Gymnasiet: Tyler Durden
Fight Club spoilervarning.
Du vet den där klassiska bilden av en tonårings sovrum, specifikt med affischer på väggarna av diverse idoler (kanske även en nätt bukett torkade rosor som hänger upp-och-ned)? Bilden av en idoldyrkande tonåring är så självklar att vi alla tror att den obligatoriska perioden i våra liv enkelt kan undvikas. I mina tonår skrockade jag i smyg åt alla piedestaler med diverse Magnus Uggla, Håkan Hellström och Dr Dre ståendes ovanpå.
Tur att ödmjukheten kommer med åren, för där och då förstod jag inte att jag själv bar på en idol som jag dyrkade dag ut och dag in. En person som jag tog efter och försökte härma så gott det gick. Eller, i mitt fall är det inte ens en person, mer som en idé om en person. En karaktär. Eller, inte ens en karaktär som existerar i sitt egna universum, en påhittad karaktär i sitt påhittade universum. Alltså: En fiktiv, fiktiv karaktär (en dubbelnegation är väl ett plus?).
Tyler Durden är hans namn. En karaktär skapad ur en annan karaktär i filmen Fight Club.
Jag tjatar och tjatar om denna film på bloggen, men idag tänkte jag istället göra en djupdykning i en specifik del av den. Så inga upprepningar om filmens briljans, inget sånt där.
Nej, jag vill åt en särskild del av min kära ungdomsidol. Låt oss skala bort mycket av det som gör Tyler Durden till den han är. Bort med faktumet att han spelas av Brad Pitt, då en skådespelare på toppen av sin karriär samt kroppsfysik (perfekt casting, helt klart). Bort med allt Tyler säger om det västerländska konsumtionssamhället, bort med allt han säger om den förvirrade mansrollen som i mångt och mycket fortfarande känns aktuell, bort med hans nihilistiska ideologi.
Låt oss istället komma åt hans sociala färdigheter, detta för att knyta an med ett ämne som låg mig varmt om hjärtat för tio år sedan. Huvudfrågan blir då: Hur förde sig Tyler Durden bland folk?
För att svara på detta tänkte jag ta ett konkret exempel från filmen. Men först vill jag bara klargöra att Tyler Durden är en fantasi, någon som Edward Nortons karaktär (jag kallar honom Jack i resten av det här inlägget, för enkelhetens skull, plus att det är det han benämns som i originalmanuset) önskar att han var. Det konceptet, att vilja vara någon annan - mycket mer cool och snabbtänkt än en själv - känns som klippt och skuret för en tonåring. Inte minst för mig själv.
Exemplet jag kommer ta upp är scenen i filmen där Jack och Tyler pratar med varandra för första gången. Jack hade sekunderna innan drömt upp ett scenario där planet han sitter på kraschar, vilket han ärligt talat skulle tycka var skönt. Ingen munter kille helt enkelt.
Han vaknar upp (or does he? dun-dun-duuun) från drömmen konstruerad av sin dödslängtan, kvar på samma flyg.
Till vänster om honom sitter en man och pratar rakt ut i luften, han vrider huvudet åt hans håll.
Tyler: If you are seated in an emergency exit row and feel unable or unwilling to perform the duties listed on the safety card, please ask a flight attendant to reseat you.
Jack svarar: It's a lot of responsibility.
Tyler: Wanna switch seats?
Jack: No. I’m not sure I’m the man for that particular job.
Tyler tittar runt i flygplanet, självsäker som tusan. Han ger intryck av att veta mer än gemene man och fortsätter: An exit-door procedure at 30.000 feet. Mhm. The Illusion of safety.
Jack förstår inte riktigt vad han menar men svarar ändå: Yeah, I guess so.
Tyler: You know why they put oxygen masks on planes?
Jack tycker att frågan har ett självklart svar: So you can breath.
Tyler skakar omedelbart på huvudet och fortsätter lika självsäkert med ögonen fokuserade på Jack: Oxygen gets you high. In a catastrophic emergency, you take giant panic breaths. Suddenly you become euphoric, docile. You accept your fate. It’s all right here. Emergency water landing, 600 miles an hour. Blank faces. Calm as Hindu cows.
Jack flinar till: That’s, um… That’s an interesting theory. [konstpaus] What do you do?
Tyler vet säkert precis vad Jack menar med sin fråga, men vill ändå locka fram den uttjatade frasen som komma skall: What do you mean?
Jack faller offer för betet och säger de sju orden: What do you do for a living?
Upplagt för smash svarar Tyler med en dräpande motfråga: Why? So you can pretend like you’re interested?
Jack skrattar till ganska tyst, vänder trotsigt huvudet bort från Tyler och svarar: Okay.
Ett utmärkt exempel på hur människans skratt ofta används som försvarsmekanism. De flesta av oss hade reagerat exakt likadant som Jack. Enligt mina beräkningar hade ett normalt samtal dött helt och hållet efter något sådant. Jack hade med största sannolikhet suttit och surat resten av resan, blängt några gånger åt Tylers håll, åkt hem och skrivit ett jätteargt och perfekt formulerat mejl som han inte vetat vad han skulle göra av.
Men Tyler nöjer sig inte där, han fortsätter att trycka ned Jack med ännu mer nedlåtande kommentarer. Med avsmak i rösten säger han, helt utan ömhet: You have a kind of sick desperation in your laugh.
Tyler böjer sig ned och plockar upp sin portfölj. Jack måste helt ha ignorerat det Tyler precis sade, säkert för att det var alltför träffsäkert. Han kommenterar istället något helt annat: We have the exact same briefcase.
FORESHADOWING
Tyler: Soap.
Jack: Sorry?
Tyler: I make and I sell soap. The yardstick of civilization.
Tyler lämnar över sitt visitkort.
Jack (som voiceover): And this is how I met…
Jack: Tyler Durden.
Tyler byter ämne igen: Did you know if you mix gasoline and frozen orange juice concentrate you can make napalm?
Jack häpnas av alla snäva svängar som det här samtalet tar, trots att han blivit förolämpad och avsnoppad bara sekunder tidigare: No I did not. Is that true?
Tyler: That’s right. One can make all kinds of explosives using simple household items.
Jack: Really?
Tyler: If one were so inclined.
Jack: Tyler, you are by far the most interesting single-serving friend I’ve ever met.
För första gången i samtalet är Tyler frågvis, han vet inte hur han ska svara. Jack får äntligen chansen att dela något häftigt och uppfinningsrikt, något han själv kommit på och är väldigt stolt över, han börjar förklara: You see, everything on a plane is single-serving and…
Tyler avbryter hastigt: Oh, I get it. That’s very clever.
Jack, riktigt självgod efter Tylers halvhjärtade komplimang svarar: Thank you.
Tyler ser rakt igenom Jack och tar kommandot över samtalet igen. Även om Jack kommit på en ganska lustig terminologi på bekantskaper under flygresor tänker inte Tyler låta honom njuta av det. Ett kaxigt leende sprider sig på hans läppar när han frågar: How’s that working out for you?
Jack: What?
Tyler: Being clever.
Jack svarar neutralt och aningen skamset: Great.
Tyler rundar av samtalet: Keep it up then. Keep it right up.
Han ställer sig upp och när han går förbi Jack ställer han en retorisk fråga:
Now, a question of etiquette. As I pass, do I give you the ass or the crotch?
Tyler väntar inte in något svar utan går framåt i flygplanet.
END OF SCENE.
Vad har vi då att hämta från denna scen. Eller ännu viktigare: Vad har det med mig att göra?
Jag tänkte nämna tre saker:
- What? So you can pretend like you're interested?
Den här frasen satte standarden för allt som karaktären Tyler Durden står för. Hans överrumplande sätt tilltalade mig oerhört mycket. Även om det egentligen är oförskämt att prata med en främling på det viset så dyrkade jag hans sociala tillvägagångssätt. Jag ville vara som Tyler och sticka hål på den utklädda falskheten (som jag kallade den). Även om kallprat inte alls är särskilt utbrett i en 14-årings värld så hade jag vid den tiden i mitt liv börjat förstå hur många vuxna pratade med varandra. Hur många ord endast agerar som utfyllnad mellan harklingarna, näskliandet, kaffesippandet och "jaha"-andet. Jag var kanske inte riskzonen där och då - när jag såg filmen för första gången - men jag skulle för allt jag var värd aldrig komma dit. Det var jag och Tyler mot världen.
- Did you know if you mix gasoline and frozen orange juice concentrate you can make napalm?
Tyler har en tendens att övertyga folk, men inte med konkreta bevis och tydliga exempel. Nej, han gör det med en fokuserad blick och en skärpt tunga. När han säger det han säger på det sättet han säger det, så spelar det egentligen ingen roll att det han säger är helt bananas. För det är säkert inte så du gör napalm (eller, jag vet att det inte är så du gör napalm). Det här härmade jag också. Jag testade ibland om jag kunde komma undan med saker bara genom att presentera det med en odiskutabel självsäkerhet. Jag pratade om atmosfären och budskapet i Apocalypse Now under en öppen diskussion i skolan, utan att ha sett filmen (dock så kan jag ha framställt mig som en idiot, det kommer jag aldrig få veta). Jag övertygade en rektor att jag genomfört en kurs i skolan, vilket jag inte alls gjort. Mycket av detta gjorde jag bara för att se ifall det gick. Allt i namnet Tyler.
- Oh, I get it. That’s very clever.
Tyler lämnar aldrig ifrån sig makten i ett samtal, eller i en relation för den delen. Så fort han märker att han börjar förlora den så skyr han nästan inga medel för att få som han vill igen. Det är ett genomgående tema under filmens gång; att Tyler gör och får som han vill. Den här översittarstilen tyckte jag var något att se upp till. Unket, jag vet, men så var det. Det gick hand i hand med striden mot kallprat (från första punkten). Hur skulle jag lyckas bryta ned väletablerade sociala koder utan att ta kommando över samtalen jag deltog i?
-
När jag beskriver Tyler Durden utifrån denna scen upplever åtminstone jag honom som en dryg, självgod översittare som trots allt är väldigt intressant. Och det är just det jag vill poängtera, han är ändå intressant. Jag har avsagt mig väldigt mycket av Tyler Durden det gångna decenniet, inte en lika våldsam separation som Jack fick gå igenom, men ändock en frigörelse från någon som styrde och ställde för mycket i ens liv.
Men en bit av honom lever kvar. Jag behöver ju faktiskt ingens namn på mina kalsonger, jag behöver inte 500 kanaler på min TV, jag behöver inte Twin Peaks på Blu-ray, jag behöver inte den allra senaste telefonmodellen hela tiden. Det finns oändligt många ting ute i världen som jag verkligen inte behöver.
Men så händer det ju ibland att jag faller för frestelsen och klickar hem något onödigt på CDON, blir överdrivet glad över en auktionsvinst på Tradera, eller köper en dyr väska bara för att den har den där nedrans krokodilen på sig. Då flinar han åt mitt håll, som en påminnelse av hur otroligt löjligt det är vad pengarna ibland går till. Hur mycket samhället kretsar kring att köpa.
It's only after we've lost everything that we're free to do anything.
Vänta lite nu. Det var ju en annan man - ännu mycket klokare än Tyler Durden - som även han inte trodde på ägodelar.
Silver Linings Playbook - eller dåligt översatta filmtitlar
Filmer som blandar omaka par av genrer blir så enkelt mer minnesvärda än andra filmer. Till exempel: Braindead är inte bara en bra skräckfilm, inte heller bara en sjukt rolig sådan, utan sjukt minnesvärd också. Och inte bara för att Peter Jackson regisserat den, utan för att den så skickligt blandar två så olika sinnestillstånd som skräck/köttfärsporr och komedi.
Med det sagt är den mest spännande mixen av genrer jag vet deprimerande komedier, eller svarta komedier kanske passar bättre som förklaring. Komedi och tragedi i ett. Vad som gör det så spännande är att det är så sällan jag ser det bemästras.
Och det är egentligen inte så konstigt, vi är alla fostrade till att inte skratta åt människor, än mindre människor det är synd om. Det tar emot att peka på någon med psykiska problem/i en hopplös situation och skratta, så gör man bara inte. Men då jag kommer på mig själv skruvandes i soffan åt det tragiska och obekväma i en filmscen samtidigt som jag skrattar så jag kiknar, då har filmen övertygat mig. Då är jag såld, helt och hållet.
Det är inte många filmer som lyckats med detta, men de få som gjort det ligger högt upp på min favvolista.
Little Miss Sunshine är en av de allra varmaste, mysigaste och tragiska komedierna jag någonsin haft nöjet att se. Reign Over Me ger den underskattade Don Cheadle ännu en ledande roll där han får spela Shadow of the Colossus med Adam Sandler. Med filmen följer även en cover av en sjukt bra låt tolkad av ett sjukt bra band. Bortsett från de punkterna - som i sig räcker för en bra film - är den svart, tragisk och oerhört rolig. But wait, there's more! Den inkluderar en scen om fenomenet Suicide by cop (Polisprovocerande suicidbeteende på svenska) som en bekant skrivit D-uppsats om. Intressanta grejor.
Två bubblare är The Squid and the Whale och Fyra Nyanser av Brunt, som lyckas bra med tragikomik men skiner inte riktigt lika starkt som de två guldklimparna där ovan.
Döm av min förvåning när jag helt plötsligt snubblade över en till sådan guldklimp häromveckan. Så här gick det till:
Jag och min fru rundar nu för tiden av många av veckans kvällar nedsjunkna i vardagsrumssoffan för att slappna av framför lättkonsumerad underhållning på TV:n (vårt härliga liv som nyblivna tvåbarnsföräldrar). När vi inte spelar Beyond: Two Souls tillsammans så kollar vi igenom utbudet hos Viaplay och Netflix. Efter att ha behövt fyra kvällar åt att ta sig igenom Zero Dark Thirty så tyckte vi att vi skulle kolla på lite sämre filmer, filmer som man inte gör en sådan otjänst av att hacka upp och sprida ut över flera kvällar. Romcoms fick det bli! Det första valet - What to Expect When You're Expecting - kändes helt rätt, sådär fjompigt och dåligt att det var helt okej att följa halvhjärtat hela vägen igenom. Jag trodde aldrig att jag skulle hamna där och medvetet sätta mig framför dassiga romantiska komedier, men så är det.
Några kvällar senare väljer min fru ännu en film som ligger under kategorin Romantiska Komedier. En film inte riktigt var vad vi väntade oss.
Alla dessa välskrivna karaktärer med psykiska problem, relationstrassel, depressioner och djupa tvångstankar som delar massa ljuva scener med varandra. Hjärtat blev kallt och vreds om ena sekunden för att i nästa stund få skratta smått okontrollerat. Och Chris Tucker! Vad glad jag blev av att se honom.
Den var hysteriskt rolig och så tragisk på samma gång. Jag älskade den.
Jag känner igen filmaffischen från då den prydde buskurerna här i landet förra året, fast då med en missvisande översatt titel. Redan där och då sköt jag ned filmen, för den översatta titeln påminde för mycket om Drive Me Crazy:
Skäms på er, filmtitelöversättare! Jag förstår ju såklart att Silver Linings Playbook inte alls fungerar på svenska (fast nu ser jag ju att originaltiteln är inkluderad i parentes), men det här rörde till det för mig. Dock så sänkte den mina förväntningar vilket gjorde upplevelsen så mycket starkare...
Hmm...
Ja, det kanske var bra ändå.
Nåväl, här kommer i alla fall en stark rekommendation av Silver Linings Playbook (och Little Miss Sunshine och Reign Over Me om du inte sett dem). Förutom att de alla tre jonglerar tragedi och komedi alldeles ypperligt så har de mer gemensamt än så. Silver Linings Playbook och Little Miss Sunshine rundas båda av med ett oväntat dansnummer. Reign Over Me och Silver Linings Playbook har båda en karaktär som överkompenserar för en konflikt hen hade med sin partner precis innan denne gick bort. Och ja, Reign Over Me fick också en ganska mesig översättning som underminerar tyngden som filmen bär på:
Nu känns det som att jag har upprepat filmtitlar alldeles för många gånger på alldeles för kort tid, så jag rundar av här.
Bye bye Lovefilm (for now)
OBS:Är inlägget svårt att läsa på grund av reklamstinkande innehåll? Var lugn, jag gillar bara att skriva om lagliga, billiga och smidiga sätt att se på filmer och serier.
I nästan fyra år har jag varit aktiv kund hos Lovefilm. Ända sedan slutet av 2008 har det kommit filmer och serier på posten i rasande fart, oftast. Och en nöjd kund har jag varit, väldigt nöjd. Speciellt när de sänkte priserna ganska ordentligt under mitten av förra året.
Jag tycker deras utbud varit bra, kundtjänst väldigt bra och deras kommunikation under tekniskt strul och andra problem med tillhörande kompensationer varit fenomenal.
Men.
För ett par veckor sedan landade Netflix i Sverige. Med det kommer en gratis testmånad och med en så pass generös kundtjänst de har så fick jag erbjudandet som Spotify Premium-användare fick, trots att jag tydligen var lite sent ute. Så, gratis testperiod till och med mitten av januari.
Därför har jag precis pausat min prenumeration hos Lovefilm i tio veckor. I januari ska det stora beslutet fattas: Lovefilm eller Netflix?
Lovefilm har ett enormt utbud av filmer/serier/dokumentärer och även ett ganska bra utbud av streamingfilmer, men endast till PC.
Netflix är billigare, 79kr i månaden just nu (får se om det höjs senare) jämfört med paketet jag har hos Lovefilm för 139kr i månaden. Utbudet är ganska smalt just nu, men som den nyss lanserade tjänsten som Netflix är så är det helt ok. För tydlighetens skull: Det är mycket mycket bättre än Lovefilms streamingutbud.
Alltså; billigare och större utbud sett till Lovefilms streamingtjänst (som man får på köpet när man är kund hos dem). Men den absolut överlägset bästa funktionen hos Netflix är all hårdvara som stöder streamingen:
Jo jag tackar ja
Att förflytta sitt film- och serietittande mellan PC och iPhone är riktigt smidigt. Netflix är ju så smart att den lägger in bokmärken i alla filmer och serier man är igång med, så jag kan fortsätta där jag slutade oavsett vilken pryl jag använder.
Det bästa med Netflix
Det kan tyckas att jag spenderar tillräckligt mycket tid framför TV:n hemma med handkontrollen i händerna. Men att supersmidigt stänga ner mina bravader tillsammans med Ezio i Rom när frun kommer ut från nattningen av lillgrabben och smidigt hoppa in i Netflix och tillsammans fortsätta vidare med Chasing Amy är obeskrivligt bekvämt. Min fru är mitt uppe i att kolla om hela Ally McBeal under sina amningstillfällen under dagarna. Jag såg nyligen att Drive finns i utbudet, jag väntar bara på rätt tillfälle då jag dra igång den, själv i soffan.
Hittills är jag nöjd. Vi får se hur jag känner och tänker i januari.
Rent spontant ligger Lovefilm klart efter med sin avsaknad av program i min PS3 och iPhone. Faktum är att England fått streamingprogram i sina PS3:or, men att det är ett exklusivt avtal mellan Sony England och Amazon (som äger Lovefilm):
Step up your game Lovefilm Sverige!
Apabra
Det blir inte särskilt mycket film- och seriesnack på bloggen och ibland funderar jag på varför. Jag känner att mina tankar influeras för mycket av andra människors filmsnack. Det kan enkelt bli upprepningar av andras lovord, jämförelser och sågningar. Jag känner mig mer varm i kläderna när det kommer till spelsnack.
Det betyder dock inte att jag inte tittar på film eller serier, tvärtom snarare. Jag och min fru kollar mycket på film och väldigt mycket på serier. Och ibland ser jag en film som känns så klockren att det inte går att hålla sig från att skriva några ord om det.
Girighet måste ju vara den vanligaste dödssynden som används som bränsle till konflikter i film. Är det inte girighet efter pengar så är det girighet till kunskap, som i den här filmen går hand i hand. Lite som Halo: Reach, Titanic och The Passion of the Christ visste man redan hur det skulle sluta, frågan var egentligen om vägen dit ändå skulle vara engagerande. Och ja, det var den.
Jag förstod att den skulle bli lite otäck, och det smög långsamt på en. Min fru var inte alls redo för det så stämningen i TV-soffan blev helt perfekt.
Att den utspelar sig i samma värld som originalet är det bästa med filmen. Ända sedan jag hörde talas om den så har jag undrat ifall den skulle ta upp Charlton Hestons rymdfärd, och (om ja) hur mycket plats den skulle få ta. Jag blev inte besviken. Sedan fick de klassiska citaten från originalet både väntade och oväntade behandlingar.
Väldigt trogen sitt ursprung, välspelat, riktigt bra specialeffekter och väldigt övertygande maktkamper. Det blev gåshudsbra flera gånger faktiskt.
Jag har egentligen bara två riktiga problem med filmen:
Det betyder dock inte att jag inte tittar på film eller serier, tvärtom snarare. Jag och min fru kollar mycket på film och väldigt mycket på serier. Och ibland ser jag en film som känns så klockren att det inte går att hålla sig från att skriva några ord om det.
Girighet måste ju vara den vanligaste dödssynden som används som bränsle till konflikter i film. Är det inte girighet efter pengar så är det girighet till kunskap, som i den här filmen går hand i hand. Lite som Halo: Reach, Titanic och The Passion of the Christ visste man redan hur det skulle sluta, frågan var egentligen om vägen dit ändå skulle vara engagerande. Och ja, det var den.
Jag förstod att den skulle bli lite otäck, och det smög långsamt på en. Min fru var inte alls redo för det så stämningen i TV-soffan blev helt perfekt.
Att den utspelar sig i samma värld som originalet är det bästa med filmen. Ända sedan jag hörde talas om den så har jag undrat ifall den skulle ta upp Charlton Hestons rymdfärd, och (om ja) hur mycket plats den skulle få ta. Jag blev inte besviken. Sedan fick de klassiska citaten från originalet både väntade och oväntade behandlingar.
Väldigt trogen sitt ursprung, välspelat, riktigt bra specialeffekter och väldigt övertygande maktkamper. Det blev gåshudsbra flera gånger faktiskt.
Jag har egentligen bara två riktiga problem med filmen:
- Filmtiteln.
För lång, speciellt med tanke på att "of the" upprepas. Lång titel = Sämre film är ju såklart inte fallet, men jag tycker det är värt att nämna. De ville väl vara så pass trogna sina rötter att originaltiteln skulle bakas in, men resultatet blev dåligt.
- Beslutet att casta Tom Felton
My father will hear about this!
Både James Franco (Spiderman, Pineapple Express, 127 Hours) och John Lithgow (Cliffhanger, Tredje klotet från solen, Dexter) vet man aldrig riktigt var man har, och att se de i sina roller gjorde att filmen inte var helt förutsägbar. Men så fort jag såg Tom Felton visste jag omedelbart hur det skulle spelas ut.
Att han lyckas få en så stor roll direkt efter Harry Potter-serien är ju kul för honom, men att se en förlängning av Malfoykaraktären i en annan film var inte så kul. Det hade gärna fått vara en helt okänd skådespelare istället. Hoppas Tom får något annat att göra i filmer än att vara en kaxig och uppkäftig ungvuxen med auktoritetsproblem.
Utöver det, en strålande film.
BETYG: 8/10
Strålande jul
Med den 30 december som beräknat förlossningsdatum var julen 2011 lite som en gladlynt rysk roulette. Med när julaftonsmorgonen var där så kunde vi med ganska stor säkerhet konstatera att Yoshi inte skulle födas på Julafton. No offence mot Julafton men vi kände verkligen att vi behövde få ett avkopplat julfirande med mycket vila, så det var en lättnad.
Julen var jättehärlig med hela familjen samlad, en höggravid fru som halvlåg/halvsov i en fåtölj mest hela dagen (mysigare syner får man leta efter) och så all denna mat, kaffe på det, nyponsoppa och så lite till mat, kaffe på det och sedan godis... och kaffe.
Jag kan inget annat än instämma med Lydia om den sanna julmusiken, nämligen amerikansk 50/60-talsmusik. Dessa välklädda män och kvinnor med sina silkeslena röster, sjunger in julen som ingen annan. Att få en vit jul, att få en blå jul, att haffa någon brud kring jul, att haffa tomten, men också såklart Jesu födelse. Denna heliga högtid som faktiskt har ett betydelsefullt ursprung. Jag gillar det.
Den här julen togs den amerikanska julandan ett steg längre; vi valde bort Die Hard (mind you, den ligger fortfarande nära hjärtat) till förmån för A Christmas Story, It's a Wonderful Life och en version av alla A Christmas Carol som finns där ute.
It's a Wonderful Life, hur sammanfattar man den här filmen? En julklassiker som helt klart måste ses, den bästa filmen jag såg under julhelgen, helt klart.
Sist (och i det här fallet minst) så såg vi A Christmas Carol med Jim Carrey. Denna film är Robert Zemeckis tredje film i sin envisa parad om att fullt animerad 3D-film är framtiden. Visst är grundhistorien riktigt gripande, men här sitter 3D-effekterna i framsätet och bestämmer filmens berättartempo med järnhand. När som helst börjar en flygfärd som i det närmaste kan beskrivas som en nöjesattraktion, det blir till slut jobbigt att titta på. Inte särskilt bra film.
Nästa jul får det helt klart bli en annan version. (Herr Zemeckis, kom tillbaka till vanlig spelfilm! Nämen åh, man tackar)
Nu är vi förbi julhelg och nyår, ingen födsel ännu. Men när som helst så...
Julen var jättehärlig med hela familjen samlad, en höggravid fru som halvlåg/halvsov i en fåtölj mest hela dagen (mysigare syner får man leta efter) och så all denna mat, kaffe på det, nyponsoppa och så lite till mat, kaffe på det och sedan godis... och kaffe.
Jag kan inget annat än instämma med Lydia om den sanna julmusiken, nämligen amerikansk 50/60-talsmusik. Dessa välklädda män och kvinnor med sina silkeslena röster, sjunger in julen som ingen annan. Att få en vit jul, att få en blå jul, att haffa någon brud kring jul, att haffa tomten, men också såklart Jesu födelse. Denna heliga högtid som faktiskt har ett betydelsefullt ursprung. Jag gillar det.
Den här julen togs den amerikanska julandan ett steg längre; vi valde bort Die Hard (mind you, den ligger fortfarande nära hjärtat) till förmån för A Christmas Story, It's a Wonderful Life och en version av alla A Christmas Carol som finns där ute.
A Christmas Story, en äldre man som blickar tillbaka på en jul för länge sedan, då han bara var en liten grabb. Lustig, varm, ärlig, öppen och oerhört mysig. En stark rekommendation.
It's a Wonderful Life, hur sammanfattar man den här filmen? En julklassiker som helt klart måste ses, den bästa filmen jag såg under julhelgen, helt klart.
Sist (och i det här fallet minst) så såg vi A Christmas Carol med Jim Carrey. Denna film är Robert Zemeckis tredje film i sin envisa parad om att fullt animerad 3D-film är framtiden. Visst är grundhistorien riktigt gripande, men här sitter 3D-effekterna i framsätet och bestämmer filmens berättartempo med järnhand. När som helst börjar en flygfärd som i det närmaste kan beskrivas som en nöjesattraktion, det blir till slut jobbigt att titta på. Inte särskilt bra film.
Nästa jul får det helt klart bli en annan version. (Herr Zemeckis, kom tillbaka till vanlig spelfilm! Nämen åh, man tackar)
Nu är vi förbi julhelg och nyår, ingen födsel ännu. Men när som helst så...
Allt för Sverige
Jag tittar verkligen aldrig på dokussåpor. Trots att jag blivit bjuden av en vän till Big Brothers inspelningsplats för att vara publik så gjorde jag det inte. Trots att jag skulle fått saker för att göra det, så gjorde jag det inte.
SVTs Expedition Robinson följde jag riktigt hårt de första åren. Det var riktigt roligt. Men något mer än det har det inte blivit. Världen svämmade snabbt över av dokussåpor efter det. Men oavsett vad det handlat om så har jag avstått, även om många sådana program lägger grund för mången samtalsämnen runt lunchborden på arbetsplatser överallt hela tiden.
Dokussåporna dödade MTV, det har jag väldigt svårt att förlåta. Nu när de släppt undertiteln "Music Television" står hela omvärlden förundrade över vad M:et istället står för.
Men min familj tipsade mig om "Allt för Sverige" för ett par veckor sedan och snacka om kvalitetsprogram! Mysigt, tjusigt, bedårande och vackert är passande adjektiv. Ett gäng amerikaner med rötter i Sverige får komma hit och ta del av sitt arv på varierade och påhittiga sätt. Ingen vuxenmobbing och/eller barnsliga konflikter, här ser man istället hur de gör upp med sin familjs förflutna och tillsammans blir vänner.
Att Eddie Vedders soundtrack till Into the wild återkommer som låtval under avsnitten måste ses som en oerhörd komplimang till vårt lands natur. Förra söndagens avsnitt hade även med den exklusivt producerade låten från Dead Islands trailer jag skrev om för ett tag sedan. Lite coolt faktiskt!
Tävlingsmomenten känns lite krystade just för att de inte riktigt behövs. Eller jo nu kom jag på, visst behövs de. Tusen gånger bättre än att de skulle rösta ut varandra.
Som underhållning och renovering av nationalkänslan fungerar det perfekt!
Kolla på SVT Play, lätt värt!
SVTs Expedition Robinson följde jag riktigt hårt de första åren. Det var riktigt roligt. Men något mer än det har det inte blivit. Världen svämmade snabbt över av dokussåpor efter det. Men oavsett vad det handlat om så har jag avstått, även om många sådana program lägger grund för mången samtalsämnen runt lunchborden på arbetsplatser överallt hela tiden.
Dokussåporna dödade MTV, det har jag väldigt svårt att förlåta. Nu när de släppt undertiteln "Music Television" står hela omvärlden förundrade över vad M:et istället står för.
Men min familj tipsade mig om "Allt för Sverige" för ett par veckor sedan och snacka om kvalitetsprogram! Mysigt, tjusigt, bedårande och vackert är passande adjektiv. Ett gäng amerikaner med rötter i Sverige får komma hit och ta del av sitt arv på varierade och påhittiga sätt. Ingen vuxenmobbing och/eller barnsliga konflikter, här ser man istället hur de gör upp med sin familjs förflutna och tillsammans blir vänner.
Att Eddie Vedders soundtrack till Into the wild återkommer som låtval under avsnitten måste ses som en oerhörd komplimang till vårt lands natur. Förra söndagens avsnitt hade även med den exklusivt producerade låten från Dead Islands trailer jag skrev om för ett tag sedan. Lite coolt faktiskt!
Tävlingsmomenten känns lite krystade just för att de inte riktigt behövs. Eller jo nu kom jag på, visst behövs de. Tusen gånger bättre än att de skulle rösta ut varandra.
Som underhållning och renovering av nationalkänslan fungerar det perfekt!
Kolla på SVT Play, lätt värt!
One Piece
Observera (typ): Spoilerfritt för en gång skull!
En extra fin dag sa jag till Daniel:
- Hörrödu Daniel, jag kan faktiskt tänka mig att börja följa en animeserie, men då ska det vara den bästa. Vilken anime är bäst?
- One Piece.
Svaret kom ut ur hans mun utan att blinka. Det var ingen som helst tvekan om att One Piece var bäst. Och Daniel har tittat mycket på anime, väldigt mycket. Hans kvicka svar räckte för att övertyga mig.
512 avsnitt senare och jag har inte ångrat det beslutet en enda gång. Det var någonstans runt avsnitt 30-40 som jag verkligen blev helt fast.
Att sammanfatta vad som gör det så bra tror jag blir ganska svårt. Kortfattat skulle jag säga att One Piece är en äventyrsserie som utspelar sig i en egen värld där det mesta kretsar kring pirater, onda som goda. Det är action, spänning, vänskap och väldigt mycket humor. En ungdomsserie för alla skulle man kanske kunna säga?
Serien handlar främst om Luffy och hans barnsliga strävan efter att bli nästa piratkung. Hans stora hjärta rymmer väldigt många skeppsmedlemmar, den växer till sig titt som tätt. Serien är inte rädd för att ägna lång tid åt att skildra de olika medlemmarnas bakgrunder, vad som gjort dem till vilka de är idag. Det ger ett djup i karaktärerna, ett djup som ofta lyfts fram trots en del flamsande och bondhumor (som ändå är väldigt träffsäker). Det gör att många av karaokesångerna i början av varje avsnitt kan vara vackra och sorgliga, japansk popsång till trots. Ja, jag pratar om dig Bon Voyage!
För att inte tala om alla andra karaktärer i världen som byggs upp. Utseenden och klädsel kan vara helt utflippade och skratten de olika skurkarna ger ifrån sig har blivit något av seriens signum att variera ordentligt beroende på vem det är.
Det bästa med serien är hur hela serien skildrar en värld. Allt sitter ihop, serien går ofta tillbaka till besökta platser och visar hur olika händelser påverkar dem, alla karaktärer har något för sig någonstans i världen. Hela politiska system målas upp, miljöpåverkan, rasism och andra fördomar. Allt pågår samtidigt och passar in.
Nåväl, allt står faktiskt inte rätt till. Några enstaka händelser kändes helt malplacerade och out of character (kan man översätta det snyggt?). Sedan återkommer det här fluktarsnusket lite här och var. En smula av det kan kanske skyllas på kulturkrock men ibland är det över gränsen.
Men att upprätthålla en röd tråd som är rolig, intressant och sjukligt spännande i över 500 avsnitt, det är inte illa! I min mening får serien gärna fortsätta 500 avsnitt till, det finns fortfarande väldigt mycket att se! Vaknar du upp en dag och tänker att du också kan tänka dig titta på en animeserie, välj One Piece i så fall.
Och tack Daniel!
En extra fin dag sa jag till Daniel:
- Hörrödu Daniel, jag kan faktiskt tänka mig att börja följa en animeserie, men då ska det vara den bästa. Vilken anime är bäst?
- One Piece.
Svaret kom ut ur hans mun utan att blinka. Det var ingen som helst tvekan om att One Piece var bäst. Och Daniel har tittat mycket på anime, väldigt mycket. Hans kvicka svar räckte för att övertyga mig.
512 avsnitt senare och jag har inte ångrat det beslutet en enda gång. Det var någonstans runt avsnitt 30-40 som jag verkligen blev helt fast.
Att sammanfatta vad som gör det så bra tror jag blir ganska svårt. Kortfattat skulle jag säga att One Piece är en äventyrsserie som utspelar sig i en egen värld där det mesta kretsar kring pirater, onda som goda. Det är action, spänning, vänskap och väldigt mycket humor. En ungdomsserie för alla skulle man kanske kunna säga?
Serien handlar främst om Luffy och hans barnsliga strävan efter att bli nästa piratkung. Hans stora hjärta rymmer väldigt många skeppsmedlemmar, den växer till sig titt som tätt. Serien är inte rädd för att ägna lång tid åt att skildra de olika medlemmarnas bakgrunder, vad som gjort dem till vilka de är idag. Det ger ett djup i karaktärerna, ett djup som ofta lyfts fram trots en del flamsande och bondhumor (som ändå är väldigt träffsäker). Det gör att många av karaokesångerna i början av varje avsnitt kan vara vackra och sorgliga, japansk popsång till trots. Ja, jag pratar om dig Bon Voyage!
För att inte tala om alla andra karaktärer i världen som byggs upp. Utseenden och klädsel kan vara helt utflippade och skratten de olika skurkarna ger ifrån sig har blivit något av seriens signum att variera ordentligt beroende på vem det är.
Det bästa med serien är hur hela serien skildrar en värld. Allt sitter ihop, serien går ofta tillbaka till besökta platser och visar hur olika händelser påverkar dem, alla karaktärer har något för sig någonstans i världen. Hela politiska system målas upp, miljöpåverkan, rasism och andra fördomar. Allt pågår samtidigt och passar in.
Nåväl, allt står faktiskt inte rätt till. Några enstaka händelser kändes helt malplacerade och out of character (kan man översätta det snyggt?). Sedan återkommer det här fluktarsnusket lite här och var. En smula av det kan kanske skyllas på kulturkrock men ibland är det över gränsen.
Men att upprätthålla en röd tråd som är rolig, intressant och sjukligt spännande i över 500 avsnitt, det är inte illa! I min mening får serien gärna fortsätta 500 avsnitt till, det finns fortfarande väldigt mycket att se! Vaknar du upp en dag och tänker att du också kan tänka dig titta på en animeserie, välj One Piece i så fall.
Och tack Daniel!
Filmer som saknar driv
Spoilervarning för dessa filmer:
Karaktärerna i en film behöver allra oftast ha lärt sig något nytt om sig själva eller sina medmänniskor i slutet av en film. Kanske att kärleken övervinner allt, värdet i att förlåta, att tro på sig själv, följa sina drömmar eller helt enkelt få tillbaka hoppet. Det låter väldigt blaskigt när jag radar upp det på det här viset men så är det faktiskt.
Sarah Connor fick tillbaka hoppet för mänskligheten, Simba fick tillbaka tron på sig själv, John Anderton gick vidare efter att ha gjort upp med sitt förflutna, huvudpersonen i Fight Club... ja, vad lärde han sig egentligen? Och vad hette han?
Till exempel:
I love you man, vad hände i den egentligen? Kille A och kille B blir polare. A gör B en tjänst men det gillade inte B så de blir osams. Så pass osams att B i princip säger upp vänskapen med A. Snacka om barnsligt överdriven reaktion... men sen blir de vänner igen! För de kom på att de skulle vara vänner. Vilken tur.
Jag håller med om att det är dumt att läsa in för mycket i en enkel komedifilm. Men jag blev helt paff över avsaknaden av drama och konflikt i den. Inget som just den här filmen förlorar något på eftersom den är så sjukt rolig, men det finns ett par andra exempel som inte kan räddas av sköna skämt. Till exempel:
Twilight: Eclipse, vad hände i den egentligen? Drygt hundra år gammal vampyr vill väldigt gärna gifta sig med tonårstjej. Så pass gärna att han tjatar på henne i hopp om att lyckas övertala. Klassigt.
Sedan tar en konflikt vid som introducerades för två filmer sedan. Jag som gillade greppet att en kvarvarande konflikt från första filmen fick samexistera med den andra filmens konflikt. Men att den sedan skulle få fylla ut i princip hela filmen i trean blev ett antiklimax. Filmen slutar som den började, bara det att nu är de förlovade. Tonårstjejen sa alltså ja till giftermål och mycket mer än så hände inte. Birollerna fick vi veta mer om men huvudpersonerna stod still hela filmen.
Hoppas resten av serien har mer händelser och utvecklingar att erbjuda.
Men det finns värre exempel. Exempel som inspirerar mig att skriva ett inlägg som detta.
Sex and the city 2, vad i hela fridens frid? Ingenting vettigt kommer ur den filmen. Inga roliga skämt, inga mysstunder och inga som helst lärdomar.
Kvinna #1: Ånej, min man vill bara vara med mig hela tiden, han vill sällan gå ut och hitta på något! Ånej, nu råkade jag kyssa ett hett gammalt ex också, nu är min man säkert rasande, vårt äktenskap står på spel! (Nej, det var visst lugnt, alltihop. Han var knappt ens lack. Vad skönt.)
Kvinna #2: Ånej, min man är säkert otrogen med vår barnflicka! Crap, crap, crap! (Jaha oj, barnflickan var visst lesbisk... så det var ju verkligen onödigt att oroa sig.)
Kvinna #3: Ånej, mannen jag vill ha sex med får jag inte ha sex med på offentlig plats! Det här är bortom all kritik! (Jaha, jag behövde följa lagar och ha ett visst mått av respekt för kulturen i det här landet jag befann mig i. Jag åker tillbaka till USA och gökar istället.)
Kvinna #4: Ånej, jag vet inte varför jag är med i den här filmen! (Jaha, de behövde ett redhead för att sluta cirkeln.)
Den här filmen är en katastrof. Snacka om tragisk kraschlandning för en såpass populär serie. Var det kanske dumt av mig att vänta mig något annat det?
Rango
Ta dig en snabb titt på den här postern och fånga upp dina tankar om den:
Jag var fruktansvärt fördomsfull mot Rango från första blick. Att han var kameleont hade helt undgått mig, jag slutade bry mig efter två sekunders betraktelser av postern. Kända skådespelare som röster till karaktärerna köper jag inte för fyra öre. Kung Fu Panda till exempel, är inte bra. Så då kan ju knappast Rango vara bra?
O så fel jag hade.
Vi hyrde den i Vårgårda under semestern, ganska så slumpmässigt. Mina förväntningar var otroligt låga.
Hela upplägget var så sjukt konstigt. En kameleont med kärlek för skådespeleri kastas ut ur sitt terrarium under en bilfärd och får kämpa för sin överlevnad i öknen. Vilka som körde bilen, hans ägare och all annan info om hans förflutna ägnas det inte en sekund åt. What?
Kort därefter träffar han på ett halvdött bältdjur som berättar om den resa han behöver göra. What??
Lite senare kommer han in i en stad direkt tagen ur en Vilda Västern-film, bara det att den här är mycket mindre och är befolkad av diverse ökendjur. Och alla har västernkläder på sig. Rango (som vår huvudperson heter) utnyttjar faktumet att ingen känner till honom och kliver in i närmsta saloon och hittar på en egen legend om sig själv för att få respekt av folket. WHAT.
Den första halvan av filmen är helt absurd. Jag förstod inte särskilt mycket av handlingen (en animalisk Vilda Västern-era som lever parallelt med vår tid?), utan ägnade den tiden åt att skratta åt alla underbara skämt. Under den andra halvan tar handlingen fart och skämten ställs på andra plats. Efteråt undrade jag vad som hände. Såg jag precis en skitbra animerad film som Pixar inte har något att göra med?
Det stämmer, det hade jag precis gjort. Och det tycker jag du också ska göra.
(För er som inte läser triviasidorna på IMDb:) Rango är producerad av Industrial Light & Magic och är regissörens första animerade långfilm. Det märks tycker jag faktiskt. Den viker av ordentligt från den mer eller mindre barnsliga formen som många alla animerade filmer tycks stöpas i. Det kan mycket väl vara den mest vuxeninriktade animerade filmen jag någonsin sett.
Se den!
Jag var fruktansvärt fördomsfull mot Rango från första blick. Att han var kameleont hade helt undgått mig, jag slutade bry mig efter två sekunders betraktelser av postern. Kända skådespelare som röster till karaktärerna köper jag inte för fyra öre. Kung Fu Panda till exempel, är inte bra. Så då kan ju knappast Rango vara bra?
O så fel jag hade.
Vi hyrde den i Vårgårda under semestern, ganska så slumpmässigt. Mina förväntningar var otroligt låga.
Hela upplägget var så sjukt konstigt. En kameleont med kärlek för skådespeleri kastas ut ur sitt terrarium under en bilfärd och får kämpa för sin överlevnad i öknen. Vilka som körde bilen, hans ägare och all annan info om hans förflutna ägnas det inte en sekund åt. What?
Kort därefter träffar han på ett halvdött bältdjur som berättar om den resa han behöver göra. What??
Lite senare kommer han in i en stad direkt tagen ur en Vilda Västern-film, bara det att den här är mycket mindre och är befolkad av diverse ökendjur. Och alla har västernkläder på sig. Rango (som vår huvudperson heter) utnyttjar faktumet att ingen känner till honom och kliver in i närmsta saloon och hittar på en egen legend om sig själv för att få respekt av folket. WHAT.
Den första halvan av filmen är helt absurd. Jag förstod inte särskilt mycket av handlingen (en animalisk Vilda Västern-era som lever parallelt med vår tid?), utan ägnade den tiden åt att skratta åt alla underbara skämt. Under den andra halvan tar handlingen fart och skämten ställs på andra plats. Efteråt undrade jag vad som hände. Såg jag precis en skitbra animerad film som Pixar inte har något att göra med?
Det stämmer, det hade jag precis gjort. Och det tycker jag du också ska göra.
(För er som inte läser triviasidorna på IMDb:) Rango är producerad av Industrial Light & Magic och är regissörens första animerade långfilm. Det märks tycker jag faktiskt. Den viker av ordentligt från den mer eller mindre barnsliga formen som många alla animerade filmer tycks stöpas i. Det kan mycket väl vara den mest vuxeninriktade animerade filmen jag någonsin sett.
Se den!
Lock, Stock and Two Smoking Barrels
Jag köpte den på Bluray förra året och när jag då såg den på nytt insåg jag hur mycket den formade min gemenskapskrets under högstadiet. (Det är också uppmuntrande att påminna sig själv om att Jason Statham faktiskt gjorde något bra innan han blev 2000-talets Jean-Claude Van Damme)
Vara onödigt taskiga mot varandra? Check.
Reta vissa personer i gruppen om att de är feta, även fast de inte är det? Check.
I princip total frånvaro av tjejer i gruppen? Check. (Och så hade vi mage att klaga på att inte ha en partner)
Ironi, ironi och ironi? Check.
Grabbhäng. När jag var femton ville jag vara som dem
Den här filmen är min Pulp Fiction. Den kommer aldrig bli tråkig att se på. Soundtracket är magiskt, dialogen är fantastisk och miljöerna så härligt vardagliga. Det var så avslappnat att se ganska normala karaktärer gå omkring i vanliga kläder och skjuta med gamla hagelbrakare och omaka vapenpar. Det var en bra bit från Hollywood, en bra bit från Face/Off med sina perfekta stunthopp, guldpickor, solglajjor och värdelösa hejdukar med automatkarbiner.
Efter den här filmen fick regissören Guy Ritchie en stor hög med pengar som han snabbt slukade, följt av en kraftig längtan att krysta. Vad som kom ut då, två år senare, var Snatch. En film med exakt samma yta som sin föregångare, men utan det extra djupet. Att se den på bio var en fest, men den har inte åldrats alls lika fint som Lock, Stock and Two Smoking Barrels, en av mina absoluta favoritfilmer.
Kan det här vara världens bästa film?
Vissa uttalanden man gör får man leva med länge. Att jag frågade "Är John Lennon död?" för ett par år sedan får jag fortfarande äta upp och kommer säkert få göra länge till.
Sakerna man säger behöver inte ens vara puckade som exemplet ovan. En gång för många år sedan sa min mamma att hon föredrar filmer "som är baserade på verkliga händelser". Inget fel med det alls, ingen science-fiction eller fantasy för hennes del bara.
Men det har inte hindrat oss syskon från att driva med det uttalandet, exakt varför vet jag inte.
Vad ska vi ge mamma i present? Något som är baserat på en verklig händelse.
Mamma, vad vill du äta för middag ikväll? Något verklighetsbaserat kanske?
Jag påmindes om detta då jag i helgen såg en film med titeln Julie & Julia och möttes av den här öppningsbilden:
Sakerna man säger behöver inte ens vara puckade som exemplet ovan. En gång för många år sedan sa min mamma att hon föredrar filmer "som är baserade på verkliga händelser". Inget fel med det alls, ingen science-fiction eller fantasy för hennes del bara.
Men det har inte hindrat oss syskon från att driva med det uttalandet, exakt varför vet jag inte.
Vad ska vi ge mamma i present? Något som är baserat på en verklig händelse.
Mamma, vad vill du äta för middag ikväll? Något verklighetsbaserat kanske?
Jag påmindes om detta då jag i helgen såg en film med titeln Julie & Julia och möttes av den här öppningsbilden:
Mamma, jag har precis hittat din bästa film ever!
Ännu en anledning att börja med Lovefilm
I drygt två år har jag och min fru varit kunder hos Lovefilm. Vi är extremt nöjda.
Lovefilm är i mina ögon det hittills bästa lagliga alternativet till hyrfilm idag. Vi tecknade upp oss på filmpaketet Flex 2, det innebär att vi kan ha två filmer hemma samtidigt och hur länge vi vill. När vi sedan har sett en eller båda filmerna så skickar vi tillbaka dem vi post och får sedan tillbaka lika många som vi skickat in.
Vad vi får skickat till oss avgörs från en lista vi själva byggt upp på deras hemsida. Där har vi plockat ihop en lista på drygt 200 filmer och serier, DVD och Blu-ray. De har ett enormt utbud på filmer, serier, dokumentärer och musik-DVD. Allt detta kan sedan prioriteras i tre olika steg, allt för att man ska kunna få hem det man är mest sugen på.
Det finns även filmpaket för den som är mer och den som är mindre sugen på film. Flex 1 tillåter en film hemma och Flex 3 tillåter tre.
Prenumenerar man på Flex 2 eller Flex 3 får man även en film i veckan som man kan streama från datorn. När man väl satt igång den så har man fri tillgång till den i ett dygn. Det bästa är att om man inte ser filmen så läggs den på hög, så vi har drygt hundra filmer som bara ligger och väntar på att förbrukas. Dessa streamas i DVD-kvalitet.
Men det bästa med detta tänkte jag komma till nu. Vi har alltid betalat 199kr/mån för Flex 2.
Från och med 1 juni i år sänker Lovefilm sina filmpaket med ungefär 30%:
Flex 1 sänks från 149kr/mån till 99kr/mån.
Flex 2 sänks från 199kr/mån till 139kr/mån.
Flex 3 sänks från 249kr/mån till 179kr/mån.
Lovefilm har köpts upp av Amazon och tydligen ligger den händelsen bakom denna prissänkning. 199kr/mån har känts okej att betala, även om de månaderna vi knappt tittat på någon film har känts lite sådär. Men nu blir det alltså ännu billigare!
Har du också gått med funderingar om det här med illegal nedladdning, eller har du tröttnat på hur mycket videobutiker tar för en hyrfilm nu för tiden? Hoppa på Lovefilmtåget nu vid månadsskiftet, du kommer inte bli besviken.
Ett hett tips från en extremt nöjd kund!
V som i Vendetta
1999 kom The Matrix och bröderna Wachowski blev världstjärnor på ett ögonblick. Det är egentligen inte så konstigt eftersom filmen är otroligt bra (9/10).
Fyra år senare fick den två uppföljare som inte var lika bra. The Matrix Reloaded räddas av häftiga actionscener (7/10). Neos slagsmål mot Smith 'n friends en bit in i Reloaded var det absolut häftigaste jag sett. Jag visste inte var jag skulle ta vägen i biostolen, det var för coolt. Det var i det närmaste euforiskt, jag ville knappt andas eller blinka av rädsla för att missa något. Så här i efterhand tycker jag fortfarande att den är extremt cool, till en början. CGI-effekterna som tar över efter första halvan av striden förstör mycket, för att inte tala om strike- och dominoljudeffekterna som till slut ger scenen en liten komisk ton. Ganska malplacerat. Sedan när var Smith comic relief?
The Matrix Revolutions räddas av... ingenting (4/10). Den var helt okej när jag såg den på bio, det var inte förrän jag såg den igen hemma som jag såg hur allt filosofiskt mumbo jumbo tog mest plats och rörde mest till det i skallen på en. På ett dåligt sätt.
Men fortfarande, år 2003 stod bröderna Wachowski för effektfulla actionscener som får dig att tappa andan.
När de efter tre års tystnad (förutom ett dåligt MMO och ett ganska okej spel med en ganska värdelös sista boss) dyker upp igen med V for Vendetta sköts såklart mina förväntningar upp som fyrverkerier på en stjärnklar himmel. "From the creators of the Matrix Trilogy" stod det högst upp eller längst ner på filmaffischerna. Oh my holy crap tänkte jag och såg framför mig en film med fantastiska actionscener. Slowmo-effekter, studs på väggar, kulor som långsamt viner genom luften, solglasögon, trenchcoats, oneliners ackompanjerat av techno-bigbeat.
Så var såklart inte fallet. V for Vendetta innehåller en och en halv actionscen och då är jag generös (det är ju snart påsk så). Besviken blev jag, inte riktigt värt biobesöket.
Det här var tiden då jag inte brydde mig om att gräva djupare när det står "[Valfritt creddigt namn] presenterar:" eller kanske "Från skaparen av [En typ två år gammal film som människor felaktigt redan kallar en klassiker]". Vad bröderna Wachowski gjorde för V for Vendetta var screenplay baserat på en färdig handling från en grafisk novell och produktionsansvariga. Regissörer var de inte, manusförfattare var de inte. Så mina förväntningar var helt ute och cyklade.
Men så såg jag den igen ganska nyligen med nya ögon. Helt utan missbildade förväntningar. Och det är en otroligt bra film. Jag fick gå in på IMDb direkt och höja mitt betyg.
Ett snyggt, framtidsdystopiskt London där en man med ett skottsäkert ideal har en personlig vendetta med regeringen. Den har ett gäng magiska citat och faktum är att hela scenariot med skrämselpropaganda inte känns särskilt overklig. Och det gör ju bara filmen mer spännande, nästan lite läskig.
Filmen har säkert mycket att tacka den grafiska novellen för, but still. En väldigt bra film.
Fyra år senare fick den två uppföljare som inte var lika bra. The Matrix Reloaded räddas av häftiga actionscener (7/10). Neos slagsmål mot Smith 'n friends en bit in i Reloaded var det absolut häftigaste jag sett. Jag visste inte var jag skulle ta vägen i biostolen, det var för coolt. Det var i det närmaste euforiskt, jag ville knappt andas eller blinka av rädsla för att missa något. Så här i efterhand tycker jag fortfarande att den är extremt cool, till en början. CGI-effekterna som tar över efter första halvan av striden förstör mycket, för att inte tala om strike- och dominoljudeffekterna som till slut ger scenen en liten komisk ton. Ganska malplacerat. Sedan när var Smith comic relief?
The Matrix Revolutions räddas av... ingenting (4/10). Den var helt okej när jag såg den på bio, det var inte förrän jag såg den igen hemma som jag såg hur allt filosofiskt mumbo jumbo tog mest plats och rörde mest till det i skallen på en. På ett dåligt sätt.
Men fortfarande, år 2003 stod bröderna Wachowski för effektfulla actionscener som får dig att tappa andan.
När de efter tre års tystnad (förutom ett dåligt MMO och ett ganska okej spel med en ganska värdelös sista boss) dyker upp igen med V for Vendetta sköts såklart mina förväntningar upp som fyrverkerier på en stjärnklar himmel. "From the creators of the Matrix Trilogy" stod det högst upp eller längst ner på filmaffischerna. Oh my holy crap tänkte jag och såg framför mig en film med fantastiska actionscener. Slowmo-effekter, studs på väggar, kulor som långsamt viner genom luften, solglasögon, trenchcoats, oneliners ackompanjerat av techno-bigbeat.
Så var såklart inte fallet. V for Vendetta innehåller en och en halv actionscen och då är jag generös (det är ju snart påsk så). Besviken blev jag, inte riktigt värt biobesöket.
Det här var tiden då jag inte brydde mig om att gräva djupare när det står "[Valfritt creddigt namn] presenterar:" eller kanske "Från skaparen av [En typ två år gammal film som människor felaktigt redan kallar en klassiker]". Vad bröderna Wachowski gjorde för V for Vendetta var screenplay baserat på en färdig handling från en grafisk novell och produktionsansvariga. Regissörer var de inte, manusförfattare var de inte. Så mina förväntningar var helt ute och cyklade.
Förväntningar är sällan bra
Men så såg jag den igen ganska nyligen med nya ögon. Helt utan missbildade förväntningar. Och det är en otroligt bra film. Jag fick gå in på IMDb direkt och höja mitt betyg.
Ett snyggt, framtidsdystopiskt London där en man med ett skottsäkert ideal har en personlig vendetta med regeringen. Den har ett gäng magiska citat och faktum är att hela scenariot med skrämselpropaganda inte känns särskilt overklig. Och det gör ju bara filmen mer spännande, nästan lite läskig.
Filmen har säkert mycket att tacka den grafiska novellen för, but still. En väldigt bra film.
Osynliga, fiktiva makthavare
Jag har ända sedan jag fick min första åsikt varit förtrollad av osynliga makthavare i populärkultur. Mäktiga män (mestadels) i kostymer som egentligen styr världen i skymundan, som aldrig avslöjar sig. De rör sig på gatan och köper kaffe, som du och jag, men bakom låsta dörrar styr de världen med sin luriga lobbyverksamhet och ändlösa resurser. På marknivå har de kraftpaket och känslokalla agenter som av olika anledningar är redo att få sina händer blodiga. Men de pratar sällan direkt med varandra för att bibehålla sin osynlighet.
Visst kan det se annorlunda ut, Templarriddarna utövade en liknande maktstruktur för länge länge sedan. Plus att det mer eller mindre var på riktigt också. Inte riktigt lika hemligt längre, men ändå.
Sånt här tycker jag är... ashäftigt. Lite intressant men mest ashäftigt.
Första gången jag fick kontakt med någon av dessa måste ha varit då jag spelade Metal Gear Solid 2 (bästa spelserien i min mening) och det visade sig att USA:s president egentligen var en simpel spelpjäs i ett maktspel som pågick bakom kulisserna. Och ju mer man grävde i vilka dessa män var, desto mer förvirrade blev man. Deras identiteter var oändligt hemliga.
Det här är det mesta man får veta om dem
Sedan dess har jag stött på det i filmer, serier och nu mest nyligen, böcker. Millenniumtrilogin var suverän på många sätt. Men det bästa den gjorde var att bygga upp den osynliga delen av den svenska regeringen på ett fullt trovärdigt sätt. Tråksverige har helt plötsligt en liga kostymer med kontor på Östermalm som genomför kupper som ingen annan vill kännas vid. Jag gillar det skarpt. Sektionen... riktigt riktigt bra.
De ger alltid sig själva otroligt anonyma namn, troligtvis för att framstå så ansiktslösa som möjligt. Kan du placera dessa osynliga, fiktiva makthavare i de universum dem hör hemma?
The Patriots
The Philisophers
The Firm
The Company
The Section
The Templars
Varför gillar jag sånt här? Långt inne i mig bor det nog en konspirationsälskare. Men det är nog bäst för mig att hålla det på det fiktiva planet. Att leta efter luckor och dolda motiv i verkliga händelser (9/11, Palme till exempel) känns nämligen lite väl excentriskt.
Men en särskild händelse har jag lite svårt att svälja. Månlandningen, hände den verkligen?
Varför gillar jag sånt här? Långt inne i mig bor det nog en konspirationsälskare. Men det är nog bäst för mig att hålla det på det fiktiva planet. Att leta efter luckor och dolda motiv i verkliga händelser (9/11, Palme till exempel) känns nämligen lite väl excentriskt.
Men en särskild händelse har jag lite svårt att svälja. Månlandningen, hände den verkligen?
Millennium
Spoilervarning kommer här.
Första kontakten jag fick med Milleniumtrilogin var affischen till första filmen.
Jag älskade titeln, det gör jag fortfarande. Män som hatar kvinnor. Så oerhört kraftfull att jag direkt blev nyfiken på vad den innebar. Tråkigt för Michael Nyqvist att som man sitta i en fåtölj och se minst sagt allvarlig ut strax ovanför den titeln. Det var ju enkelt att tro att det var han och hans grabbgäng som var de som hatade kvinnor.
Vad har du hittat på för något nu Michael? tänkte jag för mig själv.
Men så är ju såklart inte fallet.
Titeln till första boken var som sagt hur bra som helst. Andra titeln, fortfarande bra. Tredje titeln, what. Luftslottet som sprängdes? Märkligt ordval. De engelska titlarna var också lite hit and miss, fast tvärtom. Här var titeln till första boken (The Girl With The Dragon Tatto) den tråkigaste, titeln till den andra en direkt översättning av den svenska (The Girl Who Played With Fire). ). Amerikanarna var egentligen först inne på att ge den tredje boken namnet The Girl Whose Shit Hit The Fan som faktiskt stämmer överens med vad som händer i boken, i bildspråk alltså. Men det visade sig var alltför magstarkt så de nöjde sig med den nästan lika bra titeln (som ändå är bättre än den svenska motsvarigheten) The Girl Who Kicked The Hornets' Nest.
Nåväl.
Efter att ha överlevt 2009 då allt om Millenium var det årets stora snackis så var jag illa tvungen att åtminstone se den första filmen. Den var bra. Men det var inte förrän efter att jag sett den andra filmen jag förstod vad hela grejen var. Det var någonstans här jag fick min uppenbarelse och med dessa ting kombinerade (inklusive påtryckningar från ett par håll) bestämde jag mig för att läsa hela trilogin innan jag såg den tredje filmen. Sagt och gjort.
Så nu är jag en av resten av svenska folket som både läst och sett hela trilogin, ivrigt väntandes på Hollywoods tolkning som självaste David Fincher (Fight Club) regisserar. Tills den har premiär och alla vi svenskar går ut på gator och torg och megasågar deras tolkning av Lisbeth så tänkte jag skriva lite om vad jag tycker om hela alltet.
För det första. Trilogin är väldigt bra. De sista kapitlena i den sista boken läste jag vid spärrarna på Kistas tunnelbanestation, strax under en lampa. Jag var på väg till spelmässan GAMEX men hejdade mig själv för att få reda på hur allt slutade. Jajamen, bok före spel den gången.
För det andra. Filmerna är också bra, åtminstone den första filmen. Miljöerna i den är väldigt vackra (svensk vinter- och våridyll) och tillsammans med mordmysteriet är det en riktigt stabil upplevelse. Plus att hela grejen med de gamla pressbilderna som Michael lägger ihop till en animation blir ännu bättre på film.
Men ärligt talat översätts inte spänningen och konspirationerna från andra och tredje boken särskilt bra till film. De innehåller ju faktiskt mest en massa förföljelser, avlyssningar, telefonsamtal och viskningar. Missförstå mig inte nu, som bok fungerar det alldeles utmärkt, spänningen hänger tjockt och klibbigt i luften hela tiden, men som film räcker det inte hela vägen. För att knyta tillbaka till David Fincher så kände jag under tiden jag såg Zodiac att boken som den är baserad på säkert är apspännande. För jag kände verkligen kvaliteten i regissörs- och skådespelararbetet, men det var ju en massa snack i bilar, på redaktioner och i affärer. Så filmen blev mest okej. The Social Network nådde helt klart längre, men det är väl för att historien om Facebook är mer relaterbart än en seriemördare som var aktiv i Kalifornien under sextio- och sjuttiotalet.
Och sedan till seriens huvudperson, så som jag ser det. Denna kvinnliga motsvarighet till Gollum, som slits mellan gott och ont på grund av hur livet behandlat henne tidigare. Utan en sådan karaktär skulle denna trilogin (precis som Sagan om Ringen-trilogin) bara bestå av kritvita riddare på kritvita hästar som slogs mot nattsvarta monster på nattsvarta hästar.
Hon är 20-någonting kvinnan med ett väldigt flickigt utseende och ett tillbakadraget kroppsspråk. Relationer med killar har aldrig funkat bra för henne så hon håller sig för sig själv. Fritiden ägnar hon istället åt att undersöka, på både lagliga och olagliga sätt, människors förflutna för att sedan ge dem vad hon tycker de förtjänar.
Man skulle kunna tro att det här handlar om Amelie från Montmartre men så är icke fallet. Lisbeth Salander är ikonen som fick Milleniumtrilogin att sticka ut och filmens uppmålning av karaktären är mer än rättvis. Minus faktumet att hennes ilska mot Michael i andra och tredje filmen aldrig förklaras. Kanske för att Michael inte var en kåtbock i filmerna så hon hade egentligen inget att vara arg över.
Med tanke på den globala succén som denna trilogi har blivit så är den nu en i raden av svenska stoltheter man på något sätt måste har erfarat för att verkligen vara svensk. Man ska även ha sett ett par avsnitt Fem myror är fler än fyra elefanter, lyssnat på ABBA, varit på Skansen, kunna nynna på minst en Ace of Base-låt, man ska inte flagga på nationaldagen och man tacka för tacket.
Nej men seriöst, Milleniumtrilogin är grym.
Men var höll Camilla Salander hus någonstans? Hon var ju en stekhet plotbomb, redo att explodera i Lisbeths ansikte när som helst. Jag väntade mig en galen konfronation under rättegången eller i någon mörk gränd, vad vet jag. Jag förstår att det var många fler böcker inplanerade så hon skulle säkert dyka upp senare i serien så att skiten kunde hamna i fläkten flera gånger, men jag blev ändå lite besviken. Vad som helst hade kunnat hända henne. Hon hade kunnat blivit kidnappad av Sektionen och fått biomekaniska implantat i sin kropp, som långsamt åt upp hennes mänskliga sida. Men en dag rymde hon från sitt fängelse och snodde första bästa ljussabeln hon hittade för att sedan söka upp Lisbeth, besatt av att duellera henne eftersom hon på ett sätt låg bakom deras faders död.
Hmm, var har jag hört det där förut?
Första kontakten jag fick med Milleniumtrilogin var affischen till första filmen.
Jag älskade titeln, det gör jag fortfarande. Män som hatar kvinnor. Så oerhört kraftfull att jag direkt blev nyfiken på vad den innebar. Tråkigt för Michael Nyqvist att som man sitta i en fåtölj och se minst sagt allvarlig ut strax ovanför den titeln. Det var ju enkelt att tro att det var han och hans grabbgäng som var de som hatade kvinnor.
Vad har du hittat på för något nu Michael? tänkte jag för mig själv.
Men så är ju såklart inte fallet.
Titeln till första boken var som sagt hur bra som helst. Andra titeln, fortfarande bra. Tredje titeln, what. Luftslottet som sprängdes? Märkligt ordval. De engelska titlarna var också lite hit and miss, fast tvärtom. Här var titeln till första boken (The Girl With The Dragon Tatto) den tråkigaste, titeln till den andra en direkt översättning av den svenska (The Girl Who Played With Fire). ). Amerikanarna var egentligen först inne på att ge den tredje boken namnet The Girl Whose Shit Hit The Fan som faktiskt stämmer överens med vad som händer i boken, i bildspråk alltså. Men det visade sig var alltför magstarkt så de nöjde sig med den nästan lika bra titeln (som ändå är bättre än den svenska motsvarigheten) The Girl Who Kicked The Hornets' Nest.
Nåväl.
Efter att ha överlevt 2009 då allt om Millenium var det årets stora snackis så var jag illa tvungen att åtminstone se den första filmen. Den var bra. Men det var inte förrän efter att jag sett den andra filmen jag förstod vad hela grejen var. Det var någonstans här jag fick min uppenbarelse och med dessa ting kombinerade (inklusive påtryckningar från ett par håll) bestämde jag mig för att läsa hela trilogin innan jag såg den tredje filmen. Sagt och gjort.
Så nu är jag en av resten av svenska folket som både läst och sett hela trilogin, ivrigt väntandes på Hollywoods tolkning som självaste David Fincher (Fight Club) regisserar. Tills den har premiär och alla vi svenskar går ut på gator och torg och megasågar deras tolkning av Lisbeth så tänkte jag skriva lite om vad jag tycker om hela alltet.
För det första. Trilogin är väldigt bra. De sista kapitlena i den sista boken läste jag vid spärrarna på Kistas tunnelbanestation, strax under en lampa. Jag var på väg till spelmässan GAMEX men hejdade mig själv för att få reda på hur allt slutade. Jajamen, bok före spel den gången.
För det andra. Filmerna är också bra, åtminstone den första filmen. Miljöerna i den är väldigt vackra (svensk vinter- och våridyll) och tillsammans med mordmysteriet är det en riktigt stabil upplevelse. Plus att hela grejen med de gamla pressbilderna som Michael lägger ihop till en animation blir ännu bättre på film.
Men ärligt talat översätts inte spänningen och konspirationerna från andra och tredje boken särskilt bra till film. De innehåller ju faktiskt mest en massa förföljelser, avlyssningar, telefonsamtal och viskningar. Missförstå mig inte nu, som bok fungerar det alldeles utmärkt, spänningen hänger tjockt och klibbigt i luften hela tiden, men som film räcker det inte hela vägen. För att knyta tillbaka till David Fincher så kände jag under tiden jag såg Zodiac att boken som den är baserad på säkert är apspännande. För jag kände verkligen kvaliteten i regissörs- och skådespelararbetet, men det var ju en massa snack i bilar, på redaktioner och i affärer. Så filmen blev mest okej. The Social Network nådde helt klart längre, men det är väl för att historien om Facebook är mer relaterbart än en seriemördare som var aktiv i Kalifornien under sextio- och sjuttiotalet.
Och sedan till seriens huvudperson, så som jag ser det. Denna kvinnliga motsvarighet till Gollum, som slits mellan gott och ont på grund av hur livet behandlat henne tidigare. Utan en sådan karaktär skulle denna trilogin (precis som Sagan om Ringen-trilogin) bara bestå av kritvita riddare på kritvita hästar som slogs mot nattsvarta monster på nattsvarta hästar.
Hon är 20-någonting kvinnan med ett väldigt flickigt utseende och ett tillbakadraget kroppsspråk. Relationer med killar har aldrig funkat bra för henne så hon håller sig för sig själv. Fritiden ägnar hon istället åt att undersöka, på både lagliga och olagliga sätt, människors förflutna för att sedan ge dem vad hon tycker de förtjänar.
Man skulle kunna tro att det här handlar om Amelie från Montmartre men så är icke fallet. Lisbeth Salander är ikonen som fick Milleniumtrilogin att sticka ut och filmens uppmålning av karaktären är mer än rättvis. Minus faktumet att hennes ilska mot Michael i andra och tredje filmen aldrig förklaras. Kanske för att Michael inte var en kåtbock i filmerna så hon hade egentligen inget att vara arg över.
Med tanke på den globala succén som denna trilogi har blivit så är den nu en i raden av svenska stoltheter man på något sätt måste har erfarat för att verkligen vara svensk. Man ska även ha sett ett par avsnitt Fem myror är fler än fyra elefanter, lyssnat på ABBA, varit på Skansen, kunna nynna på minst en Ace of Base-låt, man ska inte flagga på nationaldagen och man tacka för tacket.
Nej men seriöst, Milleniumtrilogin är grym.
Men var höll Camilla Salander hus någonstans? Hon var ju en stekhet plotbomb, redo att explodera i Lisbeths ansikte när som helst. Jag väntade mig en galen konfronation under rättegången eller i någon mörk gränd, vad vet jag. Jag förstår att det var många fler böcker inplanerade så hon skulle säkert dyka upp senare i serien så att skiten kunde hamna i fläkten flera gånger, men jag blev ändå lite besviken. Vad som helst hade kunnat hända henne. Hon hade kunnat blivit kidnappad av Sektionen och fått biomekaniska implantat i sin kropp, som långsamt åt upp hennes mänskliga sida. Men en dag rymde hon från sitt fängelse och snodde första bästa ljussabeln hon hittade för att sedan söka upp Lisbeth, besatt av att duellera henne eftersom hon på ett sätt låg bakom deras faders död.
Hmm, var har jag hört det där förut?
Zemeckis och hans barn
Minns du kanske när The Matrix kom? Hur den var älskad av allt och alla, hur den förändrade filmvärlden och hur den stadfäste Keanu Reeves som filmhistoriens torrboll? Den var så omtyckt att det egentligen inte fanns särskilt mycket att hämta då man började prata om den eftersom alla älskade den, end of story. Det kommer ju sådana filmer lite då och då. Sagan om Ringen-trilogin är ett exempel, The Dark Knight (eller åtminstone Heath Ledgers rolltolkning i samma film) ett annat.
Så pass bra filmer behöver ett par år ute i världen för att bli intressanta att prata om igen. När man kan ställa sig upp och proklamera sin kärlek för den utan att bli framställd som en död fisk som bara följer strömmen.
Med den tanken fortfarande i huvudet; har du sett Forrest Gump nyligen?
Jag var nästan tio år gammal när den kom och jag har tydliga minnen från att ha sett den om och om och om igen med kompisar, föräldrar och syskon. Alla pratade om den, hemma, i skolan, på TV, i KP, Hjärnkontoret, alla älskade den.
Men att se den idag (närmare bestämt förra året) var omvälvande. Den var verkligen fruktansvärt otroligt bra. Att se den idag och förstå all humor, njuta av all musik, fälla tårar för det vackra som sägs och imponeras av alla coola subtila specialeffekter. Det här var lyckligtvis tiden då datoranimering och spelfilm levde ett fridfullt liv tillsammans. Då ansågs datoranimering vara något som kunde användas för att krydda till en redan stabil filmupplevelse, göra den mer komplett. Tänk att det här var året innan världens första helt datoranimerade film hade premiär. Idag är datoranimering något man istället half-assar fram när man känner för det.
Jag tittar hellre på filmer mer kassa stop-motion-effekter, kulisser och kostymer än filmer med dåliga CGI (Computer Generated Imagery)-effekter.
I alla fall, Forrest Gump är fantastisk och har du inte sett den på ett tag, gör det igen. Robert Zemeckis ligger bakom regin och den mannens verk är att respektera.
Faktum är att den här mannen ligger bakom ett par av dom absolut bästa filmerna som någonsin gjorts.
Contact såg jag första gången för ungefär tre år sedan och blev helt blown away. En makalös film som grep tag i mig minst lika mycket som Forrest Gump. Eller nej, Contact grep tag i mig mer än Forrest Gump på alla sätt. Frågeställningarna som Contact behandlar är stora och svåra, tro mot vetenskap. Det bästa är att den tar ingens parti. Den lyckas istället måla upp en trovärdig bild av båda parterna av "konflikten".
Att Contact och Forrest Gump är regisserade av samma person går inte att ta miste på. Båda tacklar stora ämnen som ödet och tro, båda använder sig av trickfilmning för att få in huvudpersonen i riktiga tv-sändningar som hänt och båda ramas in av varsin vacker pianoslinga.
Förutom att Forrest Gump prat om ödet känns mer skohornat (ännu ett uttryck jag inte riktigt tycker fungerar på svenska) in i slutet av filmen så ser jag dessa två filmer som syskon. De är väldigt lika varandra helt enkelt. Två filmer som bär på extremt mycket kärlek. Och vad Contact saknar i humor, det tar den igen i spänning.
Robert Zemeckis har även regisserat hela Back to the Future-trilogin. Kanske den bästa filmtrilogin någonsin. Åtminstone tätt efter Star Wars IV-VI och Sagan om Ringen. Toy Story? En respektabel fjärde plats... tror jag, jag formulerade den här listan i mitt huvud precis nu så det är möjligt att jag glömt något uppenbart. Indiana Jones? Svårt att säga efter den mjäkiga fyran. Oavsett vad ska det bli mycket intressant att se var Christopher Nolans Batman-trilogi platsar någonstans bland dessa giganter, när väl The Dark Knight Rises har premiär. Samma sak om det kommer någon Kill Bill Vol. 3 någon gång.
År 2000 släppte Zemeckis både What Lies Beneath och Cast Away. Cast Away är inte riktigt genomgående lysande men ändå en väldigt bra film. Och What Lies Beneath.... den enda film som fått mig att titta om någon ligger under sängen eller står i garderoben han e dääär (dääär), där ingen hör en om du grabbar en cab är det han kör den. Insaneläskig film som jag hemskt gärna inte ser igen.
Men vad hände sedan? Fyra år senare kom The Polar Express, en smålarvig film om julen som var helt datoranimerad. Och sen? Beowolf, fortfarande datoranimerat. Och sen? A Christmas Carol, fortfarande datoranimerat.
Herr Zemeckis, vad hände egentligen? Jag sörjer över vad som hänt med din förmåga att regissera filmer. Sen när blev datoranimering framtiden? Vad hände med det lyckliga äktenskapet som spelfilm och datoranimering hade under 90-talet? Vad tänkte du?
Jag hoppas att du hittar tillbaka, jag tror på dig!
Så pass bra filmer behöver ett par år ute i världen för att bli intressanta att prata om igen. När man kan ställa sig upp och proklamera sin kärlek för den utan att bli framställd som en död fisk som bara följer strömmen.
Med den tanken fortfarande i huvudet; har du sett Forrest Gump nyligen?
Jag var nästan tio år gammal när den kom och jag har tydliga minnen från att ha sett den om och om och om igen med kompisar, föräldrar och syskon. Alla pratade om den, hemma, i skolan, på TV, i KP, Hjärnkontoret, alla älskade den.
Men att se den idag (närmare bestämt förra året) var omvälvande. Den var verkligen fruktansvärt otroligt bra. Att se den idag och förstå all humor, njuta av all musik, fälla tårar för det vackra som sägs och imponeras av alla coola subtila specialeffekter. Det här var lyckligtvis tiden då datoranimering och spelfilm levde ett fridfullt liv tillsammans. Då ansågs datoranimering vara något som kunde användas för att krydda till en redan stabil filmupplevelse, göra den mer komplett. Tänk att det här var året innan världens första helt datoranimerade film hade premiär. Idag är datoranimering något man istället half-assar fram när man känner för det.
Jag tittar hellre på filmer mer kassa stop-motion-effekter, kulisser och kostymer än filmer med dåliga CGI (Computer Generated Imagery)-effekter.
I alla fall, Forrest Gump är fantastisk och har du inte sett den på ett tag, gör det igen. Robert Zemeckis ligger bakom regin och den mannens verk är att respektera.
Faktum är att den här mannen ligger bakom ett par av dom absolut bästa filmerna som någonsin gjorts.
Contact såg jag första gången för ungefär tre år sedan och blev helt blown away. En makalös film som grep tag i mig minst lika mycket som Forrest Gump. Eller nej, Contact grep tag i mig mer än Forrest Gump på alla sätt. Frågeställningarna som Contact behandlar är stora och svåra, tro mot vetenskap. Det bästa är att den tar ingens parti. Den lyckas istället måla upp en trovärdig bild av båda parterna av "konflikten".
Att Contact och Forrest Gump är regisserade av samma person går inte att ta miste på. Båda tacklar stora ämnen som ödet och tro, båda använder sig av trickfilmning för att få in huvudpersonen i riktiga tv-sändningar som hänt och båda ramas in av varsin vacker pianoslinga.
Förutom att Forrest Gump prat om ödet känns mer skohornat (ännu ett uttryck jag inte riktigt tycker fungerar på svenska) in i slutet av filmen så ser jag dessa två filmer som syskon. De är väldigt lika varandra helt enkelt. Två filmer som bär på extremt mycket kärlek. Och vad Contact saknar i humor, det tar den igen i spänning.
Robert Zemeckis har även regisserat hela Back to the Future-trilogin. Kanske den bästa filmtrilogin någonsin. Åtminstone tätt efter Star Wars IV-VI och Sagan om Ringen. Toy Story? En respektabel fjärde plats... tror jag, jag formulerade den här listan i mitt huvud precis nu så det är möjligt att jag glömt något uppenbart. Indiana Jones? Svårt att säga efter den mjäkiga fyran. Oavsett vad ska det bli mycket intressant att se var Christopher Nolans Batman-trilogi platsar någonstans bland dessa giganter, när väl The Dark Knight Rises har premiär. Samma sak om det kommer någon Kill Bill Vol. 3 någon gång.
År 2000 släppte Zemeckis både What Lies Beneath och Cast Away. Cast Away är inte riktigt genomgående lysande men ändå en väldigt bra film. Och What Lies Beneath.... den enda film som fått mig att titta om någon ligger under sängen eller står i garderoben han e dääär (dääär), där ingen hör en om du grabbar en cab är det han kör den. Insaneläskig film som jag hemskt gärna inte ser igen.
Men vad hände sedan? Fyra år senare kom The Polar Express, en smålarvig film om julen som var helt datoranimerad. Och sen? Beowolf, fortfarande datoranimerat. Och sen? A Christmas Carol, fortfarande datoranimerat.
Herr Zemeckis, vad hände egentligen? Jag sörjer över vad som hänt med din förmåga att regissera filmer. Sen när blev datoranimering framtiden? Vad hände med det lyckliga äktenskapet som spelfilm och datoranimering hade under 90-talet? Vad tänkte du?
Jag hoppas att du hittar tillbaka, jag tror på dig!
Vad jag tycker om Prison Break, Heroes och Lost
Massiv spoilervarning för hela Lost, hela Prison Break och nästan hela Heroes!
För ett par år sedan var Lost (2004), Prison Break (2005) och Heroes (2006) det bästa som hänt mänskligheten sedan... skivat bröd? (Det går väl inte att avsluta en sådan mening med något annat) Hela min umgängeskrets pratade om det och hade jag inte sett det senaste avsnittet i någon av dessa serier blev jag automatiskt utfryst. Det var oundvikligt, för det var typ det enda vi pratade om i perioder.
Prison Break var den första som tappade fart i denna fantastiska trio. Efter en perfekt första säsong beställde krävde TV-bolaget FOX en ny säsong (efter att ha beställt ytterligare nio avsnitt på första säsongen som från början bara hade tretton avsnitt) och en till, och en till. Det började som det mest spännande du någonsin sett på TV men slutade med dubbelavsnittet/tv-filmen Prison Break: The Final Break efter den fjärde säsongen. En summering av hela serien, säsong för säsong:
I have to get you out of here!
We have to get away from here!
You have to get me out of here!
We have to get in there!
Utspätt och långdraget fick serien äntligen sitt slut och det var inte bra alls. Visst var det sorgligt att Michael dog, men hans död skedde på ett otroligt dåligt sätt. Det var mest som en axelryckning och ett nödvändigt ont för att få till ett vackert slut vid en sandstrand. Michael var ju ändå huvudpersonen i början av serien. Att hans död hände i förbifarten av en mycket ospännande fritagning är sorgligt.
Lincoln: Where's Michael?
Sarah: He's not coming.
Lincoln: Bummer...
Alla åker iväg i bilen.
Med tre säsonger för mycket satte FOX äntligen stopp för eländet. Anledningen till varför jag såg till slutet var för att serien aldrig tappade särskilt mycket i tempo och röd tråd. Men relationerna, dialogen, handlingen, miljöerna, karaktärerna och ja, allt annat blev bara sämre och sämre.
Prison Break för mig i tre bilder
Visste du förresten att det släpptes ett bedrövligt spel baserat på första säsongen av Prison Break? Prison Break: The Conspiracy släpptes den 26 mars, TIO MÅNADER EFTER ATT SERIEN TAGIT SLUT. Värre timing får man leta efter. Och med tanke på vad spelet fått för betyg tänker jag inte röra vid det. Shame on you.
Heroes orkade lite längre än bara första säsongen. Likt Prison Break hade Heroes en fantastisk första säsong med mer fokus på mystik, långsamt berättande och ett perfekt val av musik. Superhjältar i "den riktiga världen" var ett intressant tema och dom två första säsongerna var riktigt bra. Serien tog alltid tidsresorna väldigt seriöst och varje blick framåt eller bakåt kändes genomtänkt och häftigt. Det var nog seriens starkaste kort, bortsett från karaktärerna såklart. Till en början åtminstone.
Heroes för mig i tre bilder
För när alla gick från god till ond till god och ond igen gick det snabbt utför. Det blev urvattnat så pass fort att jag och min fru (som tittar väldigt mycket på serier tillsammans) slutade följa det i slutet av fjärde säsongen. Var tog handlingen vägen? Den röda tråden lämnades åt sitt öde någonstans i mitten av samma säsong. Vi gav den ett par avsnitt till men efter att ha (nästan) genomlidit ytterligare sidbyten och dolda motiv hos alla stackars superhjältar så gav vi upp. Kanske återhämtade den sig, vad vet jag. Men det var inte värt att ta reda på. Shame on you!
Lost å andra sidan var jätten som tog sig igenom sex säsonger där alla höll hög standard. "Bara hög standard?" kanske du kommenterar då men försök dra till minnes min utläggning om att sätta betyg på en hel serie. Det är svårt att sätta ett gemensamt betyg på 121 avsnitt á 43 minuter.
Wtf isbjörnar?
Wtf rökmonster?
Wtf the others?
Wtf the hatch?
Wtf Dharma Intitative?
Och W.T.F. 4, 8, 15, 16, 23, 42?
Det var så extremt coola mysterier som presenterades gång på gång under Lost. Inspelningen på franska som pågått i flera år, maskinen som måste få den speciella sifferkombinationen inmatad, stationen som övervakar den andra stationen... det räckte i princip med att någon hittade en kabel som ledde in i djungeln i början av ett avsnitt så var nyfikenheten uppskruvad till max. Den snyggfula designen på alla komplex och datorer från 70-talet-ish. Karaktärerna som jämt bråkade med sig själva, varandra och med "dom andra". Allt kändes så genomtänkt men samtidigt inte, det var helt oemotståndligt.
Men nu är det slut. Efter hundratals "I'm coming with you", tusentals "We are supposed to do this" och miljontals "Follow me/do this/eat that/answer me and I will tell you everything you need to know" är det slut. Efter tusentals minuter sittandes på nålar, nyfiken i en strut, är det slut.
Och ja, det höll hela vägen. Det hade sina dalar helt klart. Mycket av tiden sittandes i burar kändes långdraget och tidsresandet tänjde lite på gränserna, även med Lost-mått mätt. Vissa delar var också lite väl mycket New Age-flum. Till exempel "andetältet" som Locke bygger för att få vägledning om vad han behöver göra härnäst. Och Daniel Faraday, jag klarar inte av hans osäkerhet och utstuderade kroppsspråk. (Lost fick även det ett tv-spel, men det är ungefär lika kasst som Prison Breaks spel. Så dåligt att det inte förtjänar en länk)
Nej, ge mig Desmond, Locke, Charlie och Ben... den där luckan med alla nummer... Ben och hans manupilation... Mr Eko... jag skulle kunna hålla på länge.
Men mitt bland all denna awesomeness är det ändå dom tre första säsongsavslutningarna som definierar Lost för mig. Där trängs oväntade vändningar med fler frågor, överraskande tragedier och vackra stunder. Det var alltid ett dubbelavsnitt och det var alltid som en fet knytnäve rakt på solar plexus så luften gick ur en.
Säsong ett där det visade sig att det var svårare än vad man trodde att ta sig från ön. Walt blir kidnappad och luckan till "The hatch" sprängs bort och bakom den är en stege som leder långt ner i marken.
I säsong två får vi reda på att magnetismen som kontrolleras av maskinen i "The hatch" är på riktigt och Desmond konstaterar: "I think I crashed your plane". Penny Widmore hittar ön.
Säsong tre: "Not Penny's boat", så vackert, spännande och sorgligt på samma gång.
Lost för mig i tre bilder
Och cirkeln sluts på ett utmärkt sätt i slutet av den sista och sjätte säsongen. Jag orkar inte skriva mycket om det, men jag håller med i allt vad den här skribenten tycker. Jämförelsen med slutet på första Star Wars var riktigt träffsäker.
Sluten cirkel
Nu blev det lite ofokuserat skrivande nu på slutet, men det spelar ingen roll. För Lost är den bästa dramaserien jag någonsin har sett.
Är det någon film som är värd det så är det...
Jag älskar Fight Club. Äääääääääälskar den.
Boken filmen baserades på, VHS, DVD och Bluray
Av dom 1524 filmer jag hittills hunnit se är Fight Club den enda som jag gett 10 av 10 i betyg. Ingen har nått upp till den. Terminator 2: Världens Bästa Uppföljare är den enda som jag kan tänka mig att knuffa upp från 9 till 10 men jag är inte riktigt redo för det ännu.
Ja, jag älskar listor. Ääääääääälskar listor. Men inte lika mycket som Fight Club.
Ja, jag är glad
Pingvinfixeringen fortsätter
Just när jag trodde att pingvinruschen i nöjesindustrin var över:
Tre familjefilmer om pingviner var tydligen inte nog
(Tänk Jerry Seinfeld:) What's with the penguins and their movies? Do they ever stop?
I knew I loved you
Vad krävs för att du ska vilja titta på en film?
Räcker det med att den finns tillgänlig på Internet?
Kliver du bara in i en filmbutik och tar något?
Oftast kanske det bara är ett par starka rekommendationer från olika vänner som räcker.
Ibland kanske det räcker med bara en rekommendation.
Eller så har filmen lyckats få bra recensioner av en enad kritikerkår.
Fast du kanske istället blev intresserad av handlingen då du läste summeringen på baksidan av fodralet.
Med en bra titel kommer man långt också.
Men du kanske bara tittar på tvåan, trean, fyran eller varför inte femman som står strax efter titeln?
Spelar en av dina favoritskådespelare?
Har regissören till filmen gjort något bra den senaste tiden?
Inga av dessa punkter passar in på vad som ser ut att bli årets filmhändelse. Kanske till och med decenniets.
Regissören står bakom ett par juveler i filmhistorien.
Han gjorde den bästa Alien-filmen.
Han startade hela Terminator-franchisen och toppade den sedan med den bästa uppföljaren någonsin.
Han står bakom en av dom skönaste actionkomedierna någonsin, True Lies.
Han ägde sönder alla snyftarfilmer med Titanic, vars koncept har blivit efterapad ända sedan dess.
James Cameron rörde vid mycket under 80- och 90-talet, allt blev till guld. Han har inte ägnat sig åt långilm sedan Titanic. Det var 12 år sedan. Att James Cameron bestämde sig för att regissera en film igen skapade löpsedlar.
James Cameron's Avatar
Jag vet nästan ingenting om Avatar förutom att James Cameron står för regi. Det räcker gott och väl, jag hade ändå bestämt för att se filmen innan den ens hade en titel. Vad handlar den om? Vem spelar? Vad tycker alla andra om den? Helt oväsentligt i det här fallet.
För höga förväntningar är aldrig bra, men det skiter jag i den här gången. Blotta tanken på Avatar får mig att vilja brista ut i sång!
I knew I loved you before I met you
I have been waitin all my life
Biljetterna släpps idag.
