Januari 2004.
Som blivande 19-åring stod jag inför slutspurten av min skolgång, en termin kvar.
Jag älskade tanken av att sluta plugga, samtidigt som jag hatade den. Jag avskydde skolan och hatade den okända framtiden som skulle började efter den.
Jag behövde mer än något annat få gå vidare från skolbänken till något nytt men hade inte nog med självkänsla att möta det.
Förvirringen efter det gamla, före det nya - som en vän brukade säga/skriva.
More like ångesten efter det gamla, före det nya.
Nej fy, de dagarna då den känslan kröp sig som närmast mitt inre var de absolut sämsta dagarna.
Dagens text talar sitt tydliga språk: Hur splittrad jag var.
Jag är glad att jag numera kan tackla den känslan med lite pondus, självkänsla och personlig mognad. Det är härligt att bli äldre.
Och filmen jag skriver om texten? Ingen särskild, jag bara använder det som en bild.
Helt utan syfte
29 januari 2004
Jag såg en film idag.
Jag hade länge undrat om den skulle vara bra eller inte.
Den var underhållande och det hände saker hela tiden. Bra musik och gastkramande spänning.
Den innehöll nog allt som en film ska innehålla; förutom syfte.
Så jag slängde bort den.
Det skulle du också gjort.
Det fanns faktiskt en tid då jag trodde på det lärare sa under kvartsamtal (utvecklingssamtal). Alla komplimanger man överöstes med.
"Du kan gå hur långt som helst"
"Bara du lägger manken till, kan du göra allt du bestämmer dig för"
Och jag trodde på det.
Men nu är det uppenbart, rent ut sagt glasklart, att det bara är en minimal minoritet som lyckas här i livet. En liten bråkdel av den minsta bråkdelen är det som går "hur långt som helst".
Man blir fylld med struntprat, grodmat, stjärtsnack. Skit helt enkelt.
Allt detta för att fylla det stora hålet "Varför?" i varje elev. För det är faktiskt varenda elev som får höra den här cirkusen under varje kvartsamtal.
"Varför går jag i skolan?" Det ifrågasättandet dämpas och bedövas av det här snacket. Du får veta att om du pluggar och ligger i ordentligt så kan du bli polis.
Senare i livet läser jag i Metro på morgonen på väg till skolan; "Hög arbetslöshet hos högutbildade ungdomar".
Egentligen är det rent krasst sagt paradoxalt det jag får lära mig på samhällskunskapen i min skola.
B-kursen handlade bland annat om västvärldens utnyttjande av tredje världen, den idiotiska fastighetskatten i Sverige och kostymmännen i USA som bygger sina aktier på luft för sin egen vinnings skull.
Det jag får lära mig om samhället liknar allra mest härsken yoghurt. Det jag får lära mig om samhället är att förakta det.
Historierna och faktan jag får läsa får mig att blänga elakt på systemet.
Sedan förväntas jag hoppa in i något av kugghjulen i det ekonomiska maskineriet, betala skatt och rösta på sossarna tills jag dör. Svenssons öde.
Alla människors öde...
Eller, vad vet jag?
Ingenting egentligen. Hur ska jag kunna veta så mycket som jag påstår?
När min pappa fick en propp i hjärnan så vaknade han upp nästa dag och "visste" att Olof Palme var Sveriges statsminister. Han visste det.
Men han visste fel.
Det ger mig kalla kårar det här. Vetenskap är ingen vetenskap, alla kanske vaknar upp imorgon och "vet" att polkagrisar motverkar impotens. Och det är ju egentligen ingen som vet, eller hur?
"Jag tror att..."
"Jag är säker på att..."
"Jag tror att jag vet att..."
"Jag vet att..."
Hur mäts trovärdigheten i dessa påståenden?
Inte en susning.
Jag vet ju inte ens om ni bryr er alls om det här.
...men om ni då skulle säga att ni inte alls bryr er, stämmer det verkligen då?
För om man ger ett svar, bryr man sig inte en liten gnutta då? Ni brydde er tillräckligt för att ge svar på tal.
Bryr man sig minst om man inte säger någonting? Eller är man bara oartig...?
Skumt det där.
Kan jag få "inte bry mig det minsta" utan att ni ger mig en tillrättavisning?
MILD SPOILERVARNING (INGET ALLVARLIGT KANSKE, MEN ÄNDÅ - FÖR SÄKERHETS SKULL)
Det är mindre än 24 timmar sedan jag klarade The Last of Us och egentligen borde jag inte dela med mig av intrycken så här tätt inpå, det anses klokt att vänta lite... få lite avstånd till sina upplevelser.
Men när eftertexterna rullade lämnades jag med en känsla jag inte kunnat skaka av mig. Jag borstade tänderna, gick och lade mig, sade "God natt" till min fru, somnade, vaknade, åkte till jobbet och kvar ligger den... som en tjock klump i halsen, en småäcklig fjäril i magen.
Spel som får en att känna saker som inget annat spel tidigare gjort tillhör en alldeles egen kategori. En kategori av guldklimpar värda sin vikt i, ja, guld. Spel som pekar på alla de steg som spelvärlden tagit mot att bli en fullt mogen uttrycksform.
Metal Gear Solid är ett sådant spel.
Shadow of the Colossus är ett sådant spel.
Portal är ett sådant spel.
The Last of Us är även det ett sådant spel.
Jag hade i förväg skymtat de skyhöga betygen som ramlat in (
ett genomsnitt på 95% av 98 recensioner!). Efter förhandstittar och en väldigt lyckad pressvisning på E3 2012 trodde jag mig ha en någorlunda bra bild av vad för upplevelse The Last of Us skulle innebära: Zombieepidemi, överlevnad, far och dotter-relation, relationsbaserat drama. "
Det blir säkert tipptopp" tänkte jag för mig själv när jag förhandsbokade det.
Och ja, det är snyggt som tusan. Snyggaste spelet i sin konsolgeneration. Och spelmässigt är det oerhört genomtänkt, variationsrikt och utmanande. Men den riktiga överraskningen ligger i världen som utvecklaren Naughty Dog har byggt upp och karaktärerna som befolkar den.
Stora delar av spelet går ut på att vandra genom ödelagda miljöer, loota skiten ur varenda byrå och skrivbord man ser och prata med Ellie om hur livet var innan svampsporerna infekterade majoriteten av mänskligheten.
Grejen med The Last of Us är att ingen människa är varken ond eller god. Alla är har bara under omständigheterna tvingats leva efter en enda regel: Att göra vad som krävs för att överleva, oavsett vad.
Under spelets gång stöter jag på många olika karaktärer som lever efter samma regel vilket har tagit sitt uttryck på olika sätt. Vissa mer vidriga än andra.
Men ingenstans är detta levnadssätt mer uppenbart än i mig själv när jag följer Joels resa tillsammans med Ellie. Det börjar försiktigt under filmsekvenserna, Joel har ett fruktansvärt tillvägagångssätt att få sin vilja igenom och jag fryser ibland till och tänker för mig själv "Gjorde han precis det där?". Joel är ingen hjälte, han har brister precis som oss allihop. Och han är beredd att göra vad som krävs för att överleva.
Det läskiga är att de riktigt viktiga stunderna i spelet är då jag själv har kontrollen över Joel. Är jag då beredd att göra det som krävs? Det visade sig att jag hade det, och jag blev lite rädd för mig själv. Aldrig förr har handlingar i ett tv-spel fått min mage att vända på sig. Men nu frös jag till med ett grimaserande ansikte och tänkte för mig själv "Gjorde jag precis det där?"
Jag fick viskropa (både fyraveckorsbebisen och tvååringen sov) in min fru från ett annat rum och berätta precis vad jag gjort. Hon försvarade mig genom att säga "Vad skulle du göra för din dotter, eller rättare sagt någon som du ser som din dotter?"
Imorgon blir mitt andra barn - en dotter passande nog - en månad gammal. Hon föddes mitt under min genomspelning av The Last of Us, och det färgar såklart av min upplevelse av spelet. Inte minst min identifiering i Joel och de handlingar han (läs: indirekt jag själv) gör sig skyldig till.
Här får spel som medium kanske glänsa klarare än någonsin tidigare då moraliska dilemman spelas upp på en skärm framför mig, styrs av mina händer, slinker sakta och obemärkt ned i min magregion för att senare explodera i ett moln av skuldkänslor, egoism och kärlek.
The Last of Us har ett slut som inte går av för hackor. Jag mår ganska dåligt efter det, men det har på ett elegant sätt fått mig att lära mig något nytt om mig själv. Det visar upp mänsklighetens värsta sidor och det som kan blomma upp och resa sig ur det.
Det är ett av de allra bästa spelen jag någonsin spelat.
BETYG: 5/5
