Pain compilation recenserat
Inte särskilt bra spel. Värt att nämna; smaklös design på dom kvinnliga karaktärerna, sådär äckligt sliskigt på amerikanskt vis. Nickelodeon goes kåt tonåring ungefär. Varför fick spelet ändå "Okej" i betyg? Jag kan ändå se människor ha det kul med Pain, det klarade sig med nöd och näppe. Mycket tack vare bowlingen, den var riktigt rolig.
Min recension är nu uppe.
Sommarlov -09
Livet går sannerligen in och ut ur säsonger. Sommaren 2008 var jag nygift, jobbade tryggt på ett spelföretag och, för att toppa av allt, fick möjligheten att åka till Los Angeles och representera företaget på E3. En otrolig sommar helt enkelt! Min fru fick äntligen lämna ett skitjobb bakom sig och var mestadels arbetslös under den sommaren.
I år var det tvärtom, jag blir arbetslös i slutet av Maj och min fru har själv fått stå för familjens inkomst hela sommaren. Mina tre veckors planerade semester i början av Augusti blir helt plötsligt nästan fyra månader av ingen sysselsättning alls! Hur tacklar man något sånt?
Visst är det lätt att då stanna upp och slicka såren ett par veckor men jag tvingade mig själv till rörelse direkt. Faktum är att jag var på arbetsförmedlingen redan samma dag jag blev uppsagd. Sen dess gick det vidare och plötsligt befann jag mig mitt i ett fullfjättrat sommarlov!
Först och främst har jag cyklat mycket under hela sommaren, det har jag inte gjort på många år. Utöver det har jag åkt både stor och liten båt, varit ute i skärgården två gånger, haft picknick flera gånger med min kyrka men också en minst lika fantastisk i Ivar Los park.
Jag har varit till Hässleholm på en kusins studentfest, på vägen hem stannade vi (fru, storasyster, storebror) och åt Sveriges godaste kebabpizza i Mullsjö. Det blev också en helg i Hälsingland, släktträff på min frus sida.
Jag har också varit iväg till Göteborg på en sådär halvspontan semester innehållande heldag på Liseberg och U2-konsert. Därefter en nästan ännu mer spontan semester ute på Gotland, där jag aldrig tidigare varit. Vistelsen på Gotland var verkligen underbar, där eldade jag mer än vad jag gjort dom senaste fem åren. Jag älskar att elda alltså.
På Gotland hade jag på mig badbyxor för första gången på länge och den naturliga fortsättningen på den händelsen blev en vistelse på Sydpoolen i Södertälje. Det var ungefär fem år sen jag badade, men vad kul det är att bada! Plus att jag hoppade från femman för första gången.
En sommar fylld av både nostalgi och helt nya upplevelser.
Spelandet har verkligen inte legat i träda. Det har blivit mycket Gears of War 2 tillsammans med goda vänner, men ännu mer Killzone 2. Det sistnämnda har jag spenderat över 70 timmar med, mestadels online.
Summer of 09
Och nu är hösten här. Inget heltidsjobb ännu, men deltid som lärarvikarie. Tjugofyrakyrkan tar ny mark genom att starta smågrupper, där jag och min fru är ledare över en. Killzone 2 står numera i hyllan och har gett plats åt Paper Mario till Nintendo 64, nedladdat på min Wii (ett enormt skifte i genre, konsol, kameraperspektiv, färgpalett och upplösning).
Livet har, liksom åren, sina säsonger och min arbetslöshet har verkligen inte inneburit någon stagnering eller depression för mig. Jag har haft en suverän sommar och det tackar jag främst Gud för. Efter det vill jag tacka min fru som jobbat hela sommaren och sett till att vi haft åtminstone en inkomst att leva på. Utan hennes insats skulle sommaren mestadels bestått av sömnlöshet och stressad mage.
Tack!
I år var det tvärtom, jag blir arbetslös i slutet av Maj och min fru har själv fått stå för familjens inkomst hela sommaren. Mina tre veckors planerade semester i början av Augusti blir helt plötsligt nästan fyra månader av ingen sysselsättning alls! Hur tacklar man något sånt?
Visst är det lätt att då stanna upp och slicka såren ett par veckor men jag tvingade mig själv till rörelse direkt. Faktum är att jag var på arbetsförmedlingen redan samma dag jag blev uppsagd. Sen dess gick det vidare och plötsligt befann jag mig mitt i ett fullfjättrat sommarlov!
Först och främst har jag cyklat mycket under hela sommaren, det har jag inte gjort på många år. Utöver det har jag åkt både stor och liten båt, varit ute i skärgården två gånger, haft picknick flera gånger med min kyrka men också en minst lika fantastisk i Ivar Los park.
Jag har varit till Hässleholm på en kusins studentfest, på vägen hem stannade vi (fru, storasyster, storebror) och åt Sveriges godaste kebabpizza i Mullsjö. Det blev också en helg i Hälsingland, släktträff på min frus sida.
Jag har också varit iväg till Göteborg på en sådär halvspontan semester innehållande heldag på Liseberg och U2-konsert. Därefter en nästan ännu mer spontan semester ute på Gotland, där jag aldrig tidigare varit. Vistelsen på Gotland var verkligen underbar, där eldade jag mer än vad jag gjort dom senaste fem åren. Jag älskar att elda alltså.
På Gotland hade jag på mig badbyxor för första gången på länge och den naturliga fortsättningen på den händelsen blev en vistelse på Sydpoolen i Södertälje. Det var ungefär fem år sen jag badade, men vad kul det är att bada! Plus att jag hoppade från femman för första gången.
En sommar fylld av både nostalgi och helt nya upplevelser.
Spelandet har verkligen inte legat i träda. Det har blivit mycket Gears of War 2 tillsammans med goda vänner, men ännu mer Killzone 2. Det sistnämnda har jag spenderat över 70 timmar med, mestadels online.
Summer of 09
Och nu är hösten här. Inget heltidsjobb ännu, men deltid som lärarvikarie. Tjugofyrakyrkan tar ny mark genom att starta smågrupper, där jag och min fru är ledare över en. Killzone 2 står numera i hyllan och har gett plats åt Paper Mario till Nintendo 64, nedladdat på min Wii (ett enormt skifte i genre, konsol, kameraperspektiv, färgpalett och upplösning).
Livet har, liksom åren, sina säsonger och min arbetslöshet har verkligen inte inneburit någon stagnering eller depression för mig. Jag har haft en suverän sommar och det tackar jag främst Gud för. Efter det vill jag tacka min fru som jobbat hela sommaren och sett till att vi haft åtminstone en inkomst att leva på. Utan hennes insats skulle sommaren mestadels bestått av sömnlöshet och stressad mage.
Tack!
Rikare än kungen
Saker och ting rullar på som vanligt. Förutom pengar förstås, dom rullar inte alls.
Då är det extra kul att tänka tillbaka då en vän använde vår toalett för första gången. Hon ropar inifrån:
-Men, är ni rika eller?
Märklig fråga att ställa från en sån plats tänker jag. Hon fortsätter:
-Jag tror inte ens kungen har sina tandborstar i Orreforssglas!
Ja, det är mycket möjligt att inte ens kungen har det, men vi har det iallafall! Det var så att vi fick två jättefina glas i bröllopspresent. Riktigt läckra glas som går i bröllopets färger, rosa och grönt (eller bladrosa och skogsgrön om jag minns det rätt?).
Vi hade svårt att hitta ett passande användningsområde till dessa glas. Tandborstemugg är inte direkt det mest graciösa karriärsvalet för ett par schyssta Orreforsglas. Men så fick det bli och så är det fortfarande. Våra tandborstar kan alltid känna sig stolta, då dom inte används till att skrubba rent våra tänder.
Gissa vems som är vems
Då är det extra kul att tänka tillbaka då en vän använde vår toalett för första gången. Hon ropar inifrån:
-Men, är ni rika eller?
Märklig fråga att ställa från en sån plats tänker jag. Hon fortsätter:
-Jag tror inte ens kungen har sina tandborstar i Orreforssglas!
Ja, det är mycket möjligt att inte ens kungen har det, men vi har det iallafall! Det var så att vi fick två jättefina glas i bröllopspresent. Riktigt läckra glas som går i bröllopets färger, rosa och grönt (eller bladrosa och skogsgrön om jag minns det rätt?).
Vi hade svårt att hitta ett passande användningsområde till dessa glas. Tandborstemugg är inte direkt det mest graciösa karriärsvalet för ett par schyssta Orreforsglas. Men så fick det bli och så är det fortfarande. Våra tandborstar kan alltid känna sig stolta, då dom inte används till att skrubba rent våra tänder.
Gissa vems som är vems
Numera även vikarie
Dom senaste veckorna har varit... plötsliga.
Det hela började med att min fru insjuknade på grund av en retlig hosta och stannade hemma från jobbet. Samma dag passade jag på att låna hennes SL-kort och åka på Öppet Hus hos Uniflex bemanning. Väl därifrån märkte jag att jag hade ett missat samtal från ett nummer jag inte kände igen.
Jag ringde genast upp det och det visade sig vara en barndomskompis mamma. Hon är biträdande rektor på en skola i Norsborg och var i desperat behov av en lärarvikarie. Man är verkligen i desperat behov när man tar in människor med noll erfarenhet/utbildning inom ämnet. Men jag klagar inte.
Iallafall, en timme senare står jag med barn upp till knäna och undrar vad som hände.
Senare samma dag kommer jag hem med hängande axlar och matt blick. Min fru möter mig i hallen, kramar om mig och frågar ifall barnen varit snälla mot mig idag. Bara dagen innan var rollerna omvända.
Timmarna jag skrapar ihop blir en knapp halvtidstjänst. Jätteskönt att få jobba, men jag är fortfarande arbetssökande. Jag vill jobba heltid, punkt slut.
Hittills har jag undervisat ettor, tvåor, treor, femmor, sexor och nior plus spenderat många timmar på förskolan och fritids. Det har gått ganska bra, jag förstod direkt att dom olika åldrarna på barnen kräver olika saker från mig:
Förskola/fritids
Det enklaste att vara på eftersom det består allra mest av lek och pyssel. Barnen älskar att bli jagade! Uppstår det en kris är det bara att lyfta upp ett eller två barn för att separera dom.
Lågstadiet
Det svåraste att vara på eftersom barnen hellre vill leka och pyssla än att sitta ner, vara tysta och lyssna. Min tid spenderas mest av att få barnen att just sitta ner, vara tysta och lyssna. Uppstår det en kris är det bara att börja prata om Pokémon, Beyblade och Bratz så skiftar fokuset från bråket till något annat på nolltid.
Mellanstadiet
Det funkar bra för mig att hoppa in hos femte- och sjätteklassare. Vid det här laget har barnen lärt sig lite disciplin (kom ihåg, disciplin är något positivt) så jag sätter bara på Terminator-blicken så håller dom sig tysta och organiserade.
Sparkas inte! Sitt ner! Sluta kasta pennor!
Uppstår det en kris så skriver jag bara ner namnen på barnen som stör och berättar för dom att jag tänker ta upp detta med rektorn.
Högstadiet
Här blir det lite klurigare. Högstadieelever går att vara lite halvkompis med utan att behöva bli utnyttjad för det. Det är intressant att se hur pass mycket kompis det går att vara med dom innan det går över gränsen. Det funkar ibland, ibland inte. Uppstår det en kris är det bara att tillåta ungdomarna att ha sina mobiltelefoner på bänken resten av lektionen, då lugnar dom ner sig.
Jag bestämde omedelbart att jag inte tänker skrika på barnen för att vinna respekt, inga kollegor tycker att det är rätt väg att vandra. Visst är det den smala vägen att vandra och det lyckas verkligen inte alltid, men jag mår mycket bättre av det. Jag hoppas att barnen gör det också, mår bättre alltså.
Det hela är en nyttig erfarenhet, jag är väldigt glad att bara få jobba litegrann. Sen är det bara så nostalgiskt att vistas i klassrum, matssalar och skolkorridorer. Intressant att se allt från ett nytt perspektiv.
Avslutningsvis tänkte jag härmed bevisa att en femteklassare stavar bättre än personen som översatte Metal Gear från japanska till engelska:
Klicka för att få större versioner
Femteklassare - Proffesionell översättare 1-0
Det hela började med att min fru insjuknade på grund av en retlig hosta och stannade hemma från jobbet. Samma dag passade jag på att låna hennes SL-kort och åka på Öppet Hus hos Uniflex bemanning. Väl därifrån märkte jag att jag hade ett missat samtal från ett nummer jag inte kände igen.
Jag ringde genast upp det och det visade sig vara en barndomskompis mamma. Hon är biträdande rektor på en skola i Norsborg och var i desperat behov av en lärarvikarie. Man är verkligen i desperat behov när man tar in människor med noll erfarenhet/utbildning inom ämnet. Men jag klagar inte.
Iallafall, en timme senare står jag med barn upp till knäna och undrar vad som hände.
Senare samma dag kommer jag hem med hängande axlar och matt blick. Min fru möter mig i hallen, kramar om mig och frågar ifall barnen varit snälla mot mig idag. Bara dagen innan var rollerna omvända.
Timmarna jag skrapar ihop blir en knapp halvtidstjänst. Jätteskönt att få jobba, men jag är fortfarande arbetssökande. Jag vill jobba heltid, punkt slut.
Hittills har jag undervisat ettor, tvåor, treor, femmor, sexor och nior plus spenderat många timmar på förskolan och fritids. Det har gått ganska bra, jag förstod direkt att dom olika åldrarna på barnen kräver olika saker från mig:
Förskola/fritids
Det enklaste att vara på eftersom det består allra mest av lek och pyssel. Barnen älskar att bli jagade! Uppstår det en kris är det bara att lyfta upp ett eller två barn för att separera dom.
Lågstadiet
Det svåraste att vara på eftersom barnen hellre vill leka och pyssla än att sitta ner, vara tysta och lyssna. Min tid spenderas mest av att få barnen att just sitta ner, vara tysta och lyssna. Uppstår det en kris är det bara att börja prata om Pokémon, Beyblade och Bratz så skiftar fokuset från bråket till något annat på nolltid.
Mellanstadiet
Det funkar bra för mig att hoppa in hos femte- och sjätteklassare. Vid det här laget har barnen lärt sig lite disciplin (kom ihåg, disciplin är något positivt) så jag sätter bara på Terminator-blicken så håller dom sig tysta och organiserade.
Sparkas inte! Sitt ner! Sluta kasta pennor!
Uppstår det en kris så skriver jag bara ner namnen på barnen som stör och berättar för dom att jag tänker ta upp detta med rektorn.
Högstadiet
Här blir det lite klurigare. Högstadieelever går att vara lite halvkompis med utan att behöva bli utnyttjad för det. Det är intressant att se hur pass mycket kompis det går att vara med dom innan det går över gränsen. Det funkar ibland, ibland inte. Uppstår det en kris är det bara att tillåta ungdomarna att ha sina mobiltelefoner på bänken resten av lektionen, då lugnar dom ner sig.
Jag bestämde omedelbart att jag inte tänker skrika på barnen för att vinna respekt, inga kollegor tycker att det är rätt väg att vandra. Visst är det den smala vägen att vandra och det lyckas verkligen inte alltid, men jag mår mycket bättre av det. Jag hoppas att barnen gör det också, mår bättre alltså.
Det hela är en nyttig erfarenhet, jag är väldigt glad att bara få jobba litegrann. Sen är det bara så nostalgiskt att vistas i klassrum, matssalar och skolkorridorer. Intressant att se allt från ett nytt perspektiv.
Avslutningsvis tänkte jag härmed bevisa att en femteklassare stavar bättre än personen som översatte Metal Gear från japanska till engelska:
Klicka för att få större versioner
Femteklassare - Proffesionell översättare 1-0
Deja vú
Svår terminologi? Ordlista nedanför
Metal Gear Solid = Världens bästa spel
Kuben = Gamecube, konsol utvecklad av Nintendo
Playstation = Konsol utvecklad av Sony, konkurrent till Nintendo
Gamer = Individ som regelbundet spelar tv-spel, titeln går att utveckla vidare till "riktig gamer" och till sist "hardcore gamer"
30 timmar = Tid det tar för en gamer att klara Metal Gear Solid, en hardcore gamer gör det på högst en tredjedel av den tiden
Jolt Cola = Läskedryck med väldigt mycket koffein i, hjälper gamers att hålla sig vakna under spelsessioner som sträcker sig långt in på natten. Högkonsumeras under tillfällen som Dreamhack, världens största LAN-party, hålls två gånger per år i Jönköping
Blip blop musik = Spelmusik fram till mitten av 90-talet, innan CD-mediet möjliggjorde avsevärt högre musikkvalité. Musiken var tvungen att spelas upp genom ett datorchip, som för ett otränat öra kan tolkas som "blip blop musik". Bra exempel här
Keigo är en serie jag aldrig tidigare hört talas om. Inte förrän jag läste tidningen City förra veckan och kom över en strip som gav mig en kraftig känsla av deja vú. Jag har nämligen haft en exakt likadan konversation med min bror angående exakt samma sak. Det gick nämligen till så här:
Lördagen den 27:e Mars 2004 vaknar jag upp i mitt pojkrum med en stor förväntan. Dagen innan hade jag med lånade pengar köpt ett Nintendo Gamecube, ett minneskort och, anledningen till hela inköpet, ett exemplar av Metal Gear Solid: The Twin Snakes som släppts samma dag. Spelet är en så kallad remake av Metal Gear Solid från 1999. Grafiken var helt omgjord, all dialog återinspelad och vissa spelmoment finslipade.
Jag hade förberett en heldag tillsammans med det här spelet; låst dörr, godis, läsk och ett anteckningsblock för att skriva ner vad som var bättre/sämre jämfört med originalet.
Helt plötsligt ringer mobiltelefonen, det är min bror som vill ha sällskap till Kungens Kurva för att titta på möbler. Jag förklarar läget för honom, att jag tänker sitta på mitt rum hela dagen och spela en ny version av ett spel jag redan klarat över tio gånger. Jag kan tänka mig hur det lät.
Han tycker det låter som slöseri med tid, att jag kan ägna mig åt det någon annan gång. Jag står fast vid vad jag sagt och han lackar.
Men visst hade han rätt, spelet visade sig vara ett slöseri med tid. Förbättringarna gick att räkna på ena handen och försämringarna gick inte att räkna, fingrarna och tårna räckte inte till.
Moralen i denna historia? Ingen aning.
Men det var iallafall väldigt roligt att slå upp tidningen City den dagen och mötas av ett så bekant scenario. Tråkigt med en så superkass punchline bara...
Metal Gear Solid = Världens bästa spel
Kuben = Gamecube, konsol utvecklad av Nintendo
Playstation = Konsol utvecklad av Sony, konkurrent till Nintendo
Gamer = Individ som regelbundet spelar tv-spel, titeln går att utveckla vidare till "riktig gamer" och till sist "hardcore gamer"
30 timmar = Tid det tar för en gamer att klara Metal Gear Solid, en hardcore gamer gör det på högst en tredjedel av den tiden
Jolt Cola = Läskedryck med väldigt mycket koffein i, hjälper gamers att hålla sig vakna under spelsessioner som sträcker sig långt in på natten. Högkonsumeras under tillfällen som Dreamhack, världens största LAN-party, hålls två gånger per år i Jönköping
Blip blop musik = Spelmusik fram till mitten av 90-talet, innan CD-mediet möjliggjorde avsevärt högre musikkvalité. Musiken var tvungen att spelas upp genom ett datorchip, som för ett otränat öra kan tolkas som "blip blop musik". Bra exempel här
Keigo är en serie jag aldrig tidigare hört talas om. Inte förrän jag läste tidningen City förra veckan och kom över en strip som gav mig en kraftig känsla av deja vú. Jag har nämligen haft en exakt likadan konversation med min bror angående exakt samma sak. Det gick nämligen till så här:
Lördagen den 27:e Mars 2004 vaknar jag upp i mitt pojkrum med en stor förväntan. Dagen innan hade jag med lånade pengar köpt ett Nintendo Gamecube, ett minneskort och, anledningen till hela inköpet, ett exemplar av Metal Gear Solid: The Twin Snakes som släppts samma dag. Spelet är en så kallad remake av Metal Gear Solid från 1999. Grafiken var helt omgjord, all dialog återinspelad och vissa spelmoment finslipade.
Jag hade förberett en heldag tillsammans med det här spelet; låst dörr, godis, läsk och ett anteckningsblock för att skriva ner vad som var bättre/sämre jämfört med originalet.
Helt plötsligt ringer mobiltelefonen, det är min bror som vill ha sällskap till Kungens Kurva för att titta på möbler. Jag förklarar läget för honom, att jag tänker sitta på mitt rum hela dagen och spela en ny version av ett spel jag redan klarat över tio gånger. Jag kan tänka mig hur det lät.
Han tycker det låter som slöseri med tid, att jag kan ägna mig åt det någon annan gång. Jag står fast vid vad jag sagt och han lackar.
Men visst hade han rätt, spelet visade sig vara ett slöseri med tid. Förbättringarna gick att räkna på ena handen och försämringarna gick inte att räkna, fingrarna och tårna räckte inte till.
Moralen i denna historia? Ingen aning.
Men det var iallafall väldigt roligt att slå upp tidningen City den dagen och mötas av ett så bekant scenario. Tråkigt med en så superkass punchline bara...
Jag, spelare
Jag har i mitt liv hört många historier om andra spelälskares första kontakt med tv-spel. Hur dom reagerade första gången deras pappa kom hem med en Commodore 64, eller när dom för första gången besökte en arkadhall, eller kanske första gången dom hoppade på en Goomba. Deras första spelminnen alltså.
Grejen med mig, för jag är ju litt mer unik, är att jag har inget första spelminne. Min storebror fick ett Nintendo Entertainment System (NES) i julklapp när jag var ett. Eller om det var året efter. Poängen är iallafall att jag inte har något minne av att spela tv-spel för första gången, det är något jag har hållit på med hela livet.
Och jag har inga planer att sluta med det heller. Jag älskar att spela tv-spel, det är ett av mina största intressen. Jag såg verkligen till att skaffa mig en fru som inte har några som helst problem med det. Att mitt spelintresse inte kommer avta var jag väldigt tydlig med innan vi blev ett. Det är inte heller något jag kommer växa ifrån utan alltid kommer hålla kärt.
Det var en av dom sakerna som var så roligt när jag fick arbete som speltestare på GRIN i slutet av 2007. Då blev helt plötsligt alla mina timmar spenderade på spel konverterade till arbetserfarenhet. Detta visade sig när jag hade utvecklingssamtal (eller vad man kallar det i arbetslivet) och fick mina starka sidor uppräknade av min chef:
Det är inte på varje arbetsplats man får höra sådant under sitt utvecklingssamtal. Playthrough-player menas att spela igenom solokampanjen av spelet och ha det som ansvarsområde. Andra exempel på ansvarsområden kan vara flerspelarläget (multiplayer) eller bara rent allmänt leta efter... hål.
Iallafall, nu recenserar jag spel regelbundet och njuter av det. Jag får se var mitt spelintresse kommer ta mig härnäst.
Grejen med mig, för jag är ju litt mer unik, är att jag har inget första spelminne. Min storebror fick ett Nintendo Entertainment System (NES) i julklapp när jag var ett. Eller om det var året efter. Poängen är iallafall att jag inte har något minne av att spela tv-spel för första gången, det är något jag har hållit på med hela livet.
Och jag har inga planer att sluta med det heller. Jag älskar att spela tv-spel, det är ett av mina största intressen. Jag såg verkligen till att skaffa mig en fru som inte har några som helst problem med det. Att mitt spelintresse inte kommer avta var jag väldigt tydlig med innan vi blev ett. Det är inte heller något jag kommer växa ifrån utan alltid kommer hålla kärt.
Det var en av dom sakerna som var så roligt när jag fick arbete som speltestare på GRIN i slutet av 2007. Då blev helt plötsligt alla mina timmar spenderade på spel konverterade till arbetserfarenhet. Detta visade sig när jag hade utvecklingssamtal (eller vad man kallar det i arbetslivet) och fick mina starka sidor uppräknade av min chef:
"Excellent gaming skills, best playthrough-player in the company"
Det är inte på varje arbetsplats man får höra sådant under sitt utvecklingssamtal. Playthrough-player menas att spela igenom solokampanjen av spelet och ha det som ansvarsområde. Andra exempel på ansvarsområden kan vara flerspelarläget (multiplayer) eller bara rent allmänt leta efter... hål.
Iallafall, nu recenserar jag spel regelbundet och njuter av det. Jag får se var mitt spelintresse kommer ta mig härnäst.
Lactasin
Billigare och bättre
Sista Lactrasetabletten gick åt när vi besökte Ben & Jerry's glasscafé inne på Liseberg. Efter det blev det dags för ett besök på Apoteket. Där inne hittade jag ett alternativ vid namnet Lactasin. Medicinen gör samma sak som Lactrase i exakt samma utförande, nämligen ett vitt pulver i en kapsel.
Men dom här tabletterna är mindre än Lactrasetabletterna vilket gör det möjligt för mig att svälja hela, till och med två stycken samtidigt. Skönt med ett subtilt sätt att få i sig pulvret.
Och så gick dom för nästan halva priset, konstigt det där med läkemedel.
Jag försökte göra en hemmagjord version av bilden, men det gick inte
You take the white pill - the problem ends, you end up in your kitchen eating whatever you want to eat.
You take the red jordgubbsglass or maybe Marabou mjölkchoklad - you're still laktosintolerant and I'll show you how gaser i magen can sound and smell like.
Broken Sword: Shadow of the Templars – The Director's Cut recenserat
Phew! Lång titel det där. Även ett väldigt bra spel! Pusseläventyr är ju som gjort för Nintendo Wii med rörelsekänsligt kontrollschema.Härligt att höra då att Monkey Island-serien är på ingång, jag har verkligen inget emot att genren pusseläventyr återuppstår!
Min recension är nu uppe.
Med långa speltitlar ändå som samtalsämne kan vi ju här tillsammans kolla vad som är längst:
Crysis
Super Street Fighter II Turbo HD Remix
Final Fantasy Crystal Chronicles: My Life as a King
Teenage Mutant Ninja Turtles III: The Manhattan Project
Broken Sword: Shadow of the Templars – The Director's Cut
The Lord of the Rings: Battle for Middle Earth II: Rise of the Witch King
Penny Arcade Adventures: On the Rain Slick Precipice of Darkness, Episode Two
Advanced Dungeons & Dragons: Eye of the Beholder II - The Legend of Darkmoon
Med en snabb titt på listan ovan kan vi konstatera att titlar till First Person Shooters (FPS) är överkörda av alla andra genrer. Efter det kommer pusselspel, ett Beat 'em up-spel, sedan vårt alldeles nyrecenserade Broken Sword! Dom tre längsta är rollspel/äventyrsspel, dom ska då alltid vara värst!
Vill du läsa mer om långa speltitlar på engelska, kolla här.
Om istället titlar på valfritt språk får vara med och leka så vinner helt klart det japanska spelet vid namn:
Simple DS Series Vol.14 The Jidousha Kyoushuujo DS – Gendoukitsuki Jidousha, Futsuu Jidou Nirin, Oogata Jidou Nirin, Futsuu Jidousha, Fusuu Jidousha Nishuu, Chuugata Jidousha, Oogata Jidousha, Oogata Jidousha Nishuu, Oogata Tokuchuu Jidousha, Kenbiki
Ja, det stämmer.
För att citera mig själv:
"Precis så där galet som japanerna ibland kan göra det."
En hyllning till Rocky
Har du inte sett alla Rocky-filmer, sluta läs här.
Rocky, han har alltid varit lika mycket älskad som han varit underdog.
Första gången jag såg någon Rocky-film var 25 December 2008, då såg jag den första filmen, Rocky, i serien och blev extremt imponerad. Nog visste jag att Rocky är en ikon och med så många uppföljare måste ursprungsmaterialet vara strålande, men jag blev ändå hänförd.
Anledningen till min reaktion beror nog på att Rocky spelas av Sylvester "Cliffhanger, Tango & Cash, Over the Top" Stallone. Actionrökarnas gudfader! Här ser jag honom istället spela en vrålcharmig kille i Philadelphia som bär hatt och är kär i ett butiksbiträde.
Scenen när dom går på date till isbanan är en personlig favorit, speciellt med bakgrunden till scenen i åtanke. Dom hade frågat en massa människor att ställa upp som statister i scenen, så isbanan skulle vara full av människor. Men när dom kom dit för att spela in så dök det bara upp en person. Därför skrev dom om scenen så att det var stängt men att Rocky betalade vaktmästaren en slant för att få ett par minuter på isen. En helt underbar scen, vilket Sylvester säkert också tycker eftersom han ägnar tid åt att tänka tillbaka på den i Rocky Balboa.
Med ettan färskt i minnet har jag och min fru den här sommaren betat av resten av serien, en efter en. Det känns nästan som en ära att ha fått uppleva hela serien från början till slut. Jag vet att om jag sett dom när jag var yngre så hade jag bara gäspat åt Adrians gnäll och längtat efter nästa boxningsscen.
Ettan var underbar, Rocky II fortsatte på exakt samma spår och är minst lika bra. Jag gillar verkligen när uppföljare tar vid precis där föregångaren slutade, det ger ett skönt flow i historien. Se bara på Back to the Future, eller varför inte dom två första Halloween-filmerna?
Scenerna med Rocky och Adrian är det bland det bästa med hela Rocky-serien. Den ständiga konflikten om Rocky verkligen ska fortsätta boxas eller bara skaffa sig ett enkelt jobb istället. Då hukar sig Rocky framför Adrian, tar hennes händer, ser henne djupt i ögonen och säger:
"I never asked you to stop being a woman, so please don't ask me to stop being a man"
Snacka om mansgris med klass! Så fort jag får chansen så drar jag den för min fru, det funkar... ibland.
Vad hände med Rocky III då? Den blev en cirkus, och då är jag snäll.
För det första är det inte längre Rocky Balboa vi ser, utan Sylvester "Rambo" Stallone. Att första Rambo-filmen släpptes samma år spelar nog in. Han är en torrboll under typ hela filmen.
Sen är resten av filmen en enda röra, jag menar, wrestlare och robot-servitriser?
Rocky IV tog allt bra från trean och spelade in det igen. Måla upp en ond boxare, en karaktär dör, träningsmontage och match. Den är ändå förvånansvärt bra.
Rocky V vågar skriva in sonen i historien vilket känns som en helt naturlig utveckling för serien. Plus att gamla Rocky är tillbaka! Hatt och läderhandskar, lite ryckigt kroppsspråk och konstiga repliker. Det vill säga oemotståndligt charmig. Är det kanske hjärnskadan han fick under matchen i fyran som ligger bakom detta?
Den sista filmen, Rocky Balboa, är ett värdigt avslut på en underbar serie. Rocky är nu en ensam man som tänker tillbaka på tiden som gått. Det är jätteskönt att han inte fixar sig en ny tjej utan bara är ute efter vänskap, han har ju knappt någon egen familj. Pussen han får strax innan matchen besvarar han inte, vilket sänder ut ett tydligt budskap.
Sen att han inte vinner matchen går tillbaka till varför ettan var så bra. Han höll ut till det sista med oddsen emot sig under båda tillfällena och då spelar det ingen roll ifall man vinner eller inte. Cirkeln är sluten, lämna serien ifred nu.
Det är väl det som gör Rocky så bra, han håller alltid ut till det allra sista och det är det vi älskar hos honom. Sen att han vann stora titlar är väl häftigt det också.
Jag kom på mig själv nynnandes ledmotivet till Rocky på väg till en arbetsintervju häromveckan. Jag gjorde det inte bara för att låten i sig är så bra, utan för att få lite Rocky-känsla i mig. Det säger väl det mesta om vad jag tycker om Rocky?
Rocky, han har alltid varit lika mycket älskad som han varit underdog.
Första gången jag såg någon Rocky-film var 25 December 2008, då såg jag den första filmen, Rocky, i serien och blev extremt imponerad. Nog visste jag att Rocky är en ikon och med så många uppföljare måste ursprungsmaterialet vara strålande, men jag blev ändå hänförd.
Anledningen till min reaktion beror nog på att Rocky spelas av Sylvester "Cliffhanger, Tango & Cash, Over the Top" Stallone. Actionrökarnas gudfader! Här ser jag honom istället spela en vrålcharmig kille i Philadelphia som bär hatt och är kär i ett butiksbiträde.
Scenen när dom går på date till isbanan är en personlig favorit, speciellt med bakgrunden till scenen i åtanke. Dom hade frågat en massa människor att ställa upp som statister i scenen, så isbanan skulle vara full av människor. Men när dom kom dit för att spela in så dök det bara upp en person. Därför skrev dom om scenen så att det var stängt men att Rocky betalade vaktmästaren en slant för att få ett par minuter på isen. En helt underbar scen, vilket Sylvester säkert också tycker eftersom han ägnar tid åt att tänka tillbaka på den i Rocky Balboa.
Med ettan färskt i minnet har jag och min fru den här sommaren betat av resten av serien, en efter en. Det känns nästan som en ära att ha fått uppleva hela serien från början till slut. Jag vet att om jag sett dom när jag var yngre så hade jag bara gäspat åt Adrians gnäll och längtat efter nästa boxningsscen.
Ettan var underbar, Rocky II fortsatte på exakt samma spår och är minst lika bra. Jag gillar verkligen när uppföljare tar vid precis där föregångaren slutade, det ger ett skönt flow i historien. Se bara på Back to the Future, eller varför inte dom två första Halloween-filmerna?
Scenerna med Rocky och Adrian är det bland det bästa med hela Rocky-serien. Den ständiga konflikten om Rocky verkligen ska fortsätta boxas eller bara skaffa sig ett enkelt jobb istället. Då hukar sig Rocky framför Adrian, tar hennes händer, ser henne djupt i ögonen och säger:
"I never asked you to stop being a woman, so please don't ask me to stop being a man"
Snacka om mansgris med klass! Så fort jag får chansen så drar jag den för min fru, det funkar... ibland.
You like the Zoo? I like the Zoo
Vad hände med Rocky III då? Den blev en cirkus, och då är jag snäll.
För det första är det inte längre Rocky Balboa vi ser, utan Sylvester "Rambo" Stallone. Att första Rambo-filmen släpptes samma år spelar nog in. Han är en torrboll under typ hela filmen.
Sen är resten av filmen en enda röra, jag menar, wrestlare och robot-servitriser?
Rocky IV tog allt bra från trean och spelade in det igen. Måla upp en ond boxare, en karaktär dör, träningsmontage och match. Den är ändå förvånansvärt bra.
Rocky V vågar skriva in sonen i historien vilket känns som en helt naturlig utveckling för serien. Plus att gamla Rocky är tillbaka! Hatt och läderhandskar, lite ryckigt kroppsspråk och konstiga repliker. Det vill säga oemotståndligt charmig. Är det kanske hjärnskadan han fick under matchen i fyran som ligger bakom detta?
Den sista filmen, Rocky Balboa, är ett värdigt avslut på en underbar serie. Rocky är nu en ensam man som tänker tillbaka på tiden som gått. Det är jätteskönt att han inte fixar sig en ny tjej utan bara är ute efter vänskap, han har ju knappt någon egen familj. Pussen han får strax innan matchen besvarar han inte, vilket sänder ut ett tydligt budskap.
Sen att han inte vinner matchen går tillbaka till varför ettan var så bra. Han höll ut till det sista med oddsen emot sig under båda tillfällena och då spelar det ingen roll ifall man vinner eller inte. Cirkeln är sluten, lämna serien ifred nu.
Det är väl det som gör Rocky så bra, han håller alltid ut till det allra sista och det är det vi älskar hos honom. Sen att han vann stora titlar är väl häftigt det också.
Någon gång i mitt liv ska jag göra exakt så, exakt där
Jag kom på mig själv nynnandes ledmotivet till Rocky på väg till en arbetsintervju häromveckan. Jag gjorde det inte bara för att låten i sig är så bra, utan för att få lite Rocky-känsla i mig. Det säger väl det mesta om vad jag tycker om Rocky?
