Gymnasiet: Sammanfattningen

2015-11-0409:50:05
Jag minns det som igår.
 
Engelskaläraren Hans delade ut resultaten från gårdagens glosprov på stavning av årets månader. Alla rätt! Förutom att jag stavat dem med små bokstäver, det blev halva poäng för varje månad. 6 poäng av 12 möjliga.
 
Hjärtat hoppade över ett slag och magen krampade ihop sig i smärtor som räckte hela dagen lång.
 
Min reaktion var inte särskilt konstig, jag förväntade mig alltid högsta resultat - med extremt lite rum för misstag. Jag var den duktiga, noggranna gossen som klev upp halvsex på skoldagar för att skriva ett extra kapitel på novellen som sedan länge redan uppfyllt kraven för antalet A4-sidor, FRONT AND BACK!
 
En pubertet (med allt vad det tillhör), 52 virtuella dagboksinlägg, en maffig framtidsångest och en stundande studentexamen senare är mitt mellanstadiejag ett minne blott. Planen efter min studentdag var att sommarjobba på Posten (ett jobb jag lyckades få trots hår i näsan) för att sedan rycka in i militären samma höst. Men efter de tre månaderna som Hemvärnssoldat visste jag ingenting. Och det gjorde mig livrädd.
 
Förberedd för framtiden var jag inte alls, inte särskilt sugen heller. Om jag var vuxen? Pyttsan, ungvuxen kändes fortfarande som 15 år bort. Det hela var som ett obestigbart (kan jag säga så?) berg.
 
Men ärligt talat känns det färdigbabblat nu. Så mycket text om gymnasiet, det räcker nu. Jag tror jag har givit en någorlunda bild om vem jag var under denna tid, speciellt för dig som inte var där. Det är färdigältat nu, jag har så mycket efter studenten att skriva om så jag tar och går vidare nu. Tack till dig som läser.
 
Jag rundar av med en punktlista.
 
Den bästa bilden att sammanfatta allt jag var: 
 
  
Det bästa ordet att sammanfatta allt jag var: Emo.
Ja, jag kan identifiera mig med väldigt mycket (inte allt) när det kommer till definitionen av ordet emo. Jag skulle kunna säga att jag var emo utan att veta om det. Det är inte förrän såhär i efterhand som jag kan se likheterna. På Urban Dictionary har ordet emo flest definitioner av hemsidans användare. Att läsa några av dem får mig att skratta rakt ut, både åt mig själv men också åt de som desperat försvarar ordets påstått heliga innebörd. Några utvalda citat från dem som gärna hånar begreppet (med all rätt):
 
"A group of white, mostly middle-class well-off kids who find imperfections in there life and create a ridiculous, depressing melodrama around each one. [...] They need to wake up and deal with life like everyone else instead of wallowing in their imaginary quagmire of torment."
 
"Normally a 15-17 year old teenager. Considers themselves to be much more in touch with their emotions than anyone else; whereas they really just feel sorry for themselves. Most emo's will claim to be depressed, or simply misunderstood. They think they are unique, and fail to realise that they actually look like half the teenage population of south england. You can recognise an emo by looking for these general characteristics: 
SKINNY JEANS (both boys and girls) The tighter the better. If an emo can hardly walk because of their jeans, then they've reached optimum emo status. 
STRIPEY JUMPERS. Normally black and grey. If you're a boy, this should again be worn as tightly as possible. Breathing comfortably is a luxury you may have to sacrifice. 
TATTY CONVERSE. Usually drawn on, as most emo's regard themselves as artists. 
BLACK LONG HAIR COVERING ONE SIDE OF YOUR FACE. Vision can be compromsised for style as an emo. Try and make it as greasy as possible. 

Finally, emo's MUST look down on everyone else, accuse them of being uncreative, judgemental, and the sole cause of their 'depression'."
 
 
Den bästa boken att sammanfatta allt jag var:
 
 
 
Den bästa filmen att sammanfatta allt jag var:
 
Du vet vilken.
 
 
Den bästa låten att sammanfatta allt jag var:
 
 
 
Och till sist; vad som bäst sammanfattar allt jag var:
 
Bild tagen härifrån.

Ett näshår till historieböckerna

2015-09-1813:19:36
- Ska du verkligen på en arbetsintervju med det där strået i näsan?
 
Jag tog handen mot näsborrarna och kände något pocka mot en av fingertopparna, nästan sticka mig som en jättetrött kanyl. Kinderna mina hettade till, jag blev uppenbart ordlös av skam. I efterhand är det lite konstigt eftersom jag på den tiden jobbade dygnet runt med att låtsas som att inget kunde röra mig. Men jag antar att oönskad (i det här fallet även abnorm) hårväxt aldrig kommer ramla av listan över saker du helst av allt slipper, än mindre pratar om.
 
Hur jag än tog det där och då anklagar jag inte Mia för någonting. Det var ofta så att vi nästan tävlade om vem som kunde häva ur sig de mest fyrkantiga sanningarna om varandra. Eller... var det kanske bara jag som sysslade med det? Mycket möjligt. Nåväl, meningen om mitt näshår där ovanför är ingenting mot vad som kom ur min mun under dåliga dagar på gymnasiet.
 
Jag hade precis innan detta pratat om hur jag skulle skippa sista lektionen för att hinna med en arbetsintervju för sommarjobb på Posten då frågan kom. Nu stod jag istället på en skoltoalett och noterade för första gången det där tjocka näshåret som kikade ut från min ena näsborre. Jag drog lite i det men det satt beslutsamt fast där. Jag fick vika in det så gott jag kunde, samma snabbfix du ger en för lång strömsladd som hänger under din TV-möbel.
 
Eftermiddagen gick trots allt i lyckans tecken då jag landade ett sommarjobb hos Posten. Tyvärr var olyckan redan gjord, Pandoras Låda redan öppnad om du så vill. Strået fanns där nu och jag visste om det.
 
Så har det fortsatt för mig sedan den fredagen. Jag har behövt vänja mig vid tanken att samexistera med något som liknar utväxterna Jeff Goldblum får runt sina sår i Flugan. Att dra ut det är tyvärr inget alternativ, sensationen de försöken gav mig kan likställas med fem solar och fyra nävar peppar. Att såga det med en nyköpt, nyladdad nästrimmer går inte heller, det studsade som ett sugrör mot en bordsfläkt. Nej, saxen får jobbet gjort.
 
Det är alltid det sista jag kollar i spegeln innan jag ger mig av mot formella tillställningar. Sedan så ler jag lite för mig själv. För jag har tänkt så mycket på den fredagseftermiddagen 2004 - det uppvaknandet - att jag givit det där strået en liten personlighet.
 
 
Och det här täcker väl allt du ville veta om detta?

Uppdatering av sista kvartalet på 2014

2014-12-2912:09:34
Äh vadå.
 
Jag har spenderat många minuter åt ett blogginlägg där jag berättar om eftermiddagen i mitten av september då jag omedelbart fick lämna arbetsplatsen där jag jobbat som inhyrd konsult i snart fyra år. Jag försökte återge samtalet mellan mig och chefen som gav mig de dåliga nyheterna, blickarna vi bytte med varandra, den smärtsamma handskakningen i slutet och - framför allt - avsaknaden av förklaring till detta hastiga beslut.
 
Men jag tror inte jag ska lägga ut den texten på bloggen. Jag tror inte det skulle få någon genomslagskraft då det är typ 13 personer som läser, nej jag skippar publiceringen eftersom det ändå inte förändrar något. Jag skulle fortfarande vara ledsen och besviken.
 
Ledsen för att jag inte jobbar kvar på en arbetsplats jag verkligen älskade att jobba på. Alla förmåner, arbetsuppgifterna, kontorsläget och arbetsmiljön. Men framför allt: Alla mina älskade kollegor. Människor jag knappt ens hann vinka adjö åt. Människor jag jobbat tillsammans med och lärt känna, människor jag verkligen tycker om, människor jag saknar varje dag. Det är det som gör mig så ledsen.
 
Besviken för att jag inte fick någon anledning för denna blixt från klar himmel. Rent tekniskt sett gjorde de såklart inget fel, då det är lyxen att ha inhyrd personal, vi kan plockas bort från ena minuten till den andra. Men det känns inhumant att efter så lång tid bara peka på utgången utan någon som helst förklaring till varför. Även om anledningen vore helt banal så skulle det vara lättare att ta med sig vidare i arbetslivet. Shit happens liksom. Men nej, istället fick jag gå utan någon som helst lärdom. Hade jag gjort något oförlåtligt misstag, hade jag uppfattats som en skitstövel av gruppen jag jobbade åt, hade någon högt uppsatt chef något problem med mig, eller var det bara ett resultat av grå byråkrati högt upp i företaget - helt bortom både min egen och min chefs kontroll? Det får jag troligtvis aldrig veta, och det är det som gör mig så besviken.
 
Så resten av 2014 gick i isoleringens tecken. Bloggandet fick ta en paus, Facebookkontot togs bort (eller, avaktiverades som det heter), likaså med Instagram. Det kan tyckas oerhört larvigt att ta till så stora ord som isolering då jag stänger ned Internettjänster som dessa, men det var svårt att se hur mycket av mitt liv som flyttats ut på nätet innan jag faktiskt stängde ned.
 
Istället har tiden spenderats med familjen (som i sin tur spenderats med ett märkbart mindre sug att dra upp iPhonen stup i kvarten) och hiskelig massa timmar Destiny till Playstation 4 (sist jag kollade har jag spelat drygt 100 timmar sedan jag köpte det på releasedagen). Sedan har jag spelat igenom Hotline Miami på min PS Vita, vilket var fantastiskt. Jag har spelat igenom Lone Survivor - även det på PS Vita - vilket kanske inte var fantastiskt men intressant och engagerande (precis som ett indiespel kan vara). Jag har spelat igenom Little Big Planet 3 på Playstation 4, vilket var väldigt roligt (vi var fyra som spelade tillsammans) men väldigt kort. Och nej, jag är ännu inte igenom Bioshock Infinite (PS3), vilket är lite skamligt då det är så hejdundrandes bra. Vi får se ifall jag orkar blogga ikapp mig gällandes recensioner av dessa spel, jag hoppas det.
 
Sedan har jag längtat efter dagen då Guardians of the Galaxy skulle släppas som hyrfilm, vilket definitivt visade sig vara värt väntan. Jag såg Black Swan och Prisoners direkt efter varandra en kväll då jag var helt ensam hemma, gråtfest deluxe. Jag och min fru har tittat ikapp oss på Homeland, vilket fortfarande är underhållande men inte så jättemycket mer än så (min fru gillar det mycket mer än vad jag gör).
 
Utöver det? Tja, vi har firat en ettåring i Huddinge, en god jul i Täby, en storasyster på Fredhäll och så har jag börjat fantisera hur jag ska fira min 30-årsdag i februari. Och just det ja, jag har en ny favoritpizza. Och om två veckor kan jag lägga allt grubbel om min nuvarande arbetssituation på hyllan då det är dags igen för föräldraledighet. Med tanke på hur mycket jag lyckades blogga då jag var "ledig" med ett barn under 2013 så kan jag med säkerhet säga att det kommer eka tomt här i bloggen även under första halvan av 2015.
 
Tills dess; god fortsättning, gott nytt år, glad påsk.

HDiHD #6

2014-09-0209:08:26
(HDiHD #5) var förspelet, HDiHD #6 var på riktigt. Inte sett ur nöjesperspektiv såklart, (HDiHD #5) var en lyckad dag, trots Internetstrul. Det är svårt att ha det tråkigt i bra sällskap. Och umgänget är ju själva kärnan i HDiHD - bortsett från den höga upplösningen... och att det är en heldag.
 
Nej, vad jag menar är att HDiHD #6 var i princip (HDiHD #5) med stabilare kontakt med nätet. Den 1 maj 2010 gjorde vi ett nytt försök med samma männsikor, samma rigg på annan plats. Det var dags att på riktigt spela coop-kampanjen i Resistance 2, åtta personer delade på fyra TV-skärmar och fyra PS3:or. 
 
Dagen började återigen på Subway i Flemingsberg, med en footlong sub som tog mig flera timmar att äta upp. Vi var faktiskt lite för tidiga minns jag, öppettiderna på lördagar var mer sparsamma än vad vi trott. Lyckligtvis såg ägaren oss utifrån och tänkte att åtta exalterade, lunchhungriga karlar är värt att öppna 20 minuter tidigare för. Vi beställde vår mat, åt hälften på plats och tog sedan med oss resten då vi åkte hem till Ludde där allt var redo.
 
 Sylar använder våra subrester som kudde och är helt hänförd av sockerhalten i
the Double Chocolate Chip COOKIE
 
Det gick snabbt för oss att komma igång, med ett stort misslyckat försök i vårt kollektiva bagage var peppen maximal. Så här i efterhand vet jag ju att Resistance 2 inte är ett bra spel, men där och då var jag hemskt förväntansfull. Att tillsammans med sju andra spela i ett lag gjorde att det nästan inte var särskilt viktigt vad för spel vi skulle spela, det viktigaste var ändå umgänget.
 
Säga vad man vill om Resistance 2, men uppbackning från utvecklaren var det verkligen inte ont om. Det fick kontinuerligt uppdateringar med balansering, förbättring och - till vår stora glädje - en helt ny svårighetsgrad. Med version 1.50 fick coopkampanjen det nya läget "Hardcore", troligtvis för att många spelare klagat över hur enkelt det normala läget var. Vi var såklart tvungna att utan uppvärmning hoppa på "Hardcore", vilket sannerligen var något att bita i.
 
Kampanjen går till så att när alla spelare är samlade i lobbyn väljer man bara banan man vill spela på, vilket i sin tur släpper ned laget på en slumpmässig punkt på den banan. Sedan ska man ta sig framåt på en ganska linjär väg, punkt till punkt (förklätt som något handlingsmässigt, riktigt lamt förklätt) med massvis av fiender som hoppar på en från alla möjliga håll. Massvis av fiender.
 
Det var hemskt svårt och vi hade riktigt kul ett par timmar, tills vi insåg hur otroligt enformiga alla uppdrag var. Vi som skulle sitta en heldag förstod då att det var en ganska ihålig upplevelse. Men ändå: När det bara var några enstaka spelare kvar under en bana vi kommit ovanligt långt på och alla som var döda utnyttjade funktionen att fritt flyga runt på banan och skvallra om fiendens position var fruktansvärt roligt. Eftersom vi alla satt i samma rum var det fritt fram att skrika på de få överlevande hur fienden rörde sig, det kittlade ordentligt i magen minns jag. Det slutade alltid med att vi dog allihop, "Hardcore" var verkligen hardcore.
 
Till middag hade vi grillfest med kyckling, kotletter och baconlindade korvar. Aldrig har vi haft så mycket mat över under ett HDiHD, varken innan eller efter den här gången. Nog för att ett av HDiHD's motton är överflöd, men det här var faktiskt löjligt.
 
Summerat var det en riktigt rolig dag, och de två bronstroféerna vi alla vann står extra ståtliga i min samling med tanke på den svårighetsgraden vi fångade dem på.
 

Gymnasiet: Depressionen?

2014-08-1516:02:23
När jag nu spenderat mycket tid att blicka tillbaka över mina år före och efter studenten fick jag frågan ställd till mig: "Var du deprimerad under den tiden?". Det var lite omtumlande.
 
Ett sådant omfattande ord som 'depression' är väldigt lätt att avfärda, sådant händer inte mig! Eller?
 
Nu fick jag ju aldrig diagnosen så allt jag skriver är ju rena spekulationer baserat på mina minnen och några enkla sökningar på Internet. Frågan är då: Var jag deprimerad under min gymnasietid?
 
Mitt korta svar är: Nej.
 
Mitt långa svar är: Jag kan känna igen mig i många av symtomen som depression kan ge. Här är ett utdrag från 1177.se om depressionssymtom där den feta texten är det jag kan identifiera mig i:
 

"Om man har en depression känner man sig sällan glad, inte ens när man gör sådant man vanligtvis brukar gilla. Lusten och orken att ta itu med saker minskar eller försvinner, och även vardagliga sysslor kan kännas tunga och tröga att utföra. Man får ofta ångest, svårt att koncentrera sig och sover dåligt. Sexlusten minskar eller försvinner helt.

Depressionen kan också kännas i kroppen på olika sätt. Förutom trötthet är det vanligt att man har besvär med hjärtklappning eller har ont i ryggen eller magen.

När man är deprimerad kan man få tankar om att det vore bättre att vara död. Ofta är det kopplat till känslor av ångest, självförakt och missmod inför framtiden. Om man är riktigt deprimerad kan det gå så långt att man försöker ta sitt liv."

 

Dessa symtom är säkerligen riktat endast mot vuxna människor, för flera av dem kan ju faktiskt avskrivas som pubertetsproblem för en tonåring. Koncentrationssvårigheter, sömnproblem och självförakt är i sammanhanget snarare hormonella symtom än en del av en regelrätt depression. Grejen är den att mycket av detta var vardag för mig, och med vardag menar jag då alltså vardag. På kvällar och helger var jag som en annan person som för det mesta umgicks med vänner jag älskade. Då var många av symtomen som bortblåsta.

 

Då det var dags för skoldag tror jag faktiskt att jag klädde på mig mycket av dessa symtom, lite som en image. Så oavsett om jag ärligt kände så eller inte så var det den Viktor jag lite motvilligt bestämt mig för att vara. Och långt hår, mössa på, hörsnäckor i öronen hjälpte inte direkt mot den isoleringen. Plus att det beteendet gav enligt mina beräkningar mest reaktioner från klasskamrater och lärare. Reaktioner som jag kunde leva på länge: Oroliga blickar, skakande huvuden, någon liten hand på axeln ibland, uppmuntrande ord.

 

Det enda symtomet jag skulle säga att jag hade dygnet runt var missmod inför framtiden. Och det fanns som ingen hejd på den olustiga känslan. Jag tror många av de andra symtomens ursprung är just härifrån. Detta har jag ju skrivit om tidigare så jag går inte in på det mer.

 

Flera av er skulle nog skriva under på att jag hade en rad depressionssymtom då jag var yngre. Det skulle även jag göra. Men var jag deprimerad? Nej, det tycker jag inte.

 

Det finns ett annat ord som mycket bättre beskriver mig från den tiden. Men vad det är för ord berättar jag nästa gång på V som i Viktor, då jag tänkte sammanfatta hela den här soppan som var gymnasiet.


Max Payne 3

2014-08-1412:55:00
Det första Max Payne var en ordentligt hajpad titel från - den då ganska okända utvecklingsstudion från Finland - Remedy. Deras första titel, Death Rally (släpptes 1996) kom jag över på något olagligt sätt och spelade sedan skiten ur. Hela vägen igenom, fram och tillbaka, jag klämde ur det mesta från det spelet. Så bra var det.
 
Jag laddade ner det när det släpptes på App Store (när det var gratis) och det har åldrats helt ok. Eller så är jag bara så trött på det. Småvärt åtminstone.
 
 
Men Max Payne var det ja. Det hade en marknadsföring jag minns mycket väl. Jag var 16 år gammal och var med ett gäng vänner inne i stan för småshopping och bara allmänt häng. Jag gled in på Tv-spelsbörsen mittemot Åhléns som jag alltid gjorde så fort jag var inne i stan. Där bar all personal svarta T-shirts med texten "Do not cross - A man with nothing to lose" och huvudkaraktärens (Max) kontur utsträckt över. Kassan var klädd med sån där avspärrningstejp som polisen använder (även den med samma text på).
 
Jag hade läst mycket om spelet i PC Gamer och blev smått överväldigad av hur butiken helhjärtat överlåtit sig till det här spelet. Så jag köpte det, helt oplanerat.
 
När jag och mina vänner sedan möttes upp efter allas individuella shoppingturer och de fick hör att jag spontanköpte ett spel för 449kr så tappade de hakan litegrann. Det är ju faktiskt väldigt mycket pengar att hastigt slänga på något så oplanerat. Men nu var även jag överlåten till Max Payne.
 
Och det var riktigt bra. Handlingen var aningen för svår att greppa i min ålder, men det är ju inte spelets fel. Jag förstod många år senare hur spelets berättarteknik uppfattats som banbrytande och ballt. Att som utvecklare inte endast förlita sig på en gimmick (även om det i det här fallet är en glorious gimmick) utan även skapa tunga karaktärer som glider runt i en film noir-atmosfär och pangar hundratals gubbar är väl vad som gjorde Max Payne till en extra minnesvärd upplevelse.
 
 
Men för mitt 16-åriga jag blev det mot slutet av spelet något som bara stod i vägen för allt slow motion-pangande som var allt som spelet byggdes på. Bullet Time cementerades i spelkulturen och gjorde andra spelutvecklare gröna av avund likt Matrix (som Bullet Time såklart härstammar från) gjorde mot Hollywood två år tidigare.
 
Första Max Payne: En klassiker i spelvärlden, helt klart.
 
Tyvärr fick jag aldrig chansen att spela uppföljaren som kom drygt 2 år senare (hösten 2003). Vid den tiden hade jag lämnat PC-spelande helt bakom mig till förmån för konsoler som aldrig hängde sig (eller jo, ibland) och hårdvara som aldrig behövde bytas ut (eller jo, på Nintendo 64). Men som jag förstått det ska det spelet vara ännu mycket bättre.
 
Remedy sålde rättigheterna för Max Payne till Take-Two Interactive och med de enorma summorna de fick för det satte de igång utvecklingen av ett helt nytt spel. Det resulterade sju år senare i Alan Wake som var Microsoft-exklusivt. Det har jag heller inte spelat men min uppfattning är att det fick ett ganska ljummet mottagande. Nu är Remedy mitt uppe i utvecklingen av Quantum Break (också det Microsoft-exklusivt) och att döma av gameplay-visningen på årets Gamescom från några dagar sedan ser det mer konventionellt ut än Alan Wake - också det med en tidsfördröjande gimmick. Jag hoppas det går bra för Remedy och deras spel.
 
Men vad huvudnumret i dagens inlägg är vad Take-Two och Rockstar gjorde med den licens de betalade stora summor pengar för. Det skulle dröja tio år innan spelet tog form och släpptes i butik. År 2012 släpptes Max Payne 3 och spelvärlden delades ganska tydligt i två läger som enkelt kan sammanfattas på följande vis (som så mycket annat i underhållningsindustrin): De som välkomnar/uppmuntrar förändring och sedan de som avskyr/gnäller över förändring.
 
 
Låt mig bara få det här ur världen så kan jag fortsätta göra min poäng kring det här med förändring: Max Payne 3 är ett supertajt actionspel som låter och ser jättebra ut. Slow motion-mekaniken har förfinats och är helt enkelt suverän. Det har en solid handling, inget spektakulärt, men tillräckligt för att hålla intresset uppe hela vägen igenom. Miljöerna varieras otroligt mycket och tillbakablickarna till New York är helt fantastiska. Cover-mekaniken känns lite för påtvingat och bundet till en pågående trend i spelvärlden just nu, den uppmuntrade inte mig att kasta mig in i varje rum guns blazing.
 
Men så var det det här med förändring. Att Max Payne helt plötsligt skulle vara helsnaggad över huvudet, skäggig och iklädd halvflummiga skjortor panga på banditer i Sao Paolo istället för att ha en städad familjefarsfrisyr med renrakad haka och iklädd svart skinnjacka panga på banditer i New York.
 
Jag vill se så mycket mer av detta. Att plocka populära karaktärer ur sina invanda kläder och miljöer och se hur de klarar sig någon annanstans med andra karaktärer runt omkring sig och andra kläder på sig. Det är det ultimata testet för en karaktär, är hen välskriven och detaljerad nog för att överleva något sådant?
 
Det är precis vad Rockstar gjorde med Max Payne 3 i hans tredje spel och det visade hur välgjord Max Payne är som karaktär. Jag njöt hela vägen igenom hans nya äventyr.
 
Den här principen är vad som gör öppningsscenen i Indiana Jones and the Temple of Doom så minnesvärd. Indiana Jones har ett affärsmöte på en påkostad restaurang iklädd en klassig, vit kostym utan någon stor, brun hatt eller någon piska på sig. Samma princip är vad som gör hela Indiana Jones and the Kingdom of the Crystal Skull så pinsam att titta på (en av många anledningar i alla fall). Måste han verkligen ha den där stackars jackan och den där trötta hatten på sig?
 
Förändring kan vara obekväm men är nödvändig för att ge alla våra älskade fiktiva karaktärer chansen att växa. Max Payne 3 är ett utmärkt exempel på detta. Men som sagt, alla är inte riktigt så nöjda över det (bild hittad på Gamespot):
 
 
BETYG: 4/5
 
Nu finns även Max Payne på App Store, vilket är ganska galet. Men jag föreslår att du skaffar det på Steam, vilket jag förgäves försökt få att funka på min arbetsdator så jag äntligen kan få spela igenom mittendelen i vad som verkar vara en suverän trilogi av spel.

Urladdning

2014-08-1314:39:35
Den här sommaren har varit både den bästa och den sämsta i mitt liv.
 
j/k det har bara varit den sämsta.
 
Direkt när jag skrev den meningen kändes det plötsligt mer dramatiskt än nödvändigt. Ingen anledning för oro; jag ska inte rulla runt i självömkan som en lortig gris (plus att det numera är bättre på alla områden). Jag tänkte istället lista alla ljusglimtar som dykt upp längs med vägen, i ingen särskild ordning:
 
  • Gåvor och uppmuntran från vänner.
  • Ödmjuka och förstående arbetskollegor.
  • Alla husägare som bjudit över oss på glass och låtit våra barn svalka sig i deras pool.
  • Träffen med mitt första syskonbarn.
  • Träffen med mina barndomsvänner.
  • Bröllopet då min barndomsvän gifte sig.
  • Min mammas födelsedagsfirande på Lill-Skansen.
  • Beslutet som jag och min fru fattade om hur vår knappt rörda semesterkassa oavkortat skulle gå till hämtmat åt oss och bara oss.
  • Varje enskild El Maco jag tryckt i mig - inklusive kryddiga pommes.
  • Varje enskild iskaffe jag hällt i mig - gärna inklusive några strängar kolasås ovanpå.
  • Stunderna med min fru då vi varit trötta som i övertrötta och kunnat skratta åt vår situation.
  • De korta stunderna jag hållt mig vaken många kvällar för att få mig en fix tv-spel innan sängdags, GTA V har levererat med råge varje gång.
 
Så! Då har jag fått det ur mig, var var jag? Just det, dissikering av mitt tonårsjag med spelrelaterat innehåll invispad däremellan.
 
Det är skönt att vara tillbaka.

Gymnasiet: Tyler Durden

2014-06-0413:57:39
Fight Club spoilervarning.
 
Du vet den där klassiska bilden av en tonårings sovrum, specifikt med affischer på väggarna av diverse idoler (kanske även en nätt bukett torkade rosor som hänger upp-och-ned)? Bilden av en idoldyrkande tonåring är så självklar att vi alla tror att den obligatoriska perioden i våra liv enkelt kan undvikas. I mina tonår skrockade jag i smyg åt alla piedestaler med diverse Magnus Uggla, Håkan Hellström och Dr Dre ståendes ovanpå.
 
Tur att ödmjukheten kommer med åren, för där och då förstod jag inte att jag själv bar på en idol som jag dyrkade dag ut och dag in. En person som jag tog efter och försökte härma så gott det gick. Eller, i mitt fall är det inte ens en person, mer som en idé om en person. En karaktär. Eller, inte ens en karaktär som existerar i sitt egna universum, en påhittad karaktär i sitt påhittade universum. Alltså: En fiktiv, fiktiv karaktär (en dubbelnegation är väl ett plus?).
 
Tyler Durden är hans namn. En karaktär skapad ur en annan karaktär i filmen Fight Club.
 
Jag tjatar och tjatar om denna film på bloggen, men idag tänkte jag istället göra en djupdykning i en specifik del av den. Så inga upprepningar om filmens briljans, inget sånt där.
 
Nej, jag vill åt en särskild del av min kära ungdomsidol. Låt oss skala bort mycket av det som gör Tyler Durden till den han är. Bort med faktumet att han spelas av Brad Pitt, då en skådespelare på toppen av sin karriär samt kroppsfysik (perfekt casting, helt klart). Bort med allt Tyler säger om det västerländska konsumtionssamhället, bort med allt han säger om den förvirrade mansrollen som i mångt och mycket fortfarande känns aktuell, bort med hans nihilistiska ideologi.
 
Låt oss istället komma åt hans sociala färdigheter, detta för att knyta an med ett ämne som låg mig varmt om hjärtat för tio år sedan. Huvudfrågan blir då: Hur förde sig Tyler Durden bland folk?
 
För att svara på detta tänkte jag ta ett konkret exempel från filmen. Men först vill jag bara klargöra att Tyler Durden är en fantasi, någon som Edward Nortons karaktär (jag kallar honom Jack i resten av det här inlägget, för enkelhetens skull, plus att det är det han benämns som i originalmanuset) önskar att han var. Det konceptet, att vilja vara någon annan - mycket mer cool och snabbtänkt än en själv - känns som klippt och skuret för en tonåring. Inte minst för mig själv.
 
Exemplet jag kommer ta upp är scenen i filmen där Jack och Tyler pratar med varandra för första gången. Jack hade sekunderna innan drömt upp ett scenario där planet han sitter på kraschar, vilket han ärligt talat skulle tycka var skönt. Ingen munter kille helt enkelt.
 
Han vaknar upp (or does he? dun-dun-duuun) från drömmen konstruerad av sin dödslängtan, kvar på samma flyg.
 
 
Till vänster om honom sitter en man och pratar rakt ut i luften, han vrider huvudet åt hans håll.
 
 
Tyler: If you are seated in an emergency exit row and feel unable or unwilling to perform the duties listed on the safety card, please ask a flight attendant to reseat you.
 
Jack svarar: It's a lot of responsibility.
 
 
Tyler: Wanna switch seats?
 

Jack: No. I’m not sure I’m the man for that particular job.

 

 
Tyler tittar runt i flygplanet, självsäker som tusan. Han ger intryck av att veta mer än gemene man och fortsätter: An exit-door procedure at 30.000 feet. Mhm. The Illusion of safety.

 

Jack förstår inte riktigt vad han menar men svarar ändå: Yeah, I guess so.

 

Tyler: You know why they put oxygen masks on planes?

 

Jack tycker att frågan har ett självklart svar: So you can breath.

 

 
Tyler skakar omedelbart på huvudet och fortsätter lika självsäkert med ögonen fokuserade på Jack: Oxygen gets you high. In a catastrophic emergency, you take giant panic breaths. Suddenly you become euphoric, docile. You accept your fate. It’s all right here. Emergency water landing, 600 miles an hour. Blank faces. Calm as Hindu cows.

 

Jack flinar till: That’s, um… That’s an interesting theory. [konstpaus] What do you do?

 

Tyler vet säkert precis vad Jack menar med sin fråga, men vill ändå locka fram den uttjatade frasen som komma skall: What do you mean?

 

Jack faller offer för betet och säger de sju orden: What do you do for a living?

 

Upplagt för smash svarar Tyler med en dräpande motfråga: Why? So you can pretend like you’re interested?

 

 

 Jack skrattar till ganska tyst, vänder trotsigt huvudet bort från Tyler och svarar: Okay.

 

Ett utmärkt exempel på hur människans skratt ofta används som försvarsmekanism. De flesta av oss hade reagerat exakt likadant som Jack. Enligt mina beräkningar hade ett normalt samtal dött helt och hållet efter något sådant. Jack hade med största sannolikhet suttit och surat resten av resan, blängt några gånger åt Tylers håll, åkt hem och skrivit ett jätteargt och perfekt formulerat mejl som han inte vetat vad han skulle göra av.

 

 

Men Tyler nöjer sig inte där, han fortsätter att trycka ned Jack med ännu mer nedlåtande kommentarer. Med avsmak i rösten säger han, helt utan ömhet: You have a kind of sick desperation in your laugh.

 

Tyler böjer sig ned och plockar upp sin portfölj. Jack måste helt ha ignorerat det Tyler precis sade, säkert för att det var alltför träffsäkert. Han kommenterar istället något helt annat: We have the exact same briefcase.

 

FORESHADOWING

 

Tyler: Soap.

 

Jack: Sorry?

 

Tyler: I make and I sell soap. The yardstick of civilization.

 

Tyler lämnar över sitt visitkort.

 

  

Jack (som voiceover): And this is how I met…

 

Jack: Tyler Durden.

 

Tyler byter ämne igen: Did you know if you mix gasoline and frozen orange juice concentrate you can make napalm?

 

 

Jack häpnas av alla snäva svängar som det här samtalet tar, trots att han blivit förolämpad och avsnoppad bara sekunder tidigare: No I did not. Is that true?

 

Tyler: That’s right. One can make all kinds of explosives using simple household items.

 

Jack: Really?

 

Tyler: If one were so inclined.

 

Jack: Tyler, you are by far the most interesting single-serving friend I’ve ever met.

 

 
För första gången i samtalet är Tyler frågvis, han vet inte hur han ska svara. Jack får äntligen chansen att dela något häftigt och uppfinningsrikt, något han själv kommit på och är väldigt stolt över, han börjar förklara: You see, everything on a plane is single-serving and…

 

Tyler avbryter hastigt: Oh, I get it. That’s very clever.

 

 

Jack, riktigt självgod efter Tylers halvhjärtade komplimang svarar: Thank you.

 

 

Tyler ser rakt igenom Jack och tar kommandot över samtalet igen. Även om Jack kommit på en ganska lustig terminologi på bekantskaper under flygresor tänker inte Tyler låta honom njuta av det. Ett kaxigt leende sprider sig på hans läppar när han frågar: How’s that working out for you?

 

Jack: What?

 

Tyler: Being clever.

 

Jack svarar neutralt och aningen skamset: Great.

 

Tyler rundar av samtalet: Keep it up then. Keep it right up.

 

Han ställer sig upp och när han går förbi Jack ställer han en retorisk fråga:

 

 

Now, a question of etiquette. As I pass, do I give you the ass or the crotch?

 

Tyler väntar inte in något svar utan går framåt i flygplanet.

 
END OF SCENE.
 
Vad har vi då att hämta från denna scen. Eller ännu viktigare: Vad har det med mig att göra?
 
Jag tänkte nämna tre saker:
  • What? So you can pretend like you're interested?
Den här frasen satte standarden för allt som karaktären Tyler Durden står för. Hans överrumplande sätt tilltalade mig oerhört mycket. Även om det egentligen är oförskämt att prata med en främling på det viset så dyrkade jag hans sociala tillvägagångssätt. Jag ville vara som Tyler och sticka hål på den utklädda falskheten (som jag kallade den). Även om kallprat inte alls är särskilt utbrett i en 14-årings värld så hade jag vid den tiden i mitt liv börjat förstå hur många vuxna pratade med varandra. Hur många ord endast agerar som utfyllnad mellan harklingarna, näskliandet, kaffesippandet och "jaha"-andet. Jag var kanske inte riskzonen där och då - när jag såg filmen för första gången - men jag skulle för allt jag var värd aldrig komma dit. Det var jag och Tyler mot världen.
 
  • Did you know if you mix gasoline and frozen orange juice concentrate you can make napalm?
Tyler har en tendens att övertyga folk, men inte med konkreta bevis och tydliga exempel. Nej, han gör det med en fokuserad blick och en skärpt tunga. När han säger det han säger på det sättet han säger det, så spelar det egentligen ingen roll att det han säger är helt bananas. För det är säkert inte så du gör napalm (eller, jag vet att det inte är så du gör napalm). Det här härmade jag också. Jag testade ibland om jag kunde komma undan med saker bara genom att presentera det med en odiskutabel självsäkerhet. Jag pratade om atmosfären och budskapet i Apocalypse Now under en öppen diskussion i skolan, utan att ha sett filmen (dock så kan jag ha framställt mig som en idiot, det kommer jag aldrig få veta). Jag övertygade en rektor att jag genomfört en kurs i skolan, vilket jag inte alls gjort. Mycket av detta gjorde jag bara för att se ifall det gick. Allt i namnet Tyler.
 
  • Oh, I get it. That’s very clever.
Tyler lämnar aldrig ifrån sig makten i ett samtal, eller i en relation för den delen. Så fort han märker att han börjar förlora den så skyr han nästan inga medel för att få som han vill igen. Det är ett genomgående tema under filmens gång; att Tyler gör och får som han vill. Den här översittarstilen tyckte jag var något att se upp till. Unket, jag vet, men så var det. Det gick hand i hand med striden mot kallprat (från första punkten). Hur skulle jag lyckas bryta ned väletablerade sociala koder utan att ta kommando över samtalen jag deltog i?
 
-
 
När jag beskriver Tyler Durden utifrån denna scen upplever åtminstone jag honom som en dryg, självgod översittare som trots allt är väldigt intressant. Och det är just det jag vill poängtera, han är ändå intressant. Jag har avsagt mig väldigt mycket av Tyler Durden det gångna decenniet, inte en lika våldsam separation som Jack fick gå igenom, men ändock en frigörelse från någon som styrde och ställde för mycket i ens liv.
 
Men en bit av honom lever kvar. Jag behöver ju faktiskt ingens namn på mina kalsonger, jag behöver inte 500 kanaler på min TV, jag behöver inte Twin Peaks på Blu-ray, jag behöver inte den allra senaste telefonmodellen hela tiden. Det finns oändligt många ting ute i världen som jag verkligen inte behöver.
 
Men så händer det ju ibland att jag faller för frestelsen och klickar hem något onödigt på CDON, blir överdrivet glad över en auktionsvinst på Tradera, eller köper en dyr väska bara för att den har den där nedrans krokodilen på sig. Då flinar han åt mitt håll, som en påminnelse av hur otroligt löjligt det är vad pengarna ibland går till. Hur mycket samhället kretsar kring att köpa.
 
It's only after we've lost everything that we're free to do anything.
 
Vänta lite nu. Det var ju en annan man - ännu mycket klokare än Tyler Durden - som även han inte trodde på ägodelar.

Metroid Prime Hunters - Check

2014-05-2209:26:36
Det var ett tag sedan så här kommer en återblick på mitt (och delvis min brors) Metroidprojekt:
 

Metroid - 1986 - NES BETYG 3/5

Metroid II: Return of Samus - 1991 - Game Boy BETYG 3/5

Super Metroid - 1994 - SNES (Super Nintendo) BETYG: 5/5

Metroid Fusion - 2002 - Game Boy Advance BETYG 5/5

Metroid Prime - 2002 - GameCube BETYG 5/5

Metroid Prime 2: Echoes - 2004 - GameCube BETYG 2/5

Metroid: Zero Mission - 2004 - Game Boy Advance BETYG 5/5

Metroid Prime Pinball - 2005 - Nintendo DS

Metroid Prime Hunters - 2006 - Nintendo DS

Metroid Prime 3: Corruption - 2007 - Nintendo Wii BETYG 3/5

Metroid: Other M - 2010 - Nintendo Wii

 

Metroid Prime Pinball har jag inte lyckats komma över på något sätt, så det fick ryka från listan. Kanske inte världens största förlust då det inte tillför särskilt mycket till universumet och karaktärerna i det (lite som Link's Crossbow Training). Jag har egentligen ingen rätt att skriva så eftersom jag aldrig spelat de två spelen men jag gjorde det ändå. Dömde i förväg alltså.

 

 

Nästa spel på listan var då Metroid Prime Hunters till Nintendo DS, ett spel som hajpades med hjälp ett multiplayerdemo som såldes med varje DS när enheten lanserades. Det var några stycken i mitt kompisgäng som köpte DS när den lanserades och som ett techdemo gjorde det sitt jobb. Jag minns den eftermiddagen då vi prövade det för första gången i köket i huset där jag växte upp. Trådlös multiplayer, 3D-grafik och touchscreen på en bärbar Nintendokonsol?! Det var riktigt häftigt, riktigt imponerande - tekniskt sett.

 

Dock inte häftigt nog att hålla för ett helt spel komplett med en solokampanj och onlineslakt. Spelet som släpptes ungefär två år efter ovan nämnda multiplayerdemo. Spoilervarning: Det är dåligt.

 

 
Vad som är bra med Metroid Prime Hunters: Kontrollen.
Vad som är dåligt med Metroid Prime Hunters: Allt annat.
 
Gällande kontrollen: Är det något som Nintendo aldrig kompromissar med så är det hur deras viktigaste maskotar kontrolleras i sina respektive spel. Alla spel med Mario, Link och Samus i huvudrollen har alltid råtajta kontroller. Man skulle kunna föra ett argument att Twilight Princess till Wii har några minst sagt halvdana rörelsebaserade kontroller, men mitt motargument vore att istället rekommendera samma spel till GameCube, där Link helt enligt vår kära Zelda-lore är vänsterhänt - till skillnad från Wii-versionen.
 
Både Metroid Prime (GameCube), Metroid Prime Hunters (DS) och Metroid Prime 3: Corruption (Wii) skulle leverera förstapersonsvy på tre helt olika typer av hårdvara. Metroid Prime hade en av spelvärldens bästa handkontroller att utgå från, Metroid Prime Hunters hade en touchscreen med knappar runtom och Metroid Prime 3: Corruption hade rörelsebaserat kontrollschema (plus knappar och joystick). Alla tre spelen fyllde inte bara kraven för ett klart godkänt kontrollschema, de gick above and beyond på typ alla punkter. Sjukt imponerande egentligen, när jag tänker på det.
 
Den enda parentesen är att DS:en behöver hållas på ett väldigt specifikt sätt för att jag ska kunna styra Samus utan att behöva ta pauser stup i kvarten. Det bästa sättet för mig var att låta den vänstra halvan av DS:en hänga fritt över kanten på ett bord så min vänsterhand enkelt kunde greppa tag undertill och samtidigt ha tummen och pekfingret över till att röra mig och skjuta. Högerarmen fick i sin tur vila på bordet och ge precisionen till högerhanden att hålla i pekpennan (stylusen) så att siktandet kunde genomföras utan några hinder. När jag beskriver det så låter det inte alls särskilt bra, men när jag satt på det sättet så kunde jag aldrig förmå mig själv att klaga det minsta på kontrollen. Men det sätter inte direkt ordet "bärbart" i termen "bärbart spelande".
 
 
Gällande alla annat: Metroidseriens tre nyckelord är - i mina ögon - utforskning, isolering och utmaning. Att ensam utforska en planet med en fientlig flora och fauna, jagad av rymdpirater och ingen hjälp på väg. Metroid Prime Hunters huvudfokus är - precis som det tidigare nämnda demot - på striderna. Att slå sig fram, rum för rum. Förutom ett par stänk av pussel (skjut kristallerna i rätt ordning för att stänga av kraftfältet/spräng här så ramlar den där stenen ner som en bro över klyftan/rulla in här för att hitta en uppgradering) så är springa runt i cirklar och skjuta det mesta du kommer göra i det här spelet. Jag tröttnar på det väldigt snabbt. Fienderna kommer ju alltid tillbaka när jag återbesöker varje rum så varför engagera mig? Miljöerna är trånga, intetsägande och enformiga, plus att det är väldigt svårt att ta reda på exakt var man ska.
 
De rivaliserande prisjägarna man stöter på lite här och där är förutom elementen på sina vapen alltför lika varandra. Men bossarna står nog för det största regelbrottet i boken. Extremt fantasilös design med förutsägbara attackmönster. Ingen energi är lagd på att jag ska känna mig investerad i dessa strider, de står sig endast som ovanligt långa energimätare. För att inte tala om att varje boss återkommer två gånger med små förändringar gjorda. Man slåss alltså mot varje boss tre gånger om och det blir aldrig roligt. Plus att efter varje seger blir det helt plötsligt jättebråttom att ta sig tillbaka till sitt skepp innan någon form av explosion dödar en. Också det är ett signum för Metroidserien, bara det att det händer över tio gånger i det här spelet varpå det till slut blir lika spännande som att defragmentera datorn. Och vad är det för explosion som dödar mig? Banan går fortfarande att återbesöka sekunden senare så det är inte som att planeten exploderar eller så.
 
Metroid Prime Hunters hade klarat sig bättre utan solokampanjen. Det hade kunnat säljas med bara onlineläget, fast jag vet inte ifall det är bra heller.
 
...jag vet inte hur jag ska avsluta den här recensionen.
 
 BETYG: 1/5

Gymnasiet: Framtidsångesten

2014-05-0714:59:48
Det är mindre än nio månader kvar tills jag blir 30 år gammal. Det känns som en stor grej, lika mycket slutet på en era som en chans att få begrava mycket av det jag gått och burit på. Jag ser väldigt mycket fram emot det, faktum är att jag redan spånar på hur jag ska fira det. Kul kommer det i alla fall att bli!
 
Saken är den att jag också gillar tanken att passera 30-årsstrecket, fylla 31, 32, 33 och fortsätta uppåt. Att tänka mig själv som 40-åring känns bra. Jag brukar fokusera blicken framåt extra noga, visualisera mig själv om 10 år - var jag kommer vara, vem jag kommer vara - för att se vad för känsla det genererar i magregionen. Idag känns det bra att göra så.
 
Men det var inte särskilt länge sedan som det var bland det värsta jag visste.
 
Egentligen är det något de allra flesta människorna går igenom, den obekväma tiden mellan ungdom och vuxen. Alla diken man som ansvarsfull människa behöver falla ned i. Alla tankefällor man behöver undvika. Att inte alls kunna se var vägen man går på leder till. Det är ingen nyhet, inget unikt för just mig, Dustin Hoffman spelade förvirrad, välutbildad ungdom sjukt bra i The Graduate, 1967. Eller varför inte James Dean i Rebel Without a Cause, 1955? Såklart att det går längre bakåt än så, jag plockade bara dessa exempel eftersom de träffade mig ordentlig när jag såg dem (heta tips, båda två).
 
Normalt eller inte var det en verklighet för mig under en lång tid. Jag har rört vid ämnet tidigare när jag skrev om min tro på Gud, Årstabroarna och Dagboksinlägg #45. Nu när jag tänkt ägna ett helt inlägg om ämnet har jag försökt författa den mest kortfattade beskrivningen av känslan: Jag var livrädd att jag skulle lyckas slösa bort mitt liv.
 
Slösa bort mitt liv på vad exakt? På... på grejor, du vet.
 
Jag vet inte faktiskt. Hur jag bäst beskriver känslan är att jag inte ville något annat än välja helt rätt inriktning på någon form av universitetsstudie som skulle sömlöst skicka vidare mig in i någon karriär kring vad det än var jag skulle syssla med. Spikrak skulle vägen vara, helt utan pauser, avstickande gränder eller omvägar.
 
Jag såg mina gåvor som en börda, något jag var illa tvungen att förvalta. En del av denna stress kom från hur jag tagit till mig ett berättelse i Bibeln och missförstått den ganska ordentligt. Hoppa inte över det här partiet nu (som vi alla gjorde när det vankades sång med kursiv text i Sagan om Ringen-trilogin), läs gärna berättelsen:
 
 
Matteus evangelium 25: 14-30 - Liknelsen om de förvaltade pengarna

Hur det förhåller sig med himmelriket kan man också förstå av berättelsen om mannen som for utomlands. Han samlade sina tjänare och gav dem i uppdrag att förvalta hans förmögenhet medan han var borta. Till den ene gav han fem tusen kronor, till den andre två tusen kronor och till den tredje tusen kronor, allt i proportion till deras förmåga. Sedan reste han. Mannen som hade fått fem tusen kronor började genast köpa och sälja och tjänade snart ihop ytterligare fem tusen kronor. Mannen med två tusen kronor gjorde likadant och tjänade ytterligare två tusen kronor. Men mannen som fick tusen kronor grävde en grop i marken och gömde pengarna där för att de skulle vara i säkert förvar.

 

Efter lång tid kom deras arbetsgivare tillbaka från resan. Han kallade då på männen och bad dem redovisa pengarna. Den man som hade fått hand om fem tusen kronor gav honom tio tusen kronor. Då berömde hans arbetsgivare honom för hans pålitlighet. 'Du har förvaltat denna summa väl Sedan kom mannen som tagit emot två tusen kronor och redovisade: 'Du gav mig två tusen kronor att förvalta, och jag har fördubblat dem.' 'Utmärkt! Sedan kom mannen med de tusen kronorna och sa: 'Jag vet att du är en sträng man, och jag tänkte att hur mycket jag än tjänar så tar du det ifrån mig. Jag vågade inte att ge mig in i några som helst affärer. Därför grävde jag ner pengarna i jorden. Här får du dem tillbaka!'

 

Men hans arbetsgivare svarade: 'Din late bedragare! Eftersom du visste att jag skulle kräva mer tillbaka än du hade fått, borde du åtminstone satt in pengarna på banken, så att jag hade kunnat få ränta på dem. Ta ifrån honom pengarna och ge dem till den man som har tio tusen kronor. För den som väl använder det han fått, ska få mer och han ska leva i överflöd. Men den ansvarslöse ska bli fråntagen till och med det lilla ansvar han har. Kasta ut den oduglige tjänaren i mörkret här utanför. Där ska man gråta och skära tänder i sin förtvivlan.

 

 

Som jag förstår det handlar den här liknelsen om vad vi människor gör av våra gåvor och egenskaper på den tiden vi har på den här jorden. Vi finns alla till för varandra, på ett eller flera sätt. Att leva ärligt och generöst är en av de större nycklarna till ett gott liv. Men att känna sig stressad för att förvalta sina egenskaper på det enda sättet som skolan lär ut - genom en lyckad karriär - är fel på så många plan. En karriär tvingar oss att säga nej till så många olika (bättre) saker. Plus att känna sig stressad över sina kommande 50 år är fullständigt irrationellt.

 

Jag önskar så gärna jag kunde gå tillbaka och lugna mig själv. Krama om mig och säga att det kommer ordna sig, Det finns ingen sådan sak som en perfekt streak av felfria livsval. Jag önskar att jag hade insett tidigare att valen jag gör inte är det absolut viktigaste här i livet. För när valen visar sig gå helt åt skogen, eller - ännu värre - när de dåliga valen väljs åt mig så är det absolut viktigaste vem jag väljer att vara och hur väljer att reagera.

 

Jag insåg nu precis att min rädsla för hemrenovering är en utmärkt bild för det här problemet. Att sluta fega och börja leva istället. Att våga möta misslyckanden.

 

"Vem vill jag vara?" är frågan jag skulle ställt till mig själv som tonåring. Istället för "Vad ska jag bli/göra?".


Vad hände?

2014-05-0508:40:43
En stunds klarhet innan jag fortsätter i samma lunk som tidigare:
 
Vad hände med bloggen egentligen? De deprimerande inläggen radar upp sig, följt av några enstaka inlägg om spel här och där. Det som tidigare sprudlade av texter om laktosintolerans, hemmasnickeri, principer/tvångstankar, listor och vardag. Var någonstans fumlade jag bort det?
 
Orsak #1: Föräldrarollen tar mer och mer energi, speciellt nu när jag blev tvåbarnspappa för drygt fyra månader sedan, plus att storebrorn hemma bara växer och orden bara sprutar ur munnen på honom. Såklart att föräldrarollen min inte är allt jag är och vill lägga all energi på, men just nu påminns jag ofta om att jag är väldigt ovan att ha hand om två barn. Skönt att vara två om det, ännu skönare att hon jag delar det med gör det så fanatiskt bra. Vad jag ville ha sagt är att när energin tryter så är bloggandet bland det första som ryker, det märkte jag ganska tydligt när jag var pappaledig förra året.
 
Orsak #2: 10-årsperspektivet - att blicka bakåt på mig själv för 10 år sedan och skriva helt ärligt om det - är ett koncept jag är helt såld på. Visst är det både pinsamt och - framför allt - ganska jobbigt att göra det, men samtidigt oerhört befriande. Och om åren 2003, 2004, 2005 och 2006 finns det väldigt mycket att skriva om.
 
Bloggen formas både efter min vilja och livssituation. Förhoppningsvis är det fler än jag som uppskattar det som skrivs just nu, för såhär kommer det mest troligt se ut ett tag framöver.

Modern Warfare 3

2014-05-0212:53:29
 
Uncharted-trilogin och Modern Warfare-trilogin gick i mångt och mycket hand i hand.
 
Nathan Drake definierar än idag tredjepersonsäventyr och Soap & C:O stålsatte nutids-FPS så hårt i vårt spelklimat att vi alla tröttnade på det snabbare än våra tålamod med WWII-FPS, Tony Hawk-spel och plastinstrument (*ledsen smiley med tår i ögat*).
 
De båda trilogierna hade även en tvåa som gjorde allt bättre än sin föregångare, som därav kammade hem finfina betyg och försäljningssiffror (Uncharted 2 fick rekordbetygen och Modern Warfare 2 fick rekordförsäljningen). Men vad hände sedan?
 
Uncharted 3 och Modern Warfare 3 skulle både följa upp en tidigare succé. Vad skulle de ändra på, vad skulle förbli detsamma? De båda treorna bestämde sig för att inte ändra på någonting, och fick rekordbetyg samt rekordförsäljning ändå. Vad jag tycker om Uncharted 3 finns redan dokumenterat, men såhär i efterhand skulle jag faktiskt sänka betyget ett steg. Det gav inga djupa intryck hos mig, plus att handlingen och - framför allt - slutet kändes ofokuserat. Och ärligt talat tycker jag nästan exakt samma sak om Modern Warfare 3. (Värt att nämna är att jag inte spelat en sekund Multiplayer och betygsätter alltså inte den delen av spelet).
 
Handlingsmässigt hade Modern Warfare 3 ett större ansvar kring sitt avslut då det skulle knyta ihop säcken som legat öppen i två spel redan. Detta till skillnad från Uncharted som hade en isolerad handling för varje spel. Men även Modern Warfare 3 har ett hastigt, ihopstressat slut som kändes på tok för förutsägbart. Jag hade klarat mig utan det sista uppdraget, det var faktiskt - jag trodde aldrig att jag skulle säga detta - lite too much.
 
 Jag försökte hitta en screenshot som tydlgt visade att det här är trean som spelas,
men ärligt talat ser alla tre spelen likadana ut
 
Annars var det ju same old, same old. Samma grafikmotor, samma mesiga ljudeffekter, samma gamle Soap och Price som mördar, slaktar och smyger däremellan. Samma hektiska tempo som rycker med en ifall man tillåter det, samma hysteriska fart som ibland är omöjlig att inte bli hänförd av.
 
Men det var liksom gjort nu, den där kampanjen med en fullständigt hysterisk actionfest. Adrenalinet var ur min kropp, nu behövdes något nytt. Något extra inslag.
 
Vad som ändå ger Modern Warfare 3 ett bott betyg är det välgjorda läget Spec Ops som förfinats ytterligare från föregångaren. Jag har inte spenderat nog med tid med det, men riktigt roligt är det!
 
Ludde; lite Spec Ops kanske?
 
BETYG: 3/5

Gymnasiet: Musiken

2014-04-2515:47:56
Efter en liten presentation, följd av en lista på mina en, två, tre, fyra, fem motpoler under gymnasieperioden så är det nu dags att beta av de bitarna som präglade mitt växande sinne och själ under början av det nya millenniumet.
 
Det som bröt ned och tvingade mig att bygga upp igen. Tiden då allt skulle ifrågasättas och prövas.
 
Exakt det som tonåren finns till för.
 
Jag tar även chansen att reminisca (åh vad jag önskar att det vore ett riktigt ord!) lite, jag hoppas kunna hålla någon form av röd tråd. Here goes!
 
Vid första anblick kan det blinka en hycklarvarning över mitt huvud just nu, eftersom jag ska skriva om musik (något jag var och fortfarande är emot). Men jag ska ägna denna text åt att försöka beskriva vad musik har betytt för mig, inte vad jag tycker om den. Jag kanske ändå hamnar i hycklarfacket men det får jag helt enkelt acceptera.
 
Jag (eller var det min bror?) tyckte för drygt tio år sedan att bärbara CD-spelare var alldeles för omständigt, känsligt och bökigt att ha med sig. Tanken att ha något som var större än en CD-skiva i byxfickan var otänkbart, kanske i vintertider med en stor jacka till hands men vi snackade om en året-runt-lösning.
 
MP3-spelare fanns också som alternativ, men då pratar vi om (förvisso mindre) manicker med ett utrymme på ~128MB som man fick utnyttja till fullo för att sedan behöva koppla till en dator för att byta ut låtarna och få lyssna till något annat. Det kändes urdumt och omständigt så det föll bort (tills 2006 då jag köpte en ultrafräsig sådan, men det är en historia för en annan gång).
 
Nej, det självklara valet blev MiniDisc.
 
 Sony MZ-R55
 
Precis som så mycket annat i mitt yngre liv tog jag efter min storebror. I det här fallet räckte det inte bara med vad jag skulle lyssna på utan också hur jag skulle lyssna på det. I fallet MiniDisc tog jag efter honom bokstavligen när jag fick köpa hans gamla prylar då han bytte upp sig. Silverklumpen här ovanför var mitt första ordentliga kliv in i portabelt musiklyssnande och det kom i precis rätt tid i livet, då musiksmaken min breddades bortom grunge och en musikstil som hette grunge. Men jag kommer till det.
 
Visst, jag hade ibland fått låna Walkmans (eller Freestyles för oss urdumma svenskar) under högstadiet men aldrig ägt någon själv. Men den där MiniDisc-spelaren var min, bara min! Den var min närmsta vän i fickan, närmare än mobiltelefonen (plånboken hade jag sällan med mig), och vi upptäckte hemskt mycket musik tillsammans.
 
MiniDisc™ - Approved by mästerhackaren Neo
 
De där småsurrande ljuden då musiken satte igång. De skarpa klicken när jag pausade eller bytte låt. Den sakrala stämningen då jag satte igång en skiva i datorn och samtidigt drog åt REC-knappen för att sedan låta den ligga där i stillhet och lyssna in alla godsaker jag sedan skulle få ta med mig ut, en takeaway-order som var tänkt att räcka till tidens slut. De första promenaderna med en nyinspelad MD då låtarna manuellt behövde separeras för jag senare skulle kunna byta mellan dem (såvida man inte orkade lägga in en tystnad på 4 sekunder mellan varje låt). De mekaniska ljuden då den öppnades för att byta disk och sedan det metalliska klicket då den stängdes igen.
 
Good times.
 
Syns inte på bilden, men jag hade spelaren i vänster bröstficka på den där alldeles för dyra jeansjackan,
och två skivor att byta mellan i den högra.
Man måste resa med lätt packning för att vara cool.
 
Detta var även ändhållplatsen för snurrande musik. Talesättet "(..) snurrandes i min vinyl/kassett/CD/MD-spelare" skulle snart se sig överkört av MP3-spelare, mobiltelefoner och för att inte tala om Spotify. Att något behövde snurra för att ge en musik hade överlevt många årtionden men under 00-talet avskaffades det.
 
Just den dagliga rutinen att välja ut en disk för att sedan ladda spelaren med mitt eminenta val är något jag saknar i den här ettorochnollor-generationen. Då jag aldrig behövde bry mig om 3G-nät som försvinner mellan Karlberg och T-Centralen och bryter av min musik, eller att mitt mobilsurf ska ta slut ett par dagar innan månadsskiftet och omöjliggöra streaming såvida jag inte förberett några offlinelistor.
 
Okej, av med rosaskimrande glasögonen. Såklart så föredrar jag lyxen som de moderna mobilerna erbjuder idag, men att musiken kommer till mig genom luften medför vissa begränsningar som såklart är mycket mindre än de för 10 år sedan. Just sayin'.
 
Och så fröjden då min bror bytte upp sig ännu en gång och jag fick köpa hans gamla MZ-R900 - MED FJÄRRKONTROLL:
 
Bättre på alla sätt och vis
 
Men musiken som snurrade i dessa skönheter då?
 
Som du kanske förstått hade jag med mig musiken överallt dit jag gick. Musiken gick hand i hand med min vardag. Vad jag lyssnade på utgick från vad mina vänner (vars musiksmak jag respekterade) lyssnade på. Via min bror hade jag sedan mellanstadiet bland annat Pearl Jam, Soundgarden och Stone Temple Pilots.
 
En natt på väg hem från hemmafester i Vårsta fick jag låna en bärbar CD-spelar av Kristoffer, i den låg OK Computer med Radiohead.
 
 
Påverkad av alkohol vinglade jag den natten hem själv från Tullinge Station och kände in låtarna på ett extremt självömkande sätt. Och det var lite vad skivan kom att betyda för mig många år framöver; självömkan och melankoli. Jag fick låna CD-spelaren i någon vecka och spenderade mycket tid med just den här skivan. Det gick så långt att jag inte kunde lyssna på den på typ fem år, det påminde för mycket om den klagosång som den varit för mig. Jag har nu lyckats "tvätta rent" skivan i mig själv och kan idag njuta av den i fulla drag. För det är en sjukt bra skiva.
 
 
Jag bad en annan vän Jimmy om en MiniDisc fylld av det han där och då tyckte var bäst (året var 2002). När den var klar gled jag förbi, plockade upp den och promenerade runt i ett vårvackert Tullinge i flera timmar, lyssnandes på den här nya musiken. Vad som verkligen föll mig i smaken var Origin of Symmetry med Muse. Holy crap vilka kunggubbar de var och fortfarande är. 
 
 
                                                      
 
Men det var hiphopen som stod i centrum under den här tiden, det har jag helt klart Jonathan att tacka för. Hujedamej vad mycket Eminem det lyssnades på, DMX likaså. Detta var även på toppen av båda deras karriärer, då det var kontrovers hit och "skådespelar"debuter dit. Jag och Jonathan stod varandra väldigt nära och påverkade då varandra på många sätt. En av de kvarstående effekterna han haft på mig är kärleken till hiphop, att verkligen kunna älska den musikformen.
 
Och ingen annanstans märks det tydligare på den skiva jag lyssnade på allra mest under min gymnasietid, och åren därefter. En skiva som inte satte ord på hur jag mådde, men bekräftade mitt tillstånd genom känslorna som genomsyrade nästan varje låt på detta enastående album. Låtar levererade av Uppsalas stolthet Organism 12, med en skiva som för alltid satte honom på toppen av svensk hiphop: 
 
 
Grejen med skivan är att nästan ingen låt har någon egentlig röd tråd. Den har en speciell stämning över sig som talar starkare än orden (även fast fraserna rimmar på alla möjliga fantastiska och kreativa sätt) som befolkar den. Likt en grubblande gammal gubbe som nått någon form av euforisk nirvana och börjat svamla fram sina kloka slutsatser i fina små fraser som tillsammans gungar lika vackert som stolen han sitter i.
 
Den talade rakt in i mig och den snurrade i min MiniDisc dagligen i flera års tid. Jag lyssnade igenom den igår igen, den är fortfarande världsbäst.
 
...
 
Grejen med musik är att man har ett visst ansvar över vad man lyssnar på. Går jag omkring och är ordentligt deppig behöver jag kanske inte hela tiden gå runt med musik i öronen som brottar ned alla tappra försök att ta mig ur den funken. Det är här jag ser skillnad på mig själv idag och för tio år sedan. Dagligen tillät jag musiken bekräfta och nästan glorifiera det svarta hålet jag bar omkring på. Idag ser jag på det annorlunda.
 
Jag var väldigt nedstämd förra hösten, med många jobbiga tankar och känslor i mitt bröst. Trots det kände jag ett ansvar gentemot min fru och min son att inte låta den sorgen bli alltför djup och långvarig. Musik blev ett verktyg i det arbetet. Jag skapade In the zone med poppinglorna och delade den med en kollega där vi tillsammans lade till peppande, lättsam och skön musik av kvinnliga artister. Det för mig blev ett sätt att begränsa omfattningen av känslorna jag bar på, att fylla mig med den musiken.
 
Missförstå mig inte nu, såklart ska sorgen få existera i varje människas liv. Jag pratar om att inte låta den bli allt man är, allt man gör. Som en stor mössa man drar över sig varje morgon då man vaknar och stolt bär omkring på sju dagar i veckan.
 
För det var så musiken var för mig. Något som bidrog till att klagoropen aldrig stillades, aldrig slutade eka inombords.

Silver Linings Playbook - eller dåligt översatta filmtitlar

2014-04-1011:35:29
Filmer som blandar omaka par av genrer blir så enkelt mer minnesvärda än andra filmer. Till exempel: Braindead är inte bara en bra skräckfilm, inte heller bara en sjukt rolig sådan, utan sjukt minnesvärd också. Och inte bara för att Peter Jackson regisserat den, utan för att den så skickligt blandar två så olika sinnestillstånd som skräck/köttfärsporr och komedi.
 
Med det sagt är den mest spännande mixen av genrer jag vet deprimerande komedier, eller svarta komedier kanske passar bättre som förklaring. Komedi och tragedi i ett. Vad som gör det så spännande är att det är så sällan jag ser det bemästras.
 
Och det är egentligen inte så konstigt, vi är alla fostrade till att inte skratta åt människor, än mindre människor det är synd om. Det tar emot att peka på någon med psykiska problem/i en hopplös situation och skratta, så gör man bara inte. Men då jag kommer på mig själv skruvandes i soffan åt det tragiska och obekväma i en filmscen samtidigt som jag skrattar så jag kiknar, då har filmen övertygat mig. Då är jag såld, helt och hållet.
 
Det är inte många filmer som lyckats med detta, men de få som gjort det ligger högt upp på min favvolista.
 
   
 
Little Miss Sunshine är en av de allra varmaste, mysigaste och tragiska komedierna jag någonsin haft nöjet att se. Reign Over Me ger den underskattade Don Cheadle ännu en ledande roll där han får spela Shadow of the Colossus med Adam Sandler. Med filmen följer även en cover av en sjukt bra låt tolkad av ett sjukt bra band. Bortsett från de punkterna - som i sig räcker för en bra film - är den svart, tragisk och oerhört rolig. But wait, there's more! Den inkluderar en scen om fenomenet Suicide by cop (Polisprovocerande suicidbeteende på svenska) som en bekant skrivit D-uppsats om. Intressanta grejor.
 
Två bubblare är The Squid and the Whale och Fyra Nyanser av Brunt, som lyckas bra med tragikomik men skiner inte riktigt lika starkt som de två guldklimparna där ovan.
 
Döm av min förvåning när jag helt plötsligt snubblade över en till sådan guldklimp häromveckan. Så här gick det till:
 
Jag och min fru rundar nu för tiden av många av veckans kvällar nedsjunkna i vardagsrumssoffan för att slappna av framför lättkonsumerad underhållning på TV:n (vårt härliga liv som nyblivna tvåbarnsföräldrar). När vi inte spelar Beyond: Two Souls tillsammans så kollar vi igenom utbudet hos Viaplay och Netflix. Efter att ha behövt fyra kvällar åt att ta sig igenom Zero Dark Thirty så tyckte vi att vi skulle kolla på lite sämre filmer, filmer som man inte gör en sådan otjänst av att hacka upp och sprida ut över flera kvällar. Romcoms fick det bli! Det första valet - What to Expect When You're Expecting - kändes helt rätt, sådär fjompigt och dåligt att det var helt okej att följa halvhjärtat hela vägen igenom. Jag trodde aldrig att jag skulle hamna där och medvetet sätta mig framför dassiga romantiska komedier, men så är det.
 
Några kvällar senare väljer min fru ännu en film som ligger under kategorin Romantiska Komedier. En film inte riktigt var vad vi väntade oss.
 
 
Alla dessa välskrivna karaktärer med psykiska problem, relationstrassel, depressioner och djupa tvångstankar som delar massa ljuva scener med varandra. Hjärtat blev kallt och vreds om ena sekunden för att i nästa stund få skratta smått okontrollerat. Och Chris Tucker! Vad glad jag blev av att se honom.
 
Den var hysteriskt rolig och så tragisk på samma gång. Jag älskade den.
 
Jag känner igen filmaffischen från då den prydde buskurerna här i landet förra året, fast då med en missvisande översatt titel. Redan där och då sköt jag ned filmen, för den översatta titeln påminde för mycket om Drive Me Crazy:
 
 
Skäms på er, filmtitelöversättare! Jag förstår ju såklart att Silver Linings Playbook inte alls fungerar på svenska (fast nu ser jag ju att originaltiteln är inkluderad i parentes), men det här rörde till det för mig. Dock så sänkte den mina förväntningar vilket gjorde upplevelsen så mycket starkare...
 
Hmm...
 
Ja, det kanske var bra ändå.
 
Nåväl, här kommer i alla fall en stark rekommendation av Silver Linings Playbook (och Little Miss Sunshine och Reign Over Me om du inte sett dem). Förutom att de alla tre jonglerar tragedi och komedi alldeles ypperligt så har de mer gemensamt än så. Silver Linings Playbook och Little Miss Sunshine rundas båda av med ett oväntat dansnummer. Reign Over Me och Silver Linings Playbook har båda en karaktär som överkompenserar för en konflikt hen hade med sin partner precis innan denne gick bort. Och ja, Reign Over Me fick också en ganska mesig översättning som underminerar tyngden som filmen bär på:
 
 
Nu känns det som att jag har upprepat filmtitlar alldeles för många gånger på alldeles för kort tid, så jag rundar av här.

Dagboksinlägg #52

2014-03-1414:55:00
Då har vi kommit hela vägen fram på denna resa genom mitt dagboksarkiv från Lunarstorms glansdagar. Lika många inlägg som veckor på året... tyvärr finns det ingen djup mening bakom det udda sammanträffandet. Hade det varit för tio år sedan skulle jag säkert ägnat en eftermiddag åt att krysta fram någon trött liknelse om årstider som kommer och går, likadant som mitt liv rullar framåt och mina texter läggs på hög.
 
Ja, du fattar. Det vore lamt. Lite så som jag var för länge sedan då jag kollade Lunarstorm 35 gånger om dagen (trots att jag behövde ringa upp mot Internet varje gång) och blev alldeles för euforisk när de där fotspåren animerades som visade att något hade hänt, någon hade bekräftat mig! Inte konstigt att jag behövde ett par sabbatsår från Internetcommunities.
 
18636 online just nu?! Shiiiieet
 
Oavsett vad du har tyckt om den här resan så är det nu alltså slut. Jag tycker väl mest det känns skönt att det är över, även om det för oftast varit roligt att återuppleva mina gamla tankar och funderingar. Det är alltid en risk för mig att fastna i det förflutna och drömma sig tillbaka till vissa perioder. Men hur viktigt jag än kan tycka det är att få fatt på vad som gjort mig till den jag är idag så behöver jag gå vidare. Att försöka forma och greppa min framtid istället för min historia.
 
Jag var igång med min Lunardagbok i tre år (minus två veckor), det hann hända hemskt mycket med mig på den tiden. Tonåren är verkligen en mycket intressant period. Det här sista dagboksinlägget markerar även det sista jag "publicerade" "offentligt" innan jag satte igång med den här bloggen för drygt fem år sedan. Däremellan var en period på knappt fem år då väldigt mycket hände också. Fast mer av det bättre skulle jag vilja påstå.
 
Det finns en längtan i mig att skriva. Jag hade länge drömt om att plocka upp skrivandet igen - nu i form av en blogg som ju passade precis in i mitt behov - men jag drog från att sätta igång. Skrivandet på Lunarstorm blev något destruktivt för mig och jag funderade seriöst på om det överhuvudtaget fanns någon annan skribentidentitet i mig än den cyniska, deppiga och syrliga Viktor som jag själv skapat.
 
Som så mycket annat här i livet behövde jag göra det ett tag för att hitta min roll i det hela. Den första tiden i min blogg är långt ifrån okonstlad, men det behövdes för att jag skulle kunna se vem jag var mellan alla orden. Då bestod mina funderingar mer av vad jag inte ville skriva om och vem jag inte ville vara på bloggen. Idag känns det bättre, mer avslappnat och personligt.
 
Dagen till ära har jag samlat ihop länkar och en sista reflektion till alla mina dagboksinlägg:
 
#1 - Den horribla premiären med på tok för många "hihi" och "tihi".
#2 - De staplande, osäkra stegen mot att någon gång lyckas skriva något betydelsefullt.
#3 - En plågsam jämförelse som handlar om att jag slickar på semlor, inte på tjejer.
#4 - Något jag fortfarande tycker är ganska träffsäkert i västvärldens hederskultur.
#5 - En till om olycklig kärlek.
#6 - Ännu en om olycklig kärlek, nu så pinsam att min annars så stöttande fru instämmer.
#7 - Börjar hitta min identitet i skrivandet. Lite mer avslappnat, no pun intended.
#8 - EN TILL OM OLYCKLIG KÄRLEK, tack vare Lydias kommentarer vågade jag forsätta.
#9 - Åsikter om musikens påverkan över oss, old.
#10 - Tillbaka till den olyckliga kärleken, nu läsbart utan skämskudde.
#11 - En enkel text om mörkret inuti oss.
#12 - Lyft på locket, bli aldrig helt vuxen, lite inte på någon över 30!
#13 - The one with att se sin kropp som en campingplats.
#14 - Vuxna människor är egentligen inte vuxna.
#15 - Äntligen en vettig text. Något med en början, mitt och slut!
#16 - Här var min tio år äldre introduktion tio gånger bättre än dagboksinlägget.
#17 - Det eviga babblandet om den eviga kampen mellan gott och ont.
#18 - Smärtan i att förlora barnasinnet.
#19 - Kåseriet mot dödsstraff.
#20 - Inget att se här... var från början en skolarbete.
 
Att se hela biblioteket av mina gamla tonårsbrydier känns speciellt, jag är stolt över mig själv. Jag håller ju min tonårstid väldigt nära hjärtat. I mitt huvud spenderas ovanligt mycket tid i det gamla, men jag känner att jag behöver det. Allt hände så snabbt när jag närmade mig och passerade 20-årsåldern. Rätt som det var hade jag gift mig och mitt nya liv tillsammans med mitt livs kärlek hade satt igång. Kvar i mig fanns där precis samma osäkerheter och rädslor som vuxit fram under mina tonår, nu inte längre i förarsätet, men fortfarande med på färden - viskandes tidskrävande omvägar på min resa. Och att skriva om det, våga blotta alla de där oönskade medpassagerarna har varit en stor del av min bearbetning.
 
Vad har jag då att säga om mitt sista inlägg? Inte mycket, tråkigt nog. 
 
Det är ännu ett sådant inlägg proppat av olika åsikter hit och dit, utan någon röd tråd. Med sådana totalt urvattnade åsikter som att ge kängor till mediaindustrin är det väldigt svårt att skriva något personligt, något av vikt. Jag hade gärna valt att avsluta min Lunarkarriär med #45 eller kanske #51, texter som var väldigt personliga och symboliserade mycket av det jag gick igenom där och då.
 
Men så är det med livet, man slutar sällan när man är på toppen.
 
...eller botten, som i den här situationen (om du förstår vad jag menar).
 
Tack för att du varit med på resan. Texter om mitt tio år yngre jag kommer garanterat fortsätta komma här på bloggen, men det här är den sista texten från mitt tio år yngre jag.
 
 
Referens till ord
14 mars 2004

Att vi människor är både manipulerbara och manipulativa råder det absolut inga tvivel på. Hur många har inte slängt dit något sexistiskt ord som "kåt" eller "sexig" när bilderna här på lunarstorm ska namnges, eller döpt ett dagboksinlägg till SEX eller något liknande. Detta i det enda syftet att få någon sorts kändisstatus på lunar. Öka sina siffror bredvid sina bilder.

 

Och folk går ju på det, sex säljer, vare sig det är trevligt eller otrevligt. Jag synar mina siffror på dagboksinläggen och upptäcker att "Våldtagen av en älg" har blivit läst flest gånger. "Föräldramöten är speglar" ligger sist, eller en av dom sista. Hur skulle det gå för den här texten om jag döpte den till "Folkpartiet" eller "Grodan, en intressant varelse"...?

Detta är tecken på hur folk så lätt kan bli manipulerade i sin vardag. Om då lunarstorm kan användas till detta syfte, då måste ju i princip allt gå...

 

Jag har skrivit en hel del om media, om du inte läst "Media" så gör det innan du läser detta. Detta är väl en slags fristående uppföljare till den texten..

 

Religionskrig är ett väl myntat begrepp. Ett begrepp som används flitigt idag.

Och människor gillar att svartmåla religioner, dom älskar det. En del har det som hobby till och med. Dom vill hänvisa många konflikter i världen just till religionen, dit vill dom skicka syndabocken.

Religionskrig är ett begrepp stiftat av dessa människor. Ett krig där kanske en FAKTOR är religionsskillnader kan lätt målas upp som ett religionskrig. Varför får vi då kalla kårar längs med ryggraden då vi hör "muslimska extremister" men inte då vi hör "judiska extremister". Varför ser vi på TV dessa människor med mycket hårväxt på hakan med en Kalashnikov eller AK5 i handen och skrika 11 konsonanter i följd? Det är just där media kommer in.

 

Medias uppgift har blivit att skapa referenser till ord som finns i våra mentala lexikon. En femteklassare vet troligen vad en extremist och en muslim är för något. Men vad dom två orden innebär tillsammans har ungen inget grepp om. Men media fyller igen det tomrummet med att visa bilder på folk med vita lakan inlindade runt sig och vapen i hand. Dom trycker bilder på folk med vapen i hand och säger sig komma från Al-Qaida. Vi präntar in det i våra huvuden:

 

^//Link pic Osama_bin_Laden.jpg to associated words "muslimsk extremist".<Enter>

Saving.....

...Saving done\\^

 

På så sätt skapar vi referenser till alla sorters ord som till exempel smal person, tjock person, snygg människa, ful människa, bra låt, lätt mat, elaka människor, viktiga människor, matchande kläder, dåliga skådespelare, god McDonaldsburgare ovärdiga Robinsonvinnare, rätt, fel, sanning, lögn.

 

Dom gör det hela tiden och dom gör det med en knivskarp precision och genialitet. Snart behöver vi knappt tänka, det gör ju media åt oss.

 

Väldigt läskigt att bli uppfostrad av dessa människor må jag säga. Och bevisen har vi i plural.

Se bara på kvinnobilden i samhället. Smal, härliga former, inte ha samma uppsättning kläder två dagar i rad, inte vissa sig offentligt med bleka ben. Var snygg helt enkelt, och visa aldrig någon annan sida av dig.

På något märkligt sätt har denna bild slunkit in i oss alla, och kvinnor lever efter det. Dom går till skolan i tron om att om dom inte ser ut som dom gör så är dom mindre värda än andra människor. Dom spenderar varje vaken timme i rädslan om att sjunka i värde på grund av utslag på halsen, finne på kinden eller att ha vanliga trosor på sig.

En sjuklig rädsla som kan anta vilken form som helst. Obeskrivlig ångest, ätstörningar, social rädsla, magsår, alkoholproblem, uppmärksamhet i all bemärkelse.

Dom skär sig på sina armar eftersom det är så oändligt mycket enklare och skönare att prata om sin yttre smärta, än den smärta man känner inuti.

ALLT handlar om det yttre, ALLT!

Vaknar du en morgon och känner dig deppig. Ser du alla deppighetens mönster i ditt ansikte i spegeln? Lös det med lite smink. Funkar det inte, lägg på mer smink. Funkar inte det heller, lägg på ännu mer smink.

Till slut är ditt ansikte täckt av så mycket smink att du lika gärna kunnat ta på dig en burka och gått till skolan.

Smink ger kvinnan möjlighet att framhäva ansiktsformer och delar av ansiktet som hon själv behagar. Men det kan leda till en snedvriden bild av henne, en orättvis bild. Detta eftersom, som vi alla vet, kvinnans bild av sig själv är fel och inkorrekt.

Därför anser jag att burka kan, i många fall, ge en mer rättvis bild av en kvinna, än vad smink kan.

 

 

 

Människor lägger mer tyngd och värde i hur dom ser ut än vilka dom är.

Människor lägger mer tyngd och värde i vad dom presterar än vilka dom är.

Detta är tragiskt.

 

Ett härligt upptäckande jag gjort under min skoltrötthet nu under trean är just skillnaden mellan det jag gör och vem jag är.

Förr i tiden kunde jag må pyton om jag fick tillbaka prov som det stod G- på. Jag kände hur mitt värde som människa kunde sjunka.

"-Att jag kunde få fel på den frågan, hur är det möjligt?!"

"-Du är dum."

"-Jaha.."

En monolog som är begränsad till ett sådant litet utrymme som ditt huvud. Det är där alla dessa värdesatser äger rum. Men våra små huvuden är så smarta så dom lyckas få det att se ut som om detta gäller hela världen.

 

Så vad gör det mig om jag får G i historia B. Det betyder ju bara att en lärare med tunt, vitt hår anser att jag ska ha G. Punkt.

Jag skiter väl i vad han tycker!

 

 

Tillbaka till kvinnobilden..

Hur i hela fridens namn kan alla tjejer se sig speglarna och se något fult?

Alla dessa tjejer som dragit högvinster i det genetiska lotteriet. Helt otroligt!

Det enda dom ser i spegeln är dubbelhakor, fet hy och klyvna hårtoppar. Det är verkligen tragiskt!

 

Det är synd om er


RSS 2.0