Jag är inte arg på riktigt, jag är inte sur och heller inte upprörd. Det finns trots allt större och mer relevanta problem än dessa. Men nu tänker jag klaga:

I denna tid av multiplattformspel (när ett och samma spel släpps till flera spelkonsoler så som Xbox 360, Playstation 3, Wii och PC) så borde vi spelare vara lyckligare på alla sätt och vis. Tiden då konsolspelens ambition var att efterlikna arkadspelens grafik och kontroll är över. Spelen vi spelar hemma i sofforna slår numera arkadspelen på typ alla punkter. För tjugo år sedan var det tvärtom.

Spelbranschen har alltså gjort det möjligt för så många som möjligt att njuta av så många spel som möjligt till så många tillgängliga konsoler som möjligt. Jag främjar denna förändring. Jag fällde inga tårar då Microsoft tillkännagav att nästa del i Final Fantasy-serien för första gången kommer släppas till Xbox 360 (kanske spelbranschens största chock förra året). Motivet för detta spektakel är ju såklart att tjäna så mycket pengar som möjligt, men i det här fallet tycker jag att det är en win-win situation (menar jag svensk eller engelsk situation?) för båda parterna. Vad är då egentligen problemet?

Kärlek, ibland hatkärlek

Playstation 3-versionerna. I många fall hamnar dom i skuggan av versionen som släpps till Xbox 360, den ständiga rivalen. Hierarkin hos spelplattformar ser ungefär ut såhär:

1. Xbox 360 - Microsofts konsol som högprioriteras av allt och alla. Den har lyckats roffa åt sig många uppföljare till titlar som tidigare varit exklusiva för Sony: Final Fantasy XIII, Devil May Cry 4, Resident Evil 5 och GTA IV för att nämna några med vanliga romerska siffror och några med vanliga siffror.

4. Bärbart - Går snabbt och lätt att koka ihop, det finns miljontals och åter miljontals Nintendo DS där ute, detsamma gäller PSP. Åh, vad det kommer sälja!

5. Playstation 3 - ....va? Ska spelet ut till PS3:an också? Måste han vara med? *Suck* Jaha, vi trycker in åbäket i den där svarta änkan och hoppas på det bästa. Nähe? Dra ner på grafiken lite då. Inte det heller? Vi löser det med en obligatorisk hårddiskinstallation på 25 minuter. Fortfarande inte nog? Tryck skiten så kör vi ett par nödlösningar på en patch som släpps vid releasen.

Det känns som att multiplattformspel oftast utvecklas till Xbox 360 först, där sitter dom i ett par riktigt sköna, snygga och ergonomiska skor. PS3:an blir istället då ett par nya lackade skor som är sådär riktigt obekväma och repas av minsta beröring. Men spelet ska ner i dom, vare sig någon vill det eller inte. Med hjälp av skohorn sitter spelet äntligen där, sedan får vi PS3-ägare betala för att se det vingla runt och hålla balansen på våra TV-skärmar.

Här är ett par exempel bara från i år:

• Ghostbusters: The Videogame släpptes exklusivt till Playstation 3 i slutet av Juni, ett bra spel. Fyra månader senare släpps spelet till alla andra konsoler. Samtidigt patchas PS3-versionen för att bättre matcha grafiken på Xbox 360-versionen. PS3-ägarna fick alltså betala med sämre grafik för att få ett par månaders exklusivitet.

• Borderlands släpptes i slutet av Oktober. Vid releasen fungerar inte onlineläget på PS3-versionen, vilket dragplåstret för hela spelet (bortsett från alla miljtontals olika vapen). Det lagas fort men jag har då ännu inte fått det att funka. Xbox 360-versionen fungerar utmärkt.

• Bayonetta släpptes i Japan i slutet av Oktober. Japanska tidningen Famitsu ger spelet toppbetyg, något som bara hänt 12 gånger tidigare, fast bara till Xbox 360-versionen. PS3-versionen fick ett poäng mindre i presentation, detta för att SEGA inte skött konverteringen särskilt bra. Vänta, stod det konvertering?

Det kan verka mesigt att ens påpeka sådana små brister mellan två maskiner (Xbox 360 och Playstation 3) som båda presterar väldigt bra. Men jag vill ju inte behöva äga båda maskinerna för att vara säker på att få den bästa upplevelsen av samma spel. Det ska bli väldigt intressant att se skillnaden mellan Final Fantasy XIII till Playstation 3 och Xbox 360, när det kommmer i början av nästa år.

Har du någon gång hört talas om uttrycket "Jumping the shark"?

Jag kom till slut i kontakt med uttrycket en gång för mycket då jag såg den här grafen som visar hur skateboardspspelens forne pionjär Tony Hawk gradvist har legat bakom sämre och sämre spel dom senaste åren.

Då fick det vara nog, jag hade hört det uttrycket alldeles för många gånger utan veta vad det betydde. Jag slog upp uttrycket i Wikipedia och läste igenom hela sidan. Överraskande nog ligger det en väldigt bokstavlig innebörd i det här uttrycket. Om du inte pallar följa länken tänkte jag nu ändå sammanfatta vad uttrycket "Jumping the shark" betyder:

"Jumping the shark" är det ögonblicket i en TV-serie då du förstår att nu kommer den aldrig bli sig lik igen, nu blir det bara sämre. Det kan till exempel vara att en nyckelperson i serien helt plötsligt spelas av en annan skådespelare eller att handlingen helt tappat fotfästet.

Uttrycket kommer från den populära TV-serien Happy Days som gick mellan 1974 och 1984. Har du hört talas om Fonzie? Han är med i den, började som biroll men blev efter ett tag huvudperson på grund av att publiken älskade honom. Även kallad "The Fonzie effect", men det är inte det vi ska prata om idag. Det var början av den femte säsongen som det hände, det var ett avsnitt i tre delar då hela gänget besökte Los Angeles. I den tredje och sista delen antar Fonzie en utmaning som handlade om att hoppa över en inspärrad haj... på vattenskidor. Happy Days var alltså inte reality-tv, inte Fear Factor. Nej, det var en helt vanlig familjekomediserie om en familj som levde på 40- och 50-talet. Kan du begripa hur absurd den händelsen är i en sådan serie? Tro det eller ej, men han hoppade över hajen.

Det var här det hände

Det här var 1977, så serien fortsatte långt efter denna händelse. Men "Jumping the shark" behöver nödvändigtvis inte betyda döden för en serie, bara att den aldrig kommer bli särskilt bra igen. Uttrycket myntades 1985 av Sean J Connolly. Senare startades hemsidan jumptheshark.com där människor kunde ge sin version då dom tyckte att deras favoritserie "Jumped the shark". Hemsidan såldes 2006 till ett annat företag, en händelse som användarna på hemsidan tolkade som att hemsidan "Jumped the shark". Ironi är heeeeeelt underbart.

Iallafall, det här helt underbara uttrycket används numera inte bara hos TV-serier utan inom hela populärkulturen.

Det är dags för svenska språket att ta sig an det här uttrycket, det funkar nämligen superbt på svenska. Smaka på det här:

Det är ju perfekt! Det kan inte bli bättre! Garanterat en kandidat till Årets allitteration 2009. Om man kan hoppa bock så kan man garanterat hoppa haj. En svensk spelstudio tog uttrycket fethajja och döpte sig till Fatshark. Kan dom göra det kan vi översätta "Jump the shark" till hoppa haj.

Så, gott folk.
När bestämde sig Tre Kronor för att hoppa haj? Eller Skilda Världar? Eller kanske Parlamentet?

...jag tycker sånt här är asaintressant.

Här kommer ännu ett inlägg i den eviga kampen mellan princip och tvångstanke! Den här gången delar jag med mig av en av grundpelarna i vad som är jag:

Vad är det?
Jag gör inga skämt på beställning, jag upprepar heller inga skämt.

Varför?
Humor är en färskvara. Det går inte att leva kvar på gamla meriter, man ska istället hela tiden blicka framåt och hitta nya skämt och imitationer. Att leverera skämt på beställning är heller inte rätt väg att gå. Då står man till slut där som en hovnarr och apar sig, allt för att vara i rampljuset. Nej, skämt levereras impulsivt och inte på något annat sätt. En vild gissning är att ståuppkomiker inte lever under den här regeln.

När, var, hur?
Det här är inte en vana, det är en livsstil. Ett sätt att vara, ett sätt att leva. Det går inte att säga när, var och hur jag gör det, utan frågan är om jag gör det. Och svaret på det är; ja.

Hur uppkom det?
Antingen sa min storebror något liknande när jag var liten och då tog jag efter det. Eller så bestämde jag mig för det i ung ålder. Jag tror mest på det efterapande scenariot.

Så det skulle inte förvåna mig ifall min storebror en vacker dag stack hål på hela denna livsstil á la Reese Bobby från Talladega Nights:

- Man, I was high when I said that!

Undantag?
Våren 2001 och sommaren 2008. Ena tilfället var jag en nervös sextonåring som ville ställa in mig hos en tjej jag träffade sammanlagt två gånger. Ingen date eller så, det var jag, min bästa vän, den här tjejen och två av hennes tjejkompisar. Vi träffades allihop på ett fik och dom kändes så mycket mer vuxna än mig. Jag var nervös och försökte imponera av någon anledning. När hon då tyckte att det var jättekul när jag sa ordet "ful" med kraftigt underbett, ja då gjorde jag det när hon sa det. Något sådant gör jag aaaaaaaaaldrig om.

Det andra tillfället är ett undantag jag faktiskt är beredd att upprepa. Det var när min storasyster var sjuk och jag sa något roligt som fick henne att skratta. Där och då upprepade jag skämtet på hennes beställning. Det är inte roligt att vara sjuk, så då är jag beredd att göra undantag.

Utöver det kommer nog mina framtida barn, helt omedvetet, få mig att tumma på den här regeln.

Övrigt att tillägga?
Jag har ett par imitationer som ligger döda och begravda. Dom kommer aldrig återuppstå, mycket på grund av att fler har velat se den. Tjat har nämligen motsatt effekt på mig (men snälla, jag lovar att skratta åt det!). När jag tänker tillbaka så är det en händelse som ligger mig extra varmt om hjärtat, nämligen min djupt dedikerade imitation av en Tyrannosaurus Rex. Den imitationen är ett perfekt exempel på ett sånt där skämt man måste ge allt i. Ett sånt skämt som är extra pinsamt ifall ingen skrattar. Ett sånt skämt som, när det sitter perfekt och alla skrattar högt, då låser man in det, konserverar det och använder det aldrig igen, knappt pratar om det. Ett sånt skämt man viskar om ibland, sträcker lite på sig och säger till sig själv att "ja, där var jag faktiskt riktigt rolig".

Princip eller tvångstanke?
En finslipad diamant i min principsamling. Med ett litet men välmarkerat utrymme för undantag har det även ett bra avstånd till tvångstankarna.

Just när jag trodde att pingvinruschen i nöjesindustrin var över:

Tre familjefilmer om pingviner var tydligen inte nog

(Tänk Jerry Seinfeld:) What's with the penguins and their movies? Do they ever stop?

Det är kul när det blir ett mindre äventyr att upprätthålla balansen under dom 150 meter det är till pendeltågstationen från min port. Vacklande gång på den provosoriska snöstigen i mitten av gångvägen och stora silly walk-steg över snövallarna som plogen så fint placerat ut så dom korsar gångbanan ett flertal gånger.

Väl inne i tågstationen märker jag att ena halvan av den inglasade (eller vad man säger) gångbron är täckt med snö, på insidan.

Då förstår man att det snöar mycket

Framme i Älvsjö, där jag jobbar för tillfället, är vädret lugnare. Den 15 minuter långa promenaden går väldigt lugnt och förmiddagen fortsätter även den vara lugn. Ett par anställda ringer in sig "sjuka" då dom inte lyckas komma ut ur sina hus på grund av snön.

Ett par timmar senare blir jag bjuden till julbord av företaget jag jobbar hos. Med glädje lämnar jag matlådan med makaroner och falukorv i kylskåpet och ger mig ut på promenad till hotellet där julmaten väntar på mig. Den promenaden är nu i efterhand rena rama Indiana Jones-anekdoten. Det här är berättelsen om den promenaden:

Först och främst var det motvind hela vägen. Att titta framåt var som att stå upp på en skoter som kör fort genom en snöstorm, det gick varken att andas eller titta normalt. En burka hade inte varit helt fel vid ett sådant här tillfälle, jag borde ha lånat en av hon som höll på att se mig halvnaken, hon har en! Jag alternerade mellan att semistrejfa fram och att hålla båda händerna framför ansiktet och andas och titta genom dom. Det måste sett helt idiotiskt ut. Trots detta så lyckades jag ändå sätta en snöflinga i halsen, det har aldrig hänt mig förut. Nu satt den inte där så länge av naturliga skäl men att den lyckades ta sig genom hela munnen och svalget utan att smälta var verkligen en bedrift! Ja, ovädret var inte likt något jag sett tidigare, inte i Stockholm iallafall.

Väl framme med snö i mina ögonbryn så fyllde jag tallriken med diverse maträtter. Utan att ha någon att sitta med (jag jobbar som reserv på olika arbetsplatser så jag har inga fasta kollegor, gråtande smiley) frågar jag första bästa person som sitter själv om jag får bjuda honom på mitt sällskap. Han har jobbat på samma företag i 37 år och var allmänt gammal i sitt sätt. Om det tar mindre än en minut från det att man börjar en dialog tills det att man säger "det var bättre förr", då är man bra gammal i sinnet. Den här killen gjorde det på under 30 sekunder. Men trevlig var han!  Så fort han hörde att jag är där tillfälligt började han prata om julbordet som om det var han som anordnat allt.

"Kaffet har du där borta, sen finns det efterrätt att hämta där också. Glöm inte att smaka av efterrätten"

"Va bra" svarade jag och sörplade på mitt glas med Coca Cola.

Coca Cola till julbord? Ja, det är ganska konstigt men när det serveras gratis i iskalla glasflaskor så struntar jag i vad för tid på året det är. För det beteendet får jag en besviken storebror och en annan stolt Colaälskare efter mig.

Resan hem var inte lika roligt, jag blev strandsatt på Älvsjö station i en dryg timme för att vänta på ett tåg som jag fick plats på. Jag hade det inte värst, jag slapp gå från Alby till Tumba för att bussen inte kom, det fick dock en vän till mig göra, du vet hon som äger en burka. När jag väl lyckats tränga mig in i ett tåg så hade det bildats is på dörrkarmen precis där jag stod, dörrarna gick inte att stänga för det. Då kom en kvinna med en pinne med borste i ena änden och ispika i andra och gick lös på isen. Hade aldrig sett något sådant förut. Nu är jag iallafall hemma och ska vila upp mig för sista arbetsdagen på ett tag.

Ispika

Snön kommer med ett par pris att betala men jag tycker absolut att det är värt det. Den dämpar alla jobbiga ljud, den lyser upp den annars mörka omgivningen och framför allt, den är väldigt mysig.

En sak är säker, och det är var jag ska tillbringa min nyårsafton i år. Tjugofyrakyrkan bjuder in till nyårsbaluns och alla är välkomna! Klicka in dig på hemsidan för mer information.

En sak är mindre säker, och det är vad i hela fridens namn baluns betyder. Svenska Akademien fick rycka in och förklara för mig. Enligt dom betyder det bal eller dans. Ordet är alltså en ful korsning mellan bal och dans.

- Följ med ikväll på baluns!

Eller ännu värre om ordet används i bestämd form:

- Synd att du missade balunsen igår!

Balunsen, det låter som ett fantasidjur som tillsammans med Heffaklumpen skrämmer livet ur invånarna i Sjumilaskogen.

God Jul önskar Lactasin

Jag såg den här annonsen i tidningen Metro, strax ovanför dagens Elvis. Dom verkar ha en julkampanj för det har varit så hela veckan. Att inte slömma lactasenzymet till julbordet kanske inte låter så juligt, men för en laktosintolerant gör det all skillnad i världen.

Lactasin köpte jag i Göteborg när jag var där på semester i somras. Jag använder dom inte så jätteofta (har inte hunnit göra av med första burken ännu), men jag är jättenöjd med dom. Jag kommer dock behöva bli avsevärt mycket bättre inför julbordet för att kunna orka så mycket som möjligt av allt det goda det kommer bjudas på!

Annars räcker det väl med en matsked Jansson för att jag ska behöva lämna matbordet och lägga mig ner någonstans.

Vad krävs för att du ska vilja titta på en film?

Räcker det med att den finns tillgänlig på Internet?
Kliver du bara in i en filmbutik och tar något?
Oftast kanske det bara är ett par starka rekommendationer från olika vänner som räcker.
Ibland kanske det räcker med bara en rekommendation.
Eller så har filmen lyckats få bra recensioner av en enad kritikerkår.
Fast du kanske istället blev intresserad av handlingen då du läste summeringen på baksidan av fodralet.
Med en bra titel kommer man långt också.
Men du kanske bara tittar på tvåan, trean, fyran eller varför inte femman som står strax efter titeln?
Spelar en av dina favoritskådespelare?
Har regissören till filmen gjort något bra den senaste tiden?

Inga av dessa punkter passar in på vad som ser ut att bli årets filmhändelse. Kanske till och med decenniets.
Regissören står bakom ett par juveler i filmhistorien.

Han gjorde den bästa Alien-filmen.
Han startade hela Terminator-franchisen och toppade den sedan med den bästa uppföljaren någonsin.
Han står bakom en av dom skönaste actionkomedierna någonsin, True Lies.
Han ägde sönder alla snyftarfilmer med Titanic, vars koncept har blivit efterapad ända sedan dess.

James Cameron rörde vid mycket under 80- och 90-talet, allt blev till guld. Han har inte ägnat sig åt långilm sedan Titanic. Det var 12 år sedan. Att James Cameron bestämde sig för att regissera en film igen skapade löpsedlar.

James Cameron's Avatar

Jag vet nästan ingenting om Avatar förutom att James Cameron står för regi. Det räcker gott och väl, jag hade ändå bestämt för att se filmen innan den ens hade en titel. Vad handlar den om? Vem spelar? Vad tycker alla andra om den? Helt oväsentligt i det här fallet.

För höga förväntningar är aldrig bra, men det skiter jag i den här gången. Blotta tanken på Avatar får mig att vilja brista ut i sång!

I knew I loved you before I met you
I have been waitin all my life

Biljetterna släpps idag.

Kaffe är gott och jag vill hålla det så, aldrig göra det till något jag måste göra.

Jag gillar smaksatt kaffe bäst, jag har inget emot lite kanel och kardemumma i för att sen toppa med små marshmallows. Exakt sånt kaffe får jag varje Lördagsmorgon! Jag har ingen aning om hur det går till, jag bara vaknar så står det en frukostbricka i sängen med rykande kaffe och annat gott. Jag gissar att min fru ligger bakom detta men den stora frågan är; hur gör hon? Kan hon trolla?

Utöver kaffet jag blir bjuden på hemma föredrar jag en laktosfri mellanlatte med vitchoklad att ta med från Wayne's Coffee. Jag skäms inte för att säga att jag älskar godissmakande kaffe. Jag skäms lika lite som amerikanare skulle skämmas av att säga det. Vi har båda mycket gemensamt. Men inte rent socker i kaffet, det blir bara blaskigt.

På tal om amerikanare var jag i Los Angeles förra sommaren. Där var jag på Starbucks. Varje dag. Flera gånger. Vid första besöket beställde jag en Mint Mocha Chip Frappuccino, den var himmelsk så det blev en sån i varierande storlek vid varje resterande besök. Så vidrigt konservativ jag är. En skön detalj är att dom skriver ens namn på muggen vid varje beställning:

När jag valde namn på bloggen stod det mellan laktosfritt och Victorrj. Det blev laktosfritt eftersom jag då skulle slippa bokstavera namnet varje gång någon frågade efter adressen, trodde jag.

Nog om det, vad jag är här för att skriva om idag är detta:

Vad är det?
Jag dricker bara en kopp kaffe om dagen. Ja, en kopp kaffe är alltid ett knapptryck iväg där jag jobbar. Ja, jag fyller på och rengör ett flertal kaffemaskiner varje arbetsdag. Ja, kaffebönor luktar förföriskt gott. Speciellt Arvid Nordquist... Zoega likaså... och Löfbergs lila. Ehm, ja.. vart var vi?

Varför?
Skulle jag inte ha en regel på kaffedrickandet skulle det säkerligen bli överdrifter under sega morgonar. Jag har alltid sega morgonar. Jag vill inte vänja min kropp vid X antal koppar kaffe och sedan få huvudvärk om jag inte uppfyller den dagliga kvoten. En kopp känns inte som alltför mycket att ha som vana, då blir det inte för mycket koffein. Plus att kaffet först och främst ska vara något njutbart och gott, inte en introvert örfil som får mig att vakna till. Egentligen skulle det behövas ett tak på mitt Coca Cola-drickande då också...

När, var, hur?
Eftersom det här inte är någon särskild handling utan något som jag aktivt inte gör så är det svårt att säga när och var. Hela tiden och var som helst säger jag väl. Den enda koppen kaffe jag tar blir mestadels innan klockan tolv, väldigt sällan efter det och av princip aldrig efter klockan sex på kvällen. Men den principen går under samma tak som det här inlägget.

Hur uppkom det?
När jag började tycka om kaffe.

Undantag?
Om det av någon anledning blir en väldigt liten kopp kaffe kan jag ta en extrakopp. Dock får det inte bli en vana. Undantag kan även göras om jag bjuds på högtidligt fika, så som fars/mors dag, födelsedag till exempel. Men fortfarande, inte efter klockan sex.

Övrigt att tillägga?
Alltså, Victorrj. Vilket namn.

Princip eller tvångstanke?
En solklar princip som jag tänker stå fast vid. Jag har själv bestämt mig för det och kan göra undantag ganska enkelt.