HDiHD nummer fem saknade stabil uppkoppling. Det var vad som stod mellan oss allihop och total lycka den dagen.

 

Men faktum är att den saknade något mer, något vi inte visste att vi behövde. Det sköna är ju att med dagens teknik kan man i efterhand enkelt ändra på historien. Så vår alldeles egna Arsenal Gear Jacob (Sylar) fixade till det igår:

 

Lördagen den 13 februari 2010, en vecka efter mitt massiva 25årskalas, utnyttjade vi ännu en gång faktumet att jag och min fru var husvakter åt mina föräldrar och körde ett HDiHD där. Huset visade sig dock arbeta emot oss, men jag kommer till det.

 

                                                         

 

Vi skulle spela åtta personer i samarbetsläget på Resistance 2 och avsluta kvällen med Watchmen.

 

Inget har förändrats om mina intryck kring Resistance 2. Twisten här är att jag klarade huvudkampanjen själv ett drygt år efter detta HDiHD, så jag visste inte då att jag inte gillade det än. Complicated, no?

Aja, hoppas du hängde med på det där. Vi var förväntansfulla, beredda på högklassigt samarbete och hysterisk underhållning, avslutat av Watchmen som... jag inte hade några förväntningar på alls faktiskt.

 

Dagen började med lunch på Subway i Flemingsberg. Det här var den tiden jag alltid köpte en footlong och spendererar flera timmar åt att få ner hela alltet i matstrupen. I övrigt en sjukt bra start på dagen, det här gjorde vi flera gånger till framtida HDiHD's.

 

Efter det åkte vi till mina föräldrars villa där utrustningen var förberedd. Fyra tv-apparater, fyra PS3:or och fyra exemplar av Resistance 2. På varje skärm skulle vi då spela två personer med delad skärm, alltså åtta personer samtidigt. Det här var mindblowing där och då. En så maffig rigg hade jag aldrig sett med egna ögon.

 

 

Mitt i denna extas körde vi invigningsceremonin som var den första och sista gången vi genomförde.

 

 

Lyckan blev tyvärr kortvarig.

 

Uppkopplingen i huset där vi var visade sig vara skakig. Väldigt skakig. Vi hann starta ett uppdrag och spela 1-2 minuter innan vi kastades ut ur spelet (och våra PSN-profiler för den delen). Efter kanske... 15 försök var jag beredd att slita hår från allas våra huvuden. Det var sådant antiklimax och jag blev hemskt irriterad.

 

Det hela mynnade ut i att vi började spela egna spel på våra PS3:or och ha det allmänt trevligt och skoj. Vi försökte oss på ett par matcher i Fifa 10 alla tillsammans på en skärm men efter att Patrik fått en serie hjärtinfarkter över att vi allihop var så välsignade med en komplett oförståelse för fotboll, så slutade vi tvärt. Jag hann iallafall få ett par troféer i det!

 

Puh, jag behöver ta en paus var tionde minut då jag spelar Metroid Prime: Hunters, sättet man måste hålla DS:en är helt uppåt väggarna. Jag är van att hålla en handkontroll i händerna i flera flera timmar, men det här är rent ut sagt löjligt. Det kommer bli lågt betyg på det där rackarns spelet och det är inte bara på grund av detta.

 

Men för att få normal blodcirkulation i mina händer igen kan jag passa på att summera mina intryck om Ezio Auditores två senare spel. Trots många transportsträckor är jag mäkta imponerad.

 

 

När Assassin's Creed: Brotherhood först blev utannonserat (och jag då visste ytterst lite om serien) blev jag besviken att de inte fortsatte numreringen utan fegade ur och körde vidare med undertitlar istället. Som en direkt-till-video-uppföljare ungefär. Sedan fick jag förklarat för mig av familjen Assassin's Creed att det berodde på huvudpersonen Ezio. Alltså att numreringen av spelen styrs av vem som är huvudperson i spelet. Och då eftersom Ezio skulle fortsätta kuta över gamla hustak i två spel till blev det undertitlar för dessa två spel. Fair enough.

 

Sedan blir jag besviken att det bara blev ett år mellan Assassin's Creed III och IV, alltså att det gick alldeles för fort. Aldrig blir jag nöjd.

 

Men egentligen, vore det kanske inte bra ifall serien vilade lite mellan varven? De är ju så maffiga produktioner.

 

 

Ezios resa som började i det överväldigande bättre Assassin's Creed II (jämfört med ettan då alltså) fortsätter ganska direkt där vi såg det sist och initialt kändes det som ett steg tillbaka:

• Från tre städer till en.
• Herr Da Vinci går från fullfjädrad sidekick (en Otacon om man så vill säga) till en lummig, skäggig typ som bokstavligen sitter på avbytarbänken.
• Tvåans tydliga narrativ kring hämnd/vendetta byts ut mot ett virrvarr av Cesare hit och Cesare dit. Nej men seriöst, jag kan för mitt liv inte minnas särskilt mycket av handlingen från det här spelet.

 

Leonardos uppdrag var riktigt lyckade sidospår där man fick kliva undan och göra något helt annat, någon helt annanstans. Lite smått over the top emellanåt, men det var okej.

  

 

Här slog spelet till med ett intressant mål från start, och siktet var inställt på detta rakt igenom: Altaïrs bibliotek, vad är grejen med det? Så mycket tydligare (och definitivt mer intressant) än Brotherhood.

 

Här får man som spelare jaga bitar ur Altaïrs resa, vad som hände honom direkt efter att första Assassin's Creed tog slut och nyckelhändelser i hans liv. Här briljerar Assassin's Creed som serie i hur flera handlingar berättas simultant århundraden mellan varandra. Och vid några magisk ögonblick kommer de samman och skapar rysningar i ryggraden. Ja faktiskt, jag får gåshud bara av att tänka på slutscenerna i det här spelet. (Och jag som trodde första att spelet handlade om att Ezio jagades av någon ond tvilling i samma kläder, tolkat utifrån omslaget)

 

 

Resten av Revelations var mycket repetition av vad som bevisat sig fungera tidigare i serien. Det som faktiskt var nya inslag var inget att hänga i julgranen. Att tillverka egna bomber intresserade mig inte alls och Den Defense gjorde jag inte mer än vad absolut var nödvändigt. Den nya Hook-kniven var inte den heller något som ändrade spelet från grunden. För att inte tala om Desmonds episoder, där man flyter omkring och löser märkliga pussel som gärna skulle nå upp till Portals höjder. Men så är icke fallet, de var istället framgångsrika sömnpiller, tur som tusan att jag inte tvingades spela igenom dem allihop.

 

Det är klart jag inte kan vänta mig att bli överöst av revolutioner för varje uppföljare (speciellt när jag spelar dem så tätt ihop), men här har vi ett av de stora problemen att ha uppföljare bara ett år mellan varandra.

 

Jag var trött på att spela som Ezio, uppgradera rustningar, låsa upp vapen, öppna affärer och banker... igen.

 

Det här var dock gameplay-mässigt. Till handlingen sett fick jag verkligen se potentialen i den här serien.

 

För att summera balanserar dessa två uppföljare till Ezios äventyr upp varandra oerhört väl. Som två separata spel har de uppenbara brister, men tillsammans står de ut som ett snyggt hantverk, två stabila och riktigt ambitiösa uppföljare.

 

Idag har vi ännu en skoltext att avverka. Könsroller är ett ämne som bara har vuxit i människors medvetande de senaste tio åren. Jag själv tänker mer och mer på det, och det beror inte bara på att jag följer Lydias blogg där det ibland skrivs om just sådana saker.

 

Det är intressant lite skrämmande att märka hur jag, genom mitt vanliga och bekväma sätt att tänka, ofta bidrar till skeva könsroller. Hur jag, utan vetskap, spär på urgamla normer. För det spelar ju ingen roll ifall politiska partier, globala företag och kommunalhus alla skriver stora fina manifest om allas lika värde. Om det så skulle stå med laserskrift i himlen varje dag om män och kvinnors lika värde så spelar ju det ingen större roll ifall tankegångarna i våra huvuden fortfarande rör sig i samma cirklar, samma bekväma bekantskapskretsar.

 

Jag tar regelbundet tillbaka flyktiga tankar i mitt huvud, tänker om, och omdistribuerar en ny tanke. Tränar hjärnan att tänka större tankar om människor.

 

I spelvärlden då? Ja, där poppar det upp skitstormar titt som tätt.

 

Som när en spelutvecklare berättar att de klämt på en hel massa tuttar för att kunna programmera den bästa tänkbara tuttfysiken i ett kommande fightingspel. Pyttsan. Svenska Gamereactor rapporterar nyheten på sin hemsida och flera läsare reagerar negativt på både själva nyheten och faktumet att Gamereactor tar sig tid och rapporterar det vidare. Gamereactors chefredaktör försvarar sig i sin blogg och kommentarkriget fortsätter där.

 

I det här ärendet står jag inte alls på Gamereactors sida. Visst, ett par passionerade själar reagerade lite väl starkt, men jag är helt med på deras åsikter.

 

Samtidigt tycker jag att det ibland sker anklagelser och starka reaktioner alldeles för lättvindigt gällande detta ämne.

 

På omslaget till Gamereactors 103:e nummer stod en av huvudpersonerna från spelet The Last of Us. Utvecklarstudion bakom spelet upptäckte att en karaktär plockats bort från bilden, som då alltså råkade vara en kvinna, och kommenterade detta över Twitter. Anklagelserna haglade och samma chefredaktör försvarade sig igen på sin blogg.

 

Här är jag istället på Gamereactors sida. Folk fick höra att en kvinna plockats ut ur en bild och såg genast rött. Men hör man tankegångarna bakom beslutet är det helt resonligt. Ingen anledning att få ådrorna på halsen att stå. (Även om utvecklarna faktiskt kämpade riktigt ordentligt med att få både mannen och kvinnan i sitt spel att frontas lika mycket i media)

 

 

Inte så mycket men det var kul att skriva av sig lite om detta. Vad jag tar upp här nedanför är ganska tama saker. Inga ordentliga åsikter egentligen utan mest frågeställningar. Jag menar, nästsista stycket är ju bara ett fegt avslut på en åsiktsbaserad text.

 

.

 

Och den absolut sista meningen? Ja du, vad finns mer att säga än att jag var tonåring? Med brist på ett Facebookflöde att skriva på så fick det 2003 bli slutet av ett dagboksinlägg på Lunarstorm...

 

29 april 2003

Detta, idag väldigt aktuella, ämne om könsroller är långt ifrån ett avslutat kapitel. Frågorna kring, till exempel, vad pojkar och flickor väljer för leksaker är många och endast ett fåtal har besvarats hittills.

Egentligen, vad är det som för att föräldrar klär sina pojkar i blått och flickorna i rosa?
Hur kommer det sig överhuvudtaget att blått är ”pojkigt” och rosa är ”flickigt”?

Vissa påståenden gör en del som är engagerande i ämnet väldigt frustrerande och ibland rent ut sagt upprörda.
För visst känns det lite som att leksaksbilar och småpojkar för alltid kommer vara hopplöst bundna till varandra?

Jag tar, som så många andra, exemplet om leksaksval hos barn.
Vad beror detta på?
Står det skrivet i varje pojkes och flickas genetiska kod att bilar är till för pojkar och dockor är till för flickor? Är det onödigt att ens försöka gå emot naturen och bryta detta fina mönster den så lugnt och varsamt har strukturerat upp?
Eller ska vi bara skylla på de yttre faktorerna? Är det föräldrarnas fel? Tvingas barnen till att leka med deras förutbestämda leksaker? Leksaker som redan låg i barnkammaren då den nyfödde togs hem från BB.

Nej, att skylla allt på föräldrarna är fel. Tänk dig istället att en pojke får välja att leka med vilken leksak han vill och väljer då, av någon kosmisk anledning, en Barbie-docka. Han trivs väldigt bra med den, det är också värt att notera.
Men vad händer då när pojken kommer till dagis/förskolan/fritids och börjar pyssla med dockans hår? Jo, han blir utskrattad, utpekad, uttittad och kanske till och med utfryst av sina kamrater, barn kan vara riktigt brutala mot varandra. Den här pojken skulle till slut förstå att den enda vägen tillbaka till den forna gemenskapskretsen är att dumpa dockan och fixa en röd Corvette som han kan fräsa runt med på bokhyllorna med polarna.

Om ett barn, mot förmodan, skulle gå mot strömmen skulle han/hon möta hinder från många tänkbara och otänkbara sätt. Barn är heller inte mogna nog att kunna stå på sig och gå sin egen väg. Kom ihåg att det alltid finns undantag.

För att ett annorlunda leksaksval ska kunna genomföras smärtfritt måste det ske en omfattande individualisering inom leksaksval hos alla föräldrar och barn. Reklamer på TV ska då inte visa pojkar med vattenpistoler och flickor med barnvagnar, hela världen måste omvandlas.
Håller ni med om detta?


En annan tanke angående hur föräldrars tolkning av barnen direkt bildar könsroller:
Om en nyfödd flicka skriker ovanligt mycket, hur tolkas det av de vuxna?
- Nämen stackars flicka! Vad är det för fel?
Om det istället var en pojke som skrek mycket då?
- Vilket hett temperament pojken har!

Stämmer detta? Hur skulle du reagera? Skulle det tolkas annorlunda ifall en pojke eller flicka skrek?

Jag har läst en väldigt intressant artikel från Svenska Dagbladet som handlar om just detta. Jag blev inspirerad av den, att skriva det här alltså..

Personligen tror jag inte alls att detta ämne handlar om genetik. Genetiska koder har i princip inget med leksaksval att göra. Jag tycker att det är normalt att pojkar leker med bilar, så har världen uppfostrat mig. Det är media, reklam, föräldrar, kompisar, leksaksaffärer som får oss att tycka att det är normalt. Grupptryck från polarna får oss att tycka om saker vi egentligen inte gillar.
Allt handlar om omvärldens uppfostran, det tror jag.

Så, vad finns det då att sammanfatta?
Hur och varför bildas könsroller?
Är könsroller något bra?
Hur har ämnet blivit så aktuellt idag?
Vilka ska vi skylla på, eller kanske tacka för det här?

Jag lämnar er med dessa frågor...



.
Tro inte att allt är bra med mig..

Inlägg nummer 39 är en dikt jag skrev den 20 april 2003 och den kommer inte upp på bloggen. Någon gräns behöver dras och jag har ju faktiskt lagt upp inlägg jag inte tänkt lägga upp. Nej, det är alldeles för mycket tonårsdrama här för att jag ska kunna komma igenom det med någon slags heder i behåll. Självbevarelsedrift, du vet.

 

Nope.jpg helt enkelt.

 

Detta har hänt:

 

Jag valde som pojkspoling ett gymnasium, under mitt läsår på det gymnasiet jag kom in på skrev jag ett dagboksinlägg om hur trött jag var på att folk drar förhastade slutsatser och tror så mycket om andra människor utan några som helst grunder. Senare samma vårtermin bestämde jag mig för att byta gymnasium av några olika anledningar. Samma höst börjar jag mitt andra år på gymnasiet (prisa någon helgonförklarad att jag slapp gå om ett år).

 

Där växer mitt hår ut till grungelängder, jag sätter mitt namn på ett arbete min lillasyster gjorde i nian och lämnar in det som mitt eget, jag lämnar provsalar utan att skriva någonting även fast jag kunde de flesta svaren, jag fuskar till mig betyg i kurser jag inte gjorde något för, jag blir tagen för plankning - två gånger - och efter två brev till SL slapp jag betala... båda gångerna.

 

Vad hände? Hur blev det så här? Från en högtrevande plugghäst, vidare till punk för att sluta i... det här? Det korta svaret vore såklart att säga att det var puberteten som hände, men då tar jag många historier och djupdykningar ifrån er. Låt mig berätta historien istället. Eller rättare sagt: Låt mig försöka berätta historien.

Så, andra läsåret på gymnasiet, i en helt ny klass i en ny skola med en ny inriktning. Det är inte särskilt kul att försöka slå sig in i en redan etablerad grupp människor. Särskilt om man ser hur mina funderingar kring människor och deras hantering av rykten, lojalitet och konflikthantering hade nått alldeles för höga höjder (eller djupa dalar, beroende på hur man ser det). Jag distanserade mig från dessa främlingar ganska så direkt och dömde dem på behagligt avstånd. Dömde dem med en syrlig cynism jag ansåg mig ha rätt att bära. Det var ju alla andra det var fel på, inte mig.

 

En sak jag vill förtydliga: Det här var företeelser och karaktärsdrag som växte fram under mina sista två år i skolbänken. Inget som hände på en dag.

En annan sak jag vill förtydliga: Det är väldigt mycket som jag inte alls är stolt över från den här tiden. Vissa saker är jag såklart väldigt stolt över, men det mesta är inte superkul att se tillbaka på.

 

Var var jag? Alla främlingar i den här klassen fick smaka på subtila otrevligheter från mitt håll, alla utom en person. Hon var den enda jag visste namnet på när jag klev in i klassrummet för första gången. Vi hade gått i samma högstadie och jag hade sett henne i kyrkan ett par gånger. Hon var den enda jag lärde känna från den klassen. Och jag kan inte vara nog lycklig över att vi än idag är vänner.

 

Jag vill jättegärna prata mer om detta men känner nu att jag behöver kategorisera den här tiden på något klokt sätt. För det var många saker som gjorde mig till den jag var under mina två sista år på gymnaiset (som i sin tur gjort mig till den jag är idag) och för att hålla fokus sätter jag punkt här och fortsätter senare på ett lite annat sätt.