spelet jag köpte tillsammans med konsolen som jag skulle bli förälskad i. Det var pusselspelet Lumines.
Lumines har mycket gemensamt med Tetris, alltså att man ska arrangera fallande pusselbitar i vissa mönster för att radera dem. Men Lumines kanske bättre beskrivs som ett Tetris on hallucinogenic drugs. Det får fingrarna att rycka, ögonen att blöda och hjärnan att smälta.
Jag spelade det så mycket att jag tyckte det var dags att bevisa mig. För vad gör det att ta rekord när det inte går att skryta med det efteråt? Jag hittade en hemsida som registrerade rekorden för Lumines. Tyvärr var man tvungen att chippa sin PSP för att sedan installera ett otillåtet program som såg till att alla rekorden var legitima. Konstigt, men det var så det funkade.
Det hade jag ingen lust med, så jag tävlade själv, inofficiellt, mot rekorden på den sidan. Den vintern var det lite drygt 30 personer världen över som hade registrerat maxpoängen 999.999 på den hemsidan. Och jag bestämde mig för att bli en av dem.
Och den kvällen jag till slut lyckades med det blev det nästan en andaktsfull stämning. Det kändes kungligt på något sätt. Jag och min vän Jonathan satt i min säng i mitt pojkrum och spelade på varsin PSP. När jag sedan hamnade över 900.000 (vilket jag aldrig hade gjort förut) så pausade jag, tog ett djupt andetag och sa till honom att jag skulle spela sista biten i rummet bredvid, för maximal koncentration.
När jag kom in igen hade jag fixat det och vi möttes i en kram. Det låter kanske fånigt i efterhand, men där och då var det väldigt stort. Just då kändes det som att jag var del av en ytterst liten grupp eliter. Så var säkert inte fallet då det nog var många som maxat ut Lumines vid det laget.
Vi gick ut i köket och berättade för mamma vad som hade hänt, hon log mot oss med kunde egentligen inte bry sig mindre.
Jag fick aldrig skryta med mitt rekord på Internet, istället fick något ännu bättre av två mycket omtänksamma människor:
En underdog (som vi alla såklart behöver älska) mot världens fulaste frisyr. En blodigt seriös tävling om världsrekordet i Donkey Kong. De är så vansinnesvassa båda två att det egentligen handlar om vem som kan samla ihop mest poäng innan spelets oundvikliga kill screen.
I mina ögon hamnade rivaliteten mellan dessa människor i skymundan när birollerna tar plats framför kameran. Det är deras brinnande passion som jag blev mest fascinerad av. De blir alldeles till sig vid blotta tanken av en duell mellan de bästa Donkey Kong-spelarna i världen. De går omkring i en arkadhall och tipsar spelarna om att någon håller på och närmar sig en kill screen.
Jag fick nästan lite darrig läpp av dessa människor som representerade världens största arkadspelcommunity. Det var lätt för mig att identifiera mig med dem. De älskar det de håller på med och idoliserar gärna, precis som vilken människogrupp som helst.
När Super Mario hette Jumpman och såg mer ut som en asiatisk mexikanare
Dokumentären tar sig tid att förklara spelets regler och ramar, samt lägger ut fakta om Twin Galaxies. Det gör filmen mer underhållande och lättillgänglig. Och kampen om världsrekordet pågår än idag. 1090400 poäng är det nuvarande rekordet, som hålls av någon med namnet Hank.
När jag ändå är inne på tävlingsspelande kan jag passa på att berätta lite om det tävlingsspelande jag tagit del av:
Den första september 2001 var första och hittills enda gången jag köpte en konsol samma dag den släpptes på marknaden. Det var Sony som släppte Playstation Portable (PSP) i Europa. Jag köpte maskinen främst för att Metal Gear-serien skulle få titlar till den konsolen. Det var på den tiden jag köpte konsoler när det släpptes unika Metal Gear-titlar till dem. Metal Gear Ac!d, som det hette, visade sig senare vara en ytterst medelmåttig spinoff som inte har något med huvudserien att göra (uppföljaren var betydligt bättre).
Nej, istället visade det sig att det vara det andra spelet jag köpte tillsammans med konsolen som jag skulle bli förälskad i. Det var pusselspelet Lumines.
Lumines har mycket gemensamt med Tetris, alltså att man ska arrangera fallande pusselbitar i vissa mönster för att radera dem. Men Lumines kanske bättre beskrivs som ett Tetris on hallucinogenic drugs. Det får fingrarna att rycka, ögonen att blöda och hjärnan att smälta.
Jag spelade det så mycket att jag tyckte det var dags att bevisa mig. För vad gör det att ta rekord när det inte går att skryta med det efteråt? Jag hittade en hemsida som registrerade rekorden för Lumines. Tyvärr var man tvungen att chippa sin PSP för att sedan installera ett otillåtet program som såg till att alla rekorden var legitima. Konstigt, men det var så det funkade.
Det hade jag ingen lust med, så jag tävlade själv, inofficiellt, mot rekorden på den sidan. Den vintern var det lite drygt 30 personer världen över som hade registrerat maxpoängen 999.999 på den hemsidan. Och jag bestämde mig för att bli en av dem.
Och den kvällen jag till slut lyckades med det blev det nästan en andaktsfull stämning. Det kändes kungligt på något sätt. Jag och min vän Jonathan satt i min säng i mitt pojkrum och spelade på varsin PSP. När jag sedan hamnade över 900.000 (vilket jag aldrig hade gjort förut) så pausade jag, tog ett djupt andetag och sa till honom att jag skulle spela sista biten i rummet bredvid, för maximal koncentration.
När jag kom in igen hade jag fixat det och vi möttes i en kram. Det låter kanske fånigt i efterhand, men där och då var det väldigt stort. Just då kändes det som att jag var del av en ytterst liten grupp eliter. Så var säkert inte fallet då det nog var många som maxat ut Lumines vid det laget.
Vi gick ut i köket och berättade för mamma vad som hade hänt, hon log mot oss med kunde egentligen inte bry sig mindre.
Jag fick aldrig skryta med mitt rekord på Internet, istället fick något ännu bättre av två mycket omtänksamma människor:
Favoritgodis?
Jag skulle hälla upp Halloweengodis till personalen precis. Då tror jag att jag hittade mitt favoritgodis. Eller, åtminstone på papperet:
Bazinga!
Snake Rattle 'n Roll och annan finkultur
Häng med på en kulturresa där tv-spel och bluesmusik helt oväntat möts med hjälp av en film. För bästa möjliga tillfredsställelse, följ med länkarna i texten och lyssna på musiken i åtminstone 30 sekunder.
Ett av de coolaste och svåraste spelen när jag växte upp var Snake Rattle 'n Roll till NES. Man var ett ormhuvud som skulle äta bollar för att få en kropp så man vid slutet av banan vägde tillräckligt mycket på vågen så att dörren ut ur banan öppnades. Yup, hetsätning för att klara varje bana, det var så det var. Spelet är färgglatt, fantasifullt och väldigt roligt (tills det blir omöjligt svårt).
Titeln på spelet var ju ganska märklig men jag la aldrig någon tankekraft på att lista varför det hette som det hette.
Jag ver helt upptagen med att spela två spelare samtidigt, en funktion som inte alls var självklart på den tiden. Stort pluspoäng. Men det bästa med hela spelet är utan tvekan musiken. Lyssna på låten från första banan! Nästan varje bana fick sig en unik sån här låtslinga på ungefär en minut som sedan loopades om och om igen. Hur är det möjligt att göra så galet svängig musik med så begränsade resurser?
Jo, genom att stjäla från rock 'n rollen som i sin tur stal från bluesen. The circle of life!
Så här gick det till:
Jag låg och tittade på Nowhere boy, filmen om John Lennons uppväxt under fyrtio- och femtiotalet. När John upptäcker rockmusiken är han ständigt på jakt efter de senaste låtarna på skiva. Han får då höra talas om Elvis Presleys senaste, med namnet 'Shake Rattle 'n Roll'.
Ett par bitar av min hjärna exploderade.
För mig var filmen förstörd eftersom det enda jag kunde tänka på var "Är det möjligt? Ja, det måste det vara. Varför har de tagit inspiration av en låt från 1956 av Elvis Presley för att namnge ett spel 1990? Vad har låten med temat i spelet att göra? Hur går det här överhuvudtaget ihop?"
Så fort filmen var slut stormade jag Google, Wikipedia och Youtube. Mycket riktigt, Elvis Presley sjunger en låt som heter Shake Rattle 'n Roll, MEN. Men, från början sjöngs den av Big Joe Turner 1954.
Ännu mera jordskakande (för mig) var att titelmusiken i spelet är den låten! Lyssna bara på refrängen i Big Joe Turners version (mer äkta musikframträdande får man leta efter), eller Elvis Presleys version för den delen.
Helt plötsligt hör jag piano, ståbas, trumpeter och trumvirvlar på spelets resterande låtar. Ursprungsmaterialet var blues en gång i tiden! Musik från bana 2, musik från... någon annan bana.
David Wise, som stod för musiken i spelet (och andra spel med sjukt bra musik, Donkey Kong Country till exempel) tog inspiration stal från gamla femtiotalsdängor. Antagligen måste alla andra i spelstudion blivit så nöjda med musiken att de bestämde sig för att döpa spelet efter den låten. Eller var utvecklingen baklänges? Tyckte någon att Snake Rattle 'n Roll var en rolig ordvits att bygga ett spel på? Nej det var det inte, för roliga ordvitsar finns inte. Eller jo.
Det är så galet egentligen. När jag lyssnar på Shake Rattle 'n Roll så så har jag en koppling till den låten. Som att jag har lyssnat på den hela mitt liv. Men mina känslor till låten kommer från något helt annat än blues och rock 'n roll (vad för känslor man fyller musiken med är det som gör musiken). Inte visste jag att jag på ett sätt tog del av ett musikarv när jag spenderade timmar på att försöka klara fjärde banan i Snake Rattle 'n Roll. Musikens magi känner inga gränser.
Vad gjorde du själv när du var sju?
Ett av de coolaste och svåraste spelen när jag växte upp var Snake Rattle 'n Roll till NES. Man var ett ormhuvud som skulle äta bollar för att få en kropp så man vid slutet av banan vägde tillräckligt mycket på vågen så att dörren ut ur banan öppnades. Yup, hetsätning för att klara varje bana, det var så det var. Spelet är färgglatt, fantasifullt och väldigt roligt (tills det blir omöjligt svårt).
Titeln på spelet var ju ganska märklig men jag la aldrig någon tankekraft på att lista varför det hette som det hette.
Det gäller att vara fet nog för vågen
Jag ver helt upptagen med att spela två spelare samtidigt, en funktion som inte alls var självklart på den tiden. Stort pluspoäng. Men det bästa med hela spelet är utan tvekan musiken. Lyssna på låten från första banan! Nästan varje bana fick sig en unik sån här låtslinga på ungefär en minut som sedan loopades om och om igen. Hur är det möjligt att göra så galet svängig musik med så begränsade resurser?
Jo, genom att stjäla från rock 'n rollen som i sin tur stal från bluesen. The circle of life!
Så här gick det till:
Jag låg och tittade på Nowhere boy, filmen om John Lennons uppväxt under fyrtio- och femtiotalet. När John upptäcker rockmusiken är han ständigt på jakt efter de senaste låtarna på skiva. Han får då höra talas om Elvis Presleys senaste, med namnet 'Shake Rattle 'n Roll'.
Ett par bitar av min hjärna exploderade.
För mig var filmen förstörd eftersom det enda jag kunde tänka på var "Är det möjligt? Ja, det måste det vara. Varför har de tagit inspiration av en låt från 1956 av Elvis Presley för att namnge ett spel 1990? Vad har låten med temat i spelet att göra? Hur går det här överhuvudtaget ihop?"
Så fort filmen var slut stormade jag Google, Wikipedia och Youtube. Mycket riktigt, Elvis Presley sjunger en låt som heter Shake Rattle 'n Roll, MEN. Men, från början sjöngs den av Big Joe Turner 1954.
Ännu mera jordskakande (för mig) var att titelmusiken i spelet är den låten! Lyssna bara på refrängen i Big Joe Turners version (mer äkta musikframträdande får man leta efter), eller Elvis Presleys version för den delen.
Helt plötsligt hör jag piano, ståbas, trumpeter och trumvirvlar på spelets resterande låtar. Ursprungsmaterialet var blues en gång i tiden! Musik från bana 2, musik från... någon annan bana.
David Wise, som stod för musiken i spelet (och andra spel med sjukt bra musik, Donkey Kong Country till exempel) tog inspiration stal från gamla femtiotalsdängor. Antagligen måste alla andra i spelstudion blivit så nöjda med musiken att de bestämde sig för att döpa spelet efter den låten. Eller var utvecklingen baklänges? Tyckte någon att Snake Rattle 'n Roll var en rolig ordvits att bygga ett spel på? Nej det var det inte, för roliga ordvitsar finns inte. Eller jo.
Det är så galet egentligen. När jag lyssnar på Shake Rattle 'n Roll så så har jag en koppling till den låten. Som att jag har lyssnat på den hela mitt liv. Men mina känslor till låten kommer från något helt annat än blues och rock 'n roll (vad för känslor man fyller musiken med är det som gör musiken). Inte visste jag att jag på ett sätt tog del av ett musikarv när jag spenderade timmar på att försöka klara fjärde banan i Snake Rattle 'n Roll. Musikens magi känner inga gränser.
Vad gjorde du själv när du var sju?
Urskuldning
Jag har upptäckt en konstig grej med mig. När något väldigt pinsamt händer som helt uppenbart är mitt fel så har jag lätt för att göra en viss sak.
Det här hände första gången då jag helt oförberett lyckades dra ur strömmen på fyra journalisters datorer när de satt och jobbade med dem. De blev inte glada. Jag, som låg under skrivborden och drog om kablar kröp ut, ställde mig snabbt upp och med heta kinder sa (ganska högt):
- Det där var helt och hållet mitt fel.
Andra gången det hände (och även då jag insåg att det här är återkommande) var småpotatis i jämförelse. Jag klantade till mig rejält i ett tv-spel då många människor tittade på. Ett misstag som verkligen var pinsamt, faktiskt. Besvikelsen hängde tungt i luften... tills jag sa rakt ut:
- Det där var helt och hållet mitt fel.
Jag fick exakt samma reaktioner vid båda tillfällena; skratt, förlöjligande och hån. Och ärligt talat, det är ju väldigt puckat att säga att det är ens fel då det är helt glasklart att det är ens fel.
"Ja, att det är ditt fel var inget jag undrade över", "Det var stort av dig att ta på dig det där Viktor"
I fortsättningen får jag börja be om ursäkt istället för att stejta the obvious.
Det här hände första gången då jag helt oförberett lyckades dra ur strömmen på fyra journalisters datorer när de satt och jobbade med dem. De blev inte glada. Jag, som låg under skrivborden och drog om kablar kröp ut, ställde mig snabbt upp och med heta kinder sa (ganska högt):
- Det där var helt och hållet mitt fel.
Andra gången det hände (och även då jag insåg att det här är återkommande) var småpotatis i jämförelse. Jag klantade till mig rejält i ett tv-spel då många människor tittade på. Ett misstag som verkligen var pinsamt, faktiskt. Besvikelsen hängde tungt i luften... tills jag sa rakt ut:
- Det där var helt och hållet mitt fel.
Jag fick exakt samma reaktioner vid båda tillfällena; skratt, förlöjligande och hån. Och ärligt talat, det är ju väldigt puckat att säga att det är ens fel då det är helt glasklart att det är ens fel.
"Ja, att det är ditt fel var inget jag undrade över", "Det var stort av dig att ta på dig det där Viktor"
I fortsättningen får jag börja be om ursäkt istället för att stejta the obvious.
Leveling up
Bloggen har varit igång recensionerna på hype.se har hunnit bli många.
Jag blev kontaktad av dem för ett tag sedan och fick då prova på genom att recensera Dead Rising 2: Off the Record.
Nu är min första recension uppe!
God of War Collection: Volume II recenserat
God of War börjar nästan kännas tryggt och säkert nu. Fem spel är serien uppe i nu och alla känns likadana på ett sånt där bekvämt och skönt sätt.Men ett ordentligt nytänk till God of War IV måste ske. Kanske ska Kratos inta Valhalla och börja bråka med asagudarna? Det låter helt otänkbart men samtidigt helt galet ballt. Hur långt skulle han behöva kuta för att komma till de breddgraderna? 200 mil? Lätt genomförbart.
Plus att Thor lätt skulle kunna skrivas in som Kratos farbror. Se där, konflikten redan färdig att servera!
Just ja, min recension är nu uppe.
Avklarat spel: Resistance 2
Dåligt spel. Fult, oinspirerat, tråkigt och enformigt. Det försöker förgäves få pluspoäng för högsta multiplayersiffra (64 spelare samtidigt!), högsta co-opsiffra (åtta spelare samtidigt!), största boss (det gör den inte automatiskt rolig att spela!) och så vidare.Men som ett alldeles för fluffigt bröd så krymper det fort som tusan så fort man stoppar det i munnen. Okej det var en dålig liknelse, men faktumet kvarstår: Resistance 2 är ett dåligt spel.
BETYG: 1/5
Henrik tror att laktosintolerans är en fluga
Jag har kollat mycket på Landet Brunsås nu på sistone. (SVT Play är otroligt bra)
I avsnittet om mjölkens heliga status hos svenskarna pratas det om laktosintolerans. Henrik Schyffert passar då på att säga att laktosintolernans mest är en fluga, en anledning att få banta, en innesjukdom.
("Det tror inte jag" säger Lotta Lundgren däremellan lite i förbifarten)
Men i min mening känns den laktosfria mejerihyllan typ tio gånger större idag än för bra tre år sedan. Det kan mycket väl vara mina ögon som fungerar annorlunda, så någon fakta har jag inte. Det kan ju mycket väl vara någon trend som drar över Sverige, jag vet inte.
Bara en tanke.
I avsnittet om mjölkens heliga status hos svenskarna pratas det om laktosintolerans. Henrik Schyffert passar då på att säga att laktosintolernans mest är en fluga, en anledning att få banta, en innesjukdom.
("Det tror inte jag" säger Lotta Lundgren däremellan lite i förbifarten)
Men i min mening känns den laktosfria mejerihyllan typ tio gånger större idag än för bra tre år sedan. Det kan mycket väl vara mina ögon som fungerar annorlunda, så någon fakta har jag inte. Det kan ju mycket väl vara någon trend som drar över Sverige, jag vet inte.
Bara en tanke.
Metroid 3 - Check
Eller Super Metroid om man vill säga rätt. Men titeln "Metroid 3" säger till spelaren att det nu handlar om en trilogi. Sedan står det faktiskt "METROID 3" precis innan titelskärmen. Ettan och tvåan har egentligen bara byggt upp inför detta. Avslutningen, avrundningen, klimaxet.
Och vilket klimax.
Jag har spelat igenom Super Metroid kanske fem gånger tidigare så det var inte mycket som var nytt. Men nu när jag kört igenom båda föregångarna för första gången, så ser jag spelet lite med nya glasögon. Jag visste ju redan alla lovord jag skulle klottra ner det här inlägget med när jag väl var klar med det, men nu kom ytterligare en dimension med i bilden; arvet.
Arvet som Super Metroid bär på, dess två föregångare, ser kanske inte mycket ut för världen. Men i inledningen till Super Metroid märker man att utvecklarna tagit det med största möjliga allvar. Med lite uppiffad grafik och en lång monolog från vår alldeles egna Samus får vi hela historien om Metroid återberättat för oss. Kortfattat, enkelt och resolut.
För att inte tala om inledningen av själva spelandet. Jag har aldrig greppat att Super Metroid utspelar sig på planeten Zebes, samma planet som första Metroid utspelade sig på. Annan sak jag inte visste: De första fem minuterna på Zebes arbetar man sig baklänges ned för den vägen man flydde ut för två spel sedan. Oslagbart.
Jag tänker gå så långt och säga att inledningen till Super Metroid är helt perfekt. Stämningen, musiken, kusligheten och framför allt den omfattande homagen till de tidigare spelen.
Resten av spelet är ingen kristallklar fortsättning av inledningen, men det är fortfarande ett fruktansvärt bra spel. Ett par bossar kändes mer som transportsträckor och vissa låtar tröttar ut mer än peppar. Men speldesignen är fortfarande lika fantastisk och kan nästan ses som ett kulturarv när man idag ser alla spel som stjäl idén rakt av.
Intressant är också hur sista bossen inte är någon direkt utmaning utan är mer av en uppvisning i dialogfritt drama. Man klarar den ganska enkelt på första försöket, men de förutbestämda händelserna som spelas upp framför en, mitt i spelandet, är ett stycke spelhistoria. Super Metroid berättade en enkel handling som sömlöst går ihop med spelandet, flera år före Half-Life.
Super Metroid är fortfarande det bästa plattformsspelet någonsin. Det är 17 år gammalt.
BETYG: 5/5
Next mission? Metroid Fusion till Gameboy Advance!
En vanlig Internetdag
Jag får in många brev till redaktionen där ni läsare undrar hur en vanlig Internetdag ser ut i Viktors liv. Jag tänkte stilla er nyfikenhet och avslöja vad det är jag egentligen gör på Internet dag ut och dag in. Så nu, en helt vanlig Internetdag:
Facebook såklart. Annars har jag Kotaku uppe i princip hela tiden. Kotaku är en nyhetssajt maskerad som en blogg som rapporterar allt om spel. Attityden hos skribenterna är ibland lite för spydig för min smak, men det lättillgängliga upplägget gör att jag stannar kvar. Inga kategorier att bläddra genom, inga skrytsamma features, listor och recensioner. Bara ett enda massivt flöde av spelnyheter. Precis så som jag vill ha det. Även kommentarfälten är ofta fyllda med vettiga åsikter och intressanta diskussioner.
IGN, Gamespot, Gamespy, Eurogamer, Destructoid, 1up drivs också av vettiga människor med vettiga åsikter, men deras hemsidor är inte lika motorvägsanpassade som Kotaku.
Gametrailers besöker jag också regelbundet när jag vill mata mig med annat än text. Nya och gamla trailers till spel i alla kategorier går att hitta här.
Sedan är deras egna klipp om spel väldigt intressanta. Deras videorecensioner har hållit en hög standard i flera år nu. Är det något spel jag är intresserad av men inte kommer ha tid att spela så spanar jag in deras recension av det för att få mig en mer konkret åsikt. Retrospectives om Zelda, Metroid, Final Fantasy, Metal Gear Solid, Castlevania med flera är extremt välgjorda och värda att se igen och igen. Pop fiction som hanterar myter i spelvärlden är också riktigt bra.
Gametrailers subkategori Screwattack (som egentligen är en fristående hemsida men är för rörig att peta runt i) är också rolig/intressant att spana in ibland. Där är Angry Video Game Nerd (AVGN) bosatt och uppdaterar med nya klipp en gång i månaden ungefär. AVGN var det första jag såg i spelrelaterad Internethumor. Då var det såklart jättekul att se någon spela igenom gamla spel och filma sina reaktioner av det.
Men hans svordomar och gnäll blev snabbt ganska uttjatat. Vad som istället hände var att han blev intressant att titta på. Han letar reda på många gamla spel och göra tematiska klipp, han gör en del research om spelet han ska spela, och han spelar på många gamla konsoler som jag aldrig kommer kunna spela på. Ur rent faktamässigt och allmänbildande (i spelvärlden) perspektiv har han kommit mycket längre än sin humoristiska sida.
GamesRadar besöker jag också dagligen för att kolla in deras Featuressida. Ingen annanstans skrivs det så informativa och humoristiska artiklar om allt i spelvärlden.
Sedan har vi spelbloggarna. Petters och framför allt Jonas blogg på Gamereactor läser jag regelbundet. Emmyz följer jag också. En ny spelblogg som jag börjat följa är Johannes vs Tobias. Två killar som skriver väldigt bra om spel. Tyvärr uppdateras den väldigt sällan, särskilt i jämförelse med hur den uppdaterades i början av året. Lite tråkigt, men fortfarande riktigt bra innehåll.
The 6 Most Pointlessly Elaborate Movie Murder Plots
Andra hemsidor jag hänger på när jag vill skratta:
Reddit
Extreme Advertisements
"Roliga bilder, lol (nu med regler)" (En tråd på forumet på Loading.se)
Och så har vi bloggarna. Lydias Plastjesus & Jag och Åsas Rymdhunden Lajka är lätt värda.
Sedan har vi raden av familj- och släkt som bloggar på SimonViklund.com, Are We There Yet?, Fru Nea och Mitt liv som mej.
Gamla klasskompisars bloggar (som jag inte känner längre men som är kul att läsa ändå): Kapten Jack och JohannaLundberg.net.
Och så var det med det!
Facebook såklart. Annars har jag Kotaku uppe i princip hela tiden. Kotaku är en nyhetssajt maskerad som en blogg som rapporterar allt om spel. Attityden hos skribenterna är ibland lite för spydig för min smak, men det lättillgängliga upplägget gör att jag stannar kvar. Inga kategorier att bläddra genom, inga skrytsamma features, listor och recensioner. Bara ett enda massivt flöde av spelnyheter. Precis så som jag vill ha det. Även kommentarfälten är ofta fyllda med vettiga åsikter och intressanta diskussioner.
IGN, Gamespot, Gamespy, Eurogamer, Destructoid, 1up drivs också av vettiga människor med vettiga åsikter, men deras hemsidor är inte lika motorvägsanpassade som Kotaku.
Gametrailers besöker jag också regelbundet när jag vill mata mig med annat än text. Nya och gamla trailers till spel i alla kategorier går att hitta här.
Sedan är deras egna klipp om spel väldigt intressanta. Deras videorecensioner har hållit en hög standard i flera år nu. Är det något spel jag är intresserad av men inte kommer ha tid att spela så spanar jag in deras recension av det för att få mig en mer konkret åsikt. Retrospectives om Zelda, Metroid, Final Fantasy, Metal Gear Solid, Castlevania med flera är extremt välgjorda och värda att se igen och igen. Pop fiction som hanterar myter i spelvärlden är också riktigt bra.
Gametrailers subkategori Screwattack (som egentligen är en fristående hemsida men är för rörig att peta runt i) är också rolig/intressant att spana in ibland. Där är Angry Video Game Nerd (AVGN) bosatt och uppdaterar med nya klipp en gång i månaden ungefär. AVGN var det första jag såg i spelrelaterad Internethumor. Då var det såklart jättekul att se någon spela igenom gamla spel och filma sina reaktioner av det.
Men hans svordomar och gnäll blev snabbt ganska uttjatat. Vad som istället hände var att han blev intressant att titta på. Han letar reda på många gamla spel och göra tematiska klipp, han gör en del research om spelet han ska spela, och han spelar på många gamla konsoler som jag aldrig kommer kunna spela på. Ur rent faktamässigt och allmänbildande (i spelvärlden) perspektiv har han kommit mycket längre än sin humoristiska sida.
GamesRadar besöker jag också dagligen för att kolla in deras Featuressida. Ingen annanstans skrivs det så informativa och humoristiska artiklar om allt i spelvärlden.
Sedan har vi spelbloggarna. Petters och framför allt Jonas blogg på Gamereactor läser jag regelbundet. Emmyz följer jag också. En ny spelblogg som jag börjat följa är Johannes vs Tobias. Två killar som skriver väldigt bra om spel. Tyvärr uppdateras den väldigt sällan, särskilt i jämförelse med hur den uppdaterades i början av året. Lite tråkigt, men fortfarande riktigt bra innehåll.
Den officiella hemsidan till Rock Band 3 besöker jag ofta. Letar reda på låtar, hänger på forumen, föreslår låtar, väntar in nyheten varje fredag eftermiddag om vilka låtar som kommer till spelet veckan efter.
Sedan när suget efter spelnyheter och analyser lugnat ner sig går jag vidare.
Tjugofyrakyrkan.se, läsa lite nya blogginlägg och kanske lyssna på en låt?
Cracked.com är den bästa humorsidan på nätet. Jag har deras app till min iPhone, den laddar automatiskt ner deras senaste artiklar och videoklipp. Suverän läsning i alla möjliga ämnen. Några favoriter:
The Origin of the Exploding Fist BumpSedan när suget efter spelnyheter och analyser lugnat ner sig går jag vidare.
Tjugofyrakyrkan.se, läsa lite nya blogginlägg och kanske lyssna på en låt?
Cracked.com är den bästa humorsidan på nätet. Jag har deras app till min iPhone, den laddar automatiskt ner deras senaste artiklar och videoklipp. Suverän läsning i alla möjliga ämnen. Några favoriter:
The 6 Most Pointlessly Elaborate Movie Murder Plots
Why 'Star Wars' is Secretly Terrifying for Women
Thatguywiththeglasses.com är en samling Internetpersonligheter som recenserar, kritiserar, listar och skämtar om film, serier, spel, serietidningar och annan populärkultur. Fronfiguren som är just That Guy är mest populär, speciellt hans karaktär Nostalgia Critic. Han återupplever gamla filmer, reklam (!), tecknade serier från 80- och 90-talet och låter oss se hans reaktioner. Välgjort, intressant, vettigt och framför allt väldigt, väldigt roligt. Just Nostalgia Critic uppdaterar ungefär en gång i veckan. Nostalgia Chick är nästan lika bra, värt att kolla in.
Thatguywiththeglasses.com är en samling Internetpersonligheter som recenserar, kritiserar, listar och skämtar om film, serier, spel, serietidningar och annan populärkultur. Fronfiguren som är just That Guy är mest populär, speciellt hans karaktär Nostalgia Critic. Han återupplever gamla filmer, reklam (!), tecknade serier från 80- och 90-talet och låter oss se hans reaktioner. Välgjort, intressant, vettigt och framför allt väldigt, väldigt roligt. Just Nostalgia Critic uppdaterar ungefär en gång i veckan. Nostalgia Chick är nästan lika bra, värt att kolla in.
Andra hemsidor jag hänger på när jag vill skratta:
Extreme Advertisements
"Roliga bilder, lol (nu med regler)" (En tråd på forumet på Loading.se)
Och så har vi bloggarna. Lydias Plastjesus & Jag och Åsas Rymdhunden Lajka är lätt värda.
Sedan har vi raden av familj- och släkt som bloggar på SimonViklund.com, Are We There Yet?, Fru Nea och Mitt liv som mej.
Gamla klasskompisars bloggar (som jag inte känner längre men som är kul att läsa ändå): Kapten Jack och JohannaLundberg.net.
Och så var det med det!
Dagens lunch
Delizie är en av mina favoritmåltider. Pastastubbar innehållandes zuccini och skinka, flytandes på en bädd av tomatsås/gräddsås, ett ordentligt lager parmesan ovanpå och gärna lita rinnig pesto att toppa av med. Pastarätter är sällan en historia med lyckligt slut för en laktosintolerant men det är alltid värt det när jag har satt i mig en rätt som denna.
Dagens Delizie var helt okej, värt 75kr i alla fall. Den godaste Delizien jag vet är i Kista Gallerias Food Court, men så kostar den 95kr också.
Är det bara jag, eller hjälper tallriken till att få min mat att se ut som Boo från Super Mario?
I see what you did there!
Nog för att jag gillar konspirationsteorier, men bara när det är på låtsas! För när folk på allvar jagar argument för att 9/11 skulle vara ett insidejobb så suckar jag.
När hemska saker händer, fruktansvärda händelser, så vill alltid en skara människor hitta en dold orsak till det. Som att man inte kan acceptera att det bara var en omänsklig handling, det måste vara något dolt motiv här någonstans. Pengar, det handlar säkert om pengar. Eller olja.
Lite pinsamt faktiskt.
Trailern till Dead Island
För det första: Allt är ju datoranimerat så inget händer på riktigt, men jag vill ändå varna känsliga tittare.
Den här trailern till Dead Island exploderade över Internet för drygt ett halvår sedan. Jag kan inte undvika att också bli väldigt gripen av den här tre minuter långa sagan om en familj som råkar ut för en zombieinvasion under sin chartersemester.
Nu blev den också precis utvald till den femte bästa speltrailern någonsin av Gametrailers.com.
Trailern lyckades med vad alla trailers vill lyckas med: Att få folk att vilja göra sig av med pengar. Vad jag vill ifrågasätta är hur falsk marknadsföring det här egentligen handlar om. Och jag pratar inte faktumet att den inte visar en sekund av själva spelet utan endast ett förrenderad videoklipp.
Nej, det jag stör mig mycket på är hur det är en reklamfilm som starkt berör tittarnas känsloregister med emotionell musik och vackra kamerarörelser och sedan kan själva produkten (spelet) inte backa upp dessa känslor för fem öre. Ja, Dead Island handlar om överlevnad mot zombies på en tropisk ö. Men det är tänkt att spelas fyra stycken samtidigt. I sann laganda ska man slakta zombies, klara uppdrag, hitta nya vapen och uppgradera sin karaktär tillsammans.
Känslan som trailern ovan förmedlar tycker jag skulle passat bättre till ett spel som Heavy Rain. Förlorade barn, familjedrama och sorg. Produktionsbolaget Axis som ligger bakom den här trailern skapade också den förrenderade trailern till Killzone 2 från 2005. Den var tydligare i att vara en vision på hur den färdiga produkten skulle vara. Men ställer man trailern till Dead Island och sedan själva spelet Dead Island bredvid varandra så är likheterna få. Och då känns det faktiskt billigt.
Trots att trailern är helt fantastisk.
Den här trailern till Dead Island exploderade över Internet för drygt ett halvår sedan. Jag kan inte undvika att också bli väldigt gripen av den här tre minuter långa sagan om en familj som råkar ut för en zombieinvasion under sin chartersemester.
Nu blev den också precis utvald till den femte bästa speltrailern någonsin av Gametrailers.com.
Trailern lyckades med vad alla trailers vill lyckas med: Att få folk att vilja göra sig av med pengar. Vad jag vill ifrågasätta är hur falsk marknadsföring det här egentligen handlar om. Och jag pratar inte faktumet att den inte visar en sekund av själva spelet utan endast ett förrenderad videoklipp.
Nej, det jag stör mig mycket på är hur det är en reklamfilm som starkt berör tittarnas känsloregister med emotionell musik och vackra kamerarörelser och sedan kan själva produkten (spelet) inte backa upp dessa känslor för fem öre. Ja, Dead Island handlar om överlevnad mot zombies på en tropisk ö. Men det är tänkt att spelas fyra stycken samtidigt. I sann laganda ska man slakta zombies, klara uppdrag, hitta nya vapen och uppgradera sin karaktär tillsammans.
Känslan som trailern ovan förmedlar tycker jag skulle passat bättre till ett spel som Heavy Rain. Förlorade barn, familjedrama och sorg. Produktionsbolaget Axis som ligger bakom den här trailern skapade också den förrenderade trailern till Killzone 2 från 2005. Den var tydligare i att vara en vision på hur den färdiga produkten skulle vara. Men ställer man trailern till Dead Island och sedan själva spelet Dead Island bredvid varandra så är likheterna få. Och då känns det faktiskt billigt.
Trots att trailern är helt fantastisk.
Dagboksinlägg #16
Alla människor tror någon gång under sitt liv att ens barndom var den bästa som mänskligheten någonsin erfarat. Den mest äkta, ädla och prydligaste uppväxten man aldrig skulle kunna formulera i ord... eftersom den är så fin.
Så ljuvlig är den att när man jämför sin egna uppväxt med ens bild på barnen idag/igår/när som helst annars så förlorare den andra parten alltid. TV-programmen var alltid bättre, TV-spelen var svårare, musiken svängigare, föräldrarna mindre upptagna, naturen mer lockande, cykeln roligare, Arne Weise friskare etc etc.
Det här är förstås nostalgi i sin renaste form. Likt en skottsäker väst bär man den och åsikter som säger annorlunda skjuter man enkelt ned med hånskratt eller lulliga argument. Man vet helt enkelt lite bättre än alla andra.
Den andra oktober 2001 var jag just den personen. Under den tiden var min uppväxt den mest gullepluttiga, skimrande, ballaste och, nyckelordet i dagens inlägg: Oskyldigaste.
Processen är jobbig då man för första gången börjar titta tillbaka på sig själv och möta en mer oskyldig blick. En mer lekfull, fantasirik och rofylld blick. Under en sådan process är det väldigt enkelt att häva ur sig en text som denna.
Jag håller knappt med om någonting i det här inlägget längre. Vid sidan om vuxenvärlden kommer det alltid att existera en barnvärld. Barn kommer enkelt kunna hitta sätt att leka med till exempel Internet, Lady Gaga och GTA IV och ha det magiskt roligt. Men jag, som vet hur märkligt det kan gå med de exemplena, skulle kunna stå vid sidan om och oroa mig hela tiden. För de här sakerna fanns ju inte när jag var liten!
Jag får helt enkelt ta på mig att lära mina barn att leka med sådana saker på ett oskyldigt sätt. Inte bara versaler på Internet, Lady Gaga klär sig så för att hon tycker det är kul, don't drink and drive i GTA IV. Eller, snarare don't drive and kör på hundratals if not tusentals människor. Mina barns barndom blir vad jag gör den till.
Så ljuvlig är den att när man jämför sin egna uppväxt med ens bild på barnen idag/igår/när som helst annars så förlorare den andra parten alltid. TV-programmen var alltid bättre, TV-spelen var svårare, musiken svängigare, föräldrarna mindre upptagna, naturen mer lockande, cykeln roligare, Arne Weise friskare etc etc.
Det här är förstås nostalgi i sin renaste form. Likt en skottsäker väst bär man den och åsikter som säger annorlunda skjuter man enkelt ned med hånskratt eller lulliga argument. Man vet helt enkelt lite bättre än alla andra.
Den andra oktober 2001 var jag just den personen. Under den tiden var min uppväxt den mest gullepluttiga, skimrande, ballaste och, nyckelordet i dagens inlägg: Oskyldigaste.
Processen är jobbig då man för första gången börjar titta tillbaka på sig själv och möta en mer oskyldig blick. En mer lekfull, fantasirik och rofylld blick. Under en sådan process är det väldigt enkelt att häva ur sig en text som denna.
Jag håller knappt med om någonting i det här inlägget längre. Vid sidan om vuxenvärlden kommer det alltid att existera en barnvärld. Barn kommer enkelt kunna hitta sätt att leka med till exempel Internet, Lady Gaga och GTA IV och ha det magiskt roligt. Men jag, som vet hur märkligt det kan gå med de exemplena, skulle kunna stå vid sidan om och oroa mig hela tiden. För de här sakerna fanns ju inte när jag var liten!
Jag får helt enkelt ta på mig att lära mina barn att leka med sådana saker på ett oskyldigt sätt. Inte bara versaler på Internet, Lady Gaga klär sig så för att hon tycker det är kul, don't drink and drive i GTA IV. Eller, snarare don't drive and kör på hundratals if not tusentals människor. Mina barns barndom blir vad jag gör den till.
Barndomen utrotas
2 oktober 2001
När jag var liten klättrade man i träd på skolrasterna.
När jag var liten klädde jag på mig (nästan) vad som helst på morgonen innan skolan.
När jag var liten tänkta jag inte ens tanken att röka eller dricka.
När jag var liten var allt mer impulsivt.
När jag var liten var Turtles det tuffaste som fanns.
Om du är en 85:a kanske du känner igen dig lite. Ni som är födda ännu tidigare kanske känner igen sig ännu mer.
När man gick i mellanstadiet var allt så enkelt. På helgerna var man med kompisarna och hade kul och var samtidigt lydig mot föräldrarna. Skolan hade alla resurser och skolmaten var helt okej. På rasterna klättrade man i träd, smög på tjejerna eller kanske byggde kojor. Man kanske frågade chans på en tjej ibland och kanske blev lite sådär vårkär ibland. Läxor fanns knappt. Om man gjorde någon ledsen eller besviken bad man bara om ursäkt eller kanske skrev en liten lapp där det stod ”förlåt” och så blev allt bra. På klassfesterna dansade man tryckare med tjejerna till en sönderspelad och typisk tryckarlåt. Man stack ut i skogen och använde fantasin som leksak. Man fick äta Nutella på mackorna och det fanns frukostflingor som var riktigt goda (och onyttiga).
Om man skulle hitta på något att klaga på fick man tänka ett tag (om man inte var pessimist). Jag levde iallafall livet väldigt mycket under den tiden.
Om du är stammis i min dagbok kan jag jämföra detta med ”Biljardjämförelsen” där det skrivs att jag hade en skyddad triangel runt mig under mellanstadiet. Allt var i sin ordning.
Idag måste det stå ”Extra fylld med vitaminer och järn” på flingpaketen för att mamma ska köpa dem. Så står det ju för tjyvven på Viktväktarnas mat! Men man blir ändå en mer och mer van kund hos McDonalds med sin mamma eller pappa.
Datorer, Pokémon, Playstation2 och GameBoyAdvance lockar mer än skogar, cyklar, kreativitet och ibland till och med det motsatta könet.
Tjocka barn ökar i antal alldeles för mycket. Inget märkligt sammanträffande skulle jag tro. En skådespelare som bar namnet ”John Candy” dog för att han var för tjock. Vad händer då när alla dessa feta människor växer upp? Jag använder det klyschiga uttrycket att allt är en bubbla som snart spricker, eller en tickande bomb som snart exploderar. Exploderar kraftigt.
Det tråkiga är också att det impulsiva levnadssättet har dött. Man ser inte så hemskt mycket fotbollsspelande ute på gården längre. Alla barn ska börja träna i klubbar så tidigt som möjligt. Man får inte tid att bara sticka ut och lira lite ute på fotbollsplanen vid skogsbrynet. Lekplatserna besöks nästan bara av treåringar nuförtiden.
Mode har sträckt sig ner för långt. Jag tycker det, jag vet inte hur du klädde dig när du gick i kanske fyran men att klä sig utmanande med smink och andra grejor har blivit allt vanligare hos yngre. Jag tog på mig det som mamma köpte åt mig och passade.
De balla tjejerna i klassen startar en klubb som heter ”Stringtrosklubben”. I den får man bara vara med om man har på sig stringtrosor. Intressant (eh, nej).. Då blir många tjejer utstötta på grund av att de inte har på sig stringtrosor. Toppar som blottar magen, hår som spretar åt alla tänkbara håll, söta ansikten som göms bakom allt smink, märkeskläder som är dyrare än min första mountainbike. Är detta rätt? Ska det vara så här? Jag tycker att det låter fel men det går ju absolut inte lösa problemet med skoluniformer, det löser ingenting. Det är helt naturligt att barn härmar och ser upp till äldre människor, de vill bli och se ut som dem. Ska inte vi då börjar ändra på oss? Är det inte vi det är fel på?
Under rasten i skolan sitter många (men inte alls alla) barn och spelar Pokémon eller bråkar om alla Pokémon-kort.
Det skrivs mycket idag om hur barn ofta har huvudvärk, svårt att sova och problem med stress. Barnen blir stressade eftersom föräldrarna stressar. Där kom det igen, vi måste ändra på oss. Snarast!
Jag träffade en gång en lärarinna som hade varit lärare i över 40 år men sen slutade hon för att barnen blev för stökiga. Säger det dig något?
På helgerna när man precis börjat sexan eller kanske ännu tidigare smygröker man med de äldre polarna. Man kanske börjar dricka i samma årskurs. Vad leder det till?
Vad visas på TV idag? Tjejer som försöker ha på sig så lite kläder som möjligt i musikvideos. De tänjer på censurgränserna till det allra, allra yttersta. Digimon, usch fy så hemskt för barnen. Gjordes inte de allra bästa Disney-filmerna för fem år sen?
Tacka vet jag Turtles och Spindelmannen.
Börjar inte barndomen försvinna? Den liknar alldeles för mycket vuxenvärlden. Man ska leka och röra på sig när man är liten. Okej, de kanske leker men de rör inte på sig så mycket.
Jag har ställt många obesvarade frågor i detta dagboksinlägg. Den enda som kan svara på dem är tiden. Vi får se vad det blir av barnen som växer upp idag. Jag kanske bara överdriver. Det kanske blir samma sak som med allt onödigt snack om dataproblemen under milleniumskiftet.
Vi får se, vi får se...
