inFamous eller Prototype, vilket är bättre? Vet faktiskt inte, spelade inget av dem.
inFamous 2 eller Protype 2, vilket är bättre? Jag gav båda spelen samma betyg, men jag skulle säga att Prototype 2 är bättre.

Min recension är nu uppe på FZ.

"Gud och sånt", en rätt så tafflig rubrik.

"Gud och sånt" är som ett avståndstagande från vad man kommer att prata om, som att Gud är för mycket av ett ställningstagande att jag blev tvungen att lägga till den ändelsen för att inkludera annan andlighet. Nog om dravlande över rubriken.

Att presentera Gud (...och sånt) genom en text av listiga tankenötter och filosofiska kullerbyttor är inte särskilt intressant i min värld. Jag skulle kunna ägna miljontals ord på den här bloggen om min tro på Gud, utan att riktigt komma någonstans. Det handlar inte om att presentera nog starka argument för att rent logiskt vinna över människor. Så på den punkten blir texten nedanför inte särskilt slående. Jag kan stå för det mesta av texten fortfarande, men jag menar att det är irrelevant att prata om det på det här sättet.

Kom till Tjugofyrakyrkan så kan jag visa istället!

(Och jag missade datumet igen, börjar tyvärr bli en vana...)

Var kommer vi ifrån?
Vem, vad, vilka härstammar vi ifrån?
Vad händer efter döden?
Varför finns vi och vad är egentligen meningen med livet?

Listan av frågor kan göra väldigt lång så fort man börjar tänka i såna här banor.
Men en sak kan göras säker. Människan är inte det enda väsenet som finns i universum. Tänk dig så här:
Om du har en gigantisk burk med 900.000 miljarder svarta kulor i och en vit kula. Hur stor är chansen att du får upp den enda vita kulan om du prövar oändligt många gånger? Just det, 100 %.
Universum är oändligt, det finns ingen ände på det. För om det skulle finnas en ände, vad skulle finnas bortom den? Medelpad eller?
Om du bestämmer dig för att leta efter en person med sju armar och tre öron på jorden är chansen minimal. Men om du forsatte att leta i hela Universum så är chansen 100 % eftersom du aldrig skulle kunna avsluta ditt letande. Sannolikheten i oändligheten är 100 % alltså.
Då kan man nästan dra slutsatsen att det finns fler väsen än oss här i Universum.

Döden då?
Den är lite klurigare.
Vad händer när vi dör? Kroppen slutar fungera. Men varför slutar den fungera? Ingen vilja kvar, fysiska skador eller sjukdomar? Vad?
Om vi i framtiden har tekniken att kunna göra en EXAKT kopia av människokroppen och sedan sätta igång hjärtat skulle det aldrig funka.
Det behövs något mer än bara kött och blod för att en människa ska kunna leva. Och det är själen.
Själen är bara ett ord för det som finns innuti oss, det som får oss att bli människor. Och där har vi då också svaret på om människan någonsin kommer kunna framställa en robot som tänker identiskt som en människa. Omöjligt.
Själar är något vi inte rår oss på. Människan är helt maktlös när det gäller sånt.
Detta låter lite konstigt, skumt och framför allt ologiskt.

Logiken är något som måste prägla en människas liv. Allt måste vara logiskt.
1 + 1 = 2 är logik i högsta grad. Så otroligt logiskt att båda sidorna om likhetstecknet är lika mycket.
Detta måste existera för att vi ska kunna existera. Utan logik är vi förlorade.

Men ologik måste också finnas till en viss grad. Där kommer Gud in i bilden.
”Åh nej! Inte en sån där snubbe som ska babbla om honom!” kan man tänka. Men det ska jag göra nu och om du inte vill läsa det, så gör det inte.
Gud är mäktig, Gud skapade oss och vi kommer till honom när vi dör om vi tror på honom.
Det är vad jag tror.
Enligt vetenskapen (som inte är VETenskap eftersom man inte VET om det är sant) skapades vi av en slump. En så kallad ”Big Bang”. I begynnelsen fanns det ingenting, sen exploderade det, då kom allt. Vilken sensation! Men jag förstår att folk tror på det, för antingen att Gud skapade världen eller att en explosion från ingenstans gjorde det.
”Gud är bara någonting vi kommit på för att vi ska känna oss tryggare, döden skrämmer många och religioner används till att göra folk tryggare.” Säger människor till mig.
Jag känner mig tryggare som människa med min tro och vad som händer efter döden oroar mig inte.
Vi sitter med våra monsterdatorer som kan kalkylera antalet atomer det finns i en mango. Vi sitter famför Internet, ett klick från allt i hela världen. Vi sitter med vår teknologi och tror att vi äger Universum.
Vi blir så stolta när någon ser en ny planet utanför vårt solsystem. Miljarder och åter miljarder finansieras i rymdforskning samtidigt som en tredjedel av världen lever i svält. Väckarklocka?

Att kärlek skapades av blixtrar och åskmoln av en slump känns meningslöst och otroligt. Likaså att vi alla har ett samvete som tvingar oss till att känna medlidande med våra medmänniskor. Att gråta. Att hitta på egna idéer. Musiken. Vår kreativitet. Människans alla olika språk. En slump? Näe..
Jag tror inte för att hitta en mening med mitt liv, jag tror för att jag tror.

Tillbaka till själen.
Det är något väldigt abstrakt och osynligt. Något mystiskt och livsnödvändigt. Våra känslor till andra människor kommer från själen. Ärlighet kommer från själen. Man brukar också säga hjärtat. Det själsliga hjärtat (eftersom hjärtat av kött och blod fungerar som en pump och inget annat). Från våra själsliga hjärtan kommer alla våra viktiga beslut ifrån.
Att gråta är själens tvättmaskin, ett litet ordspråk.

Vi kommer från något onaturligt och ologiskt. Vi kan inte förklara det med ord, det måste kännas. Släpp in det otroliga och ologiska i ditt liv.
Gud skapade människan, människan skapade verkligen inte Gud.


Hoppas jag har fått dig på lite andra tankar om Gud och sånt.

Jag och min fru fick första kontakten på Lunarstorm, jag berättade om den helt slumpmässiga händelsen förra året. Det fortsatte med ett fullkomligt trivialt mejlande fram och tillbaka under våren, sommaren och hösten 2001. I slutet av oktober samma år skickades sista mejlet, det dog ut helt enkelt. Det var enkelt att förutse, vi pratade egentligen om ingenting och vi träffades aldrig så det var bara en tidsfråga innan intresset skulle dalna. Jag gick ju numera på ett ballt gymnasium, hon var fortfarande kvar på samma trötta högstadium. Livet går ju vidare helt enkelt. Som tur var gick livet vidare mot det bästa tänkbara alternativet. Enligt mitt minne gick det till så här:

En fredagseftermiddag under våren 2002 var jag och mina goda vänner Henning och Jonathan på väg från Henning till Godismonstret (en filmbutik i närheten). På vägen skulle Jonathan stanna för att lämna/plocka upp en grej hos en tjejkompis som bodde nästan på vägen till filmbutiken. Både jag och Henning följde med Jonathan upp och in i huset, vi stannade i max en minut där inne. I hallen blev jag presenterad för en femtonårig tjej. Och...

(Ja... jag har ju tidigare ägnat ett inlägg om hennes fantastiska personlighet och karaktär, så då får jag faktiskt helt fokusera på det ytliga idag.)

Och... hon var skitsnygg. Snygg som tusan om du så vill. Hur snygg? kanske du undrar nu. Så snygg att jag inte lyckades snappa upp hennes namn när vi skakade hand och presenterade oss för varandra. "Christine" sade hon, jag hörde något om en kusin. Jaha, hon är kusin till tjejen som bor här?

Kusin eller inte, hon gjorde det bästa möjliga första intrycket du kan tänka dig. Jag, Henning och Jonathan gick därifrån och hade en härligt grabbig fredagskväll tillsammans.

Fyra dagar senare fick jag ett mejl på Lunarstorm:


Tis 23 apr 17:56
Från: Cribban_87
Ämne: komer du ihåg mig?
hej...
kommer du ihåg att du och jag mailade ganska flitigt där ett tag när jag gick i sjuan och du i nian i Falkberg?
KOmmer du ihåg att vi aldrig träffades?
nu har vi gjort det! Du var hos en kompis till dig som heter Ellinor... du var där med en kille som hette Jonte och några till... jag var också där...!
Christine...!
så nu har vi träffats!

hur är det med dig nuför tiden då?

ha det!


MIND = BLOWN

Jag har inte exakt koll på detaljerna kring den fredagen. Jag vet inte om jag hade varit i skolan den dagen (jag hade skoldagar två dagar i veckan då). Jag har ingen aning om vad för film vi hyrde på Godismonstret, om vi ens kom överens om någon film. Jag vet inte vad någon hade på sig, men sådant har jag aldrig varit bra på att memorera.

Men jag minns exakt var jag satt när jag läste det mejlet, i vardagsrumssoffan framför laptopen jag hade genom skolan, uppkopplad på Internet via telefonjacket. Jag minns exakt känslan i kroppen.

Jag minns hur jag kastade mig bakåt i soffan med uppspärrade ögon och handflatan mot pannan. Var det henne jag hade skrivit till?! Det var en helt sjuk känsla, att veta att jag hade varit smått dryg och arrogant mot värsta bruden. Mitt perspektiv ändrades på ett ögonblick.

Alltså; av en nästan lika slumpmässig händelse träffades vi, utan att jag visste om det. Hon såg direkt vem jag var och gjorde kopplingen. Jag tog i hand och bara log som ett fån, helt ovetandes om att jag året innan haft en mejlkontakt med den här pinglan under flera månader. Jag har fått veta i efterhand att innan vi kom dit hade de prövat olika smink- kläd- och håruppsättningar på varandra inför ett kommande födelsedagskalas. Kunde det blivit bättre?

Tisdagen den 23 april 2002, det gör den gångna veckans fredag till den 19 april, det gör den här dagen till något alldeles speciellt. För tio år sedan idag. Snacka om startskottet på något livsavgörande.

Idag tillägnar jag dig, min Christine, den här låten.

Jag har ett stort intresse. Ett intresse som vuxit på sig ordentligt de senaste åren.

Vårda minnen. Att bevara, rada upp, arkivera och strukturera minnen. Minnen som i bilder, filmer, brev och text. Jag älskar att drömma mig tillbaka till gångna tider och skeden i mitt liv, tänka på vem jag har varit, vem jag är och vem jag kanske kommer att bli. Vad har gjort mig till den jag är, hur jag tänker, hur jag känner och hur jag mår? Att ta reda på exakta datum för nyckelhändelser, ibland kanske till och med klockslag, är njutbart detektivarbete i min värld.

För flera år sedan strukturerade jag om bildmappen på datorn hemma. Alla bilder skulle härmed ordnas efter året de tagits, just för att den dimensionen är minst lika viktig som motivet, nästan i alla fall. Så har alla bilder jag sparar ordnats sedan dess.

Innan jag lämnade Lunarstorm för gott sparade jag ner alla dagboksinlägg (för allas åskådan idag), jag kände nämligen då att de var en del av mig och det var viktigt att bevara. Jag gjorde samma sak med min och min frus mejlkontakt vi hade på samma hemsida, från allra första mejlet tills dess att vi var ihop och kallade varandra för älskling.

Därför är timelinefunktionen på Facebook som en speciell liten hobby för mig. Där går hela grejen ut på att placera ut livshändelser efter just vad, vem, var och när. Jag har till exempel rotat i mammas och pappas gamla möbler efter gamla pass för att få se på datumstämplar exakt vilka datum vi var utomlands under 90-talet. Sedan läggs allt längs med en linje i kronologisk ordning. It's beautiful.

Men det finns många andra sätt den här passionen ges uttryck i. Förra året ägnade jag ordentligt med tid åt att samla ihop alla familjefilmer min pappas släkt har filmat sedan mitten av 70-talet. Det blev en hög med Super8-rullar, mängder med VHS-C och- VHS-band. Jag såg till att allt märktes upp och lämnade in det till BGA Videoproduktion som fick äran att rengöra, färgkorrigera och spela över allt på DVD och Bluray. Detta kopierade jag sedan upp (med stor hjälp från Ludde), lade in allt i stora DVD-fodral och betalade för att få riktigt snygga omslag. Helt plötsligt hade hela släkten tillgång till alla inspelade minnen på ett mycket enklare lagringsmedium. Ja, räkningen från BGA Videoproduktion kommer släkten dela på, men resten av arbetet gjorde jag på helt eget initiativ, både för att jag tycker det är roligt och viktigt.

Visst, jag håller med; minnen är tänkta att blekna, de är designade så av en anledning. Jag förespråkar inte att leva i dåtid, men jag tycker att många av våra minnen förtjänar mer ärofyllda platser än våra trötta hjärnor att åldras och tona bort på.

Det är något extra magiskt med Nintendos maskotar. Dessa odödliga huvudpersoner vars spel förnyas och (oftast) förbättras genom åren. De gamla spelen åldras med värdighet och de nya som släpps kan avnjutas av såval nya com gamla fans.

 

När vi kom hem från BB efter ett par dagar (tre personer numera, man blir snurrig av bara tanken) så fick nyblivna mamman sova koncentrerat på förmiddagarna. Då klev nämligen jag upp med sonen min och gick in i vardagsrummet. Där och då började jag spela Super Mario Galaxy 2 med ganska hög volym, så vi båda kan ta del av den extraordinära musiken. Detta har vi tillsammans fortsatt göra, någonstans kanske någon musikslinga fastnar, man kan ju hoppas.

 

Och somnar han så stänger jag ner mitt Wii och spelar Assassin's Creed II istället, på låg volym...

 

Med tanke på detta fick jag lite lyckogråt i halsen när jag läste den här serien:

 

 

Med två tillfällen i bagageluckan där vi hållit oss framför en enda TV-skärm kände vi oss mogna att multiplicera (tro mig, det här var bara början)!


Den 4 juli 2009 spikades, Gears of War 2 skulle spelas och Infernal Affairs 1 och 2 (och möjligtvis trean om vi kände för det) skulle ses.

Det var dags för nya matidéer och vi levererade helt klart. Till lunch åt vi linssoppa med rejäla vitlöksbröd sittandes runt köksbordet istället för framför TV:n som tidigare. Runt bordet satt två nya deltagare utöver vår gyllene femma som varit med från början; det var en Johan och en Svante. Johan, eller 'Mannen med Skägget', stod bakom linssoppan, han kan laga mat han.

Med en simpel (men riktigt god) måltid i magen satte vi oss i Luddes bruna soffa och tittade på Infernal Affairs.

Jag har tydliga minnen av att se DVD-fodralet av den på Nyheter-hyllan i filmbutiken Godismonstret när jag gick på gymnasiet. Jag röstade flera gånger för att jag och mina vänner skulle se den då men det gick aldrig igenom. Sedan läste jag om att den skulle få en Hollywood-remake, jag minns att Brad Pitt var på tapeten för att spela en av huvudpersonerna. Men så blev det ju inte.

The Departed fick ju Hollywoods version heta, och den är ju faktiskt bra. Det hade dock varit mer intressant att få se originalet först, jag hade nog uppskattat båda filmerna bättre i den ordningen.

Infernal Affairs visade ändå sig vara riktigt bra, ännu bättre i HD och goda vänners lag.

Resten av den lördagens eftermiddag spelade vi alltså Gear of War 2. Eller rättare sagt; Horde Mode i Gears of War 2. Horde Mode är det trendigaste av alla multiplayerlägen den här konsolgenerationen. I lag med andra spelare ska man överleva våg efter våg av fiender som bara blir fler och starkare.

Man kan vara fem spelare samtidigt och två kan spela på samma skärm. Vi fixade fram två extra skärmar hem till Ludde, två till Xbox 360 och tre ex av Gears of War 2. Det var extra mycket fix jämfört med tidigare HDiHD, men det var värt varje liten extra cykeltur för mig.

Yes, jag var både bil- och arbetslös sommaren 2009 och cyklade mycket då. Och jag fick cykla extra mycket kring HDiHD #3 eftersom jag lånade ett exemplar av Gears 2 av en vän i Flemingsberg och lyckades sedan lämna tillbaka fel spel till honom. Det lyckades bli ett par extra vändor Tumba --> Flemingsberg --> Tumba på cykel, good times!

Med tre skärmar i samma rum körde vi igång ett pass på ett par timmar innan middagen, och vi hade så sjukt roligt. Lagandan växte exponentiellt för varje minut vi spelade. Vi skrek, skrattade och hurrade om vartannat. Tempot ökar för varje våg och eftersom varje bana hade 50 vågor fanns det alltid ett mål, vilket jag föredrar framför fiendevågor som aldrig tar slut.

Varma av några hetsiga timmars spelande klev vi ut i den sena eftermiddagssolen för att grilla. Megamarinerad kyckling och baconinlindad Chorizo stod på menyn. Till detta åt vi ugnsgrillad potatis, smarriga såser och såklart hinkvis med läsk. Överflöd är ett av HDiHD's ledord.

 

 

I fredags var det Långfredagen.

Men i år passar det bättre för mig att använda sig av den engelska översättningen av samma dag; Good Friday. HDiHD #11 gick nämligen då av stapeln och det var en riktigt lyckad dag på alla sätt och vis!

Men som ni vet håller jag fortfarande på att berätta om alla HDiHD-händelser (HDiHDh) i tur och ordning, jag har bara hunnit med ettan och tvåan än så länge. Men sitter du där och inte kan vänta på att höra om vår dag så kan du istället redan nu läsa om vad Joseph/Farmakologen/Mel-Jad har att berätta om det!

Assassin's Creed, spelet med två rumpor i titeln.

Om du inte lyckades luska ut det så var det alltså Assassin's Creed och Metal Gear Solid 2 jag pratade om. Båda de spelen passar perfekt in i samma beskrivning. Anledningen till det inlägget var att jag spelade igenom Assassin's Creed för ett tag sedan.

Och anledningen till den genomspelningen var att de blivande föräldrarna på baking babies hade fått nog av att propsa på mig att börja spela denna stora spelserie. De lämnade helt sonika sitt exemplar av det första spelet i min bokhylla och sade att jag inte fick lämna tillbaka det förrän jag spelat igenom det. Vilket jag alltså har nu.

Jag känner för en plus/minus-lista den här gången, vi kör ba:

+ Hajpen, marknadsföringen och twisten
Hajpen inför Assassin's Creed hade inget tak utan satte hela spelvärlden i trans, samtliga trailers var svinsnygga och hela scifi-twisten hade ingen väntat sig. Det kändes som Metal Gear Solid 2 all over again. Det är inte många spel och fixat något liknande. Lite märkligt att ge spelet ett plus för det men jag gör det ändå.

+ Grafiken
Även fast spelet har några år på nacken så blev jag tagen av hur snyggt spelet fortfarande var. Man måste verkligen ha tappat hakan på releasedagen.

+ Interaktiva cutscenes
Under många tillfällen så stannar spelet upp och fokuserar på någon enstaka händelse. Spelaren kan då antingen bara stå still och låta scenen spelas upp framför en, eller så kan man gå omkring i folkmassan och känna sig som ett rovdjur. Jag gillar det.

- Inga subtitles
Jag letade febrilt i menyerna var man satte igång subtitles. Spelet patchades ju när jag satte igång det första gången, vad är detta! Jag spelade majoriteten av spelet med en liten knodd sovandes på bröstet, så min spelvolym var inte särskilt hög. Detta ledde till att jag snappade upp en bråkdel av handlingen. Och handlingen i Assassin's Creed är ganska central. Stor miss av Ubisoft.

- Repetitionen
De två första timmarna är spelets bästa timmar. Sedan slår repetitionen till som en klibbig gädda på kinden. Det blev riktigt tradigt till slut.

- Stridssystemet
Det är som stridssystemet i Batman: Arkham Asylum, fast skitdåligt.

- Sista bossen
En riktigt bra sista boss kan lämna goda intryck från ett halvdant spel, inte den här gången.

BETYG: 2/5

Så här ligger det till: Jag är övertygad om att min upplevelse av det spel helt styrs av det faktum att jag spelade det flera flera år senare.

Ungefär samtidigt som jag började med detta släpptes Metal Gear Solid HD Collection som innehöll en upphottad utgåva av Metal Gear Solid 2 (MGS2). Nästan alla recensioner jag läst om denna nyutgåva ägnar lite tid åt att smutsa ner MGS2, hur dåligt det åldrats sett till både gameplay och handling. Och ja, jag förstår faktiskt varför folk har problem med det spelet. Men själv så älskar jag det och kommer alltid att göra. För jag spelade det dag 1 (eller faktiskt dag -1, tro det eller ej) och blev helt blown away av hur snyggt, häftigt och allt-igenom megabra det var.

Det var då jag insåg hur mycket MGS2 och Assassin's Creed har gemensamt sett till förväntan, grafisk prestation, PR-trick och dåligt åldrande. Jag förstår att folk dog av hur snyggt, häftigt och allt-igenom megabra Assassin's Creed var, när det kom. Men när jag spelar det idag, utan den wow-känslan, så syns bristerna väldigt tydligt.

Det hjälpte heller inte att veta att tvåan fixade till så många brister (jag läste recensionerna när det kom) och att trean blev utannonserad när jag var halvvägs igenom ettan. Troligtvis mycket bättre spel väntade precis runt kröken ju!

Så är det med det.

Men ändå, som jag längtar efter att spela tvåan!