Jag har jobbat många gånger på ett företag på Kungsholmen. Riktigt snygga och fräscha lokaler var det. De har de bästa kaffemaskinerna jag någonsin sett, vilket betyder att de gjorde sjukt gott kaffe. Utöver det hade de också två stora kylar fylla med Loka i olika smaker, fritt att ta ifrån. Lyxigt.

Utöver morgonrutinen som bestod av att rengöra alla dessa braiga kaffemaskiner så innehöll dagarna inte särskilt mycket. Sätta igång diskmaskiner, tömma maskinerna på ren disk och tappa hakan när folk ställde ner smutsig disk när jag plockade ur den rena disken.

Men en dag var väldigt speciell när jag kom dit. Personalen var lite extra trevlig, lite extra skrattande och högljudd. Det var extra många rykande kaffekoppar i folks händer och folk stod upp snarare än att sitta vid sina arbetsplatser.

Det visade sig vara en vä-hä-häldigt speciell dag.

Företaget hade tydligen precis blivit uppköpt och skulle för första gången få besök av den nye ägaren som var från ett företag i södra Europa. Han skulle bjudas på lunch i en av konferensrummen. Jag blev en halv smula nervös av den tanken. Personen jag skulle jobba bredvid var redan ganska nervös. För att inte tala om personalstyrkan som gick omkring med byxorna extra uppdragna och med extra vita leenden. Men mest nervös var såklart den nuvarande ledningsgruppen som lagt nervositetsribban högst.

Som vuxen kan man inte längre kissa ner sig, gråta och hoppa på stället av nervositet. Det hör inte vuxenvärlden till. Istället projicerar man så mycket av sin nervositet som möjligt på andra människor/ting.

Ledningsgruppen ville att allt skulle vara perfekt. A-L-L-T.

Så, när kaffemaskinerna var glänsande rena och påfyllda till bredden, diskbänkarna skinande rena, dörrmattorna avskakade och blablabla så kvarstod endast konferensrummet de skulle sitta i. Det var då som saker och ting gick till överdrift.

Problemet var att ingen visste när den nya ägaren skulle dyka upp. De visste ungefär vilken tid hans plan landade men inte om han skulle åka raka vägen till kontoret. Alla var för nervös att ringa och fråga en sådan banal sak. Ledningsgruppen räknade med en del marginal och kom fram till att någon gång mellan 11.00 och 14.00 kunde han komma. Så det var bara för dem att glatt sätta sig runt bordet i konferensrummet och vara redo de nästkommande tre timmarna. Kanske rätta till besticken en sjätte gång? Vika om servetterna? Sortera om Lokaflaskorna efter smak, för att sedan göra om det och låta en smak vara i varje liten grupp.

Yta var allt, och mer än så. Det påminde mig om något faktiskt...

Nåja, efter tio minuter kom de i alla fall ut till mig och bad om att få alla Lokaflaskor utbytta var femtonde minut, så att de höll sig riktigt kalla hela tiden. Detta är sanningen och inget annat.


Med dryga dussinet deltagare på denna lunch så var det många flaskor att byta ut. Men, är man nervös så är man. Så varje kvart rullade jag in en liten vagn med riktigt kalla Lokaflaskor och bytte ut de lite mindre kalla flaskorna. Detta till musiken av svettiga handflator som trummar på bordskivor, nervositeten hos människorna runt bordet visste inga gränser.

Det var mitt under det femte utbytet som det smällde till. Samtidigt som jag stod lutad över bordet och ställde ut Lokaflaskor så såg jag reaktionen på människorna som satt vid bordet mittemot mig. Bakom ryggen på mig hade den sydeuropeiske VD:n precis äntrat rummet. En del ställde sig upp, tog i hand och hälsade välkommen.

Jag hade precis hunnit ställa ut alla kalla flaskor men inte hunnit lyfta tillbaka de andra, så för tillfället såg det ut som att de inte skulle göra annat än dricka Loka under det här lunchmötet. Blickarna jag fick talade sitt tydliga språk: "Skulle du kunna försvinna härifrån på ett ögonblick?".

Till slut skrattade en person till lite nervöst och med en kvast i baken sade han sedan på flytande svengelska:

"Wow, that's a lot of water"

Nästan lika dumt sagt som Wow, that's a lot of fish. Jag försvann sedan snabbt därifrån, glad att få komma bort ifrån den fånigt pinsamma atmosfären som precis lagt sig över rummet.

Det här skrev jag om det precis efter att jag klarat det, juli 2009.

2. Ōkami - Playstation 2/Wii, 2006
Ju mer jag avslöjar om slutet, desto mindre chans är det att ni får ändan ur vagnen och spelar igenom det. Förutom den första timmen som innehåller en överraskande dålig inledning så är det bland det bästa jag spelat, någonsin. Seriöst, det är det bästa Zeldaspelet (som inte är Zelda) du någonsin kommer spela. Det tar upp ämnen som profeter, profetior och tro genom sagoberättande. Det är just vad Ōkami är, en vacker saga om en värld som står under ett fasligt hot: Evigt mörker från Yami, även känd som "Emperor of Everlasting Darkness". Hur kan det bli något annat än fantastiskt med en slutboss med det namnet?

Jag tänker inte säga mer än så. Spela spelet istället. Låna det av mig, låna det av någon annan. Spela det på Playstation 2 eller Wii. Spela det bara! Se så, schas.

1999 kom The Matrix och bröderna Wachowski blev världstjärnor på ett ögonblick. Det är egentligen inte så konstigt eftersom filmen är otroligt bra (9/10).

Fyra år senare fick den två uppföljare som inte var lika bra. The Matrix Reloaded räddas av häftiga actionscener (7/10). Neos slagsmål mot Smith 'n friends en bit in i Reloaded var det absolut häftigaste jag sett. Jag visste inte var jag skulle ta vägen i biostolen, det var för coolt. Det var i det närmaste euforiskt, jag ville knappt andas eller blinka av rädsla för att missa något. Så här i efterhand tycker jag fortfarande att den är extremt cool, till en början. CGI-effekterna som tar över efter första halvan av striden förstör mycket, för att inte tala om strike- och dominoljudeffekterna som till slut ger scenen en liten komisk ton. Ganska malplacerat. Sedan när var Smith comic relief?

The Matrix Revolutions räddas av... ingenting (4/10). Den var helt okej när jag såg den på bio, det var inte förrän jag såg den igen hemma som jag såg hur allt filosofiskt mumbo jumbo tog mest plats och rörde mest till det i skallen på en. På ett dåligt sätt.

Men fortfarande, år 2003 stod bröderna Wachowski för effektfulla actionscener som får dig att tappa andan.


När de efter tre års tystnad (förutom ett dåligt MMO och ett ganska okej spel med en ganska värdelös sista boss) dyker upp igen med V for Vendetta sköts såklart mina förväntningar upp som fyrverkerier på en stjärnklar himmel. "From the creators of the Matrix Trilogy" stod det högst upp eller längst ner på filmaffischerna. Oh my holy crap tänkte jag och såg framför mig en film med fantastiska actionscener. Slowmo-effekter, studs på väggar, kulor som långsamt viner genom luften, solglasögon, trenchcoats, oneliners ackompanjerat av techno-bigbeat.

Så var såklart inte fallet. V for Vendetta innehåller en och en halv actionscen och då är jag generös (det är ju snart påsk så). Besviken blev jag, inte riktigt värt biobesöket.

Det här var tiden då jag inte brydde mig om att gräva djupare när det står "[Valfritt creddigt namn] presenterar:" eller kanske "Från skaparen av [En typ två år gammal film som människor felaktigt redan kallar en klassiker]". Vad bröderna Wachowski gjorde för V for Vendetta var screenplay baserat på en färdig handling från en grafisk novell och produktionsansvariga. Regissörer var de inte, manusförfattare var de inte. Så mina förväntningar var helt ute och cyklade.


Men så såg jag den igen ganska nyligen med nya ögon. Helt utan missbildade förväntningar. Och det är en otroligt bra film. Jag fick gå in på IMDb direkt och höja mitt betyg.

Ett snyggt, framtidsdystopiskt London där en man med ett skottsäkert ideal har en personlig vendetta med regeringen. Den har ett gäng magiska citat och faktum är att hela scenariot med skrämselpropaganda inte känns särskilt overklig. Och det gör ju bara filmen mer spännande, nästan lite läskig.

Filmen har säkert mycket att tacka den grafiska novellen för, but still. En väldigt bra film.

SPOILERVARNING.
Bra sista bossar ska hålla på ett tag. För att de ska kunna hålla på ett tag får de gärna gå igenom olika stadier för att inte bli långtråkiga. Då menar jag att de ska byta miljöer, skepnad, spelstil och tempo. Ett dåligt exempel på detta är sista bossen i Final Fantasy VIII. Jag vet, det är väldigt enkelt för mig att klanka ner på Final Fantasy. Men med en speltid på ungefär 80 timmar är det det absolut längsta spelet jag spelat och att toppa av en sådan utdragen upplevelse skulle den sista bossen behöva vara bääääst. Det var den såklart inte.

Striden mot häxan Ultimecia (som för övrigt tar uttrycket My hair is a bird alldeles för bokstavligt. Eller förresten, kan man tolka det på något annat sätt?) byter skepnad och miljöer, men övrigt tuggar striden på i drygt tre timmar. Dåååligt.

Plats tre på listan över bästa sista går istället till ett spel som gjorde hela slutstriden till en potpurri av intryck, upplevelser och tempoväxlingar.

3. Metal Gear Solid - Playstation, 1999
Mitt favoritspel, fortfarande. Mycket på grund av den kompletta avslutningen av ett äventyr som redan sprängt mitt huvud flera gånger om av sheer awesomeness.

Huvudpersonen Solid Snake har precis fått reda på att de flesta av hans allierade har förrått honom och en av hans gamla kompanjoner som hjälpt honom genom spelets gång egentligen är död. Istället är det hans tvillingbror Liquid Snake som klätt ut sig till honom. I stort sett alla som fått chansen har förrått en, man springer desperat ikapp Liquid och möter honom vid Metal Gear REX, en maskin som kan skjuta iväg atombomber som är osynliga på radar.

Det låter kanske löjligt när jag summerar det på enklast möjligast sätt, men det här spelspänning på högsta nivå.

Liquid hoppar in i maskinen och den första delen av striden börjar. Till sin hjälp har man ett raketgevär och matiga tips från mannen som designat maskinen. Efter att REX är förstörd slås man medvetslös av explosionen. Man vaknar ovanpå REX huvud där man får reda på ett och annat om sitt förflutna. Man får veta vad Liquid Snake egentligen har emot en och varför han vill ta över världen. Men nu är det inte möjligt längre, det enda det finns tid för är ett knytnävsslagsmål på en väldigt begränsad yta.

Man mot man, bror mot bror, djupt under marken i ett militärkomplex i en ögrupp strax utanför Alaska, minuter innan Pentagon bombar skiten ur hela anläggningen, sanktionerat av självaste presidenten av USA.

Efter att ha vunnit den kampen är det dags att fly därifrån via bil genom en lasttunnel. Vem man flyr med avgörs av hur man spelat spelet fram tills nu. Efter att ha mejat ner ett par anonyma soldater kommer såklart Liquid ikapp. På något sätt lever han fortfarande efter det dödliga fallet från REX huvud. Men det gäller att inte tänka för mycket på det, tänk istället så här: Skulle du tacka nej till en biljakt där din tvillingbror med brittisk accent håller ratten i ena handen och en automatkarbin i andra?

Efter den hutlösa actionscenen är det slut, då är det dags att pusta ut till en bekvämt lång cutscene som svarar på tillräckligt många frågor för att man ska känna sig nöjd men lämnar tillräckligt många lösa trådar för att man ska fortsätta grubbla på exakt vad som hände och varför.

Styrkan i detta slut är att man hela tiden vet exakt vad man slåss för. Det finns så många vettiga anledningar till att slåss att det bara är att välja. Slåss du för tjejen? För världsfred? För uppdraget? För de goda (vilka/vad det nu är)?  Eller kanske bara för att överleva? Man vet exakt vad Liquid har för problem med världsordningen och varför han vill ta över den, man förstår varför Solid Snake blir förrådd till höger och vänster. Alla karaktärer i det här spelet har vettiga anledningar till varför de gör det de gör. Några är galnare än andra, helt klart, men i grund och botten är det ett gäng mäktiga människor som gör det de tycker är rätt.

Tempot är helt lysande, syftet till striden är lysande. Musiken, intensiteten och självklart spänningen är helt lysande. Ett makalöst avslut på en Scifi-militärpolitisk-thriller med ena foten i USA, andra foten i Japan och tredje i 80-talet (hello hockeyfrilla).

Det är tydligen jättesvårt att hitta bra bilder på dessa olika moment, men spana in den här filmen för slagsmålet och den här filmen för biljakten. Eller spela spelet för det är bäst.

Det gick inte så bra med att träffa rätt dag på 10-årsdagen på förra dagboksinlägget. Jag är lite ledsen för det.

Jag skyller på att jag då var i London och hade drygt fyra dagar av promenader, Starbucks, sömn, film, Starbucks och shopping. Jag var helt övertygad om att den 16:e var rätt dag, men precis när jag publicerade det upptäckte jag att jag var två dagar sen. Attans.

Men sådant är livet fullt av, misstag.

De fem första dagboksinläggen kom någorlunda tätt inpå varandra. Nu blir det ett litet uppehåll på en knapp månad. Sedan kommer inläggen i genomsnitt en gång i månaden ända fram till mars 2004. Allt som allt är det drygt femtio inlägg. Ni har alltså mycket mer att vänta.

Jag ska även göra mitt bästa i att bifoga en bild på mig som stämmer bra överens med tiden den är skriven i.

Du gissade rätt! Mer hjärtesorg, precis som tidigare. Lyckligtvis en vettigare text den här gången. Alltså ingen text som slaktar sig själv, harikiristyle.

När man hittar den man vill dela sitt liv med (eller iallafall vara nära och tillsammans med ett tag) behövs charm, mod och den där blicken bland annat. Mod är väl det viktigaste i det hela eftersom mod behövs för att kunna få kontakt med flickan (eller pojken).
Man kan använda charmen, humorn och den sociala kompetensen för att skapa en relation med flickan.
Men den sista lilla biten som behövs är tyvärr tur.
Det jobbiga med det är att tur är så orättvist.
Tur gör man sig inte förtjänt av.
När en människa föds får den personen en påse med tur kan man säga. Och den turen sprids ut över den personens liv. Turen sprids ut helt oregelbundet. Turen kommer och går som den vill.
Tur finns hos alla.
Tur kan komma i dom mest onödiga situationerna.
Detta utnyttjas av personer som tjänar pengar på att folk tror att dom kommer att ha tur just i det rätta tillfället. I det menar jag vadslagning på hästar och enarmade banditer.
Men det jobbigaste är när det gäller förhållanden. Den där lilla biten av tur som måste komma i exakt rätt tillfälle.
Hoppas jag får tur när jag som mest behöver det...

Det är väldigt roligt att Crysis 2 kan mäta sig med jättarna i genren. Jag hoppas innerligt att det säljer bra, på det sättet får de duktiga tyskarna all beröm de förtjänar. Sedan ökar det också chanserna för oss att en vacker dag se ett Crysis 3, vilket kan nå riktigt långt. Men det skulle säkert kräva ett generationsskifte i konsolvärlden, för att kunna bli så snusksnyggt som möjligt.

Crytek, som de tyska utvecklarna heter, har gjort sig världskända på just grafiken. De har alltid marknadsfört sin grafikmotor CRYengine på det mest uppenbara sättet, nämligen att låta sina titlar och fiktiva organisationer innehålla just de tre bokstäverna (Far Cry, Crysis och Crynet). Det är inte många studior som låter en röst säga "Achieved by CRYengine 3" innan man kommer till själva titeln. Ganska larvigt meeeeen... vad ska man göra. De tjänar kanske jättemycket på att göra motorn känd för att sedan sälja vidare licensen av den.

Ett bra spel som kunde blivit bättre, jag ser fram emot en trea.

Min recension är nu uppe.

Jag är skyldig. Det gick helt ärligt inte att hålla skrattet inne när jag såg den här bilden.

Ordvitsar skulle världen klara sig bra utan, men när den inte har något att göra med sammanhanget den är i så kan den ibland vara riktigt kul. Plus att när man citerar Queen (på ett ungefär) kan det nästan inte gå dåligt.

Den här gången behöver jag faktiskt försvara mig själv. Den här texten måste faktiskt sättas in i det sammanhanget det skrevs, nämligen tonåren. Du vet, tiden då det var fullt normalt att skryta om vad för idiotiska påhitt man haft för sig under helgen. Skjuta fyrverkerier mot hus, smälla smällare i portar och busskurer, ställa ut gatupratare på bilvägar, sno cyklar, tända eld på soptunnor, tända eld på kundvagnar, tända eld på... ja, många olika saker. Då ACAB var något som kompisarna faktiskt skrev på väggar.

Jag märker faktiskt nu att den här texten är riktad minst lika mycket mot mig själv (för 10 år sedan). Here goes...

En sak som jag bara måste ta upp i min fina och oskyldiga dagbok.

Nördig eller olaglig, vad är du helst?

Människor skäms inte för att åka fast för fortkörning
Människor skäms inte för att vara fulla
Människor skäms inte för att röka
Människor skäms inte för att sno bilar
Människor skäms inte för att snatta
Människor skäms inte för att krossa rutor

Människor skäms dock för att vara nördiga.
Man kan springa omkring och sno bilar, snatta, vara allmänt tuff. Men att vara nördig, det går ej.
Man måste har rätt kläder
Man måste säga rätt saker
Man måste se ut på ett visst sätt
Man måste ha en skön stil

Men att bry sig om lagen, vem bryr sig?

Har du tänkt på detta?
Jag tror ALLA på denna jord bidrar till detta och kan känna sig mer eller mindre träffade.

tänk på saken

Först och främst: Vad är en hitbox?

Hitboxen är den osynliga ytan som bestämmer var man som spelare kan skadas eller kollidera med saker och ting. I tvådimensionella spel (som vi mestadels ska prata om idag) är hitboxen oftast fyrkantig och det är väl därför det heter box.

Exempel: Beskåda dessa två bilder från Super Mario Bros 3 där jag med röda rutor ritat ut hur hitboxar kan se ut. När man spelar är de såklart osynliga.

Om du skulle spela spelet med hitboxar som det vänstra exemplet skulle du garanterat få magsår av frustration, ont i halsen av allt skrikande och plastsplitter i handflatorna efter alla kontroller du brutit i bitar. Både du, fienden och deras projektiler skulle kunna skada dig utan att du synligt kommer i kontakt med dem. Det skulle kunna förstöra hela spelupplevelsen, och ditt humör.

Hitboxarna i det högra exemplet liknar mer hur det egentligen är i själva spelet. Tajt och rättvist. Som det ska vara. Fortsätt in här om du vill se en video där det på svenska förklaras mer ingående vad en hitbox är.

Men det jag har funderat på är hur hitboxar inte alls behöver vara lika stora som karaktären man styr, utan får helst vara mycket mindre än så. Svårighetsgraden får sedan balanseras upp med mycket fler fiender man slåss mot samtidigt. Aldrig tvärtom, alltså en för stor hitbox med få fiender i bild samtidigt.

Låt oss ta ett till exempel; rymdskeppet Vic Viper som gestaltats i många spel utspridda på fler konsoler. Det är inte många genrers vars hitbox spelar större roll än tvådimensionella shoot 'em ups (shmups). Det skulle vara fightingspel som står högst upp på den listan.

I spelserien Gradius, som har än så länge fem ordentliga titlar, har Vic Viper haft hitboxar som varit allt från stor, frustrerande och orättvis till mikroskopisk liten. Gradius II har jag inte spelat ännu, men hitboxen i det spelet ser inte snäll ut. Gradius III är ingen enkel match, men det går att klara (med save states i en emulator) och ibland känner man att hitboxen arbetar emot en.

Det var i Gradius V (som utvecklarna/kungarna Treasure utvecklade) som hitboxen tog ett enormt steg åt spelarens håll. Där är det cockpiten på Vic Viper som utgör hitboxen. Alltså, kanske en femtondel av skeppet kan skadas, resten är bara för att skapa känslan av att man styr ett skepp. Detta balanseras upp med en shitstorm av meteoriter, lasrar, rymdskepp, tentakler, väggar.

Och vet du vad? Gradius V skulle kunna vara det bästa rymdshmupet jag spelat. För när man sitter och spelar det tänker man "Shit, klarade jag precis det där?" "Hur överlevde jag det där?" "Det där var helt omöjligt, men jag klarade det ändå" flera gånger i minuten. Man är årtiondets rymdpilot bara efter tio minuter.

Precis samma sak kände jag när jag spelade Henry Hatsworth förra sommaren. Under andra halvan av spelet blev man ofta attackerad av fiender från flera håll samtidigt. Med hjälp av en slowmotion-effekt som var simpel att använda då jag kände att jag utförde till synes omöjliga strapatser i luften utan att bli skadad av allt som pågick omkring mig. Det var helt klart en av anledningarna till varför jag gillade det så mycket.


Så hitboxar får gärna vara väldigt små om de sedan får sällskap av hysteriska fiender från alla håll och kanter.

Det är lika bra att jag får det sagt med en gång:

För tio år sedan var jag olyckligt kär.

Jag hade en rejäl crush så att säga, som jag redan berättat mycket om tidigare. Den hade hållit på i nästan två år, till och från. Vissa perioder var enkla, andra perioder svåra. Hon hade gått låg- och mellanstadiet i en annan skola än den jag gått i. Därför gick hon i en annan enhet vilket betydde att vi inte hade några lektioner tillsammans. Jag lyckades bli bekant med några stycken från hennes klass som jag hade franska med (je veux bien mais je n'ais peux pas), för att på något sätt skaffa sig anledningar att stöta ihop med henne. Vi pratade kanske sammanlagt sju gånger under dessa två år, ingen mer kontakt än så. Jag lärde aldrig känna henne, så pass ytligt var det.

Under denna tid (som faktiskt fick mig att mogna på många sätt) föddes en längtan att uttrycka vad jag kände. Så det tredje dagboksinlägget som idag fyller tio är det första med någon slags förankring i något konkret. De två tidigare inläggen har jag ingen aning om vad jag yrar om, men det här inlägget har att göra med min olyckliga kärlek. Faktum är att inlägg som dessa kommer fortsätta komma ända fram till juni, då jag slutade nian och började på gymnasiet på annan ort.

Numera är hela händelsen bara ett avlägset minne, en del av min högstadietid. Och jag älskade högstadiet. Jag kan skratta åt det idag, precis som med det allra mesta som hände under de åren.

P.S. I sedvanlig Cerianska var jag livrädd för att bli missförstådd och bryter därför ner texten i slutet. Snacka om att fälla krokben på sig själv.

Kärlek.
Ett ämne som många poeter, producenter och programledare tar upp. Kärlek pratas det mycket om.
Även skadlig kärlek. Jag tänkte ta upp skadlig kärlek som ämne idag.
Jag har gjort en jämförelse med kärlek som skadar. Jag gillar jämförelser.
(Jag har kommit på den helt själv).

Tänk dig att du går på stan. Tittar i olika affärer. Handlar lite kläder på JC kanske...
Helt plötsligt uppenbarar sig en Seven Eleven - Affär. Du går självklart in i den med tanken att köpa något gott att äta, du är hungrig.
Där inne är det en väldigt speciell stämning. Lugnt och tyssst....
Du ser en bekant sitta och dricka en kopp kaffe. Trevlig som du är går du fram, slår dig ner vid personen och börjar småprata litegrann. Hon (det är en tjej) tipsar dig om semlorna i affären. Hon har inte smakat dem själv men hon bara tipsar dig om dem. Du är en sådan person gillar smärre förändringar så du går fram, betalar och smakar. Du gillar inte mandelmassan så du slickar bara av florsockret och lite av grädden till att börja med.

Det smakar.......märkligt. Du går hem för dagen och känner den där smaken på tungan fortfarande. Vad smakade den?
Detta var alltså en fredag och du tänker på den där smaken över helgen. Sen, genast på måndagen springer du till den där affären igen, köper en ny semla. Du äter upp florsockret och lite av grädden.
Den där känslan när du för andra gången smakade på semlan var.....helt underbar. Du har aldrig känt den där smaken i munnen förut men du känner i hela kroppen att det här är bra, det här är positivt. Varje vardag går du dit och köper en semla. Dock äter du bara florsockret och lite av grädden, du vågar inte ta hela semlan i tro om att kanske om man får i sig lite för mycket semla försvinner den där underbara känslan. På helgerna har butiken stängt, tyvärr. Du har svårt att sluta tänka på de där semlorna. Detta håller på ett halvår.

Till slut känner du dig mogen nog att ta större bitar av semlan. Du vågar dig till och med på mandelmassan. Du tar en stor tugga genom hela semlan. Urk. Det smakade inte alls gott. Du lägger undan semlan och går hem väldigt besviken. Nästa dag känner du nya krafter. Du köper en ny och tar en till stor tugga, kanske till och med lite större. Du fick bita i det sura äpplet...igen. Du kommer hem, gråter en skvätt. Men ändå gör du om det varje dag i hopp om att kanske en dag tycker du att det smakar gott. Detta händer tyvärr aldrig. Dina misslyckanden sparkar hårt på dig för varje dag. Till slut ligger du så långt ner, du mår så dåligt så det känns som om inget spelar någon roll, varför ska man leva? Varför ska man leva när man inte får ta den där stora tuggan i semlan och tycka att det smakar gott?
Man går till den där butiken varje dag, man känner sig tvungen. Men du slutar köpa en semla, du tittar bara lite på den.


Förstår du min lilla berättelse?
Några hjälpmedel bara. Seven Eleven - Butiken var såklart skolan. Pengarna du betalade semlan med var lektionstid och raster. Känslan på tungan var känslan i hjärtat.
Kärlek gör ont...hemskt ont.
Tyvärr har jag varit med om detta. Och det händer ibland att jag går till den där Seven Eleven - Butiken och tar mig en semla. Men den smakar lika hopplöst varje gång. Jag har inget hopp längre om att en dag ska den semlan smaka gott. Men ändå försöker jag, jag fattar inte varför.

En sak till bara. Missförstå inget i berättelsen är du snäll. Då menar jag när jag sa att jag slickade på semlan så gjorde jag ju inte det i verkligheten. Berättelsen är en jämförelse.

*SHRUGS*

Det verkar som att mitt första dagboksinlägg var det enda med fnitter i sig. Då har jag tagit mig igenom det, väldigt skönt. Klapp på axeln, då går vi vidare.

Jag märker att mina första texter är skrivna på ett speciellt språk, nämligen Michael Cerianska.

Den väldigt osäkra tonårskillen som inte vill bli osams med någon, inte ta ställning till något och framstår som en riktig mes. Och alla hans relationer med tjejer är långt ifrån bekväma och okomplicerade. Gullegull-Michael.

Dessutom drygar jag ut texterna med en massa artighetsfraser, väldigt störande. Ungefär som att jag skriver ett brev till någon. Get to the point already! Sen så detta talspråk. Jag skriver texterna nästan exakt som de formulerats i mitt huvud. Och vem avslutar en text med "må väl"?

Utöver det finns det inte särskilt mycket att säga om den här texten. Jag vet inte var jag fick inspirationen från, ärligt fattar jag inte poängen med den. Men trevlig läsning i alla fall.

Hallå.

Hur står det till?

Som du kanske redan märkt så berättar jag inte min dag här i dagboken, jag skriver lite som jag vill här inne. Ibland lite egna tankar, lite hederlig dagboksskrivning kanske ibland. Vi får se hur den ser ut om ett par månader.

Tänkte berätta lite om ett fenomen som iallfall jag träffar på ett par gånger i veckan.
Man kommer hem från en hård dag i skolan (eller jobbet, vad vet jag). Man känner den där fruktansvärda längtan efter något speciellt. Och vad kan det vara? Ja, det beror förståss på hur man mår, hur dagen har varit och om Bingolotto går i repris den dagen (ehh?). Man känner att man måste....MÅSTE ha.....öhhh.
Vi tar en Coca-Cola som exempel...
Man känner att man MÅSTE ha Cola i sig. Man vill känna den mindre floden av denna svarta, kolsyrade och oftast kalla dryck i strupen. Man vill vattna smaklökarna på tungan och låta en äng av lökar blomstra upp och så kan man plocka upp dem och leva på dem och koka dem och......
Ursäkta, blev lite fanatisk där. Men förstår du vad jag menar? Detta kan gälla en seg råtta, en brödbit, en skorpa eller vad som helst (helst ätbart).
Och man kan inte tänka på något annat förrän man har fått som man vill. Låter lite bortskämt men så är det..

En sådan situation kan jämföras i andra sammanhang.
Till exempel:
Jag ligger i sängen och läser en bok. Helt plötsligt får man en genialisk tanke i huvudet. En tanke som man vill dela med sig av till sina medmänniskor. Mina familjemedlemmar brukar oftast vara upptagna med sitt så man slänger sig själv på telefonen. Man slår numret........upptaget. Nejnejnej....Man slår igen.......upptaget. Jaa...jippi. Man ringer till personens mobil. Plötsligt börjar en överdimensionerat glad röst fåna sig i andra änden om att man har kommit till en gullig liten telefonsvarare...
Hhhhhhh.
Jobbigt. Och som sagt, man kan inte tänka på något annat förrän man har fått dela med sig av tanken till någon intresserad.

Känner ni igen er?
Hoppas det. Jag vill att folk ska göra det. Känn dig inte tvungen nu, det var inte det jag menade...

Må väl.