När jag tänker på magproblem tänker jag på hypokondriker, diktatorer, klagosånger och dryga människor.
Lyssna på mig nu.

Var kommer magproblem ifrån? Själv är jag övertygad om att i 99 av 100 fall är magproblem relaterat till livsstil. Alltså, förändra livsstil för att lösa magproblemet.
Samvetskval? Trasiga relationer? Skuldkänslor? Stressad? Eller bara för mycket rå lök i magen?
Har du magproblem och har något av detta i ditt liv så är det dags att sluta klaga och förändra. Det är troligtvis det bästa tipset jag fått när jag stönat och klagat över min halvtrasiga mage.

Ändå får jag dessa ord i huvudet när jag tänker på det. Vad beror detta på?

Kanske för att jag tänker på Peter och Freddes lattjoserie om två poliser som gick på tv i mitten av 90-talet. Kollade upp litegrann, Snutarna - SWIP hette det visst. Där spelar Peter den beklagande och moralbajsande halvan av polisduon. I början av det här klippet förklarar Peters karaktär för Freddes karaktär att han inte kan hålla på att äta som han gör (vilket är att äta Gorby's efter att doppa den i kaffe först). Han "kommer må dåligt en dag", han menar att "dom där fettdrypande sakerna dom kommer att bli din död!". Peters egna lunch består av piller och nässpray.

Eller för att jag tänker på Napoleon. Han som stod och poserade i sina målningar med ena handen under västen. Detta för att lindra sina buksmärtor han led av, om det nu verkligen stämmer. Men ändå, schysst att döda någon som har magproblem genom att smyga ner arsenik i hans mage. Det låter skoj. Följ länken på Napoleon och titta på bilden direkt till höger, han ser ju inte glad ut direkt. Sur uppstötning efter sur uppstötning efter sur uppstötning...

Eller för att jag tänker på Joe 'Mental' Mentaliano (eller 'Gas-man' som han också blir kallad) i Dum & Dummare. Skurken som förföljer dumhuvudduon och underskattar kraften bakom riktigt låg IQ. Två minuter in i det här klippet får vi se hur hans magproblem blir den utlösande orsaken till hans egen död. Det är ju roligt.

Eller för att jag tänker på Robert de Niros karaktär i filmen Casino. Även han lider av magproblem vilket visar sig tre minuter och 40 sekunder in i det här klippet. Där blir buksmärtorna en anledning för honom att starta upp ett gräl med sin fru. Det blir åtminstone inte orsaken till hans död.

Nu vill jag bara vara extra nogrann och stryka under ett par saker.
Jag skriver inte om detta för att jag tycker synd om mig själv, jag håller på att lära mig att leva med min intolerans mot laktos och min för övrigt känsliga mage. I den processen vill jag visa dig som läser detta hur magproblem ofta blir uppmålade i film- och serie-världen. För där blir magproblem inte bara ett problem för den enskilde men även människorna runt omkring denne. Det är något jag tänker undvika, jag tänker inte se detta som ett problem utan bara ett alternativt sätt att leva.

Sådär, tack för mig.

Det kom en tanke till mig under filmen, det var faktumet hur vackert mansrelationer faktiskt kan vara. Hur män kan ställa upp för varandra, heja på varandra, stötta varandra och krama varandra. Utan gay-vibbar.
Det var väldigt mycket manskärlek i Cool Hand Luke, jag gillade det.

Vad som är tråkigt med det är att det krävs ett världskrig eller en lång fängelsevistelse i filmens värld för att måla upp detta som något vackert och värdigt. Ta Band of Brothers till exempel, handlar om ett amerikanskt soldatkompani under andra världskriget. En otroligt välgjord, välspelad, påkostad, och vacker serie. Där blir relationerna mellan soldaterna väldigt berörande, så som det kan vara!

För det kan verkligen vara lamt mellan män. Vad hände egentligen under syndafallet? Kvinnorna fick börja föda barn i smärta och om vi män numera vill komma nära varandra så får vi nöja oss med ryggdunk och en enstaka böghög (gayhill) då och då.

Vad jag försöker säga är att relationer mellan män borde vara mer än att knuffa varandra i soffan med varsin Xbox-kontroll i handen. Lösningen handlar mycket om att våga ta steg utanför normen. Jag ringde en god vän till mig och sa till honom att vi behövde träffas snart för det var så länge sen sist, jag sa även att jag saknade honom. 'Oj, det där lät lite gay' blev svaret. Så går det när jag försökte kliva utanför ramen.

Om du är nyfiken på att se en intressant tolkning av mansrollen idag så ta en titt på Fight Club, ingen film jag tidigare sett har skildrat mansrollen bättre än den filmen. Mitt i all konsumtionshets, karriärsklättrande och hälften-förälder-hälften-polare-uppfostran. Om du inte redan gjort det, se den!

Under tiden så tar jag mina små steg. För jag vill inte behöva hamna i fängelse eller mitt i ett världskrig för att se oss män vara kärleksfulla mot varandra. Utan gay-vibbarna.

Den kristna församlingen blir i Bibeln flera gånger jämförd med en brud som gör sig redo på sin bröllopsdag.

Jämförelsen träffar helt rätt faktiskt, speciellt med tanke på allt som händer runt omkring mig och min fru just nu. Vi är på väg ut ur församlingen som jag har vuxit upp i och min fru dom senaste fem åren. Samtidigt siktar vi in oss på en ny vision och bereder oss för ett engagemang i en helt annan division än tidigare.

Människors reaktioner på detta kan enkelt jämföras med reaktionerna vi fick då vi skulle gifta oss.
"Är ni inte lite för unga för att göra detta?", "Nämen vad tidigt!". Och faktiskt, jag vet inte särskilt mycket om hur detta beslut kommer förändra våra liv, ungefär likadant som när vi gifte oss. Då visste jag inte heller exakt hur allt skulle förändras, uppenbarelsen kom när vardagen kom. Det blir väl samma sak nu.

Sen har människor väldigt mycket åsikter om detta och berättar gärna hur dom skulle gjort ifall dom var i våra skor.
Jag antar att jag har lätt för att dra dessa liknelser på grund av att mitt eget bröllop ligger fräscht i minnet fortfarande, men jag får dom vibbarna litegrann.

Visst får vi oro i kropparna ibland.
Går vi åt rätt håll?
Är vi kanske för unga?
Går vi för snabbt?
När dessa oroande frågor dyker upp så känns det skönt att veta att Guds nåd är större än våra bekymmer och att vi kommer att bli välsignade med vårt val.

Och vi är övertygade om att vårt val är rätt.

Att spela spel är ganska olikt från att titta på film. Spel är ju interaktivt, det är väl den skillnaden som är enklast att se. En annan stor skillnad är att längden på ett spel beror på jag som spelar spelet. En film är X antal minuter lång, inte mer och inte mindre.

Ändå har jag under mina år av tv-spelande börjat höfta litegrann på hur lång tid det tar att klara olika typer av spel.
Valfritt Final Fantasy-spel till exempel, minst 30 timmar.
Valfritt GTA-spel, 20-30 timmar, inte mer.
Valfritt Metal Gear Solid-spel, högst 20 timmar.
Actionäventyr-spel (till exempel God of War, Uncharted, Gears of War) ungefär åtta timmar, max tio.
Strategi-spel, kring 15 timmar, max 20.
First Person Shooters, sex timmar ungefär. Väldigt få som går över tio timmar... förutom Unreal, det tog aldrig slut.

Att på ett ungefär veta hur tidskrävande ett spel är innan jag börjar spela det kan vara ganska skönt. Jämförelsevis kan vara bra att veta hur lång en film är innan du sätter dig för att titta. Ska vi se Lawrence of Arabia på typ 200 minuter eller senaste Rambo på typ 70? Jag behöver liksom ställa in mig.
The Legend of Zelda-serien brukar hålla sig kring 20 timmar, förutom Twilight Princess som nästan sträckte sig upp till 50 timmar. Helt sjukt långt för att vara ett äventyrsspel.

Vad jag vill komma fram till är att Okami som jag spelar just nu ger ingen som helst vink för hur långt det är. Jag har spelat det i drygt 15 timmar och har ingen aning om hur långt det är kvar. Ingen världskarta att se hur mycket av världen jag utforskat. Inga juveler/prinsessor/kristaller/medaljonger som jag ska samla/rädda X stycken av där jag kan på ett ungefär räkna ut hur mycket jag har kvar.

Det här gör verkligen inte spelet sämre på något sätt, det är bara en poänglös tanke jag fick när jag spelade igår kväll. Jag antar att svaret kommer med tiden... eller, i det här fallet så är tiden svaret.

Varje dag jag kommer hem nu för tiden behöver jag gå emot impulsen att automatiskt sätta på PS3:an. Vilken tid på dygnet det än är så vill jag sätta på den. Det här beror på en tävling som pågick under December månad. Tävlingen gick ut på att få så många Trophies som möjligt. Trophies är lika med poäng och fungerar som ett slags belöningssystem på Playstation 3. Under tiden jag spelar ett spel så kan det helt plötsligt dyka upp en Trophy, för att jag klarade ett kapitel i spelet, gjorde en avancerad manöver tillräckligt många gånger eller nåt annat.

Dessa Trophy-poäng från alla typer av spel sparas på en profil på min PS3:a. Tävlingen gick ut på att ha så många Trophy-poäng som möjligt fram tills årsskiftet. Den person som hade mest när 2009 började blev utsedd som bäst i hela hela världen.

Det var en otroligt rolig tävling som pågick dygnet runt. Men det är också skönt att det är över. Jag vill aldrig att mitt spelande bara ska handla om att skaffa Trophies. Därför är det lite rehabilitering att istället sätta på PS2:an och spela klart Okami som jag var mitt uppe i när Trophy-vadet blev verkligt. Inga Trophies här inte! Men heller inte sladdlös kontroll och HDMI-utgång. Oavsett så stormtrivs jag i detta spel. Vackert är ordet som bäst beskriver det, otroligt vackert.

Nu ska jag värma på lite mammagjorda julköttbullar och fortsätta spela.

Jag har haft magproblem i många år nu och tycker att jag på dom flesta sätten lärt mig att leva med en känsligare mage än vad andra har. Det var först nu i somras som det uppdagades att vissa kvällar var betydligt värre än andra. Magen svällde upp och jag mådde allmänt dåligt.

Kan det ha något med gluten, laktos, nötter, fisk eller något annat sånt där som aldrig jag utan alla andra drabbas av? tänkte jag. Så det ledde till ett enkelt experiment:
Äta vanlig vaniljglass = Väldigt dålig mage hela kvällen
Äta laktosfri jordgubbsglass = Prima mage hela kvällen

Attans!
(Och det hade nog inget med jordgubbarna att göra)

Nu har jag ju något att fylla i när jag genomgår en hälsoundersökning. När jag ska åka på läger behöver människor fixa fram speciell mat för mig. Allt sånt där. Strul strul strul.

Hejdå vanlig mjölk, fil, yogurt, gräddfil, glass. Och listan görs längre för varje vecka som går. Wikipedia tipsade mig om att inte se det som ett problem utan försöka se lösningarna. Det låter bra, men jag ser allt detta som något väldigt mesigt och larvigt. Laktosintolerans liksom, inte ens en allergi. Som Seinfeld säger om laktosintoleranta: "They simply won't stand for it!"

Min fru gillar förstås inte att jag tänker så, hon tycker till och med att det är lite mysigt att köpa hem laktosfri mjölk och laktosfri grädde, laktosfri yogurt osv. till kylskåpet. Eller så gör hon det för att jag ska må bra.

Jag är väldigt konservativ och har lätt för att snabbt stagnera i vanor. Detta syns främst på vad jag äter och dricker. Spendera en vecka med mig och du kommer snabbt märka ett ganska tråkigt mönster i mina matvanor.

Att sträva efter trygghet i rutiner och vanor är väl inget jag ser som något unikt karaktärsdrag. Jag skulle gissa att det funkar så med majoriteten av människor.

Iallafall.

Jag och min fru har precis fattat ett enormt beslut som kommer påverka våra liv mer än vad vi båda tror... tror jag. Relationer först och främst men även var våra hjärtan kommer vara, var vi kommer lägga vår tid och engagemang. Lite som att gifta sig så vet vi inte vad det kommer ha en inverkan på vårt vardagsliv, hur mycket vi än förbereder oss. När jag låg i sängen och väntade på att somna in inatt hade jag en underlig känsla i kroppen. Den här kittlande spänningen och nervositeten inför något stort som ska hända.
Större än att byta från Nokia 5110 till Ericsson T28 (lucka och vibration!)
Större än att byta från NES 8-bit till Nintendo64 (För där styr man med joystick, och de e nice)

Jag har vuxit upp i Botkyrka Pingstförsamling i Tumba. Jag vet i princip inget annat.
Vad kommer att hända?
Vad kommer vi göra?

Hur församlingsplanterar man?