Gymnasiet: Musiken
Efter en liten presentation, följd av en lista på mina en, två, tre, fyra, fem motpoler under gymnasieperioden så är det nu dags att beta av de bitarna som präglade mitt växande sinne och själ under början av det nya millenniumet.
Det som bröt ned och tvingade mig att bygga upp igen. Tiden då allt skulle ifrågasättas och prövas.
Exakt det som tonåren finns till för.
Jag tar även chansen att reminisca (åh vad jag önskar att det vore ett riktigt ord!) lite, jag hoppas kunna hålla någon form av röd tråd. Here goes!
Vid första anblick kan det blinka en hycklarvarning över mitt huvud just nu, eftersom jag ska skriva om musik (något jag var och fortfarande är emot). Men jag ska ägna denna text åt att försöka beskriva vad musik har betytt för mig, inte vad jag tycker om den. Jag kanske ändå hamnar i hycklarfacket men det får jag helt enkelt acceptera.
Jag (eller var det min bror?) tyckte för drygt tio år sedan att bärbara CD-spelare var alldeles för omständigt, känsligt och bökigt att ha med sig. Tanken att ha något som var större än en CD-skiva i byxfickan var otänkbart, kanske i vintertider med en stor jacka till hands men vi snackade om en året-runt-lösning.
MP3-spelare fanns också som alternativ, men då pratar vi om (förvisso mindre) manicker med ett utrymme på ~128MB som man fick utnyttja till fullo för att sedan behöva koppla till en dator för att byta ut låtarna och få lyssna till något annat. Det kändes urdumt och omständigt så det föll bort (tills 2006 då jag köpte en ultrafräsig sådan, men det är en historia för en annan gång).
Nej, det självklara valet blev MiniDisc.
Sony MZ-R55
Precis som så mycket annat i mitt yngre liv tog jag efter min storebror. I det här fallet räckte det inte bara med vad jag skulle lyssna på utan också hur jag skulle lyssna på det. I fallet MiniDisc tog jag efter honom bokstavligen när jag fick köpa hans gamla prylar då han bytte upp sig. Silverklumpen här ovanför var mitt första ordentliga kliv in i portabelt musiklyssnande och det kom i precis rätt tid i livet, då musiksmaken min breddades bortom grunge och en musikstil som hette grunge. Men jag kommer till det.
Visst, jag hade ibland fått låna Walkmans (eller Freestyles för oss urdumma svenskar) under högstadiet men aldrig ägt någon själv. Men den där MiniDisc-spelaren var min, bara min! Den var min närmsta vän i fickan, närmare än mobiltelefonen (plånboken hade jag sällan med mig), och vi upptäckte hemskt mycket musik tillsammans.
MiniDisc™ - Approved by mästerhackaren Neo
De där småsurrande ljuden då musiken satte igång. De skarpa klicken när jag pausade eller bytte låt. Den sakrala stämningen då jag satte igång en skiva i datorn och samtidigt drog åt REC-knappen för att sedan låta den ligga där i stillhet och lyssna in alla godsaker jag sedan skulle få ta med mig ut, en takeaway-order som var tänkt att räcka till tidens slut. De första promenaderna med en nyinspelad MD då låtarna manuellt behövde separeras för jag senare skulle kunna byta mellan dem (såvida man inte orkade lägga in en tystnad på 4 sekunder mellan varje låt). De mekaniska ljuden då den öppnades för att byta disk och sedan det metalliska klicket då den stängdes igen.
Good times.
Syns inte på bilden, men jag hade spelaren i vänster bröstficka på den där alldeles för dyra jeansjackan,
och två skivor att byta mellan i den högra.
Man måste resa med lätt packning för att vara cool.
Detta var även ändhållplatsen för snurrande musik. Talesättet "(..) snurrandes i min vinyl/kassett/CD/MD-spelare" skulle snart se sig överkört av MP3-spelare, mobiltelefoner och för att inte tala om Spotify. Att något behövde snurra för att ge en musik hade överlevt många årtionden men under 00-talet avskaffades det.
Just den dagliga rutinen att välja ut en disk för att sedan ladda spelaren med mitt eminenta val är något jag saknar i den här ettorochnollor-generationen. Då jag aldrig behövde bry mig om 3G-nät som försvinner mellan Karlberg och T-Centralen och bryter av min musik, eller att mitt mobilsurf ska ta slut ett par dagar innan månadsskiftet och omöjliggöra streaming såvida jag inte förberett några offlinelistor.
Okej, av med rosaskimrande glasögonen. Såklart så föredrar jag lyxen som de moderna mobilerna erbjuder idag, men att musiken kommer till mig genom luften medför vissa begränsningar som såklart är mycket mindre än de för 10 år sedan. Just sayin'.
Och så fröjden då min bror bytte upp sig ännu en gång och jag fick köpa hans gamla MZ-R900 - MED FJÄRRKONTROLL:
Bättre på alla sätt och vis
Men musiken som snurrade i dessa skönheter då?
Som du kanske förstått hade jag med mig musiken överallt dit jag gick. Musiken gick hand i hand med min vardag. Vad jag lyssnade på utgick från vad mina vänner (vars musiksmak jag respekterade) lyssnade på. Via min bror hade jag sedan mellanstadiet bland annat Pearl Jam, Soundgarden och Stone Temple Pilots.
En natt på väg hem från hemmafester i Vårsta fick jag låna en bärbar CD-spelar av Kristoffer, i den låg OK Computer med Radiohead.
Påverkad av alkohol vinglade jag den natten hem själv från Tullinge Station och kände in låtarna på ett extremt självömkande sätt. Och det var lite vad skivan kom att betyda för mig många år framöver; självömkan och melankoli. Jag fick låna CD-spelaren i någon vecka och spenderade mycket tid med just den här skivan. Det gick så långt att jag inte kunde lyssna på den på typ fem år, det påminde för mycket om den klagosång som den varit för mig. Jag har nu lyckats "tvätta rent" skivan i mig själv och kan idag njuta av den i fulla drag. För det är en sjukt bra skiva.
Jag bad en annan vän Jimmy om en MiniDisc fylld av det han där och då tyckte var bäst (året var 2002). När den var klar gled jag förbi, plockade upp den och promenerade runt i ett vårvackert Tullinge i flera timmar, lyssnandes på den här nya musiken. Vad som verkligen föll mig i smaken var Origin of Symmetry med Muse. Holy crap vilka kunggubbar de var och fortfarande är.
Men det var hiphopen som stod i centrum under den här tiden, det har jag helt klart Jonathan att tacka för. Hujedamej vad mycket Eminem det lyssnades på, DMX likaså. Detta var även på toppen av båda deras karriärer, då det var kontrovers hit och "skådespelar"debuter dit. Jag och Jonathan stod varandra väldigt nära och påverkade då varandra på många sätt. En av de kvarstående effekterna han haft på mig är kärleken till hiphop, att verkligen kunna älska den musikformen.
Och ingen annanstans märks det tydligare på den skiva jag lyssnade på allra mest under min gymnasietid, och åren därefter. En skiva som inte satte ord på hur jag mådde, men bekräftade mitt tillstånd genom känslorna som genomsyrade nästan varje låt på detta enastående album. Låtar levererade av Uppsalas stolthet Organism 12, med en skiva som för alltid satte honom på toppen av svensk hiphop:
Grejen med skivan är att nästan ingen låt har någon egentlig röd tråd. Den har en speciell stämning över sig som talar starkare än orden (även fast fraserna rimmar på alla möjliga fantastiska och kreativa sätt) som befolkar den. Likt en grubblande gammal gubbe som nått någon form av euforisk nirvana och börjat svamla fram sina kloka slutsatser i fina små fraser som tillsammans gungar lika vackert som stolen han sitter i.
Den talade rakt in i mig och den snurrade i min MiniDisc dagligen i flera års tid. Jag lyssnade igenom den igår igen, den är fortfarande världsbäst.
...
Grejen med musik är att man har ett visst ansvar över vad man lyssnar på. Går jag omkring och är ordentligt deppig behöver jag kanske inte hela tiden gå runt med musik i öronen som brottar ned alla tappra försök att ta mig ur den funken. Det är här jag ser skillnad på mig själv idag och för tio år sedan. Dagligen tillät jag musiken bekräfta och nästan glorifiera det svarta hålet jag bar omkring på. Idag ser jag på det annorlunda.
Jag var väldigt nedstämd förra hösten, med många jobbiga tankar och känslor i mitt bröst. Trots det kände jag ett ansvar gentemot min fru och min son att inte låta den sorgen bli alltför djup och långvarig. Musik blev ett verktyg i det arbetet. Jag skapade In the zone med poppinglorna och delade den med en kollega där vi tillsammans lade till peppande, lättsam och skön musik av kvinnliga artister. Det för mig blev ett sätt att begränsa omfattningen av känslorna jag bar på, att fylla mig med den musiken.
Missförstå mig inte nu, såklart ska sorgen få existera i varje människas liv. Jag pratar om att inte låta den bli allt man är, allt man gör. Som en stor mössa man drar över sig varje morgon då man vaknar och stolt bär omkring på sju dagar i veckan.
För det var så musiken var för mig. Något som bidrog till att klagoropen aldrig stillades, aldrig slutade eka inombords.
Silver Linings Playbook - eller dåligt översatta filmtitlar
Filmer som blandar omaka par av genrer blir så enkelt mer minnesvärda än andra filmer. Till exempel: Braindead är inte bara en bra skräckfilm, inte heller bara en sjukt rolig sådan, utan sjukt minnesvärd också. Och inte bara för att Peter Jackson regisserat den, utan för att den så skickligt blandar två så olika sinnestillstånd som skräck/köttfärsporr och komedi.
Med det sagt är den mest spännande mixen av genrer jag vet deprimerande komedier, eller svarta komedier kanske passar bättre som förklaring. Komedi och tragedi i ett. Vad som gör det så spännande är att det är så sällan jag ser det bemästras.
Och det är egentligen inte så konstigt, vi är alla fostrade till att inte skratta åt människor, än mindre människor det är synd om. Det tar emot att peka på någon med psykiska problem/i en hopplös situation och skratta, så gör man bara inte. Men då jag kommer på mig själv skruvandes i soffan åt det tragiska och obekväma i en filmscen samtidigt som jag skrattar så jag kiknar, då har filmen övertygat mig. Då är jag såld, helt och hållet.
Det är inte många filmer som lyckats med detta, men de få som gjort det ligger högt upp på min favvolista.
Little Miss Sunshine är en av de allra varmaste, mysigaste och tragiska komedierna jag någonsin haft nöjet att se. Reign Over Me ger den underskattade Don Cheadle ännu en ledande roll där han får spela Shadow of the Colossus med Adam Sandler. Med filmen följer även en cover av en sjukt bra låt tolkad av ett sjukt bra band. Bortsett från de punkterna - som i sig räcker för en bra film - är den svart, tragisk och oerhört rolig. But wait, there's more! Den inkluderar en scen om fenomenet Suicide by cop (Polisprovocerande suicidbeteende på svenska) som en bekant skrivit D-uppsats om. Intressanta grejor.
Två bubblare är The Squid and the Whale och Fyra Nyanser av Brunt, som lyckas bra med tragikomik men skiner inte riktigt lika starkt som de två guldklimparna där ovan.
Döm av min förvåning när jag helt plötsligt snubblade över en till sådan guldklimp häromveckan. Så här gick det till:
Jag och min fru rundar nu för tiden av många av veckans kvällar nedsjunkna i vardagsrumssoffan för att slappna av framför lättkonsumerad underhållning på TV:n (vårt härliga liv som nyblivna tvåbarnsföräldrar). När vi inte spelar Beyond: Two Souls tillsammans så kollar vi igenom utbudet hos Viaplay och Netflix. Efter att ha behövt fyra kvällar åt att ta sig igenom Zero Dark Thirty så tyckte vi att vi skulle kolla på lite sämre filmer, filmer som man inte gör en sådan otjänst av att hacka upp och sprida ut över flera kvällar. Romcoms fick det bli! Det första valet - What to Expect When You're Expecting - kändes helt rätt, sådär fjompigt och dåligt att det var helt okej att följa halvhjärtat hela vägen igenom. Jag trodde aldrig att jag skulle hamna där och medvetet sätta mig framför dassiga romantiska komedier, men så är det.
Några kvällar senare väljer min fru ännu en film som ligger under kategorin Romantiska Komedier. En film inte riktigt var vad vi väntade oss.
Alla dessa välskrivna karaktärer med psykiska problem, relationstrassel, depressioner och djupa tvångstankar som delar massa ljuva scener med varandra. Hjärtat blev kallt och vreds om ena sekunden för att i nästa stund få skratta smått okontrollerat. Och Chris Tucker! Vad glad jag blev av att se honom.
Den var hysteriskt rolig och så tragisk på samma gång. Jag älskade den.
Jag känner igen filmaffischen från då den prydde buskurerna här i landet förra året, fast då med en missvisande översatt titel. Redan där och då sköt jag ned filmen, för den översatta titeln påminde för mycket om Drive Me Crazy:
Skäms på er, filmtitelöversättare! Jag förstår ju såklart att Silver Linings Playbook inte alls fungerar på svenska (fast nu ser jag ju att originaltiteln är inkluderad i parentes), men det här rörde till det för mig. Dock så sänkte den mina förväntningar vilket gjorde upplevelsen så mycket starkare...
Hmm...
Ja, det kanske var bra ändå.
Nåväl, här kommer i alla fall en stark rekommendation av Silver Linings Playbook (och Little Miss Sunshine och Reign Over Me om du inte sett dem). Förutom att de alla tre jonglerar tragedi och komedi alldeles ypperligt så har de mer gemensamt än så. Silver Linings Playbook och Little Miss Sunshine rundas båda av med ett oväntat dansnummer. Reign Over Me och Silver Linings Playbook har båda en karaktär som överkompenserar för en konflikt hen hade med sin partner precis innan denne gick bort. Och ja, Reign Over Me fick också en ganska mesig översättning som underminerar tyngden som filmen bär på:
Nu känns det som att jag har upprepat filmtitlar alldeles för många gånger på alldeles för kort tid, så jag rundar av här.
