Uppdatering av sista kvartalet på 2014
Urladdning
- Gåvor och uppmuntran från vänner.
- Ödmjuka och förstående arbetskollegor.
- Alla husägare som bjudit över oss på glass och låtit våra barn svalka sig i deras pool.
- Träffen med mitt första syskonbarn.
- Träffen med mina barndomsvänner.
- Bröllopet då min barndomsvän gifte sig.
- Min mammas födelsedagsfirande på Lill-Skansen.
- Beslutet som jag och min fru fattade om hur vår knappt rörda semesterkassa oavkortat skulle gå till hämtmat åt oss och bara oss.
- Varje enskild El Maco jag tryckt i mig - inklusive kryddiga pommes.
- Varje enskild iskaffe jag hällt i mig - gärna inklusive några strängar kolasås ovanpå.
- Stunderna med min fru då vi varit trötta som i övertrötta och kunnat skratta åt vår situation.
- De korta stunderna jag hållt mig vaken många kvällar för att få mig en fix tv-spel innan sängdags, GTA V har levererat med råge varje gång.
Vad hände?
Dagboksinlägg #50
Jag såg en film idag.
Jag hade länge undrat om den skulle vara bra eller inte.
Den var underhållande och det hände saker hela tiden. Bra musik och gastkramande spänning.
Den innehöll nog allt som en film ska innehålla; förutom syfte.
Så jag slängde bort den.
Det skulle du också gjort.
Det fanns faktiskt en tid då jag trodde på det lärare sa under kvartsamtal (utvecklingssamtal). Alla komplimanger man överöstes med.
"Du kan gå hur långt som helst"
"Bara du lägger manken till, kan du göra allt du bestämmer dig för"
Och jag trodde på det.
Men nu är det uppenbart, rent ut sagt glasklart, att det bara är en minimal minoritet som lyckas här i livet. En liten bråkdel av den minsta bråkdelen är det som går "hur långt som helst".
Man blir fylld med struntprat, grodmat, stjärtsnack. Skit helt enkelt.
Allt detta för att fylla det stora hålet "Varför?" i varje elev. För det är faktiskt varenda elev som får höra den här cirkusen under varje kvartsamtal.
"Varför går jag i skolan?" Det ifrågasättandet dämpas och bedövas av det här snacket. Du får veta att om du pluggar och ligger i ordentligt så kan du bli polis.
Senare i livet läser jag i Metro på morgonen på väg till skolan; "Hög arbetslöshet hos högutbildade ungdomar".
Egentligen är det rent krasst sagt paradoxalt det jag får lära mig på samhällskunskapen i min skola.
B-kursen handlade bland annat om västvärldens utnyttjande av tredje världen, den idiotiska fastighetskatten i Sverige och kostymmännen i USA som bygger sina aktier på luft för sin egen vinnings skull.
Det jag får lära mig om samhället liknar allra mest härsken yoghurt. Det jag får lära mig om samhället är att förakta det.
Historierna och faktan jag får läsa får mig att blänga elakt på systemet.
Sedan förväntas jag hoppa in i något av kugghjulen i det ekonomiska maskineriet, betala skatt och rösta på sossarna tills jag dör. Svenssons öde.
Alla människors öde...
Eller, vad vet jag?
Ingenting egentligen. Hur ska jag kunna veta så mycket som jag påstår?
När min pappa fick en propp i hjärnan så vaknade han upp nästa dag och "visste" att Olof Palme var Sveriges statsminister. Han visste det.
Men han visste fel.
Det ger mig kalla kårar det här. Vetenskap är ingen vetenskap, alla kanske vaknar upp imorgon och "vet" att polkagrisar motverkar impotens. Och det är ju egentligen ingen som vet, eller hur?
"Jag tror att..."
"Jag är säker på att..."
"Jag tror att jag vet att..."
"Jag vet att..."
Hur mäts trovärdigheten i dessa påståenden?
Inte en susning.
Jag vet ju inte ens om ni bryr er alls om det här.
...men om ni då skulle säga att ni inte alls bryr er, stämmer det verkligen då?
För om man ger ett svar, bryr man sig inte en liten gnutta då? Ni brydde er tillräckligt för att ge svar på tal.
Bryr man sig minst om man inte säger någonting? Eller är man bara oartig...?
Skumt det där.
Kan jag få "inte bry mig det minsta" utan att ni ger mig en tillrättavisning?
Hur Starbucks blev mitt nya Skittles - och vad händer nu?
Bättre sent än aldrig
Revanschsugen
#Pappaledig2013 #1årskalas
Bye bye Lovefilm (for now)
Små, små steg
Sovrummet kom vi igång snabbt med där jag först målade och tapetserade. Kort därefter borrade jag fast en sänglampa från Ljusinspiration. Egot kände inga gränser.
Därifrån gick det vidare till de andra rummen och då gick det ganska lätt! För tro mig, det var många jobbiga stunder i början. Men det enklaste misstaget att göra när man renoverar hemma (har jag förstått) är att inte avsluta ett projekt helt och hållet innan går vidare till nästa.
Mycket riktigt, det skulle dröja nästan ett år förrän sovrummet helt stod färdigt:
Uppskattning
Just nu är det bröllop som finns på hjärnan, min lillasyster gifter sig nästa vecka och det ska bli jättekul! Så fort det finns tid över sjunker jag ner i soffan och stänger av hjärnan, istället för att blogga.
Men att inte blogga på några veckor har även sina fördelar. Det är då en del av er anonyma läsare dyker upp lite här och var, frågandes och undrandes. Har du slutat blogga? När börjar du igen? Det är smickrande, jag gillar det.
Nej det finns mycket att skriva om. Alla spel som jag klarat i sommar, min princip/tvångstanke kring vattenglas, temat 'lycka' som vi har haft i kyrkan, aktuella dagboksinlägg, avslutningen på Batmantrilogin, alla bröllop och, sist men absolut inte minst; mitt första scenframträdande med mitt band.
Stay tuned!
Viewtiful Viktor på Instagram
Jag har ingen aning faktiskt, men jag valde att pröva på Instagram ändå. Och ja, det är ganska skoj. Som en egen liten klubb mobiler emellan. Jag gillar det än så länge. Jag var på ett bröllop ganska nyligen där det innan vigseln uppmanades att alla skulle ta massvis med bilder, hashtagga allt och ladda upp på det på nätet. Rolig idé som verkligen visar vilket årtionde vi lever i.
Hur gör man det roligt och intressant? Det vet jag inte ännu, jag testar mig fram. Frukost, fötter och människor är så långt jag kommit hittills.
Jag fick till en frän bild förra veckan där det var soligt som tusan precis utanför kontoret, samtidigt som ett fylligt orosmoln hängde över Solna någon kilometer bort. En särskild slutscen började spelas upp i mitt huvud, citatmaskinen satte snabbt igång och körde på resten av den eftermiddagen. Min kollega var måttligt road.
Jag klarade Stockholm Marathon 2012
Under högstadiet och gymnasiet sprang jag lite till och från, lite olika sträckor (4-11 kilometer ungefär) med eller utan sällskap av goda vänner. Det blev alltid lite tävling och vi sprang gärna i solsken så man kunde ta av sig på överkroppen den sista biten. Som bländande plankor kom vi springande mot mål, härliga tider.
Men efter lumpen tappade jag väldigt mycket av mina träningsrutiner. Jag körde styrketräning i 1,5 år inför mitt egna bröllop men efter våren 2009 blev knappt någon träning alls. Eller, ingen träning alls. I baksidan av mitt huvud har jag docka alltid burit på en dröm. En dröm att lyckas genomföra något spektakulärt, något som skulle sätta min kropp på prov.
Orden kom ur min mun tidigt förra året: "Ska vi inte springa Stockholm Marathon 2012?"
Många tvivlade där och då men det visade sig lyckligtvis vara flera omkring mig som hade tänk de tankarna och på mindre än en minut var vi ett litet gäng som bestämt oss. Det bindande kontraktet bestod i en high-five
Den skaran växte stadigt på sig de kommande veckorna och vi skapade en grupp på Facebook där vi kunde beklaga oss över skador, sjukdom och träningsvärk. Några gånger träffades vi i grupp och sprang längre sträckor. Det finns så väldigt bra teknik att få träningen att delas med andra.
Runkeeper är en gratis app som finns tillgänglig till balla mobiler. Där kan man registrera alla sina löppass, få de utritade på en karta, kolla på vilket tempo man håller per kilometer och lägga upp på Facebook. Stort gilla på den.
Kort efter beslutet när träningspassen hade kommit igång märkte jag vilken respons jag fick. Folk trodde verkligen jag var värsta elitidrottaren som ingen rådde på. Jag tror det beror på min pappa och hans rykte. Han är veteranidrottare av hög rang med tvåsiffriga antal Marathon, Vasalopp och andra idrottsprestationer på nacken. Folk var ytterst ödmjuka inför tanken att träna med mig, de trodde jag skulle springa i cirklar runt dem.
Så var det förstås inte, äpplen kan rulla långt från träden om de har lust. Jag har haft det tungt med träningen, precis som alla andra, om inte snäppet värre. Ska sanningen fram så blev det inte så mycket träning jag hade hoppats på under de 15 månader jag hade på mig att bli redo. Inte nog med det; världens bästa ursäkt att inte träna föddes i början av det här året.
Men Marathon skulle det bli, folk blev skadade och hoppade av medans andra hoppade på och anmälde sig. Vi var ungefär tio personer som på dagen D, den andra juni, tog pendeltåget in mot Stockholm och skulle springa Marathon för första gången i våra liv.
Förutom resan in, där en tant attackerade mig med glåpord och snäseri (tro mig, det var nästan som att hon var betald att göra mig så arg, irriterad och frustrerad som möjligt), var det en annan motståndare som stod framför mig/oss den dagen: Vädret.
lågtryck av den här kalibern brukar inte förekomma under sommarmånaderna"
Det var den kallaste junidagen på 84 år, det var kallare än Julafton året innan. Det regnade, det blåste och det var kallt. Fyra grader var det när vi startade loppet, I JUNI. Nog tjatat om vädret, jag ville bara verkligen understryka hur makalöst vidrigt väder vi alla sprang i. Nämnde jag att det var kallt?
Vid starten var vi nästan alla vänner samlade. Stämningen var (konstigt nog) på topp, trots att jag redan då var väldigt blöt. Den första milen höll jag ihop med Nicklas, tempot kändes riktigt bra även om halva tiden ägnades åt att undvika enorma vattenpölar (andra halvan av loppet sket jag och säkert alla andra högaktningsfullt i var man sprang så länge det var mot mål).
Efter dryga milen kändes flåset och lunket riktigt bra så jag drog ifrån lite. Det kändes ganska okej, till en bit in på andra varvet (som är längre än det första). Förbi gärdet (som var heeelt tomt, tycker jag är värt att nämna) och in på Djurgården så var hade jag sprungit längre än jag någonsin sprungit tidigare, 24 kilometer. Då började det kännas tungt.
Det blev bara värre och värre för varje kilometer och lagom till andra vändan över Västerbron hade kroppen lyckats övertala huvudet att låta kroppen gå. Så efter 34 kilometer löpning började jag gå upp för Västerbron. Med ett nyptag om kepsskärmen hörde jag runt omkring mig muttrande röster om hur vidrigt hela grejen var och hur de istället skulle stannat kvar i sängen.
När min kropp tröttats ut till den grad att den inte visste var den skulle ta vägen gav sig utmattningen på min mentala hälsa. Mitt egna psyke började fyllas med bittra tankar. Jag tyckte synd om mig själv, jag kände mig vek och svag, nästan misslyckad. Under några passager var jag gråtfärdig.
Efter Västerbron började jag springa igen men när mina händer kort därefter domnade bort tyckte jag att det var en allvarligt nog kroppssignal att respektera. Jag började gå igen, det var en enkel förhandling mellan hjärnan och kroppen. Benen blev mer och mer stela och till slut, vid 38 kilometer, stannade jag upp och knådade högerbenet då det högg till som tusan i ljumsken. Just precis då blev jag ikappsprungen av Ludde som lyckligtvis stannade upp och höll mig sällskap i vad som troligtvis var botten av Marathonloppet för mig.
Vi gick tillsammans i kanske en halv kilometer och berättade kortfattat våra upplevelser och hur det hade gått för alla andra, adjektiven som användes var mer passande för en krigszon men jag var utmattad, kall, blöt och använde hårdare ord än vanligt.
Ludde trodde helt klart att jag kunde springa sista biten så då trodde jag det också. När jag trodde det så gjorde jag det. Samtidigt som jag ograciöst började lyfta benen mer och mer för varje steg hörde jag en kommentar ur ett par högtalare längs med vägen.
- ...och här kommer Viktor från Huddinge som springer sitt första Marathon, heja heja!
Nu fanns det ingen återvändå, jag skulle springa de sista tre kilometerna. Jag hade även bestämt att om jag inte sprang i mål skulle tanten på tåget vinna, men sprang jag i mål så vann jag. (Ja, jag har kommit över det nu... jag lovar!)
Tji fick hon! Jag sprang resten av vägen och inne på Stadion hade min pappa väntat i dryga timmen och varit orolig för jag hade brutit loppet. Jag tror nästan han blev lyckligare än vad jag blev när jag kom där springande, det lät så iallafall. Jag kom i mål på fem timmar, sjutton minuter och fyrtio sekunder. Tiden är kanske inget att stoltsera med. Men bara faktumet att jag klarade det, mitt första marathon under sådana omständigheter, kommer jag helt klart kunna leva på restan av mitt liv. Den pastillen kommer aldrig förlora sin smak.
Så när människor har frågat mig "hur gick det för dig att springa?" den gångna månaden har jag fokuserat på det viktigaste och stolt svarat:
"Det gick"
Nyfödd prinsessa
Idag fick Victoria (kvinnan som alltid fick min namnsdag att bli flaggdag) och Daniel sin prinsessa.
Säga vad man vill om kungafamiljen och vad de står för.
Säga vad man vill om mediabruset som den här händelsen vispar upp (som jag härmed sveps med i).
Men att se Daniel, slick som vanligt, påslängd en kostym och bara ett fåtal timmar efter sin dotters födelse hålla en kort presskonferens inför hela mediasverige, det var riktigt rörande att se. Jag kunde såklart, som nybliven pappa, enkelt relatera till hans känslor.
Aldrig har jag sett en härligare presskonferens, där känslorna riktigt osade i luften. Grattis!
När som helst så... #2
Vi båda väntar otåligt och de senaste dagarna har vi helt utan nåd halshuggit vår kalender. "Allt ska bort!" var ledmotivet då det inte finns något, och då menar jag något överhuvudtaget, som går före sitt barns förlossning. Och fönstret då förlossingen kommer ske (för det kommer den) blir bara mindre och mindre för varje dag.
Jag är på jobbet och min fru går/sitter/ligger hemma. Jag försöker mest få tiden att gå känns det som. Under lunchen tar jag en promenad då solen ändå är framme, jag går ofta och tar mig en sojalatte vid närmsta fik. Den smuttar jag på samtidigt som jag lyssnar på Detroit Rock City med KISS, den enda låten jag hört med dem, men jag är ändå fullt övertygad om att det är deras bästa låt. I mina ögon har KISS alltid varit 99% image och 1% musik, lite som Pussycat Dolls om jag ska vara extremt taskig. Men när jag hörde Detroit Rock City slängde jag de föreställningarna så de flög ut genom fönstret. Hett tips.
Men vänta nu, latte? Som om inte magen är nervös nog som den är nu för tiden? Det struntar jag i, latte är livsnjutning för mig och så är det med det. Och vad gör man sedan inte då var nionde latte är gratis? Snart kanske de börjar känna igen mig också, och då är det verkligen klippt för mig...
På kvällarna äter vi asagod mat, tittar på tv-serier, filmer och då min fru slumrar till går Zelda: Skyward Sword igång direkt. Livet är bra ändå, riktigt bra. Ibland tänker jag att hur kan det bli bättre än så här.
En till tanke jag fått på sistone är vilken episk grej den där snubben som sprang från Marathon till Aten gjorde för länge sedan. Inte nog med att varje storstad världen över årligen har ett lopp döpt efter hans språngmarsch än idag, hans prestation jämförs också fortfarande med påfrestningen att föda ett barn. Helt galet.
Jag lämnar er idag med en bild jag tog natten till Nyårsdagen i år, bilen som stod parkerad bredvid våran hade en väldigt intressant isbildning på sitt tak:
så hade det här varit ett utmärkt tillfälle
När som helst så...
Att gå omkring och tänka "att när som helst så...", är en magisk känsla. Väldigt svårt att beskriva. När som helst kommer barnet.
Och samtidigt pågår livet precis som vanligt. Konstigt. När vi var i London i våras för att hälsa på min frus (då) gravida syster så väntade vi redan barn, men vi visste det ännu inte. Jag älskar att titta på bilderna från den resan, min fru är extra snygg, som ett extra lager lyster.
Nu står vi redo för startskottet, mor- och farföräldrarna står redo, syskonskarorna står redo, vännerna står redo. Alla väntar spänt och undrar om det hänt ännu. En graviditet för verkligen samman människor, det är vackert att se.
Att fira/trösta
En besiktning är ju alltid lite småsvettig, men jag får ännu svårare att slappna av vid sådana tillfällen. Visst, min nuvarande bil är som ett rymdskepp i jämförelse med de två tidigare, men det är fortfarande mycket som kan gå fel.
Men det gick utmärkt! Och kort därefter unnade jag mig en sojalatte från närmaste café. När jag irrade mig därifrån till jobbet smuttandes på latten i ena handen funderade jag lite på hur ofta jag fira/tröstar mig själv till vardags.
För så fort jag åkte iväg med min godkända bil tyckte jag helt klart att det skulle firas med en cafélatte.
- Pssssch, vem försöker jag lura? tänkte jag ögonblicket efter det beslutet.
- Om bilen inte hade gått igenom hade gjort exakt samma sak, fast istället sagt att det skulle tröstas med en cafélatte.
Då började jag fundera på hur ofta jag egentligen unnar mig saker, och hur ofta av de gångerna som anledningen jag hittar på är utifrån att fira eller trösta. För det spelar egentligen ingen roll varför, jag gör det ändå när jag väl börjat tänka på det, Inceptionstyle.
Är det här vanligare i dagens samhälle? Till exempel; gjorde mina föräldrar det lika mycket när de var i min ålder? Nej, det tror jag inte. Det här är vår generations last helt enkelt, belöningarna ska komma enkelt och ofta.
- Pssssch, vem försöker jag lura? Det här är min last, försök inte skylla ifrån dig på vad för generation du tillhör.
(Latten satt riktigt fint förresten!)
Tjugofyra stycken bra timmar
Väl hemma hade min fru gjort matlådor till mig för hela veckan, jag ställde mig och fixade ihop två hamburgare till middag. Asagott. Efter middagen tränade jag min axel en liten stund.
Vad som följde sedan var ett drygt tre timmar långt pass med The Legend of Zelda: Skyward Sword, tillsammans med min fru i soffan som satt och pluggade. Det blev faktiskt som ett fortsatt träningspass för axeln, man sitter och vrider och flaxar med armarna stup i kvarten i det spelet. Skyward Sword alltså, årets spel? Mycket möjligt. Portal 2 kanske kan mäta sig men det återstår att se.
Sedan läggdags. Sedan lite sovmorgon för att tillsammans gå till barnmorskan nu på morgonen. Allt stod perfekt till med både Yoshi och blivande mamman. Efter det tog jag tåget mot jobbet, men blev strandad i Centralen en stund. Då passade jag på att gå till mitt favoritWayne's som ligger ganska precis vid spärrarna där. Även fast det var nästan två år sedan som jag var stammis där så kände de igen mig och kunde min favoritbeställning utantill. Sådant är jag extremt svag för. Där satt jag, på Centralen och smuttade på min favoritköplatte och lyssnade på Muse i mobilen.
Låtarna lät extra hårda, orden jag la i Wordfeud satt extra fint, allt var helt enkelt extra bra. Kanske är tiden innan en förlossning på det här viset? En nagelbitarförväntan blandat med euforisk känsla i magen? Jag är i alla fall snart inne på 24 timmar eufori. I hopp om att kapsla in den här känslan så skriver jag det här inlägget idag.
Tack Gud för min fru, mitt blivande barn, min familj, min kyrka, mina vänner, mitt jobb (och Skyward Sword)!
Vissa dagar är roligare än andra
Jaja jag vet, mycket om spel just nu. Men det är den tiden på året helt enkelt. En annan sak som inte är helt spelrelaterat är att jag fick en ny jobbmobil idag!