Tjugofyrakyrkan.se
Det är verkligen kul när man själv tokgillar det man ska marknadsföra. Dagen efter morgondagen, söndagen den 30 januari 2011, då startar Tjugofyrakyrkan på riktigt.
Jag hade tänkte skriva ett blogginlägg fyllt till bredden med hype inför detta, men Lydia hann före mig. Så... ctrl+c, ctrl+v på det inlägget helt enkelt.
I samband med denna releasefest (som det ju faktiskt är) så lanseras nu vår nya hemsida, som är väldigt het.
Den har allt; snygga bilder, nyheter, blogginlägg, vår vision, information, smygreklam (för ett företag som inte finns längre) och såklart, vår kära LinslusLudde. Jag tror bestämt han är med på fler bilder på hemsidan än någon annan. Vad är hans hemlighet att alltid lyckas fronta sig själv på det där viset?
Själv är jag med på en av bilderna som byts slumpmässigt vid varje sidbyte, kan du hitta mig?
Eller... det finns hundratals bättre anledningar att spana in hemsidan än att leta efter mig, ta istället reda på vad vi står för, kolla vad som händer de kommande veckorna och läs om våra fantastiska ledare!
Och framför allt, kom och titta på när vi sätter igång Tjugofyrakyrkan!
Jag hade tänkte skriva ett blogginlägg fyllt till bredden med hype inför detta, men Lydia hann före mig. Så... ctrl+c, ctrl+v på det inlägget helt enkelt.
I samband med denna releasefest (som det ju faktiskt är) så lanseras nu vår nya hemsida, som är väldigt het.
Den har allt; snygga bilder, nyheter, blogginlägg, vår vision, information, smygreklam (för ett företag som inte finns längre) och såklart, vår kära LinslusLudde. Jag tror bestämt han är med på fler bilder på hemsidan än någon annan. Vad är hans hemlighet att alltid lyckas fronta sig själv på det där viset?
Själv är jag med på en av bilderna som byts slumpmässigt vid varje sidbyte, kan du hitta mig?
Eller... det finns hundratals bättre anledningar att spana in hemsidan än att leta efter mig, ta istället reda på vad vi står för, kolla vad som händer de kommande veckorna och läs om våra fantastiska ledare!
Och framför allt, kom och titta på när vi sätter igång Tjugofyrakyrkan!
Gran Turismo 5 recenserat
Ännu en monstertitel att recensera. Det känns som att Sony satsar lite för mycket på sina dundertitlar.
Med tanke på att Gran Turismo 5 troligtvis är spelet med den dyraste utvecklingsbudgeten någonsin så är det ändå tragiskt att någonstans på vägen blev de hemmablinda och kunde inte se hur svåråtkomligt spelet till slut blev.
Men självklart kommer en stor skara att avguda det. Det kittlar samlarnerven och så är det ju ändå riktigt bra när det är som bäst.
Min recension är nu uppe.
Med tanke på att Gran Turismo 5 troligtvis är spelet med den dyraste utvecklingsbudgeten någonsin så är det ändå tragiskt att någonstans på vägen blev de hemmablinda och kunde inte se hur svåråtkomligt spelet till slut blev.
Men självklart kommer en stor skara att avguda det. Det kittlar samlarnerven och så är det ju ändå riktigt bra när det är som bäst.
Min recension är nu uppe.
Det var en gång en pall
Det var en gång en liten pall som levererades till ett företag i södra Stockholm. Pallen var mindre än de andra pallarna och tyckte därför det var läskigt att vara ute i världen, speciellt efter att ha stått i ett mörkt och stilla lagerutrymme i flera månader. Men den var samtidigt spänd av förväntan. Den togs emot av en ganska tystlåten kontorschef med spelmotiv på sin T-shirt. Den lille pallen bar på flera lådor som var fyllda med anteckningsblock. Detta var beställt av marknadsavdelningen och skulle ges bort på diverse mässor och andra tillställningar. När den första lådan skars upp var den lille pallen så stolt över vad den burit dit, människorna runt omkring honom såg så förväntansfulla ut!
Tyvärr blev glädjen kortvarig.
Anteckningsblocken hade en feltryckt logotyp på framsidan, alla lådor skulle returneras till tryckeriet. Det här var naturligtvis inte pallens fel, men den kunde hjälpa att känna sig misslyckad. Pallen skulle egentligen kommit med efterlängtade varor, en glädjens bud! Men efter ett telefonsamtal förpassades den istället till en korridor, väntandes på nästa leverans. Ännu en gång, denna väntan. Allt den ville var att bli avlastad och slängd på en hög tillsammans med sina likvärdiga pallvänner. Men nu var det helt plötsligt en väntan mot sämre tider, en väntan med en klump i magen. Vem vet när pallen skulle få en andra chans? Dagen gick och det blev kväll.
Men den här historien tar inte slut där.
En morgon när kontorschefen kom till jobbet blev han överraskad av vad han såg. Lådan som tidigare öppnats för att kontrollera varorna var återigen öppnad. Tejpen som användes för att försluta den talade i och för sig ett tydligt språk, den var inte som dem andra lådorna. Lådan var den här gången uppsliten, kartongen var uppriven. Brottsplatsen lämnade mycket till att spekulera över. Vem hade gjort detta och varför? Vad var motivet? Hade konflikten mellan produktionsavdelningen och marknadsavdelningen precis vridits upp ett par steg? Var det hämnd eller ett materiellt behov efter feltryckta anteckningsblock? Svaren lät inte vänta på sig då den skyldige själv trädde fram vid kaffemaskinen samma förmiddag.
"Men du vilka fina block som låg där på pallen! Jag var bara tvungen att titta var det var som låg inuti. Jag blir bara så nyfiken när det bara ligger några lådor sådär framme. Du vet hur det är."
Nej, kontorschefen vet inte alls hur det är. Faktum är att han inte har den blekaste aning om hur det är. Han log åt damen som hade gjort detta, eller log och log. Han tryckte underläppen upp mot överläppen och höjde sina ögonbryn, mest för att ge något form av tecken till att han hade hört vad som sagts. Motivet var alltså nyfikenhet, inget annat. Sen när var nyfikenhet anledning nog att bryta upp lådor och titta?
"Vuxna människor är egentligen inte vuxna", muttrade han för sig själv.
Han gick mot sitt skrivbord med en pappersmugg fylld med skållhet cappuccino då det slog honom. Han vände genast håll och marscherade mot pallen. Han hoppades för allt i världen att det inte var sant. Men tyvärr gissade han rätt, lagen om öppnad chokladask hade trätt i kraft. Nu var den öppnade lådan endast halvfull, eftersom den var öppnad hade förbipasserande tagit för givet att det bara var att roffa åt sig så mycket man än önskade. Kontorschefen tejpade ordentligt igen lådan samtidigt som han fick neka personer att fortsätta plocka. De ville ta hem till sina flickvänner som pluggade, till sina barn och andra privata ändamål. Hela situationen var en smula surrealistisk.
När lådan var väl försluten blev den lille pallen omplacerad, den fick ägna sina sista dagar på det kontoret i ett mörkt rum, inlåst. Den tröstade sig själv med att den ändå på ett sätt blev åtråvärd, men kunde inte undvika att känna hur fel det ändå hade blivit. Misslyckad, antastad och därefter plundrad stod han nu för sig själv. Det här var inte alls det den hade drömt om.
Några dagar senare blev pallen upphämtad, mannen och pallen kanske ses igen någon vacker dag. Förhoppningsvis under bättre omständigheter, för den här gången blev mötet med världen lite väl tufft.
Slut.
Tyvärr blev glädjen kortvarig.
Anteckningsblocken hade en feltryckt logotyp på framsidan, alla lådor skulle returneras till tryckeriet. Det här var naturligtvis inte pallens fel, men den kunde hjälpa att känna sig misslyckad. Pallen skulle egentligen kommit med efterlängtade varor, en glädjens bud! Men efter ett telefonsamtal förpassades den istället till en korridor, väntandes på nästa leverans. Ännu en gång, denna väntan. Allt den ville var att bli avlastad och slängd på en hög tillsammans med sina likvärdiga pallvänner. Men nu var det helt plötsligt en väntan mot sämre tider, en väntan med en klump i magen. Vem vet när pallen skulle få en andra chans? Dagen gick och det blev kväll.
Men den här historien tar inte slut där.
En morgon när kontorschefen kom till jobbet blev han överraskad av vad han såg. Lådan som tidigare öppnats för att kontrollera varorna var återigen öppnad. Tejpen som användes för att försluta den talade i och för sig ett tydligt språk, den var inte som dem andra lådorna. Lådan var den här gången uppsliten, kartongen var uppriven. Brottsplatsen lämnade mycket till att spekulera över. Vem hade gjort detta och varför? Vad var motivet? Hade konflikten mellan produktionsavdelningen och marknadsavdelningen precis vridits upp ett par steg? Var det hämnd eller ett materiellt behov efter feltryckta anteckningsblock? Svaren lät inte vänta på sig då den skyldige själv trädde fram vid kaffemaskinen samma förmiddag.
"Men du vilka fina block som låg där på pallen! Jag var bara tvungen att titta var det var som låg inuti. Jag blir bara så nyfiken när det bara ligger några lådor sådär framme. Du vet hur det är."
Nej, kontorschefen vet inte alls hur det är. Faktum är att han inte har den blekaste aning om hur det är. Han log åt damen som hade gjort detta, eller log och log. Han tryckte underläppen upp mot överläppen och höjde sina ögonbryn, mest för att ge något form av tecken till att han hade hört vad som sagts. Motivet var alltså nyfikenhet, inget annat. Sen när var nyfikenhet anledning nog att bryta upp lådor och titta?
"Vuxna människor är egentligen inte vuxna", muttrade han för sig själv.
Han gick mot sitt skrivbord med en pappersmugg fylld med skållhet cappuccino då det slog honom. Han vände genast håll och marscherade mot pallen. Han hoppades för allt i världen att det inte var sant. Men tyvärr gissade han rätt, lagen om öppnad chokladask hade trätt i kraft. Nu var den öppnade lådan endast halvfull, eftersom den var öppnad hade förbipasserande tagit för givet att det bara var att roffa åt sig så mycket man än önskade. Kontorschefen tejpade ordentligt igen lådan samtidigt som han fick neka personer att fortsätta plocka. De ville ta hem till sina flickvänner som pluggade, till sina barn och andra privata ändamål. Hela situationen var en smula surrealistisk.
När lådan var väl försluten blev den lille pallen omplacerad, den fick ägna sina sista dagar på det kontoret i ett mörkt rum, inlåst. Den tröstade sig själv med att den ändå på ett sätt blev åtråvärd, men kunde inte undvika att känna hur fel det ändå hade blivit. Misslyckad, antastad och därefter plundrad stod han nu för sig själv. Det här var inte alls det den hade drömt om.
Några dagar senare blev pallen upphämtad, mannen och pallen kanske ses igen någon vacker dag. Förhoppningsvis under bättre omständigheter, för den här gången blev mötet med världen lite väl tufft.
Slut.
Vuxen, vuxnare, vuxnast
Jag minns en händelse då jag var kring tio år gammal. Tillsammans med min lillasyster reste vi till Jönköping och bodde hos vår moster. När vi låg och skulle sova en kväll kom vår moster in i rummet och frågade ifall jag hade en elektronisk tandborste med mig, vilket jag hade.
Det var nämligen så att sonen i huset hade kommit hem och hört surrande från toaletten. Han blev förvirrad och hade undrat hur pass gammal jag var, för han trodde att jag använde en rakapparat där inne.
När jag hörde det skrattade jag till och kände en märklig känsla i bröstet. Nej, det var inte så att mitt brösthår började växa vid det tillfället, utan det var känslan av att någon trodde att jag var så gammal att jag behövde raka mig. Blotta tanken var berusande, att vara så gammal kändes försvinnande långt bort.
Idag är jag ett par veckor från att fylla 26, alltså snart närmare 30 än 20. Självklart känner jag mig mycket äldre, men jag har oftast svårt att se mig själv som vuxen. Många ser mig säkert som det, speciellt på jobbet, men när jag ser på mig själv ser jag någon annan. Jag har ju följt mig själv dag och natt sedan den kvällen då jag skrattade till av tanken att någon trodde att jag rakade mig om kvällarna.
Varenda liten tanke, varje misstag, varje framgång och varenda nytt hårstrå på kroppen.
Märk väl, jag säger inte att jag är gammal. Gammal är ett adjektiv som människor över... sin medelålder endast får använda. Men jag är utan tvekan äldre.
Jag tänkte numera skriva mer direkt om mig själv. Vad som gjort mig till den jag är idag och hur jag ser på mig själv. Förhoppningsvis blir det intressant läsning för er.
Vi börjar med att bocka av hela vuxenpoänglistan, så har vi det ur världen:
Gift: Ja
Barn: Nej
Boende: Lägenhet, trea, bostadsrätt
Betalar TV-licens: Ja
Bolån: Ja
Bil: Nej (men har avverkat två stycken)
Körkort: Ja
ICA-kort: Ja
IKEA-kort: Nej
Pensionssparar: Ja
Styrelseledamot: Ja (i två stycken styrelser. Sekreterare i en, ordförande i en annan)
Antal anställningar: Sex (sommarjobb borträknade)
Prenumerar på dagstidning: Nej
Bär mobiltelefonen i en hållare på bältet: Nej, för allt i världen nej
Äter sill: Nej
Använder ordet "trevligt" dagligen: Ja
Äger en skinnväst: Nej
En lätt fingervisning på hur pass vuxen jag är. Jag tror att gränsen mellan ungdom och vuxen är mycket luddigare idag än för 100 år sedan. Då fick man istället sin hatt och sin yxa vid 18 års ålder, sedan fick man fälla träd, koka soppa eller valla kor resten av livet. Eller så var det inte så.
Och som vi alla ändå vet är vuxna människor egentligen inte särskilt vuxna. Det faktumet kan jag också identifiera mig med.
Men nu viker jag av från ämnet, det var inte meningen. Jag ska härmed delge min bild av mig själv, att bli vuxen och gammal äldre. Vad som hänt från den där kvällen i Jönköping till idag.
Det var nämligen så att sonen i huset hade kommit hem och hört surrande från toaletten. Han blev förvirrad och hade undrat hur pass gammal jag var, för han trodde att jag använde en rakapparat där inne.
När jag hörde det skrattade jag till och kände en märklig känsla i bröstet. Nej, det var inte så att mitt brösthår började växa vid det tillfället, utan det var känslan av att någon trodde att jag var så gammal att jag behövde raka mig. Blotta tanken var berusande, att vara så gammal kändes försvinnande långt bort.
En drygt tio år gammal bild
Idag är jag ett par veckor från att fylla 26, alltså snart närmare 30 än 20. Självklart känner jag mig mycket äldre, men jag har oftast svårt att se mig själv som vuxen. Många ser mig säkert som det, speciellt på jobbet, men när jag ser på mig själv ser jag någon annan. Jag har ju följt mig själv dag och natt sedan den kvällen då jag skrattade till av tanken att någon trodde att jag rakade mig om kvällarna.
Varenda liten tanke, varje misstag, varje framgång och varenda nytt hårstrå på kroppen.
Märk väl, jag säger inte att jag är gammal. Gammal är ett adjektiv som människor över... sin medelålder endast får använda. Men jag är utan tvekan äldre.
Jag tänkte numera skriva mer direkt om mig själv. Vad som gjort mig till den jag är idag och hur jag ser på mig själv. Förhoppningsvis blir det intressant läsning för er.
Vi börjar med att bocka av hela vuxenpoänglistan, så har vi det ur världen:
Gift: Ja
Barn: Nej
Boende: Lägenhet, trea, bostadsrätt
Betalar TV-licens: Ja
Bolån: Ja
Bil: Nej (men har avverkat två stycken)
Körkort: Ja
ICA-kort: Ja
IKEA-kort: Nej
Pensionssparar: Ja
Styrelseledamot: Ja (i två stycken styrelser. Sekreterare i en, ordförande i en annan)
Antal anställningar: Sex (sommarjobb borträknade)
Prenumerar på dagstidning: Nej
Bär mobiltelefonen i en hållare på bältet: Nej, för allt i världen nej
Äter sill: Nej
Använder ordet "trevligt" dagligen: Ja
Äger en skinnväst: Nej
En lätt fingervisning på hur pass vuxen jag är. Jag tror att gränsen mellan ungdom och vuxen är mycket luddigare idag än för 100 år sedan. Då fick man istället sin hatt och sin yxa vid 18 års ålder, sedan fick man fälla träd, koka soppa eller valla kor resten av livet. Eller så var det inte så.
Och som vi alla ändå vet är vuxna människor egentligen inte särskilt vuxna. Det faktumet kan jag också identifiera mig med.
Men nu viker jag av från ämnet, det var inte meningen. Jag ska härmed delge min bild av mig själv, att bli vuxen och gammal äldre. Vad som hänt från den där kvällen i Jönköping till idag.
Korrekt marknadsföring
Jag hittade ännu en väldigt rolig artikel på GamesRadar (som vanligt), där de tog upp fula och missvisande spelomslag. Det absolut roligaste var det här omslaget till något halvdåligt jägarspel:
Väldigt väldigt roligt, jag skrattar fortfarande!
De tyckte att det var väldigt konstigt att en björn och en ren (tror jag i alla fall) skulle forma en tillfällig allians för att kunna genomföra en unison attack genom att dyka fram bakom en sten. Om man istället skulle tolka bilden bokstavligt skulle titeln på spelet istället se ut så här:
Väldigt väldigt roligt, jag skrattar fortfarande!
Konsten att exkludera andra och sig själv
Med tiotalets Internetåtkomst över oss dygnet runt var som helst lever de flesta människorna (i västvärlden) dubbelliv. I det ena livet är vi riktiga människor som lever riktiga liv. Vi betalar vår skatt och... hjälper vår hyresvärdinna med att bära ut hennes sopor.
Vårt andra liv sker digitalt på Internet. Där har vi profiler på Facebook, Twitter och diverse chattprogram. Vi bloggar, vloggar och läser andras bloggar. Där kan vi spegla våra liv precis så som vi önskar. På Internet är våra liv proppfyllda av sköna skämt, jättecoola maträtter som vi lagat, skitsnygga kläder vi inhandlat, superbra tips för ekologisk medvetenhet, lyckade tentor, intressanta analyser av gamla tv-spel, brödbak och perfekta barnleenden. Där finns inga toalettbesök, skoskav, tråkiga transportsträckor och gråa måndagar.
Dagens ämne handlar mycket om detta fenomen. Att vi alla (åtminstone jag) ibland lever ut våra digitala liv lite för mycket.
Vad är det?
Jag tittar inte på bilder som tagits under en tillställning om tillställningen fortfarande pågår.
Varför?
Om jag skulle syssla med det gör jag mig skyldig till två sociala brott:
1. Jag exkluderar mig själv från sammanhanget.
Med hjälp av bilder kommunicerar vi ut vad för balla grejor vi håller på med för stunden och det är det jag vill undvika med den här principen/tvångstanken. Sitter man och tittar på bilder från samma tillställning man själv befinner sig på är det ett sätt att exkludera sig från sammanhanget och istället lägga fokus att fundera på vad bilderna kommer göra för mitt andra jag, mitt digitala jag:
Ser jag/vi ut att ha roligt?
Som att man går omkring och tittar på sig själv, sneglar på stora fönster för att kanske lyckas få en glimt av hur ens hållning ser ut. Bekräftelsebehovet hos människan har ju alltid funnits, men med Internets lättillgängliga och konstanta flöde är det enklare än någonsin att försöka mätta det.
2. Jag exkluderar andra.
Hur många kan samlas kring en skärm på ett par tum? Max tre stycken? Hur roligt är det för de andra att inte få se vad det är ni alla skrattar och ler åt?
När, var, hur?
Bröllop, födelsedagskalas, studentmottagningar, barndop, begravning, bar mitzvah eller helt enkelt när många människor samlas i en och samma lokal. Det inkluderar bilder tagna med min egna kamera och även andras kameror.
Hur uppkom det?
När digitalkamerorna gjort sin aggressiva belägring av... alla. När ägandet av en digitalkamera och mobilkamera blev standard.
Undantag?
Ifall någon blivit fotograferad mot sin vilja går jag självklart med på att visa upp bilden och respekterar ifall personen i fråga vill radera den. Japp, jag låter sällan folk titta på bilderna när jag håller i kameran. Detta handlar faktiskt inte bara om mig, jag gör er alla en tjänst!
Övrigt att tillägga?
Det här är den enda principen/tvångstanken som andra människor snappat upp, uppskattat och påminnt mig om när jag brutit mot den. Annars brukar mina vanor och ovanor framkallar suckar, stön och himlande ögon.
Princip eller tvångstanke?
Princip, helt klart. Jag håller hårt i denna, men jag får se hur det går när jag själv går omkring med en mobil som har Internetåtkomst (den vackra dagen är oundviklig). När det är hur enkelt som helst att publicera egentagna bilder på bland annat Facebook. Jag hoppas för allt i världen att du aldrig hittar mig på ett bröllop nedstirrandes i en skärm, bortkopplad från det verkliga livet, drömmer mig bort och funderar på vad alla som inte är där tycker om bilden på bröllopstårtan jag precis laddat upp.
Vårt andra liv sker digitalt på Internet. Där har vi profiler på Facebook, Twitter och diverse chattprogram. Vi bloggar, vloggar och läser andras bloggar. Där kan vi spegla våra liv precis så som vi önskar. På Internet är våra liv proppfyllda av sköna skämt, jättecoola maträtter som vi lagat, skitsnygga kläder vi inhandlat, superbra tips för ekologisk medvetenhet, lyckade tentor, intressanta analyser av gamla tv-spel, brödbak och perfekta barnleenden. Där finns inga toalettbesök, skoskav, tråkiga transportsträckor och gråa måndagar.
Dagens ämne handlar mycket om detta fenomen. Att vi alla (åtminstone jag) ibland lever ut våra digitala liv lite för mycket.
Vuxenvärldens svar på tjejfnitter
Vad är det?
Jag tittar inte på bilder som tagits under en tillställning om tillställningen fortfarande pågår.
Varför?
Om jag skulle syssla med det gör jag mig skyldig till två sociala brott:
1. Jag exkluderar mig själv från sammanhanget.
Med hjälp av bilder kommunicerar vi ut vad för balla grejor vi håller på med för stunden och det är det jag vill undvika med den här principen/tvångstanken. Sitter man och tittar på bilder från samma tillställning man själv befinner sig på är det ett sätt att exkludera sig från sammanhanget och istället lägga fokus att fundera på vad bilderna kommer göra för mitt andra jag, mitt digitala jag:
Ser jag/vi ut att ha roligt?
Som att man går omkring och tittar på sig själv, sneglar på stora fönster för att kanske lyckas få en glimt av hur ens hållning ser ut. Bekräftelsebehovet hos människan har ju alltid funnits, men med Internets lättillgängliga och konstanta flöde är det enklare än någonsin att försöka mätta det.
2. Jag exkluderar andra.
Hur många kan samlas kring en skärm på ett par tum? Max tre stycken? Hur roligt är det för de andra att inte få se vad det är ni alla skrattar och ler åt?
När, var, hur?
Bröllop, födelsedagskalas, studentmottagningar, barndop, begravning, bar mitzvah eller helt enkelt när många människor samlas i en och samma lokal. Det inkluderar bilder tagna med min egna kamera och även andras kameror.
Hur uppkom det?
När digitalkamerorna gjort sin aggressiva belägring av... alla. När ägandet av en digitalkamera och mobilkamera blev standard.
Undantag?
Ifall någon blivit fotograferad mot sin vilja går jag självklart med på att visa upp bilden och respekterar ifall personen i fråga vill radera den. Japp, jag låter sällan folk titta på bilderna när jag håller i kameran. Detta handlar faktiskt inte bara om mig, jag gör er alla en tjänst!
Övrigt att tillägga?
Det här är den enda principen/tvångstanken som andra människor snappat upp, uppskattat och påminnt mig om när jag brutit mot den. Annars brukar mina vanor och ovanor framkallar suckar, stön och himlande ögon.
Princip eller tvångstanke?
Princip, helt klart. Jag håller hårt i denna, men jag får se hur det går när jag själv går omkring med en mobil som har Internetåtkomst (den vackra dagen är oundviklig). När det är hur enkelt som helst att publicera egentagna bilder på bland annat Facebook. Jag hoppas för allt i världen att du aldrig hittar mig på ett bröllop nedstirrandes i en skärm, bortkopplad från det verkliga livet, drömmer mig bort och funderar på vad alla som inte är där tycker om bilden på bröllopstårtan jag precis laddat upp.
Link knows how to party
Grande Finale: Saker som inte fungerar i skriftspråk
Okej, ironi i textform fungerar inte särskilt bra, men som jag sa finns det uppenbara undantag. Smakupplevelser fungerar ännu sämre, jag står fast vid min sak. Visst kan orden After Eight få det att vattnas i munnen men det är bara för att jag kan koppla det till tidigare upplevelser med de där tunna rackarna.
Får ord verkligen klampa in var som helst och vända på varenda sten i sitt sökande efter beskrivningar? Vad hände egentligen med "ord räcker inte till"? Har ord VIP-kort till varenda en av våra hjärnceller och nyckeln till varje kammare i hjärtat?
Idag ska jag blogga om något som ligger folk extremt tätt inpå hjärtat. Något som är väldigt personligt, skört och bräckligt. Något man inte kan behandla hur som helst. Något som helt enkelt ska respekteras.
Vad jag pratat om är musik, och då menar jag närmare bestämt musikupplevelser och hur hopplöst fattigt det blir på papper.
Vad är film, spel, tv, böcker och musik för dig? Allt förutom musik skulle kunna få svaret "tidsfördriv" i mångas mening. Men musik är inget man gör för att få tiden att gå tills man ska göra något roligare. Musik ackompanjerar våra liv. Då pratar jag inte bara om luftgitarrspelande och höftvickande när ingen ser. Även när vi är ute och kanske sitter på bussen, segt stirrandes ut på förortslandskapet som susar förbi oss. Eller när vi är ute och går i takt med någon skön dänga i öronen. Eller när vi sitter i klassrummet, halvsovandes med överkroppen på bänken längst bak och ignorerar omgivningen. Eller när vi trängs på tunnelbanan, väntar på tåget, sitter i bilen, joggar i skogen. Hela tiden är musiken där och definierar det vi gör. För många blir musik till och med den man är. Hur många andra intressen syns på hur man klär sig till vardags?
En film eller serie upplevs alltid framför en skärm, sittandes eller liggandes. Samma sak med tv-spel, förutom de bärbara som faller under kategorin böcker. Böcker är något mer flexibla men kräver fortfarande så pass mycket uppmärksamhet att majoriteten av mänskligheten helst inte ska gå och läsa bok samtidigt. Men musik är så mycket mer än så, eftersom det läggs som grund till minnet du skapar när du gör något. Att lyssna på musik från gångna tider är som att sporadiskt få höra ekon från den tiden.
Jag kan lyssna på Regina Spektor och se min fru framför mig, gestikulerandes och supersöt som vanligt.
Jag kan lyssna på Lynyrd Skynyrd och minnas en extremt specifik del av en bana på Bionic Commando där jag hittade en stor bugg.
Jag kan lyssna på Kanye West och minnas lukten av att köra till JYSK i en stekhet NISSAN SUNNY som jag svettat ner förarsätet på under en hel sommar.
Jag kan lyssna på Eminem och minnas känslan av att storma ut ur en provsal i ren protest och sedan med darrande ben försöka hålla tillbaka tårarna.
Jag kan lyssna på Red Hot Chili Peppers och drömma mig bort till en tid då saker och ting faktiskt var enklare.
Jag kan hålla på hur länge som helst. Musik tar en tillbaka, musik kan representera en era eller perioder, säsonger, år eller decennier. Musik står för exakt det du själv fyllt det med. Så Lynyrd Skynyrd kanske bara är gubbrock i dina öron, Kanye West ett fyllo som behöver hjälp och Eminem en blond kis som ger en vit medelklass illusionen av att de också kan vara coola.
Jag skulle kunna ägna ett långt inlägg åt att beskriva min kärlek till låten Don't Stop Me Now av Queen, världens bästa låt för övrigt, bara för att senare bli nedskjuten av någon kommentar. Låten kanske i början stod för att vara hög på droger och delta i sexorgier, vad vet jag? Det jag är säker på är vad för betydelse jag själv lagt ner i låten och så är det med musik. Och försöker någon sätta ord på musik blir det endimensionellt direkt eftersom jag aldrig riktigt kommer kunna förstå vad den betyder för dig.
Beskriver någon människa sina musikupplevelser, kanske vad Kent och Linkin Park får denne att känna (eller ännu värre, musik jag aldrig tidigare hört), då blir jag ointresserad direkt. För det säger mig ingenting såvida jag inte känner personen i fråga utan och innan. Det är alldeles för personligt.
Därför är skivrecensioner bland det tråkigaste jag vet. Jag läser aldrig skivrecensioner. Okej, kanske under ett ovanligt långt toalettbesök och den sektionen är det enda jag inte läst i tidningen jag håller i. Då, kanske. Jag menar, en främling ska berätta för mig vad han/hon tycker om hans/hennes/deras nya skiva, eehhh ok? Svängiga refränger, pulserande rytmer, lekfulla gitarrsolon och mjuka stämmor är inte ord som får musik att lyfta, det är ord som får musik att begrava sig själv levande. Då läser jag hellre recept, faktiskt. Eller kanske baksidan av rengöringsartiklar.
Att koppla musiken till olika genrer kan hjälpa en smula men att ta hjälp av andra grupper gör det hela bara mer lamt. Ibland ägnas majoriteten av en sådan recension att säga kanske hur Håkan Hellström fått ett melankoliskt barn med gitarristen från Led Zeppelin, och barnet är uppfostrad av Johnny Cash. Då ska jag fatta hur musiken låter.
Eller snarare hur musiken känns. För det är vad den gör. Säg till mig att tv-spel är nördigt så ler jag, säg till mig att Fight Club bara är såååå överskattad så rycker jag på axlarna. Men säger du till mig att Eddie Vedders röst är pretentiös, då känner jag något. Jag kanske knyter en mental näve, går hem och skriver ett argt blogginlägg som jag sedan aldrig publicerar. Du vet, för jag är ju svensk.
Skämt åsido, det finns lika många musiksmaker som det finns människor på denna jord. Och musik kan/ska inte beskrivas, det kan/ska endast upplevas.
Yeah, I said it!
Får ord verkligen klampa in var som helst och vända på varenda sten i sitt sökande efter beskrivningar? Vad hände egentligen med "ord räcker inte till"? Har ord VIP-kort till varenda en av våra hjärnceller och nyckeln till varje kammare i hjärtat?
Idag ska jag blogga om något som ligger folk extremt tätt inpå hjärtat. Något som är väldigt personligt, skört och bräckligt. Något man inte kan behandla hur som helst. Något som helt enkelt ska respekteras.
Vad jag pratat om är musik, och då menar jag närmare bestämt musikupplevelser och hur hopplöst fattigt det blir på papper.
Vad är film, spel, tv, böcker och musik för dig? Allt förutom musik skulle kunna få svaret "tidsfördriv" i mångas mening. Men musik är inget man gör för att få tiden att gå tills man ska göra något roligare. Musik ackompanjerar våra liv. Då pratar jag inte bara om luftgitarrspelande och höftvickande när ingen ser. Även när vi är ute och kanske sitter på bussen, segt stirrandes ut på förortslandskapet som susar förbi oss. Eller när vi är ute och går i takt med någon skön dänga i öronen. Eller när vi sitter i klassrummet, halvsovandes med överkroppen på bänken längst bak och ignorerar omgivningen. Eller när vi trängs på tunnelbanan, väntar på tåget, sitter i bilen, joggar i skogen. Hela tiden är musiken där och definierar det vi gör. För många blir musik till och med den man är. Hur många andra intressen syns på hur man klär sig till vardags?
En film eller serie upplevs alltid framför en skärm, sittandes eller liggandes. Samma sak med tv-spel, förutom de bärbara som faller under kategorin böcker. Böcker är något mer flexibla men kräver fortfarande så pass mycket uppmärksamhet att majoriteten av mänskligheten helst inte ska gå och läsa bok samtidigt. Men musik är så mycket mer än så, eftersom det läggs som grund till minnet du skapar när du gör något. Att lyssna på musik från gångna tider är som att sporadiskt få höra ekon från den tiden.
Jag kan lyssna på Regina Spektor och se min fru framför mig, gestikulerandes och supersöt som vanligt.
Jag kan lyssna på Lynyrd Skynyrd och minnas en extremt specifik del av en bana på Bionic Commando där jag hittade en stor bugg.
Jag kan lyssna på Kanye West och minnas lukten av att köra till JYSK i en stekhet NISSAN SUNNY som jag svettat ner förarsätet på under en hel sommar.
Jag kan lyssna på Eminem och minnas känslan av att storma ut ur en provsal i ren protest och sedan med darrande ben försöka hålla tillbaka tårarna.
Jag kan lyssna på Red Hot Chili Peppers och drömma mig bort till en tid då saker och ting faktiskt var enklare.
Jag kan hålla på hur länge som helst. Musik tar en tillbaka, musik kan representera en era eller perioder, säsonger, år eller decennier. Musik står för exakt det du själv fyllt det med. Så Lynyrd Skynyrd kanske bara är gubbrock i dina öron, Kanye West ett fyllo som behöver hjälp och Eminem en blond kis som ger en vit medelklass illusionen av att de också kan vara coola.
Jag tar varje tillfälle jag får att visa upp de här hjältarna
Jag skulle kunna ägna ett långt inlägg åt att beskriva min kärlek till låten Don't Stop Me Now av Queen, världens bästa låt för övrigt, bara för att senare bli nedskjuten av någon kommentar. Låten kanske i början stod för att vara hög på droger och delta i sexorgier, vad vet jag? Det jag är säker på är vad för betydelse jag själv lagt ner i låten och så är det med musik. Och försöker någon sätta ord på musik blir det endimensionellt direkt eftersom jag aldrig riktigt kommer kunna förstå vad den betyder för dig.
Beskriver någon människa sina musikupplevelser, kanske vad Kent och Linkin Park får denne att känna (eller ännu värre, musik jag aldrig tidigare hört), då blir jag ointresserad direkt. För det säger mig ingenting såvida jag inte känner personen i fråga utan och innan. Det är alldeles för personligt.
Därför är skivrecensioner bland det tråkigaste jag vet. Jag läser aldrig skivrecensioner. Okej, kanske under ett ovanligt långt toalettbesök och den sektionen är det enda jag inte läst i tidningen jag håller i. Då, kanske. Jag menar, en främling ska berätta för mig vad han/hon tycker om hans/hennes/deras nya skiva, eehhh ok? Svängiga refränger, pulserande rytmer, lekfulla gitarrsolon och mjuka stämmor är inte ord som får musik att lyfta, det är ord som får musik att begrava sig själv levande. Då läser jag hellre recept, faktiskt. Eller kanske baksidan av rengöringsartiklar.
Att koppla musiken till olika genrer kan hjälpa en smula men att ta hjälp av andra grupper gör det hela bara mer lamt. Ibland ägnas majoriteten av en sådan recension att säga kanske hur Håkan Hellström fått ett melankoliskt barn med gitarristen från Led Zeppelin, och barnet är uppfostrad av Johnny Cash. Då ska jag fatta hur musiken låter.
Eller snarare hur musiken känns. För det är vad den gör. Säg till mig att tv-spel är nördigt så ler jag, säg till mig att Fight Club bara är såååå överskattad så rycker jag på axlarna. Men säger du till mig att Eddie Vedders röst är pretentiös, då känner jag något. Jag kanske knyter en mental näve, går hem och skriver ett argt blogginlägg som jag sedan aldrig publicerar. Du vet, för jag är ju svensk.
Skämt åsido, det finns lika många musiksmaker som det finns människor på denna jord. Och musik kan/ska inte beskrivas, det kan/ska endast upplevas.
Yeah, I said it!
Metroid II: Return of Samus - Check
Spoilervarning!
Metroidäventyren fortsätter, den här gången helt ensam. Plus att uppföljaren till det överraskande tajta Metroid till NES släpptes till Game Boy. Det innebar att jag nu fick chansen att damma av en julklapp jag fick i början av nittiotalet:
Tänk att den fortfarande fungerar! Jag är väldigt imponerad av maskinen men också av mig själv som barn. Hur i hela fridens namn kunde jag spela på ett sådan vanvettigt obekväm skärm? Alla spel ritas upp med hjälp av 160x144 pixlar som kan skifta mellan fyra olika nyanser av gyllenbrunt. Ingen bakgrundsbelysning erbjuds så ljus måste komma utifrån, vilket gör det väldigt svårt att hitta rätt vinkel då ljuset gärna studsar på "skyddsglaset" och rakt in i dina ögon istället för att lysa upp själva skärmen. Det gör det även ganska så omöjligt att ta bilder på skärmen:
Dåså, Metroid II alltså. Jag betalade dryga hundralappen för bara kassetten efter en auktion på Tradera:
Efter att ha rivit rymdpiraternas planer att utnyttja Metroids för att... få en massa makt som inte tillhör dem, så blir vetskapen om Metroids vitt utsprett. Många civilisationer runt om i rymden är rädda för Metroids men också vad som kan hända ifall de hamnar i fel händer. Därför får Samus i uppdrag att åka till Metroids hemplanet SR388 för att utrota hela arten. Hela spelet går då alltså ut på att ta sig djupare och djupare ner under ytan och ta kål på sammanlagt 39 stycken Metroids. Att Metroids klart och tydligt verkar vara en utrotningshotad art berör inte Samus, hon ger sig av på sin utrotningsturné med rak rygg. Spelet börjar när hon kliver av sitt rymdskepp.
Samus är mer detaljerad i det här spelet än i sin föregångare, trots att skärmen är avsevärt mycket mindre. Ett konstigt designval, men det funkar ändå. Metroidspelen bygger ju ändå mycket på just Samus så det får ses som en prioriteringsfråga att hon får ta så pass mycket plats på skärmen, så att man ser att det är hon!
Kontrollen är slipad (ducka samt skjuta nedåt i luften, ja tack!) och musiken är helt okej. Miljöerna är tappert uppritade på olika sätt för att ge känslan av att man utforskar olika delar av en planet. Det första Metroid kunde ju ta hjälp av färger för att skilja på de olika miljöerna, i det här fallet är det omöjligt. Men musiken skiftar tydligt mellan actionbetonat gameplay och mer stillsamt och småkusligt.
De allra bästa förbättringarna stavas sparfunktion och energi/missilpåfyllningsstationer. Att ha sådana element någorlunda generöst utspritt över spelvärlden är ett enormt kliv framåt och blev härmed standard för serien. För att inte tala om truddelutten som spelas när man hittar en ny powerup. Japp, Metroid II var först med det också.
Och powerupsen var också en stor överraskning. Istället för att tunna av utbudet från sin tekniskt sett mer kraftfulla föregångare så utökade de istället Samus tekniska arsenal. Väldigt imponerande.
Under spelets gång möter man alltså en massa Metroids (varför fortsätter jag skriva dem med stor bokstav?), vissa mer utvecklade än andra. De blir alltså svårare och tuffare ju längre ner i planeten man kommer.
Efter en ganska tam sista boss (Metroid Queen? Nämen tjenixen Alien Queen) händer det som mer än allt annat definierar Metroidserien. Samus får en personlig kontakt med Metroidarten. Från att ha haft en mer formell kontakt med arten så tror en nykläckt Metroid att Samus är dess mamma. Jag visste sen länge om denna sekvens men blev ändå lite smått berörd av nåden Samus visar genom att låta denna nyfödda dödliga best leva. Plus att det lägger upp scenariot för vad som ska komma bli Super Metroid som släpptes tre år senare.
Det ökända ägget introduceras en halvtimme innan man får fysisk kontakt med det, snyggt
Jag blev ännu mer överraskad av Metroid II än vad jag blev av ettan. Här introduceras det ännu mer element som fortfarande anses vara själva kärnan av hela serien. Ett riktigt stort minus är att någon dramaturgisk inramning knappt existerar. Det finns ingen som helst text som förklarar vad som händer vare sig i början eller slutet. Jag fick läsa utkast från inscannade bilder från instruktionsboken för att förstå vad spelet gick ut på. Ett par skärmar text hade gjort spelet till en mer komplett upplevelse. Sedan är ju även ettans sista boss många gånger coolare än i det här spelet.
Metroid II är ändå bra och jag lyckades klara det på en uppsättning batterier, det ni! För bildbevis, kisa med ögonen och ta en titt:
Metroidäventyren fortsätter, den här gången helt ensam. Plus att uppföljaren till det överraskande tajta Metroid till NES släpptes till Game Boy. Det innebar att jag nu fick chansen att damma av en julklapp jag fick i början av nittiotalet:
Tänk att den fortfarande fungerar! Jag är väldigt imponerad av maskinen men också av mig själv som barn. Hur i hela fridens namn kunde jag spela på ett sådan vanvettigt obekväm skärm? Alla spel ritas upp med hjälp av 160x144 pixlar som kan skifta mellan fyra olika nyanser av gyllenbrunt. Ingen bakgrundsbelysning erbjuds så ljus måste komma utifrån, vilket gör det väldigt svårt att hitta rätt vinkel då ljuset gärna studsar på "skyddsglaset" och rakt in i dina ögon istället för att lysa upp själva skärmen. Det gör det även ganska så omöjligt att ta bilder på skärmen:
Jag tror jag plockar screenshots från Internet hädanefter
Dåså, Metroid II alltså. Jag betalade dryga hundralappen för bara kassetten efter en auktion på Tradera:
Efter att ha rivit rymdpiraternas planer att utnyttja Metroids för att... få en massa makt som inte tillhör dem, så blir vetskapen om Metroids vitt utsprett. Många civilisationer runt om i rymden är rädda för Metroids men också vad som kan hända ifall de hamnar i fel händer. Därför får Samus i uppdrag att åka till Metroids hemplanet SR388 för att utrota hela arten. Hela spelet går då alltså ut på att ta sig djupare och djupare ner under ytan och ta kål på sammanlagt 39 stycken Metroids. Att Metroids klart och tydligt verkar vara en utrotningshotad art berör inte Samus, hon ger sig av på sin utrotningsturné med rak rygg. Spelet börjar när hon kliver av sitt rymdskepp.
Samus är mer detaljerad i det här spelet än i sin föregångare, trots att skärmen är avsevärt mycket mindre. Ett konstigt designval, men det funkar ändå. Metroidspelen bygger ju ändå mycket på just Samus så det får ses som en prioriteringsfråga att hon får ta så pass mycket plats på skärmen, så att man ser att det är hon!
En mycket mer detaljerad Samus
Kontrollen är slipad (ducka samt skjuta nedåt i luften, ja tack!) och musiken är helt okej. Miljöerna är tappert uppritade på olika sätt för att ge känslan av att man utforskar olika delar av en planet. Det första Metroid kunde ju ta hjälp av färger för att skilja på de olika miljöerna, i det här fallet är det omöjligt. Men musiken skiftar tydligt mellan actionbetonat gameplay och mer stillsamt och småkusligt.
En av de första evolutionstadierna av Metroids
De allra bästa förbättringarna stavas sparfunktion och energi/missilpåfyllningsstationer. Att ha sådana element någorlunda generöst utspritt över spelvärlden är ett enormt kliv framåt och blev härmed standard för serien. För att inte tala om truddelutten som spelas när man hittar en ny powerup. Japp, Metroid II var först med det också.
Och powerupsen var också en stor överraskning. Istället för att tunna av utbudet från sin tekniskt sett mer kraftfulla föregångare så utökade de istället Samus tekniska arsenal. Väldigt imponerande.
Under spelets gång möter man alltså en massa Metroids (varför fortsätter jag skriva dem med stor bokstav?), vissa mer utvecklade än andra. De blir alltså svårare och tuffare ju längre ner i planeten man kommer.
Zeta Metroid, Omega Metroid och så den vi alla älskar: ...Standard Metroid?
Efter en ganska tam sista boss (Metroid Queen? Nämen tjenixen Alien Queen) händer det som mer än allt annat definierar Metroidserien. Samus får en personlig kontakt med Metroidarten. Från att ha haft en mer formell kontakt med arten så tror en nykläckt Metroid att Samus är dess mamma. Jag visste sen länge om denna sekvens men blev ändå lite smått berörd av nåden Samus visar genom att låta denna nyfödda dödliga best leva. Plus att det lägger upp scenariot för vad som ska komma bli Super Metroid som släpptes tre år senare.
Det ökända ägget introduceras en halvtimme innan man får fysisk kontakt med det, snyggt
Jag blev ännu mer överraskad av Metroid II än vad jag blev av ettan. Här introduceras det ännu mer element som fortfarande anses vara själva kärnan av hela serien. Ett riktigt stort minus är att någon dramaturgisk inramning knappt existerar. Det finns ingen som helst text som förklarar vad som händer vare sig i början eller slutet. Jag fick läsa utkast från inscannade bilder från instruktionsboken för att förstå vad spelet gick ut på. Ett par skärmar text hade gjort spelet till en mer komplett upplevelse. Sedan är ju även ettans sista boss många gånger coolare än i det här spelet.
Metroid II är ändå bra och jag lyckades klara det på en uppsättning batterier, det ni! För bildbevis, kisa med ögonen och ta en titt:
Tre timmar och femtiofyra minuter, BAM!
BETYG: 3/5