Det finns en intressant tillfällighet i dagens dagboksinlägg och det förra.

 

Det förra inlägget skrev jag dagen efter min egen födelsedag och dagens inlägg skrev jag dagen efter min framtida frus födelsedag. Coincidence? I think not!

 

För det är nämligen så att inlägget idag (precis som det förra) handlar om henne. Hon som senare blev min fru. Men just där och då var vi "bara vänner". Och jag uttrycker lite mer än kamratliga känslor här nedanför, men lite sådär smygande förståruvajamenar. Men alltså... hon var singel nu (och varit det ett drygt halvår) och vilken jämnårig kille i hennes närhet föll inte pladask för henne?

 

Det lustiga är att inlägget är döpt efter det sista lilla stycket av texten. Själva huvudtexten är något helt annat. Den påminner mig om något jag skrev för länge sedan här på bloggen (att jag är inne på mitt femte år som bloggare, lite galet!). Om hur jag jämför mig med andra och tycker andra har så mycket viktigare och ballare saker för sig än det jag sysslar med.

 

Jämfört med tidigare liknelser i mina dagboksinlägg är jag nu mer smidig i hur jag lägger upp texten. Liknelsen är väl okej, men den största skillnaden är självsäkerheten bakom orden, inget ursäktande eller dubbelförklarande. Det är väldigt skönt att se den utvecklingen.

 

En annan sak jag vill ta upp när jag ändå har din uppmärksamhet är min breda frånvaro här på bloggen. Min pappaledighet gav mig inte mer tid här ute. Nej tvärtom, tiden och orken går åt till annat.

 

Jag önskar att det skulle bli mycket mer men just nu prioriterar jag andra saker under mina lugna stunder. Men märk väl: Viewtiful Viktor lever vidare, bättre tider kommer. Som en liten bonus idag skickar jag med en fruktsallad av bilder på mig, tagna med tio år gamla mobiltelefoner. Håll till godo. 

10 mars 2003

Jag är helt slut. Fett ont i halsen. Mår skräp helt enkelt.

Men det blir ett dagboksinlägg ändå.


Jag hade ett fettigt historiaprov för ett par dagar sedan. Ett sånt prov som får en att sitta uppe natten innan och banka in Cuba-krisen och Vietnam-kriget i skallen, trots det faktum att man har en hel massa händelser och erfarenheter som snurrar runt samtidigt.

Svårt att koncentrera sig, hälla i  sig koffein och ge sig själv örfil var tredje sekund för att hålla sig vaken. Ögonen sviker och knäna darrar. Nacken kliar och huvudet bankar. Tankarna snurrar och kissblåsan trycker.
Nog med dramatiken..

Man kommer iallafall dit till provet för att göra det bästa av sig själv och det man kan. Självklart känner jag en press på mig själv, men det är inte bara resultatet som spelar en väsentlig roll i det hela, det är beteendet under provet..

För vem har inte sneglat åt sidan och kollat på sin kamrat till vänster för att se hur mycket hon/han har skrivit? Man tittar rakt fram och undrar om tjejen framför en är medveten om att hennes trosor är blottade... väldigt mycket.

Godisprassel, suddgnidningar, blyertsskrap, stolgnissel, harklingar och hostningar. Det hela blir ett spel mellan varann. Paniken växer när jag ser hur mycket alla andra har skrivit och hur deras fullskrivna A4-papper ligger i en prydlig hög bredvid dem. Jag känner prestationsångesten och tycker att det går så hemskt dåligt för mig.
Nervositetssvetten kommer krypande och lökisarna likaså. Avundsjuka, vrede och ilska förekommer innuti mig.
En person blir klar efter 12 minuter, hon går självsäkert mot utgången. Vad säger hennes blick? Nöjd, ångest, lättad? Hur bra kan hennes resultat bli egentligen?
Man sitter där och analyserar alla andra, skiter i sig själv... bara smakar de andra kockarnas soppor, lagar aldrig en egen soppa (se tidigare inlägg).

En gång jag hade ett prov kom jag på en lustig tanke:
Är det inte exakt det här livet går ut på? Jag känner igen mig i flera situationer som passar in i provskrivningssituationer (långt ord).

Jag lägger upp det så här:
Ibland känns livet som ett enda långt prov.
Ett prov där spelet mellan varann som jag pratade om tidigare spelar större roll än själva slutresultatet, alltså raka motsatsen mot vad riktiga prov innebär.
När livet känns riktigt kasst och man tittar runt på alla andras liv, på deras nyköpta och dyra kläder, på deras pojk- respektive flickvänner, på deras popularitet bland människor. Hur lyckliga de är för stunden man kollar in läget hos dem.
Detta gör självklart inte saken bättre, tvärtom.

Ibland får man till och med känslan att vilja avsluta provet, sätta punkt och lämna in det man har åstadkommit under sina år på jorden till läraren. MEN helt plötsligt inträffar något som gör provet värt att fortsätta kämpa på.

Då skiter man fullständigt hur bra det går för alla andra och skriver sida efter sida.

Provet går uppåt och nedåt hela tiden.

När jag träffar de andra som skrev samma prov som jag och pratar med dem om hur det gick får jag ett par rejäla överraskningar.
De säger att det gick alldeles jättedåligt för dem och att de tyckte att jag satt och skrev non-stop, sida efter sida. EXAKT det jag tänkte om dem!

Är det så det ligger till i verkligen livet då också eller? Är jag alldeles för självkritisk under provskrivningen? Tycker jag för synd mig själv? Går det verkligen så bra för alla andra som jag tror?
Frågorna lägger sig i högar framför mig när jag börjar gräva djupare i denna tanke.

Ännu mer komplicerat blir det när jag funderar på hur resultatet i detta väldigt långa prov redovisas...?
Hur? När? Blir det någon belöning för att slit man gått igenom för resultatet?
Ett så stort prov som livet är så måste det ske någon form av belöning någon gång, och det kommer bli väldigt intressant faktiskt...



.
Har du någon gång varit med om en lukthallucination?
När näsan uppfattar en lukt som är helt absurd för stunden, en lukt du känner igen av någon anledning.

För ett bra tag sen satt jag på tåget och lyssnade på musik, bra musik. Helt plötsligt kände jag lukten av en person jag då inte hade träffat på jättelänge. Jag fyllde lungorna med så mycket av just det andetaget jag kunde och lät lukten sprida sig i kroppen. En härlig känsla. Också väldigt underlig.

För att när jag sedan andades ut och in igen var lukten borta. Den existerade inte längre.

Väldigt märkligt.

Har du varit med om det någon gång?