Igår kväll var jag precis på väg att skriva mig ett blogginlägg om årets första dagboksinlägg, men det byttes hastigt ut mot skrikbonanza deluxe. Sonen min hade en hemskt dålig kväll/natt så nu sitter jag här kvällen efter istället, trött som tusan. Inlägget ska upp! (varför gör jag alltid det till en sådan stor grej? Att missa datumet är inte hela världen, såvida det inte känns tvångsmässigt...)

 

Så, vad finns det att säga? Det är långt inlägg, väldigt långt. Expansionen i slutet fungerar som en förlängning av Dagboksinlägg #32. Grejen med det är att det känns forcerat och onaturligt. Idéer till texter som kommer i efterhand är oftast sämre än det som redan är skrivet om det. Den läxan har jag lärt mig nu.

 

Fast själva "huvudtexten" är vettig. Vettig och fortfarande aktuell. Om inte ännu mer aktuell. Våra liv är mer förflyttade ut på Internet (varför skrivs det med stor bokstav?) än för tio år sedan och med det känner åtminstone jag att min Internetpersonlighet är utmejslad och definierad. Vanligt? Ja. Tragiskt? Nja, nej. Såvida jag inte skulle använda min Internetpersonlighet att vara någon helt annan än vem jag egentligen är, du vet IRL. Det vore tragiskt.

 

Det tankesättet kring handhavandet av Internet och alla dess forum och communities har följt mig ända sedan jag hörde Mia säga det, även det för ungefär tio år sedan. För det stämmer också än idag. Internet är underbart, men min Facebookprofil, FZ-profil och, absolut inte minst, min bloggprofil ska fungera som en förlängning av mig själv. Inte som en personlighetsklyvning.

 

I övrigt så är jag väldigt glad att det är nytt år för det öppnar upp en skattkista av härliga gamla bilder som numera är tio år gamla! 

 

 

27 januari 2003

Hmm...

Få se nu.. jo!

I dagens samhälle finns det många möjligheter för individen. Om du känner för att byta stil så är det bara att ta med sig den feta plånboken och dra in till stan. Vips! så har du nya kläder, ny frisyr.. allt sånt där.
Folk som byter musikstil och därmed liv. Nytt umgänge, nya kläder, ny mat, helt ny personlighet..
Det spelar ingen roll längre vad som pågår innuti en människa. Kläderna säger mycket kanske man kan säga men eftersom kläder bara är en summa av vad man tycker är snyggt behöver inte det alls visa vem man är.

Men om man nu ska syssla med någonting, vara någonting.. alltså någonting som bryter mot mönstret, springer mot strömmen.. då måste man visa det så mycket som möjligt. Man säger gärna det högt i folksamlingar. Skriver det på presentationen på Lunarstorm.

Helt plötsligt är personligheter någonting man talar om, inte visar.

Vissa människor är vegetarianer bara för att få säga att dom är vegetarianer.
(Jag säger ”vissa” för att slippa få missförståndets onda andar över mig)

Vissa människor är roliga bara för att få säga det.
Vissa människor spelar saxofon bara för att få säga det.
Vissa människor är bisexuella bara för att få säga det.
Vissa människor biter aldrig på nalgarna bara för att få säga det.
Vissa människor har märkliga fobier bara för att få säga det.
Vissa människor skalar aldrig potatis bara för att få säga det.

Märkliga vanor som gör en till den man är börjar bli raggningsrepliker för att få visa hur speciell man är. Men om jag skulle göra så, då skulle personen jag pratar med aldrig få nöjet att upptäcka sådana saker hos mig senare.

Nöjet av att få säga vem man är har börjat dominera. Att låta andra utforska ens egen personlighet går nästan aldrig längre känns det som ibland. Ytlighet kryper närmare och närmare.
Två personer träffas och talar om direkt vilka dom är med ett fåtal ord.
Vänsterpartist. Lyssnar på Jazz. Älskar Nalle Puh.

Tomatodlare. Lyssnar på grunge. Avskyr knäckebröd.

Då har man funnit varandra!

Det där med musiksmak är en historia det med. Pojkar och flickor som sitter framför sin dator och laddar ner musik som ingen annan lyssnar på. Man försöker få monopol på vissa grupper och stilar för att kunna säga att man lyssnar på konstig musik. Man VILL HA konstig musiksmak. Skit i om det är bra eller inte.
Sen klär man sig efter det också så har man funnit sig själv.
---
Människor ÄLSKAR att säga att dom har skum musiksmak, det är ett faktum.
---
Därför lyssnar folk på konstig musik för att få säga att dom gör det.

En god gärning.
Skulle du kunna göra en god gärning för en annan människa utan att han någonsin fick reda på det? Något som hindrar din vän att hamna i knipa till exempel?
Ett halvsvårt dilemma. Självklart vill du ju ha uppmuntran, uppmärksamhet och ett glatt ”tack” i hjärtat! Då mår man riktigt bra efter det, det håller jag starkt med om..
Men någon gång ibland. Skulle det funka?
Skulle du kunna underlätta i vardagen för din medmänniska utan att han hade en susning om det?
Skulle du kunna känna dig nöjd med dig själv utan att behöva ringa upp den personen och säga hur snäll du varit?
Är det så här det är att vara en riktig vän? Men personen får ju aldrig reda på det! Nej, naturligtvis inte om du aldrig säger det. Kan du känna dig nöjd med dig själv och nöja dig bara med det?
Det är ju absolut inget fel i att säga vad man gjort för snällt till en person men om tacksamheten från människan börjar väga tyngre än känslan att hjälpa någon, då är du i knipa själv. Låt aldrig girigheten till att få höra ett ”tack” gå till överdrift!
Låt aldrig känslan av att hjälpa någon försummas.

Därför säger jag så här.
Många gör goda gärningar bara för att få säga att dom gör det.

Punkt Slut.


och nu till någonting helt annat
.
I den värld vi lever är alla kockar som lagar just sina speciella maträtter. Den smakar på just ditt sätt och ingen kan ta den smaken ifrån dig.
Ofta blir du omringad av andra kockar som du känner bra, och andra som du känner mindre bra.
När du gjort klart någon maträtt delar du med dig med de andra. Det är ditt inre som bestämmer hur maten smakar.
Du får många komplimanger för din mat och självklart lite kritik ibland för att du ska kunna bli ännu bättre. På det sättet utvecklas du som kock.
Men ibland kommer det in människor i ditt liv som står runt din stora gryta och stirrar.. Så fort du har någon ny god mat färdig som tar de en bit... tuggar... tuggar... säger inte ett ord..
På det sättet pågår det med dina maträtter ända tills du en dag råkar misslyckas med din grönsakspaj. Då roffar åt sig en stor fet bit, smakar... och rynkar ordentligt på näsan framför dina ögon. Sedan går de runt bland alla andra kockar och deras grytor och låter de smaka. De rynkar också på näsan åt det och då pekar de som tidigare tog biten mot dig och viskar i deras öron.
Tisslet och tasslet går vidare... växer till myller... du hör ditt namn nämnas hela tiden bland mumlet...

Ingen kock klarar att stå emot sådana kritiker

Kortare liknelse:
Du har gjort ett brännbollsträ i träslöjden. Du vet inte hur länge du har sandpapprat den där sketna träbiten men den har blivit extremt len av allt jobb och slit.
Då kommer det någon fram och ryckar brännbollsträet ur handen på dig. Den börjar gnida och dra handen mot träet för att se hur lent det egentligen är.
Den fortsätter så väldigt länge och ger inte upp. Till slut lyckas den med att få en sticka i handen.
Den går omkring i klassen för att visa alla vad ditt brännbollsträ gjorde mot den skadade. Klämmer fram lite tårar och pekar på dig i starkt förakt.


Ingenting står emot obotliga skeptiker. Om de vill hitta ett fel så gör de det.

Det jag vill säga till dig är att
om du försöker hitta ett fel med mig, så kommer du lätt lyckas med det.

Nog för att pappaledighet inte skulle bli som jag för ett år sedan tänkte att den skulle bli, men det här är smålöjligt.

 

Du vet de sakerna jag skulle göra? Spela Super Mario Galaxy 2 en smula varje dag, dricka latte och sånt? Det har snarare varit slemmobilisering, nässpray, räkna/mäta kissblöjor och ta sig genom nätterna. Sedan Juldagen har åtminstone en i familjen varit sjuk, det är en månad imorgon. Sonen fick feber, igen, i förrgår och allt stannar av.

 

Tur i oturen blev min fru sjuk ungefär samtidigt så vi har spenderat mycket tid allihop tillsammans.

 

Känslan som bubblar upp inom mig är suget efter revansch. Att gå på barnvagnspromenad, ta bilen någonstans, träffa människor som en komplett familj, låta sonen få träffa och leka med andra barn, ta en paus från Backyardigans.

 

Det kommer snart, jag vet. Och det kommer bli nice.

Förra veckan tog livet (läs: vardagslivet) en enorm vändning. Min pappaledighet trädde i kraft och min fru var helt plötsligt den som tyst sade hejdå på morgonen, smygandes ut genom ytterdörren och låste den varsamt efter sig. Ända sedan dess har jag motarbetat en massa impulser om att fixa matlåda, packa väskan, ställa väckarklockan, lägga fram kläder och allt annat sådant vardagsfix som konstant cirkulerar i huvudet på en. Nej nu gäller det istället att preparera vällingflaskan så det går så snabbt det bara kan när klockan är mitt i natten. Bland annat.

 

Och det är såklart mycket det finns att blogga om: Spel som är avklarade, tvångstankar som fascinerar/irriterar, min gamla gymnasietid som jag inte har kunnat börja formulera än och inte minst, vad för känslor och tankar som poppar upp när jag nu har ansvaret för en liten pojke dygnet runt.

 

Den lilla grabben blev ett år idag och på grund av sjukdom behövde vi hålla nere på firandet av honom. Det blev avskalat, väldigt avskalat (i mina mått mätt), men väldigt lyckat. Familj och en handfull vänner var förbi och fick chansen att uttrycka sin kärlek för den lilla grabben. För visst lämnar man bäbisstadiet när man fyllt ett? Väldigt lyckad dag.

 

Det jag ville ha sagt är att jag ännu inte hittat stunderna som passar bäst för bloggandet och det lider såklart bloggen av. Med laptopen på låren, halvliggandes i soffan och spelmusik viskandes ur högtalarna, då når inspirationen ut genom fingerspetsarna, litegrann åtminstone.

 

På schemat i övrigt: Baka bröd, samla in en stjärna om dagen i Super Mario Galaxy 2, låta håret på huvudet växa som det vill, längta efter Metal Gear Rising: Revengeance och dricka mycket latte.