Det var en gång
Det var en gång en pojke... eller var det kanske en man? Han vet inte riktigt, vi säger pojke den här gången.
Det var en gång en pojke som i mitten av Oktober 2007 började jobba som speltestare åt ett spelföretag. Under hans första arbetsdag blev företagets stora projekt Bionic Commando utannonserat, vilket innebär att allmänheten fick reda på att det spelet var under utveckling.
De kommande arbetsdagarna bestod alltså mycket av att läsa kommentarer på den första trailern, se vad människor ute på internet tyckte, ta till sig av det bra och skjuta ifrån sig det dåliga. Internet är inte direkt känt för sin konstruktiva kritik om du som läsare förstår vad jag menar.
Många människor tyckte exempelvis att spelet bar på många likheter till Spiderman och tyckte att Bionic Commando enkelt kunde sammanfattas med fyra ord:
Spiderman with guns lol
Den meningen blev ett sorts ledmotiv för dom som inte trodde på Bionic Commando. Som seriös spelstudio mottogs denna "kritik" med en ryckning på axlarna. Pojken som jobbade på samma företag ville helst att den larviga kritiken skulle dö ut men så fort det släpptes nya bilder, ny trailer eller någon annan nyhet gällande Bionic Commando dök den upp igen i kommentatorfält hela världen över. Någonstans satt det folk framför datorer och hånade denna spelstudio på grund av det här spelet.
Hur hårt pojken än knep ihop sina ögon och koncentrerade sig som den värsta Hiro Nakamura gick det inte att få dom att försvinna, dessa larviga kommentarer.
Tiden gick och året blev 2009. Bionic Commando har blivit släppt och pojken har nu faktiskt blivit en man. Han är tillsammans med en vän på väg in i ett orange höghus i Flemingsberg då han bakom sig hör små små flämtningar:
-Hallå! Kan du hjälpa oss få ner vår boll?
Det är en liten pojke som frågar och han verkar angelägen om att få fortsätta sparka boll med sina kamrater. Mannen tar för givet att pojken menade den längre av dom två herrarna som stod framför honom. Därför svarar mannen:
-Visst kan jag det.
20 meter bort står två andra småpojkar och kastar stenar upp mot ett träd, dom skiner upp då dom ser vad deras jämnåriga kamrat har med sig. Bollen i fråga sitter alltså fast i ett träd och mannen förstår direkt att han behöver klättra upp för trädet för att få ner bollen.
Flera år av trädklättring som liten pojke kommer snabbt tillbaka till honom. Han klättrar vant upp för trädet, får det att se lätt ut. Mannen har alltid tyckt om att klättra i träd och han fick just nu tillbaka mycket av den glädje han känner för trädklättring.
Pojkarna känner även dom glädje eftersom deras boll är nere på marken igen. Dom skuttar lite på stället och ropar:
-Wow! Kolla in Spiderman!
-Nej, Bionic Commando, svarar mannen vänligt men bestämt.
Snipp snapp snut, så var sagan slut.
Det var en gång en pojke som i mitten av Oktober 2007 började jobba som speltestare åt ett spelföretag. Under hans första arbetsdag blev företagets stora projekt Bionic Commando utannonserat, vilket innebär att allmänheten fick reda på att det spelet var under utveckling.
De kommande arbetsdagarna bestod alltså mycket av att läsa kommentarer på den första trailern, se vad människor ute på internet tyckte, ta till sig av det bra och skjuta ifrån sig det dåliga. Internet är inte direkt känt för sin konstruktiva kritik om du som läsare förstår vad jag menar.
Många människor tyckte exempelvis att spelet bar på många likheter till Spiderman och tyckte att Bionic Commando enkelt kunde sammanfattas med fyra ord:
Spiderman with guns lol
Den meningen blev ett sorts ledmotiv för dom som inte trodde på Bionic Commando. Som seriös spelstudio mottogs denna "kritik" med en ryckning på axlarna. Pojken som jobbade på samma företag ville helst att den larviga kritiken skulle dö ut men så fort det släpptes nya bilder, ny trailer eller någon annan nyhet gällande Bionic Commando dök den upp igen i kommentatorfält hela världen över. Någonstans satt det folk framför datorer och hånade denna spelstudio på grund av det här spelet.
Hur hårt pojken än knep ihop sina ögon och koncentrerade sig som den värsta Hiro Nakamura gick det inte att få dom att försvinna, dessa larviga kommentarer.
Alla barnsliga kommentarer försvinn!
Tiden gick och året blev 2009. Bionic Commando har blivit släppt och pojken har nu faktiskt blivit en man. Han är tillsammans med en vän på väg in i ett orange höghus i Flemingsberg då han bakom sig hör små små flämtningar:
-Hallå! Kan du hjälpa oss få ner vår boll?
Det är en liten pojke som frågar och han verkar angelägen om att få fortsätta sparka boll med sina kamrater. Mannen tar för givet att pojken menade den längre av dom två herrarna som stod framför honom. Därför svarar mannen:
-Visst kan jag det.
20 meter bort står två andra småpojkar och kastar stenar upp mot ett träd, dom skiner upp då dom ser vad deras jämnåriga kamrat har med sig. Bollen i fråga sitter alltså fast i ett träd och mannen förstår direkt att han behöver klättra upp för trädet för att få ner bollen.
Flera år av trädklättring som liten pojke kommer snabbt tillbaka till honom. Han klättrar vant upp för trädet, får det att se lätt ut. Mannen har alltid tyckt om att klättra i träd och han fick just nu tillbaka mycket av den glädje han känner för trädklättring.
Pojkarna känner även dom glädje eftersom deras boll är nere på marken igen. Dom skuttar lite på stället och ropar:
-Wow! Kolla in Spiderman!
-Nej, Bionic Commando, svarar mannen vänligt men bestämt.
Snipp snapp snut, så var sagan slut.
Mina tio bästa spel någonsin
Intresserad?
Kolla in det här då.
Hemsidan som jag skriver recensioner åt väljer varje vecka ut en särskild "gamer" och så får han/hon skriva ner sina tio (eller fem) bästa spel och motivering till det.
Jag har inte lagt ner hela min själ, hela mitt hjärta och hela mitt förstånd i den här listan. Men den visar ändå vad för spel jag tycker om. Vill du själv dela med dig av dina tio bästa spel och vara med på hemsidan, kontakta mig så kan jag fixa det!
Kolla in det här då.
Hemsidan som jag skriver recensioner åt väljer varje vecka ut en särskild "gamer" och så får han/hon skriva ner sina tio (eller fem) bästa spel och motivering till det.
Jag har inte lagt ner hela min själ, hela mitt hjärta och hela mitt förstånd i den här listan. Men den visar ändå vad för spel jag tycker om. Vill du själv dela med dig av dina tio bästa spel och vara med på hemsidan, kontakta mig så kan jag fixa det!
Varför är jag kristen?
Förvänta dig inget snillrikt eller klämkäckt nu, jag ska helt enkelt försöka svara på frågan:
Varför är jag kristen?
Och svaret är inte klurigare än; att det är så jag vill leva mitt liv. Jag vill leva mitt liv tillsammans med den enda levande Guden. Utan Honom är jag förlorad, utan Honom har jag inget syfte, utan Honom vet jag inte vad livet är till för. Tack vare vad Jesus gjorde för mänskligheten så är det möjligt att få leva ett liv tillsammans med Gud.
Det bästa är att det är helt upp till mig, min fria vilja. Det finns egentligen inga måsten, ingen skuld och ingen skam. Jag har själv valt att följa Jesus och bli mer lik Honom för varje dag som går.
Att älska alla människor, att ge av mig själv och mina resurser, att vara ärlig. Varje dag lär jag mig något nytt inom dessa områden.
Jag får ibland höra att det bara är svaga människor som behöver Gud och jag kan inget annat än hålla med. Det är just för min svaghet som jag behöver Gud. Jag behöver en klippa att luta mig mot när livet är svårt och när människor omkring mig förändras. Gud är konstant, Han är densamme, Honom kan jag alltid lita på.
Så igen; varför är jag kristen?
För att ha någon att alltid lita på.
För att kunna bli en bättre människa.
För att Jesu offer helt enkelt inte går att förneka och därav inte heller tack nej till.
Varför är jag kristen?
Och svaret är inte klurigare än; att det är så jag vill leva mitt liv. Jag vill leva mitt liv tillsammans med den enda levande Guden. Utan Honom är jag förlorad, utan Honom har jag inget syfte, utan Honom vet jag inte vad livet är till för. Tack vare vad Jesus gjorde för mänskligheten så är det möjligt att få leva ett liv tillsammans med Gud.
Det bästa är att det är helt upp till mig, min fria vilja. Det finns egentligen inga måsten, ingen skuld och ingen skam. Jag har själv valt att följa Jesus och bli mer lik Honom för varje dag som går.
Att älska alla människor, att ge av mig själv och mina resurser, att vara ärlig. Varje dag lär jag mig något nytt inom dessa områden.
Jag får ibland höra att det bara är svaga människor som behöver Gud och jag kan inget annat än hålla med. Det är just för min svaghet som jag behöver Gud. Jag behöver en klippa att luta mig mot när livet är svårt och när människor omkring mig förändras. Gud är konstant, Han är densamme, Honom kan jag alltid lita på.
Så igen; varför är jag kristen?
För att ha någon att alltid lita på.
För att kunna bli en bättre människa.
För att Jesu offer helt enkelt inte går att förneka och därav inte heller tack nej till.
Vad vet du om laddkontakter?
Jag fick min första förfrågan om arbetsprov för ett par veckor sedan. Jag sökte jobb som skribent hos en hemsida som sysslar med elektronikprodukter.
"Vi vill att du skriver en artikel om vad det finns för olika laddkontakter till de största svenska mobil märkena."
Jag tar inga som helst ansvar för särskrivningen.
Det var verkligen en tuff utmaning! Jag fick en vecka på mig att få ihop ett A4. Jag kunde använda mig av vilka källor som helst, så länge det stämde alltså. Jag kände en bit in att, det är mycket det här som det handlar om. Att skriva engagerande texter om något så intetsägande som laddkontakter. Om jag själv verkligen inte vill läsa om dom, vem skulle vilja gör det då? Det hela handlade om att göra det intressant!
Så jag svettades ända ut i fingerspetsarna tills det var klart och... jag tänkte dela med mig av resultatet här idag. Läs gärna igenom och tyck till ifall det blev intressant för dig eller inte.
"
Vad har de största svenska mobiltillverkarna för olika laddkontakter på sina mobiltelefoner? Det har blivit dags för en kartläggning av vad för olika lösningar det finns till gårdagens, dagens och morgondagens svenska mobiltelefoner.
Det numera svensk-japanska företaget Sony Ericsson har länge arbetat med en enhetlig design på sina mobiltelefoner. Detta märktes tydligt då de i Maj 2005 lanserade modellen K750, den första mobiltelefonen med gränssnittet Fastport.
Fastport är en kombinerad laddkontakt, dataöverföringskontakt, headsetkontakt och utöver det även kontakt till de flesta officiella tillbehören. Sedan mitten av 2005 har Fastport funnits på majoriteten av Sony Ericssons mobiltelefoner och förändringar sedan dess har egentligen bara handlat om att flytta på kontakten från undersidan av mobiltelefonen till nedre vänstersidan. Detta skedde i samband med modellen K550 som släpptes i Februari 2007, en av dom första mobiltelefonerna med Fastportkontakten på vänstersidan.
Det positiva med en lösning som Fastport är att mobiltelefonen kan laddas både via väggkontakt och USB-kontakt från valfri dator. Mobiltelefonen laddas när den är kopplad till en dator samtidigt som det även går att föra över till exempel musik och bilder. Att kunna ladda sin mobiltelefon via en USB-kontakt möjliggör laddning världen över då USB-kontakter har global standard, vilket också är ett plus.
En annan positiv bemärkelse är att med en så vidsträckt standard som Fastport faktiskt är kan laddare och USB-sladdar användas mellan modellerna. Det faktumet är inte bara bra ur ett bekvämlighetsperspektiv utan också från ett miljöperspektiv då en ny modell från Sony Ericsson inte behöver innebära att gamla laddare och sladdar hamnar på sopbergen.
Nackdelen med Fastport är dess hållbarhet, eller rättare sagt brist på den. När alla anslutningar sitter i samma kontakt så betyder det att den svagaste länken blir hela telefonens fall. Ifall headsetkontakten börjar glappa, då glappar även laddaren och i värsta fall går mobiltelefonen inte att ladda alls. Fastportkontakter är därför en stor marknad för reservdelsbutiker.
Det svenska företaget Neonode valde en annan väg med sina mobiltelefoner Neonode N1, som släpptes 2004, och Neonode N2, som släpptes 2007. Här var laddkontaken separerad från både hörlurskontakten och dataöverföringskontakten. En bra detalj var att det även gick att ladda batteriet genom USB-sladden, vilket gav användaren två laddningsalternativ.
Trots denna genomtänkta standard som Sony Ericsson länge levt efter så ser framtiden ännu ljusare ut för laddkontakter. Tidigare i år enades de största mobiltillverkarna, däribland Sony Ericsson, om en EU-standard för laddkontakter, efter påtryckningar från EU:s industrikommissionär Günter Verheugen. Han hotade med lagstiftning ifall inte mobilföretagen kunde enas om en standard som i framtiden kunde minska dom tusentals ton elektronikskrot som skapas av förlegad laddningsteknologi.
Framtiden för laddningskontakter heter Micro-USB och ska finnas på i princip alla mobiltelefoner i EU den första Janurai 2012 men har redan dykt upp hos diverse mobiltillverkare. Nokias modell N85, som släpptes redan i Oktober förra året, var en av dom första mobiltelefonerna som använder sig av Micro-USB till laddning.
Visst är det härligt när bekvämlighet kan gå hand i hand med miljömedvetenhet?
"
Tyvärr tyckte inte arbetsgivaren det var tillräckligt intressant, jag hörde aldrig av honom mer. Men om jag ska vara ärlig och osvensk så är jag ändå nöjd med den.
"Vi vill att du skriver en artikel om vad det finns för olika laddkontakter till de största svenska mobil märkena."
Jag tar inga som helst ansvar för särskrivningen.
Det var verkligen en tuff utmaning! Jag fick en vecka på mig att få ihop ett A4. Jag kunde använda mig av vilka källor som helst, så länge det stämde alltså. Jag kände en bit in att, det är mycket det här som det handlar om. Att skriva engagerande texter om något så intetsägande som laddkontakter. Om jag själv verkligen inte vill läsa om dom, vem skulle vilja gör det då? Det hela handlade om att göra det intressant!
Så jag svettades ända ut i fingerspetsarna tills det var klart och... jag tänkte dela med mig av resultatet här idag. Läs gärna igenom och tyck till ifall det blev intressant för dig eller inte.
"
Vad har de största svenska mobiltillverkarna för olika laddkontakter på sina mobiltelefoner? Det har blivit dags för en kartläggning av vad för olika lösningar det finns till gårdagens, dagens och morgondagens svenska mobiltelefoner.
Det numera svensk-japanska företaget Sony Ericsson har länge arbetat med en enhetlig design på sina mobiltelefoner. Detta märktes tydligt då de i Maj 2005 lanserade modellen K750, den första mobiltelefonen med gränssnittet Fastport.
Fastport är en kombinerad laddkontakt, dataöverföringskontakt, headsetkontakt och utöver det även kontakt till de flesta officiella tillbehören. Sedan mitten av 2005 har Fastport funnits på majoriteten av Sony Ericssons mobiltelefoner och förändringar sedan dess har egentligen bara handlat om att flytta på kontakten från undersidan av mobiltelefonen till nedre vänstersidan. Detta skedde i samband med modellen K550 som släpptes i Februari 2007, en av dom första mobiltelefonerna med Fastportkontakten på vänstersidan.
Det positiva med en lösning som Fastport är att mobiltelefonen kan laddas både via väggkontakt och USB-kontakt från valfri dator. Mobiltelefonen laddas när den är kopplad till en dator samtidigt som det även går att föra över till exempel musik och bilder. Att kunna ladda sin mobiltelefon via en USB-kontakt möjliggör laddning världen över då USB-kontakter har global standard, vilket också är ett plus.
En annan positiv bemärkelse är att med en så vidsträckt standard som Fastport faktiskt är kan laddare och USB-sladdar användas mellan modellerna. Det faktumet är inte bara bra ur ett bekvämlighetsperspektiv utan också från ett miljöperspektiv då en ny modell från Sony Ericsson inte behöver innebära att gamla laddare och sladdar hamnar på sopbergen.
Nackdelen med Fastport är dess hållbarhet, eller rättare sagt brist på den. När alla anslutningar sitter i samma kontakt så betyder det att den svagaste länken blir hela telefonens fall. Ifall headsetkontakten börjar glappa, då glappar även laddaren och i värsta fall går mobiltelefonen inte att ladda alls. Fastportkontakter är därför en stor marknad för reservdelsbutiker.
Det svenska företaget Neonode valde en annan väg med sina mobiltelefoner Neonode N1, som släpptes 2004, och Neonode N2, som släpptes 2007. Här var laddkontaken separerad från både hörlurskontakten och dataöverföringskontakten. En bra detalj var att det även gick att ladda batteriet genom USB-sladden, vilket gav användaren två laddningsalternativ.
Trots denna genomtänkta standard som Sony Ericsson länge levt efter så ser framtiden ännu ljusare ut för laddkontakter. Tidigare i år enades de största mobiltillverkarna, däribland Sony Ericsson, om en EU-standard för laddkontakter, efter påtryckningar från EU:s industrikommissionär Günter Verheugen. Han hotade med lagstiftning ifall inte mobilföretagen kunde enas om en standard som i framtiden kunde minska dom tusentals ton elektronikskrot som skapas av förlegad laddningsteknologi.
Framtiden för laddningskontakter heter Micro-USB och ska finnas på i princip alla mobiltelefoner i EU den första Janurai 2012 men har redan dykt upp hos diverse mobiltillverkare. Nokias modell N85, som släpptes redan i Oktober förra året, var en av dom första mobiltelefonerna som använder sig av Micro-USB till laddning.
Visst är det härligt när bekvämlighet kan gå hand i hand med miljömedvetenhet?
"
Tyvärr tyckte inte arbetsgivaren det var tillräckligt intressant, jag hörde aldrig av honom mer. Men om jag ska vara ärlig och osvensk så är jag ändå nöjd med den.
Go-Go Bionic!
Jag berättade nyligen om Platinumtroféer och dess värde. Då måste jag faktiskt samtidigt passa på att visa min alldeles eget namngivna Platinumtrofé. Oh yes, jag lyckades tjata till mig en chans att få namnge en Trofé till Bionic Commando och den kom med!
Det var sent om natten och jag klarade Bionic Commando på Commando, det svåraste alltså. Då dök den här rutan upp i övre högra hörnet av TV:n:
Förstår du inte det roliga?
Då rekommenderar jag dig att ta en titt på den här reklamfilmen som skulle marknadsföra Bionic Commando Rearmed i Japan:
Precis så där galet som japanerna ibland kan göra det.
Det var sent om natten och jag klarade Bionic Commando på Commando, det svåraste alltså. Då dök den här rutan upp i övre högra hörnet av TV:n:
Där ser du, även Sony kör på svengelska
Förstår du inte det roliga?
Då rekommenderar jag dig att ta en titt på den här reklamfilmen som skulle marknadsföra Bionic Commando Rearmed i Japan:
Precis så där galet som japanerna ibland kan göra det.
Platinumtroféer
En Platinumtrofé erhålls när du lyckats låsa upp alla andra Troféer i ett spel. Så antalet Platinumtroféer är lika med antalet helt upplåsta spel. Behöver jag säga att dom är eftertraktade?
En Platinumtrofé innebär timmar av arbete för att till exempel hitta varje föremål, klara spelet på den svåraste svårighetsgraden, klara spelet under en viss tid, etc etc.
Antalet timmar kan variera kraftigt, min första Platinumtrofé tog jag Januari tidigare i år i spelet Uncharted. Det tog väl kanske 15 timmar sammanlagt. Little Big Planet var däremot tuffare och hamnade på kanske 30 timmars jobb. Eller, jobb och jobb, det är lite av en hobby!
Åtråvärd
Då blir det lite lustigt när det nu finns fyra spel på marknaden som jag själv varit med och utvecklat. Dessa Platinumtroféer blir istället ren prestige i att ha. Självklart måste jag låsa upp allt i spelen där jag själv är med i eftertexterna. Så den här våren/sommaren har handlat en del om att låsa upp Troféer som jag själv varit med och placerat ut, bestämt svårighetsgrad och till sist testat.
Så det var bara att strukturerat spela igenom spelen:
Jag har en Silvertrofé kvar, sen har jag allt. Den får jag genom att klara spelet på den svåraste svårighetsgraden, Super Hard. Det är precis så svårt som det låter. Faktum är att jag själv varit med och bestämt precis hur svåra alla bossar ska vara på den här svårighetsgraden och jag vet att vi skruvade upp alla variabler så att det precis är möjligt att klara.
Det är lite som att slåss mot sin egen skugga.
En Platinumtrofé innebär timmar av arbete för att till exempel hitta varje föremål, klara spelet på den svåraste svårighetsgraden, klara spelet under en viss tid, etc etc.
Antalet timmar kan variera kraftigt, min första Platinumtrofé tog jag Januari tidigare i år i spelet Uncharted. Det tog väl kanske 15 timmar sammanlagt. Little Big Planet var däremot tuffare och hamnade på kanske 30 timmars jobb. Eller, jobb och jobb, det är lite av en hobby!
Åtråvärd
Då blir det lite lustigt när det nu finns fyra spel på marknaden som jag själv varit med och utvecklat. Dessa Platinumtroféer blir istället ren prestige i att ha. Självklart måste jag låsa upp allt i spelen där jag själv är med i eftertexterna. Så den här våren/sommaren har handlat en del om att låsa upp Troféer som jag själv varit med och placerat ut, bestämt svårighetsgrad och till sist testat.
Så det var bara att strukturerat spela igenom spelen:
Wanted: Weapons of fate(10 timmar)Terminator: Salvation(2 timmar)Bionic Commando(8 timmar)- Bionic Commando Rearmed
Jag har en Silvertrofé kvar, sen har jag allt. Den får jag genom att klara spelet på den svåraste svårighetsgraden, Super Hard. Det är precis så svårt som det låter. Faktum är att jag själv varit med och bestämt precis hur svåra alla bossar ska vara på den här svårighetsgraden och jag vet att vi skruvade upp alla variabler så att det precis är möjligt att klara.
Det är lite som att slåss mot sin egen skugga.
R.I.P. GRIN 1997-2009
En guldtand för varje spel
Min tidigare arbetsgivare, GRIN, har gått i graven. Deras hemsida, för ett par dagar sedan en snygg, respektingivande hemsida som varje företag har, är nu bara en logotyp och ett avskedsbrev.
Det är med en klump i halsen jag läser dom båda brödernas, grundarna, sista ord till spelvärlden. Det här är en enorm tragedi som jag innerligt sörjer.
Utöver ett drömjobb i 19 månader så gav GRIN mig många skratt, många vänner och många stunder jag aldrig kommer glömma. Företagsresan med min bror till E3-mässan i Los Angeles förra året var en dröm som gick i uppfyllelse, även det har jag GRIN att tacka för. Jag älskade verkligen mitt jobb!
Att jag själv fick lämna företaget på grund av arbetsbrist redan i Maj är troligtvis Guds nåd, så jag fick ett par månader att distansera mig från företaget. Annars hade jag varit helt förkrossad vid det här laget.
Tyvärr tillhör jag det fega manssläktet så några tårar har jag inte kunnat unna mig, även fast jag velat. Lyckligtvis har jag en underbar empatisk fru som ikväll har fällt tårar för oss båda.
Skärpning Liseberg!
Dagen innan den första U2-konserten var vi ett gäng på Liseberg. Vi kom dit när dom öppnade, ståendes i kön till entrén fick jag syn på det här:
När vi lämnade nöjesparken klockan tio (vi var verkligen där hela dagen) var felet åtgärdat.
Okej, det kanske inte var så roligt. Roligare var det när vi efteråt gick över gatan och in till Hotel Gothia Towers för att se om dom fortfarande serverade mat. Där inne stod en skylt till alla hotellgäster som sa att det var möjligt att spela Playstation 3 på sitt hotellrum, handkontroll fanns att hämta i lobbyn. Den engelska texten direkt under tog ordet "handkontroll" och översatte det direkt till "hand control".
Så, vad är värst?
Att översätta det engelska ordet controllers till kontrollrar?
eller,
översätta det svenska ordet handkontroll till hand control?
Fast, vad spelar det för roll när inte ens Sony själva har koll på sin egen terminologi?
Lotta på Lisesberg
När vi lämnade nöjesparken klockan tio (vi var verkligen där hela dagen) var felet åtgärdat.
Okej, det kanske inte var så roligt. Roligare var det när vi efteråt gick över gatan och in till Hotel Gothia Towers för att se om dom fortfarande serverade mat. Där inne stod en skylt till alla hotellgäster som sa att det var möjligt att spela Playstation 3 på sitt hotellrum, handkontroll fanns att hämta i lobbyn. Den engelska texten direkt under tog ordet "handkontroll" och översatte det direkt till "hand control".
Så, vad är värst?
Att översätta det engelska ordet controllers till kontrollrar?
eller,
översätta det svenska ordet handkontroll till hand control?
Fast, vad spelar det för roll när inte ens Sony själva har koll på sin egen terminologi?
Från uttråkad till stolt
Min storebror fick ett Nintendo Entertainment System (NES) i julklapp när jag var ett... eller om det var året efter. Jag ville självklart också spela så fort jag fick nog med motorik i fingrarna, men fick snällt komma överens med min bror om hur speltiden skulle delas upp mellan oss.
Ur en konsumentsynvinkel så gick min barndom egentligen i linje med den nästkommande konsolen Super Nintendo Entertainment System (SNES) som var mycket mer kraftfull och hade häftigare spel. Den kom till Sverige 1997, då var jag sju och i perfekt ålder för att tjata till mig en sådan. Men mina föräldrar tänkte säkert att det fick räcka med ett NES och höll sig till det, tills 1997 då jag istället fick Nintendo 64 (SuperduperNintendo tyckte min bror att det skulle heta) i julklapp, men det kan vi ta någon annan gång.
Paketet (plasten) jag öppnar här innehåller ett ganska dåligt spel vid namn Bigfoot. Ett racingspel där du accelerar genom att snabbt trycka vänster, höger, vänster höger, vänster höger etc. så snabbt som möjligt på styrkorset. Vad är poängen med det? Ska det simulera varje stöt som cylinderbankarna gör i motorn eller? Helt obegripligt.
Tillbaks till ämnet; ända tills jag var tolv spelade jag, enligt mig själv, bara en massa gamla spel. Jag hade jämnåriga kompisar med Super Nintendo och fick smaka dess sötma så länge jag var hemma hos dom. Link to the past, Super Mario World, Super Metroid, helt enkelt för bra för att vara sant! Väl hemma fick jag väl spela igenom Mega Man 3 för tionde gången, eller ta flöjten till sista världen i Super Mario Bros 3 och tröttna direkt, eller försöka klara det fortfarande asasvåra spelet Trojan, min bror är den jag vet som klarat det. Ja, det är sant, han gjorde det! Jag har sett det med egna ögon!
Jag spelade alltid flera år gamla spel och klarade dom om och om och om igen. Det var lite tråkigt ibland, speciellt när jag drömde mig bort till SNES-världen och ville inget annat än att känna kontrollens runda former i mina händer, höra alla välkända ljudeffekter och bort från alla spel jag så väl kände till.
Men idag är jag ändå stolt över mitt arv, glad att ha spenderat så mycket tid i NES-eran. Det var här många spelserier fick sin början och då var jag med! Det hjälper att ha en egen historia och relation med alla dessa gamla spel som lagt grunden för hur spel ser ut idag. Jag menar, första Star Wars tycker jag är fantastisk. Men om jag hade sett den när den först gick upp på bio, då skulle jag tyckt om den på ett annat sätt.
När jag började på GRIN och pratade spel med min chef så tyckte han att det var grymt att jag var så ung men ändå kunde så mycket om spel. Det var nog då jag insåg att jag egentligen borde ha spelat SNES när jag var liten, jag borde tyckt att NES var gammalt som gatan och fult som stryk. Jag borde inte vetat att det fanns Mario-spel innan Super Mario World eller ett Mega Man innan Mega Man X.
Men det gör jag.
Ur en konsumentsynvinkel så gick min barndom egentligen i linje med den nästkommande konsolen Super Nintendo Entertainment System (SNES) som var mycket mer kraftfull och hade häftigare spel. Den kom till Sverige 1997, då var jag sju och i perfekt ålder för att tjata till mig en sådan. Men mina föräldrar tänkte säkert att det fick räcka med ett NES och höll sig till det, tills 1997 då jag istället fick Nintendo 64 (SuperduperNintendo tyckte min bror att det skulle heta) i julklapp, men det kan vi ta någon annan gång.
Ursäkta kvalitén, det är ett kort på ett kort
Paketet (plasten) jag öppnar här innehåller ett ganska dåligt spel vid namn Bigfoot. Ett racingspel där du accelerar genom att snabbt trycka vänster, höger, vänster höger, vänster höger etc. så snabbt som möjligt på styrkorset. Vad är poängen med det? Ska det simulera varje stöt som cylinderbankarna gör i motorn eller? Helt obegripligt.
Tillbaks till ämnet; ända tills jag var tolv spelade jag, enligt mig själv, bara en massa gamla spel. Jag hade jämnåriga kompisar med Super Nintendo och fick smaka dess sötma så länge jag var hemma hos dom. Link to the past, Super Mario World, Super Metroid, helt enkelt för bra för att vara sant! Väl hemma fick jag väl spela igenom Mega Man 3 för tionde gången, eller ta flöjten till sista världen i Super Mario Bros 3 och tröttna direkt, eller försöka klara det fortfarande asasvåra spelet Trojan, min bror är den jag vet som klarat det. Ja, det är sant, han gjorde det! Jag har sett det med egna ögon!
Jag spelade alltid flera år gamla spel och klarade dom om och om och om igen. Det var lite tråkigt ibland, speciellt när jag drömde mig bort till SNES-världen och ville inget annat än att känna kontrollens runda former i mina händer, höra alla välkända ljudeffekter och bort från alla spel jag så väl kände till.
Men idag är jag ändå stolt över mitt arv, glad att ha spenderat så mycket tid i NES-eran. Det var här många spelserier fick sin början och då var jag med! Det hjälper att ha en egen historia och relation med alla dessa gamla spel som lagt grunden för hur spel ser ut idag. Jag menar, första Star Wars tycker jag är fantastisk. Men om jag hade sett den när den först gick upp på bio, då skulle jag tyckt om den på ett annat sätt.
När jag började på GRIN och pratade spel med min chef så tyckte han att det var grymt att jag var så ung men ändå kunde så mycket om spel. Det var nog då jag insåg att jag egentligen borde ha spelat SNES när jag var liten, jag borde tyckt att NES var gammalt som gatan och fult som stryk. Jag borde inte vetat att det fanns Mario-spel innan Super Mario World eller ett Mega Man innan Mega Man X.
Men det gör jag.
Boom Blox Bash Party recenserat
En rätt så oambitiös uppföljare på ett väldigt charmigt spel. Omslaget ser ut som något du kan hitta i en sån där enorm REA-låda inne på ett ICA MAXI. Ändå gav jag spelet en fyra, alltså bra betyg. Eller, mycket bra betyg.
Jag kunde helt enkelt inte hjälpa att ha väldigt roligt med det, även fast min fru spöade mig hela tiden.
Min recension är nu uppe.
