Spelåret 2012
Året har inte direkt varit fyllt av heta spel jag inte kunnat hålla mig ifrån. Även om det hade det skulle jag haft svårt att ha råd med något. Mitt hushåll har under hela året levt på endast en ordentlig inkomst. Många nöjen har fått strykas till förmån för föräldradagarna man såklart vill ska räcka så länge som möjligt.
Wii U, Nintendos nya konsol, släpptes för någon månad sedan och jag har inte varit ett dugg sugen. Faktum är att ingen jag vet om har köpt sig en Wii U. Skönt egentligen, att inte åka på något rännande hypetåg som det blev med deras förra konsol. Även om jag hade haft gott om pengar så skulle jag inte köpt någon. Och ingen annan jag vet om verkar särskilt sugen. Hur ska detta gå Nintendo? (Men jag är riktigt sugen på New Super Mario Bros U)
Mycket annat har legat på mina tankar: Playstation Vita med ett flertal spel, Ōkami HD (Yes, det är ute, köp), Syndicate, Spec Ops: The Line och Rock Band Blitz har alla släppts och legat utom mitt räckhåll. Och sådant är livet, är det inte pengar så är det tid som saknas. Men lika glad är jag för det. (Fast Rock Band Blitz blir det när som helst, så låtbiblioteket mitt får sig en skjuts!)
Istället har spelåret mestadels bestått av att spela både Assassin's Creed- och Metal Gear Solid-serien från början. Assassin's Creed har jag aldrig spelat förut och ska precis börja med Revelations. Metal Gear Solid har jag spelat hur mycket som helst, men inte i HD! Där är jag mitt uppe i trean, vilket är underbart.
Nåväl, när jag som skribent hos FZ blev ombedd att nämna tre spel från 2012 och skriva hundra ord om varje spel blev det väldigt svårt. Vilka spel från i år har jag spelat och tyckt om nog mycket för att ha med på den här listan? Det blev svårt ska jag säga dig. Men det gick!
Dagboksinlägg #34
Jag fick en liten chock när jag öppnade dagens tio år gamla dagboksinlägg från Lunarstorm. Tomt var det!
Titel och datum då det publicerades på Lunar är det enda jag har, själva dokumentet är helt textlöst. Antingen klantade jag till det under själva kopieringsprocessen eller så brann halsen och kinderna av skam redan då och så "råkade" jag ta bort det. Ärligt talat kan jag inte minnas, fast känner jag mig själv rätt så är det andra alternativet mest troligt.
Och tyvärr (ja... tyvärr) kan jag för mitt liv inte komma på vad det hela handlade om. Jag vet att jag hade en liknelse i huvudet mycket under gymnasieperioden som handlade om just kuddar. Hur en obekväm kudde i, låt oss säga, ryggslutet till slut kunde vara bekväm, fast ändå inte. Och om kudden plockades bort så kändes det som att något fattades. Kan det vara det här inlägget?
Då måste jag ha arbetat in någon slags liknelse som inte fick se tiotalets ljus. Och tur är väl kanske det. Är det någon där ute som har någon aning, en bris av ett minne, någon slags ledtråd, så hojta. Kanske kan vi tillsammans kartlägga vad det hela handlade om.
Istället för en dammig gammal text bjuder jag på en riktig relik av en bild:
Ey, Wiking!
Kuddkrig
31 december 2002
Ultima
Ultimaserien är ett kulturarv i mina ögon. En riktig kultserie i PC-världen under 80- och 90-talet. Tyvärr var jag för ung för att kunna klättra över den enorma språkbarriären som spelen satte upp. Jag vet inte hur många gånger jag suttit ner och försökt dyka in i Ultima VII (från 1992) som börjar så sjukt intressant. Ett brutalt mord har begåtts och ledtrådarna är många, men inte lika många som dialogboxarna, de finns det tusentals av.
Fotspåren slutar precis utanför stallet, jag misstänker en gargoyle
Jag fick aldrig veta vem det var som ritualmördade stackaren. Spelet var dialogtungt och tog mig som spelare på för stort allvar. Hur gärna jag än ville så gick det inte. Jag var för liten, jag fick gå hem.
Ultima Online kom 1997 (pionjären inom MMORPG-genren, fyra år innan WoW) och jag gav det ett par försök på 56k modemet i mammas och pappas hemmakontor men det var inte riktigt min grej (lyckligtvis!).
Nej det var inte förrän 1999 och Ultima IX: Ascension som jag verkligen fick uppleva ett Ultima-spel från början till slut, med handling och allt. Att spelet innehöll röstskådespeleri underlättade såklart men den största anledningen var att jag snart skulle fylla femton och hade språkkunskapen och "mognaden" att insupa allt vad ett Ultima-spel innebär.
Jag lånade skivan av en klasskompis, installerade det, lämnade tillbaka skivan, laddade ner en no_cd_crack från Internet, förde över cracken till min brors 128mb-diskett (128mb!!!), satte in disketten i barnens dator (som saknade uppkoppling) och var good to go!
Jag älskade det. Trots massiva buggar, frekventa krascher och goda möjligheter att tappa bort nyckeföremål man behövde för att klara spelet. Seriöst, jag tappade bort en livsviktig lins någonstans i spelvärlden och var tvungen att låna samma klasskompis sparfil för att lyckas klara spelet.
Men ändå, jag älskade det. Världen, dialogerna, karaktärerna och känslan av att rädda en värld från korrupta ting så som lögn, avundsjuka och girighet. Jag tyckte befolkningen verkligen visade tacksamhet för mina uppoffringar. Hade jag satt ihop en fem-i-topp-lista över de mest underskattade spelen för ett halvår sedan hade Ultima IX varit högt upp på den listan.
Sedan upptäckte jag att hemsidan The Spoony Experiment (som för övrigt släppt mycket underhållande recensioner av Final Fantasy VIII och Final Fantasy X) blickade tillbaka över Ultimaserien i sitt Ultima Retrospective. Det var riktigt intressant att se vad som gjorde Ultima till en sådan respektabel serie av rollspel (från västvärlden dessutom). Helt klart värt att kolla igenom!
Halvvägs genom detta retrospective började jag få onda aningar. Ultima IX verkade visst inte ha den cred jag trodde att spelet hade. Spoony har ju älskat Ultima med en ostoppbar passion i snart 30 år och hans syn på Ultima IX som avslutade hela serien skilde sig vitt och brett från min upplevelse. Och han ägnar väldigt mycket tid åt att förklara varför han avskyr det här spelet. Det är underhållande, informativt, rationellt på sina håll och framför allt extremt känslomässigt.
Humoristiska videorecensenter på nätet fastnar enkelt i att bli arga och fula i munnen för att visa känslor. Den här summeringen av Ultima-serien avslutas på ett enastående sätt med en väldigt personlig ton. Jag tycker verkligen du ska kolla igenom det om du är det minsta nyfiken.
Och vad jag numera tycker om Ultima IX? Jag är delad. Jag förstår ju nu vilket enormt svek det hela var för alla som följt historien från början, men jag kan samtidigt inte släppa min goda upplevelse av det.
Viktor eller kampen om samtiden
Ända sedan jag började mellanstadiet och fick åka in till stan med en kompis för att köpa Doom Trooper-kort för veckopengarna så har jag med tåg åkt över Årstaviken (mellan stationerna Årstaberg och Stockholm Södra) många många gånger. Ända upp i mina övre tonår samsades både norr- och södergående tåg på en och samma bro men det skulle komma att ändras, mycket mycket långsamt.
Västra Årstabron <--- ---> Östra Årstabron
År 2000 började bygget av den västra Årstabron, då gick jag i åttan/nian. Pelare tittade upp ur vattnet bredvid mig när jag susade förbi på den gamla, numera östra, Årstabron på väg in till stan för att julhandla samtliga klappar på Åhléns, lyssnandes på Pearl Jam med hjälp av en halvtrasig Freestyle.
De följande åren var början av min gymnasieperiod. Pelarna restes långsamt under tiden jag åkte till skolan, vilket var ungefär var tredje skoldag på den tiden. Och jag lyssnade på soundtracket till Metal Gear Solid på min laptop som surrade i ryggsäcken.
2002, 2003 och 2004 kom och gick. På väg till Gallerian för att handla studentkläder, lyssnandes på Organism 12 på MiniDisc, iklädd Nudiejeans, Nudietröja, Nudiejacka och Nudiekalsonger. På väg till Posten Östermalm med Queen i öronen. På väg till Livgardet i Kungsängen iklädd full mundering.
Två gånger om dagen, oftast fem dagar i veckan. Klarvaken eller halvsovandes, Årstaviken korsades alltid och varje gång hade någon enstaka planka eller cementblock adderats till det här enorma bygget. Det var numera en del av bakgrunden precis som vilket träd eller hus som helst. Bygget bara var där. Presenningar och kranar hade skymt sikten mot Årstadalshamnen så länge nu att den knappt fanns där längre. Men så en morgon, på väg till spelbutiken jag jobbade för i Gallerian hösten 2005, hände något.
Jag tittade upp från min iPhone Metrotidning och fick en så kallad out of östra Årstabron experience. Helt utan förvarning befann jag mig på västra Årstabron (eller i luften, som det kändes då), färdandes parallellt med bron jag åkt på hela mitt liv tills denna dag. På den bron hade jag alltid åkt på och nu helt plötsligt satt jag och tittade tillbaka på den. Tillbaka. Jag använder stora ord för att beskriva den här upplevelsen för det är precis vad det var. Overkligt och förvirrande. Sedan fick jag ännu en tanke: Hade jag redan åkt på den här bron under ett par dagar och först nu så upptäckte jag det?
Från den dagen har norrgående tåg åkt över den östra, nya bron och södergående tåg har åkt över den västra, gamla bron. Numera är det vardag med dessa två broar. Men många dagar har jag fyllts av en särskild känsla när jag åkt upp bredvid någon av dessa broar. Jag tänker tillbaka på dagen då jag första gången tittade upp och befann på en plats jag stirrat mig blind på. Och det är här som texten min vänds lite på och tar ett par steg ut i det abstrakta.
Jag tänker på hur dålig jag är på att erkänna mina framsteg. Hur långt jag faktiskt har tagit mig från punkt A mot punkt B men hur dålig jag är på att se det. Jag är inte samma person jag var för tio år sedan och det menar jag på ett bra sätt.
Jag är inte längre en person med halvdan personhygien, fobisk rädsla för kräkljud och som blir lamslagen av skräck när jag tänker på framtiden. Jag har lyckats haffa kärleken i mitt liv och gift mig med henne, något som förut var högst upp på min önskelista. Jag trivs på mitt jobb, jag får även betalt för att skriva texter om spel, jag är med och bygger världens bästa kyrka (något jag för bara några år sedan aldrig hade trott att jag skulle hålla på med). Jag är tryggare i mig själv och i obekväma sammanhang.
Jag tror drömmar kan bli vardag. Drömmar om framtiden kan övas in i våra medvetanden att när man väl uppfyllt dem märker vi det inte.
Livet pågår hela tiden och spenderar jag alla mina små stunder av egentid med att stirra nedåt och bädda in mig själv i alla vardagsbekymmer får jag aldrig se hur långt på resan jag kommit. Det räcker egentligen bara med att släppa blicken från iPhonen, vrida upp huvudet och kika ut genom fönstret så ser jag. Slutar jag bara jaga efter småpengarna/småkilona/småminuterna i mitt huvud så ser jag skillnaden så mycket bättre - skillnaden mellan mig själv då och mig själv nu. Som en Remastered Version av mig själv. Och då har vuxenlivet knappt ens börjat.
Det ser ljust ut.