Jag äger en Playstation 3 som är ungefär lika gammal som mitt äktenskap, drygt tre år alltså.

Förra hösten, när Rock Band 3 släpptes närmare bestämt, började den stackars 40 gigabyte stora hårddisken ta ordentligt med stryk. I takt med att jag exporterade låtar från tidigare Rock Band-spel och även började lägga hundralappar på att köpa låtpaket och installera dem på hårddisken så fylldes den sakta men säkert upp. Rätt som det var blev jag tvungen att regelbundet rensa på hårddisken för att få plats med något nytt spel jag precis köpt.

(Visst är det ändå ganska konstigt att spel ska installeras på hårddisken för att fungera? Konsolernas fördelar börjar invaderas av datorns nackdelar, när hände detta?)

Jag förstod snabbt att det snart behövde bli dags för en uppgradering. Hårddisken behövde bli större. Jag gick länge i banorna att sälja min gamla maskin och köpa den nya, mindre modellen som har en 320 gigabyte stor hårddisk. Om jag sålde den gamla för dryga tusenlappen skulle jag inte behöva lägga mer än knappt 2000kr på den nya maskinen.

"Men", invände en del personer helt oberoende av varandra, "varför byter du inte bara ut hårddisken? Snabbt, enkelt och mycket mycket billigare."

"Neheddu", svarade jag, "jag sysslar inte med hårdvara. Då går allt åt pipsvängen by default."

Jag har väldigt dåliga erfarenheter av att byta ut datorkomponenter. Allt som kan gå fel går fel, sedan blir det fel på saker som det inte ens kan gå fel på. Fel fel fel.

Men ett par veckor senare och efter att de intresserade köparna jag letat rätt på i min vänskapskrets hade dragit sig ur bestämde jag mig. Rädslor är till för att besegras, inte leva med. Det här är historien om när Viktor sent en lördagskväll bytte hårddisk på sin Playstation 3:

Jag letade först och främst rätt på en bra guide till detta ingrepp. Jag hittade en otroligt bra och utförlig sådan på Gamereactors hemsida. Med den grunden att stå på gick jag samma dag förbi Webhallen och plockade upp en hårddisk av typen SATA, 320 gigabyte stor för 389kr. Om det här fungerar skulle jag spara mycket pengar (och om det inte funkade så fattade jag åtminstone nu vad som var så kul med "This is SATAAAA!")  Detta var i fredags.

Dagen efter höll jag igång projektet lite passivt under eftermiddagen:

• Jag rensade bort all speldata som ändå ominstalleras så fort jag stoppar in skivan igen.
• Jag tog bort alla nedladdningsbara spel, för dem kan jag ändå ladda ner igen snabbt. (Varje köp av sådana titlar tillåter fem nedladdningar på ens profil)
• Jag tog bort all media; bilder, trailers och ljudklipp.
• Jag tog bort alla program som gratis kan laddas ner igen (VidZone och Mubi).
• Jag gick även in och rensade bland sparfilerna när jag ändå var igång. Det låg mycket gammalt skräp som jag aldrig kommer vilja ta i igen.
• Det jag lät vara kvar var allt som hade med Rock Band och Little Big Planet (med uppföljare) att göra. Där har jag genomfört så pass många småtransaktioner att det skulle tagit långt tid att ladda ner allt separat igen. Så det var av ren bekvämlighet.

Kvar blev ungefär 12 gigabyte. Nästa steg blev att säkerhetskopiera hela alltet på ett USB-minne.

Problem #1: I början av säkerhetskopieringen fick jag felmeddelande (8001002A).

Det här var inget som nämndes i Gamereactors guide. Men tack vare Google fick jag då reda på att någon av mina sparfiler var korrupt (datorproblem). Vilken det var gick inte att ta reda på. I panik gick jag in och raderade ännu fler sparfiler och kollade sedan om det gick. Samma felmeddelande igen. Sedan gick jag tillbaka till Google; tack vare Playstations hemsida fick jag en utförlig beskrivning på hur man kan låta PS3:an själv försöka laga filerna. För att göra det behövde jag starta den i felsäkert läge (igen, datorproblem!) och sedan låta den laga databasen. Efter den proceduren gick säkerhetskopieringen igång på ett ögonblick. Problem #1 löst.

På min USB-sticka hade jag nu mina kontouppgifter, vännerlista, sparfiler och en himla massa mikrotransaktioner från Rock Band och Little Big Planet. Mer eller mindre ovärderliga saker för mig!

Dags att komma åt själva hårdvaran!

Jag öppnade luckan på sidan av maskinen. De må vara lika gamla, men som tur är samlar inte mitt äktenskap damm som den här svarta änkan. Det såg inte exakt ut så som i GR's guide, men nära nog. Jag drog ut släden, skruvade loss den gamla hårddisken och satte fast den nya.

Hårddisken gled in utan problem. När luckan sedan skulle igen blev det lite svårare.

Problem #2: Luckan till hårddisken gick inte att få igen helt och hållet.

Den var stängd men satt inte helt perfekt som den gjorde innan. Jag fick nöja mig efter ett par försök, den satt ju ändå ganska bra.

Sanningens ögonblick var kommen, dags att starta upp maskinen!

Problem #3: Felmeddelande som visades på TV:n när PS3:an var igång: "Det går inte att starta. Fel hårddisk."

Nu sjönk modet som en sten. "Nu har jag förstört den, den är förstörd" tänkte jag. Jag tyckte synd om mig själv en kort tid tills min fru som legat halvsovandes på soffan vaknade till och peppade mig att försöka igen. Jag älskar verkligen min fru.

Jag kopplade ur PS3:an och drog ut hårddisken igen. Var det något jag missade? Jag dubbelkollade att skruvarna runt hårddisken satt åt ordentligt och klämde till lite här och var. "Ett försök till" tänkte jag för mig själv och tryckte tillbaka hårddisken i maskinen. Jag tryckte lite hårdare den här gången.

KLICK sa det då. Hårdisken hoppade in ytterligare en halv centimeter. Luckan gick igen perfekt. Problem #2 löst. En varm känsla kallad lycka började sprida sig i magen.

Jag startade PS3:an igen och blev ombedd att formatera den, för att sedan återställa den säkerhetskopierade datan. Problem #3 löst. Jag ominstallerade ett par spel som kräver ganska stor plats på hårddisken (Battlefield: Bad Company 2 bland annat) och tog mig sedan en titt på hårddiskutrymmet:

252 gigabyte ledigt. Mmmmmumma...

Jag har kvar min profil, alla värdefulla sparfiler och alla mina älskade Rock Band-låtar. Allt är intakt. 389kr kostade det, lätt värt.

Tro mig, kan jag fixa detta så kan du! Går du också i tankar att utöka ditt hårddiskutrymme så tveka inte, kör hårt ba!

Tjugofyrakyrkan är min kyrka.

Det är den också för många andra människor. Och det är precis så det ska vara.

Jag kan verkligen relatera till Jerry Seinfelds Halloweenrutin. Hur livet som barn antingen är en jakt efter, eller väntan på, godis.

På den lokala videobutiken i närheten där jag växte upp fanns det ett tag två olika prisklasser på lösviktgodiset. Det fräscha godiset med flest sorter för 7-8kr/hg och sedan ett par lådor med torrt, halvgammalt godis för halva det priset. Vad tror ni jag plockade av så länge de hade kvar det där gamla godiset? Vilken prisklass gav mest socker för pengarna?

Att växa upp och fortfarande ha det där ständiga suget på sött kan verkligen bli ett problem. Det gäller att hitta andra roliga saker att sysselsätta sig med som inte går via magen. Jag jobbar på det. Men jag kommer vara en godisgris på ett eller annat sätt resten av mitt liv.

På MAX och Subway får man själv fylla upp sin mugg med läsk. Varje gång jag skulle göra det blev det stor konflikt inom mig. Jag ville naturligtvis ha så mycket läsk som det bara gick med så lite is i som möjligt (99 delar läsk och en del is är min formel). Det slutade alltid med att jag fyllde upp muggen med så mycket läsk att det enda sättet för mig att komma till min sittplats var en lätt ihopböjd gångstil med små, korta, snabba steg och blicken fastspänd på muggen. Folk omkring trodde antingen att jag var SWAT eller kissnödig.

Varenda centiliter var viktig! Kunde jag själv styra över mängden läsk jag skulle få i mig så var maximalt alltid det enda alternativet.

Det här ändrades plötsligt då jag var på Subway för ett tag sedan. Jag satte mig ner vid mitt bord och möttes av den här synen:

Är det värt laktosintaget? frågar jag mig själv när jag går omkring i livsmedelsbutiken. Vanlig glass går nästan alltid bort nu för tiden. Det är inte värt det. Ostbågar och mycket annat snacks går också ofta bort. Men Marabous chokladkakor är alltid värt det. Oavsett hur jag mår efteråt så är jag ändå nöjd. Det kanske låter konstigt men så är det.

Det har gått så långt att jag för några månader sedan upptäckte ett nytt scenario av princip/tvångstanke hos mig själv.

Vad är det?
När jag är och handlar; går jag förbi en stor hög med Marabou choklad (200gr eller större) med ett paketpris på "2 för 30" (eller billigare) så måste jag plocka på mig två kakor.

Varför?
För att det alltid är värt. Sedan är ju också kakaopriset på väg upp, frågan är hur länge Marabou kommer möjliggöra paketpriser på dessa, det gäller att slå till när tillfälle ges - Äh! vem försöker jag lura, den enda anledning jag har är för att det alltid är värt.

När, var, hur?
Livsmedelsbutiker, elektronikkedjor och liknande affärer som gärna bygger höga, oemotståndliga torn av choklad.

Hur uppkom det?
Jag har utan att tänka sysslat med det så länge att det till slut gjordes helt omedvetet. Marketing Mission Accomplished! Det är bara att gratulera!

Undantag?
Undantagen stavas Apelsinkrokant, Frukt & Mandel, Mörk Choklad, Polka och andra Limited Edition-smaker som inte platsar i Marabous Hall of Fame.

Sedan om jag vet att jag har choklad hemma så kan jag hoppa över det.

Övrigt att tillägga?
Men Viktor, sa en vän då jag berättade detta för honom, hur gör du om du kommer till en stor hög med chokladkakor till ett sånt här bra price, men så är alla kakor avbrutna i förpackningen?

En princip/tvångstanke som tvingar mig att handla något som jag av princip inte kan handla? Det kan bara gå på ett sätt. Stackars ICA Kvarnen i Huddinge och dess närområde...

Princip eller tvångstanke?
En princip som kostar pengar är en dum och dålig princip. Principer ska inte styra över min plånbok. Därför utnämner jag detta till en tvångstanke som jag redan är i hård träning i att bli av med.

Wish me luck!

Jag är väldigt fundersam kring vad problemet med ordet laktos kan tänkas vara. De allra flesta är undviker att koppla ihop det ordet med andra ord. "Laktosfri" eller "laktosintolerant" hör jag egentligen talas ut ganska sällan. Istället får jag höra "laktos" som ett samlingsord för dem.

Just det, du är laktos. Då vill du väl ha laktosmjölk i kaffet.

Nej, jag är inte laktos och laktosmjölk är just det jag inte vill ha i mitt kaffe. Alla typer av människor gör sig regelbundet skyldiga till detta. Även proffesionell serveringspersonal, tro det eller ej.

Varför är det så? Folk säger inte "gluten" när något egentligen är glutenfritt eller när någon är glutenallergiker.

En av gångerna då människor fått det rätt var när jag var i London och gick på flådigt Afternoon Tea. Då kom kökschefen ut och berättade för mig vad för typer av tilltugg de hade förberett särskilt för mig. Extremt bra behandling av situationen, min mage var minst lika tacksam. Aldrig har jag mått så bra efter att ha suttit ner i tre timmar och bara småätit och druckit te.

Men vad annat kan man förvänta sig av en hotellrestaurang som har en närmare två meter lång herre med enorma polisonger i frack och hög hatt som öppnar dörren åt en och kallade oss för "chaps 'n chaperones"?

Man träffar otroligt mycket människor när man, som jag gjort, flyttar runt på olika arbetsplatser. Lite här och var känner jag igen människor. På stan, i butiker, på tåget eller i tokvimlet av människor på Centralstationen varje morgon och eftermiddag. Många nickar och trycker upp underläppen och ögonbrynen åt mitt håll, en del säger till och med "Hej". Jag kan placera en bråkdel av dessa människor. Det är näst intill omöjligt för mig att koppla ansikten (jag är dålig på ansikten) till de otaliga arbetsplatser jag varit på, speciellt på morgonen. Så jag ler mest bara tillbaka.

But I digress.

Ser man så många nya ansikten hela tiden är det ju oundvikligt att stöta på ansikten som liknar andra människor. Ännu roligare när människor ser ut som kändisar. En gång för länge sedan (knappt sju år sedan ungefär) jobbade jag på Posten Östermalm. Där jobbade det en kille som var galet lik Johan Rheborg, komplett med högt hårfäste och allt. Han var så pass lik honom att jag till slut blev tvungen att säga det till honom, även fast jag inte hade pratat med honom tidigare (yttersta beviset på att någon är sjukt lik någon). Han hade fått höra det många gånger tidigare.

Det kan också vara omvänt, som när Sara Varga klev på scen i årets Melodifestival. Shit vad lik hon är en person jag träffat tidigare. Det var lite småläskigt.

But I digress.

Som konsult var jag utskickad till ett ställe mitt i city. Kontaktpersonen där, hon som lärde upp mig, såg ut som supersnäll Mona Sahlin. Alltså, en jätterar sådan.

Jag känner såklart inte Mona Sahlin men i mina ögon är hon en sträng fröken. Ungefär så långt sträcker sig mina kunskaper om henne. Eller är det Gudrun Schyman jag tänker så om? Nåväl, det var alltid en småsurrealistisk upplevelse att jobba där, för hon var så oerhört lik henne och ändå samtidigt så mysigt trevlig.

Men det mest oförutsägbara lookalikemötet hände på en arbetsplats jag endast var på en dag. Jag skickades till ett ställe i Mörby...

Var det inte där Virre Vessla försökte landa den flygande mattan? Eller var det Mjölby?

But I digress.

På det här stället i Mörby fick jag en blixtsnabb upplärning av en kvinna som hade viktigare saker för sig. Tio minuters introduktion av en arbetsplats är på tok för lite men omständigheterna krävde det. Och det hade väl funkat bra att snappa upp allt hon gick igenom om det inte vore för det faktumet att hon var en fläckfri kopia av Catherine O'Hara i Ensam Hemma, a.k.a. Kate McCallister, a.k.a. KEVIN!!!

Familjefilmernas familjefilm när jag växte var ingen mindre än Ensam Hemma. I den finns filmvärldens urmamma, Kate McCallister, som med alla tänkbara medel tar sig hem till sin son som är ensam hemma. Jag blir darrig bara jag tänker på slutscenen där de återförenas. Spoilervarning.

Jag hörde kanske hälften av instruktionerna hon gav mig och det var inte för att det var tidigt på morgonen. Jag var fullt upptagen med att hjälpa min hjärna att övertyga resten av min kropp att personen framför mig inte var Kate McCallister. Jag fick hindra mig själv från att krama om henne, berätta att allt kommer ordna sig, ta på mig en gul jacka och skjutsa hem henne.

Jag lovar, hon var Kate McCallister, komplett med frisyren och det varma intrycket. Det var heeeeelt galet.

Jag vet inte riktigt om jag står ut med att lägga upp ett till inlägg som liknar detta. Redan här börjar jag nå min gräns. Men vad gör jag inte för mina läsare? Åt skogen med skam!

Ännu en liknelse om olycklig kärlek. Enjoy.

Två inlägg idag, mer än vanligt! Vi kör på ett tredje tycker jag.

Först och främst kan ni ta er ett gott skratt till den här bilden:

Sedan kan ni ta reda på hur mycket koll ni har på spel, musik, film och tv-serier. För- och efternamn på dessa karlar tack!

Bonusfråga: Vem av dessa fyra är död?

Sådär, nu blev det rätt!

En bokstav senare så hamnar vi istället på det som kan vara det bästa spelet som släpps i år. Det är långt ifrån lika avskalat som sin föregångare (som var mer av ett perfekt experiment som avklarades på kanske tre timmar), lyckligtvis tog utvecklaren Valve i från tårna för att bredda upplevelsen och ändå lyckades behålla det allra mesta av ettans oemotståndliga charm och snillrikhet.

En annan bra sak med Portal 2 är att det enkelt kan upplevas i en lugn och varsam takt. Det här är inte någon hysterisk actiontitel, tro mig. Det är mer av ett pusselspel.

• Det är klurigt, snyggt designat med en väldigt genomarbetad inlärningskurva. Precis som sin föregångare.

• Det innehåller enorma miljöer, ett underhållande samarbetsläge och mer spår från andra människor. Inte riktigt som sin föregångare.

Portalgeväret och dess funktion i spelvärlden är intakt och fortfarande lika älskvärt. Handlingen fortsätter ganska rakt efter hur ettan slutade och en varm rekommendation är att spela det först.

Klaga behöver jag nog ändå göra, litegrann.

• Jag har först och främst problem med laddningspunkterna som kommer alldeles för ofta (har Valve inte lärt sig något sedan Half-Life 2?) och drar ner förmågan att suga in sig i spelvärlden.

• Min andra punkt är mer av en personlig åskådning av världen det utspelas i. Tanken att Half-Life och alla dess uppföljare och expansioner händer någonstans i samma värld som Portal känns obekväm. Med tanke på den ännu mer humoristiska banan som Portal 2 slog in på så kan jag inte se Chell och Gordon mötas upp och start some shit together. Jag tycker det var fel val att låta Portal och Half-Life trängas i samma universum. Lite som om The Secret of Monkey Island utspelar sig i samma värld som The Dig. Två riktigt bra spel med helt olika toner.

Men trots detta känns allt ändå så rätt med Portal 2. Dialogen är helt otroligt bra och alla saker som händer en känns både lustigt och oroväckande. Mitt i den skrattframkallande cynismen hos datorerna som man interagerar med så träder en olustig känsla fram titt som tätt. Dessa mäktiga artificiella intelligenser kan också falla för frestelser som vi människor ofta dras med. Även skam och ånger.

Till skillnad från Postal *shrugs* så står istället Portal 2 för det mesta som är bra med spelvärlden idag. Det är en så pass raffinerad spelupplevelse att det numera är spelet jag vill visa för mina vänner som inte vanligtvis spelar spel. Portal 2 visar på många sätt hur långt tv-spel som medium har kommit.

BETYG: 5/5

NEJNEJNEJ jag har inte klarat Postal 2!

Jag råkade få fel på en bokstav när jag skrev titeln på det här inlägget, istället blev det Postal 2. Jag rös till vid tanken av ha klarat det spelet och sedan skriva om det här på bloggen. Postal 2 står för det mesta som är fel med spelvärlden. Provocerande innehåll är bara början.


Jag har inte spelat det och kommer inte göra det heller, men jag vet ändå att det är ett dåligt spel. Mycket för att det så febrilt söker efter upprörda reaktioner och effekter. Det är så desperat ute efter uppmärksamhet att det öppnar upp för i princip vad som helst för spelaren. Sedan gömmer sig utvecklarna bakom det tjatiga faktumet att spelet inte nödvändigtvis tvingar en att göra dessa äckliga saker och därför borde det vara helt okej.

Men någonstans tyckte någon att det skulle vara kul att ha möjligheten att trä på en katt över mynningen på sitt vapen för att ljuddämpa den, eller dra ner gylfen och kissa på valfria saker så som halshuggna lik, nedslagna civilpersoner. Det här bara ett litet urval av de äckligheter som Postal 2 innehåller.

Så fort som media får fatt på någon ungdom som klubbat ner sina föräldrar och det visar sig att han spelar World of Warcraft och lyssna på Eminem så får Postalspelen alltid en känga i samma mening. Postal är medias kolbrikett som aldrig brinner ut. Det får mig som spelälskare att se ut som vilken trotsig tonåring som helst. För från en utomstående och kvällstidningsdyrkande persons synvinkel så ser väl de flesta spelen ut som Postal 2, likt en pubertal våldsorgie utan någon vettig kontext eller inramning. Även om senaste spelet snart är tio år gammalt så tas det ändå alltid upp med jämna mellanrum för alla föräldrar att titta på, sucka och sedan klaga på sina barn för att de spelar tv-spel. För då mördar man väl någon förr eller senare, eller hur?

Visst finns det halvbra (till och med riktigt bra) spel med stark betoning på övervåld men det är en annan femma. Där har spelutvecklarna haft skicklighet nog att göra något utav det. Inte bara en serie handlingar som skapar rubriker i tidningarna.

Därför ryser av blotta tanken av att ha klarat Postal 2. För det har jag verkligen inte gjort. Och kommer aldrig att göra.

Med tanke på hur mycket jag spelade första Bionic Commando Rearmed så var jag tvungen att spela tvåan när den kom. Det beslutet resulterade i en riktigt lyckad kväll där jag klarade spelet tillsammans med två personer som var stora delar av kärntruppen bakom första spelet.

Mitt mål var att ta sönder spelet; ramla ur världen, fastna i marken eller liknande. Jag var ju trots allt Quality Assurance Project Lead (världens längsta titel, du skulle sett den i den ryska manualen) för det första spelet så min ära satt på spel. Lyckligtvis var det inte särskilt svårt att bugga loss fullständigt lite här och var. Men det ska vi inte fokusera på.

Med en annan utvecklare blir det ju såklart ett annorlunda spel. Svenska Fatshark har säkert gjort sitt bästa för den här titeln och min kritik mot spelet riktar sig inte nödvändigtvis mot dem. Min aning är att Capcom, smått besvikna på floppen Bionic Commando (2009), helst bara ville upprepa succén Bionic Commando Rearmed. De ville väl göra ett lika bra spel med färre features (ingen Multiplayer och inte alls lika många Challenge Rooms), lägre budget, för att sedan sälja det till ett högre pris och förväntade sig alltså samma resultat. Och man kan inte direkt klandra dem, vilket företag drömmer inte om en sådan fantastisk deal?

MEN CAPCOM. Att tvinga era PS3-spelare att vara inloggade för att kunna sätta igång spelet är fasligt billigt av er. Så nu när PSN varit nere i tre veckor så har inga kunnat starta spelet. Ett spel som jag betalat för och har liggandes på min hårddisk på min Playstation 3. Ni borde skämmas.

Nåja, så här ligger det till; svingmekaniken är trasig och det är själva kärnan i spelet. Det går inte att svinga runt och få det att se snyggt ut. Den är helt sjukt slätstruken och jag är övertygad om att de som äcklades av kontrollen i ettan kommer kunna njuta av detta. Och möjligheten att hoppa? Helt onödig.

Sedan är det alldeles för mycket saker på banorna som ropar efter min uppmärksamhet att jag inte kan avgöra vad som är en del av banan och vad som är bakgrunden.

Vapnena och utrustningen är varierad och fantasifull men väldigt obalancerade. Två minuter in på första banan kommer man över "Health Regeneration", denna heliga graal av powerups i spelvärlden. Jag behöll den aktiverad under resten av spelet.

Spelet drog upp tempot och svårighetsgraden precis i slutet och det gillade jag. En bana ombord på missiler uppe i luften var riktigt svettig och bra. Handlingen var väldigt lättsam, till en början. Den visade sig senare bli väldigt mörk och knöt an till vad som senare skulle bli Bionic Commando.

Jag undviker att sätta ut betyg den här gången, jag kan omöjligt sätta ett rättvist betyg på det här spelet. Istället säger jag så här:

• Älskade du Bionic Commando Rearmed och måste ha mer?
• Måste du få veta vad som händer mellan Rearmed och Bionic Commando?
• Är du utsvulten på spel med samarbetslägen?
• Vill du stötta svenska spelutvecklarei?
• Vill du lyssna på fet musik medans du spelar?

Svarade du ja på åtminstone två av de frågorna ovan, köp det. Då är det värt.

I drygt två år har jag och min fru varit kunder hos Lovefilm. Vi är extremt nöjda.

Lovefilm är i mina ögon det hittills bästa lagliga alternativet till hyrfilm idag. Vi tecknade upp oss på filmpaketet Flex 2, det innebär att vi kan ha två filmer hemma samtidigt och hur länge vi vill. När vi sedan har sett en eller båda filmerna så skickar vi tillbaka dem vi post och får sedan tillbaka lika många som vi skickat in.

Vad vi får skickat till oss avgörs från en lista vi själva byggt upp på deras hemsida. Där har vi plockat ihop en lista på drygt 200 filmer och serier, DVD och Blu-ray. De har ett enormt utbud på filmer, serier, dokumentärer och musik-DVD. Allt detta kan sedan prioriteras i tre olika steg, allt för att man ska kunna få hem det man är mest sugen på.

Det finns även filmpaket för den som är mer och den som är mindre sugen på film. Flex 1 tillåter en film hemma och Flex 3 tillåter tre.

Prenumenerar man på Flex 2 eller Flex 3 får man även en film i veckan som man kan streama från datorn. När man väl satt igång den så har man fri tillgång till den i ett dygn. Det bästa är att om man inte ser filmen så läggs den på hög, så vi har drygt hundra filmer som bara ligger och väntar på att förbrukas. Dessa streamas i DVD-kvalitet.

Men det bästa med detta tänkte jag komma till nu. Vi har alltid betalat 199kr/mån för Flex 2.
Från och med 1 juni i år sänker Lovefilm sina filmpaket med ungefär 30%:

Flex 1 sänks från 149kr/mån till 99kr/mån.
Flex 2 sänks från 199kr/mån till 139kr/mån.
Flex 3 sänks från 249kr/mån till 179kr/mån.

Lovefilm har köpts upp av Amazon och tydligen ligger den händelsen bakom denna prissänkning. 199kr/mån har känts okej att betala, även om de månaderna vi knappt tittat på någon film har känts lite sådär. Men nu blir det alltså ännu billigare!


Ett hett tips från en extremt nöjd kund!

Jag fick för ett tag sedan en kommentar på ett av mina gamla inlägg där en person tipsar om sin hemsida/blogg som tar upp en teori om var laktosintolerans kan komma ifrån. Den verkar vettig nog för att ta upp här.

I ett av de mer populära inläggen på den bloggen, Gluten - Källan till våra moderna sjukdomar!, beskrivs det hur gluten är boven bakom många olika saker som många människor lider av. Saker som ADHD, ADD, Damp, Autism, luftvägsbesvär, infektionskänslighet, små febertoppar, eksem, diareé, förstoppningar, uppsvälld buk, övriga mag/tarmbesvär, bristsjukdomar. Och även såklart, laktosintolerans.

Här kommer en smal sammanfattning av ställningstagandet som görs, så som jag tolkar det i alla fall:

Tydligen ska gluten vara problemet som gör oss västlänningars magar så känsliga och instabila. Vi har malteknik där glutenet exponeras mer än tillräckligt, plus att i många bagerier så tillsätts extra gluten i bakverken (varför de gör detta förklaras inte). Denna alldeles för höga glutenhalt i mång av de saker vi äter (matbröd, pasta, en himla massa olika mjöl-, vete- och klisorter som finns lite överallt) har gjort att majoriteten av oss lider av glutenintolerans, eller celiaki om man vill ha ett fint ord för det.

Därför angriper kroppens immunförsvar tarmslemhinnan. Varför den gör det förstår jag inte riktigt men det ska den tydligen göra. Jag citerar:

"Kroppens immunförsvar “anfaller” tarmslemhinnan och börjar bryta ner denna pga Glutenet som immunförsvaret nu uppfattar som ett gift, och tarmslemhinnan uppfattas nu som kroppens fiende, immunförsvaret försöker “eliminera” källan till skadan genom att “förstöra” tarmslemhinnan för att på så sätt skydda kroppen."

Detta ger då upphov till en rad olika problem med människokroppen, det som jag räknade upp innan. Läkare och forskare ska alltså vara någorlunda medvetna om detta men är ändå mer intresserade av behandla biverkningarna.

Såna här jordnära konspirationsteorier har jag svårt att ta till mig, men resten av texten är värd att fundera på. Många har kommenterat positivt på blogginläggen och även på Facebooksidan som finns om detta.

Jag är inte villig att hoppa på tåget bara sådär, jag har redan ägnat mycket tid och pengar på att testa olika preparat för att få en lugnare mage. Men jag ska ta mig en funderare i alla fall.

Få se nu, jag äter mycket pasta och väldigt mycket pannkakor... Ajajaj

Fortsättning från tidigare inlägg...

2002 köpte Rockstar det nedlagda projektet Red Dead Revolver, ett halvfärdigt spel utvecklat av Capcom till den förra generationens konsoler. För Capcom var det tänkt att vara en respektabel flört med klassikern Gun.Smoke till NES, också utvecklat av Capcom för länge sedan.

Rockstar gjorde färdigt projektet på sitt egna sätt och mitt intryck är att det är ett ganska bra spel. Jag har alltså inte spelat det själv, jag valde istället att spela GUN som var någonstans mellan ganska bra och riktigt bra.

2005 avtäcktes den spirituella uppföljaren Red Dead Redemption (RDR) som skulle släppas till Playstation 3 och Xbox 360. Det tog fem år för spelet att släppas, däremellan kom GTA IV och det gjorde mig proppmätt på sandlådespel. Våren 2010 kom det och början vintern samma år tog jag mig an det.

Och vilket spel, vilket makalöst spel.

Möt John Marston, före detta förbrytare som tvingas bort från sitt numera fredfulla leverne för att jaga rätt på ledarna till sitt gamla gäng.

Upplägget är egentligen exakt detsamma som alla GTA-spel sedan GTA III. Möt upp med människor, utför uppdrag tills det öppnas upp kontakter med nya människor att göra uppdrag för, repetera. Men vad RDR gör annorlunda är att gå all out med den seriösa och realistiska approachen utan att förlora någon spelglädje i processen.

I GTA IV var huvudpersonen mänskligare än någonsin, bilarna tyngre och hela tonen rent allmänt mörkare. Det var en gritty reboot helt enkelt. Men man kunde fortfarande köra över 400 gångtrafikanter, spränga 800 bilar, döda 600 poliser och sedan måla om sin bil lite snabbt för att sedan gå omkring som om inget har hänt.

RDR introducerar bountysystemet som ökar för varje brott man begår och som får både sheriffer och prisjägare att jaga efter en i tid och otid. Blir man tillfångatagen får man sitta av sina brott i fängelse, samtidigt som varenda lagöverträdelse man är ansvarig för blinkar fram på skärmen.

Utöver det blir man inte efterlyst samma sekund man begår brottet (spelet utspelar sig 1911). Det måste finnas ett vittne och det vittnet måste hinna meddela sheriffen som finns i varje stad. Jobbigt värre om man smyger in på en bondgård ute på landet och börjar flå kossorna i ladan. Herrn i huset får ta på sig joggingskorna och kuta de 9 kilometer det är in till staden. Jag hinner lätt ikapp med min häst och binder fast honom med rep. Sedan sätter jag eld på ladan. Och sedan mår jag pissdåligt för hur hemskt jag beter mig.

Nåväl, här har vi då en öppen spelvärld som delar ut konsekvenser för varje liten handling. Vi har ett uppgraderingssystem som öppnar upp för att bli bättre på att vara ute i vildmarken, sikta med vapen, springa och rida häst. Vi har skattkartor man kan hitta lite varstans som leder till rikedomar. Vi har affärer som säljer kostymer och vapen som kostar väldigt mycket pengar, vilket verkligen ger värde i varje köp. Vi har enorma floder, skogar, ängar och berg med olika djur och växter som alla påverkar dig på något sätt. Och så till sist, utöver allt detta, så har vi historien om John Marston.

Denna man är den bästa huvudpersonen i någon av Rockstars spel, till och med en av de bästa huvudpersonerna i något spel. Han är en Solid Snake utan ostig 80-talsmachofasoner och med en något ödmjuk gentlemannasida. Han har varit en vilde men vill nu bara tillbaka till sitt lugna liv.

Det gjorde verkligen ont att spela det här spelet. Allt man gör för att saker och ting ska bli bättre blir till skit. Allt blir värre och man gräver ett större och större hål till sig själv. Och jag måste faktiskt säga att Red Dead Redemption har det snyggaste spelögonblicket jag någonsin sett.

Parentes: Vår käre svensk José Gonzales har med en låt särskilt skriven för spelet. En bra låt dessutom, alltid något.

Så för bövelen människor, det här spelet är helt otroligt bra. Jag har inte spelat Super Mario Galaxy 2 ännu, men det kan vara det bästa jag spelat den här generationen.

BETYG: 5/5


Extra parentes: I den eviga debatten på Internet om vilka som är bäst, pirater eller cowboys, så har jag ett inlägg:

I Red Dead Redemption uppmanas man att hitta olika sorters blommor. Man kan bli bättre och bättre på detta då karaktärsklassen "Survivalist" (vilket i det här fallet verkar vara machospråk för botaniker, eller kanske trädgårdsmästare) går upp i nivå. Att plocka blommor är inte särskilt tufft för varken en cowboy eller pirat.

Det här har "piraten" Guybrush Threepwood koll på. Försöker man plocka upp mer än en blomma i The Secret of Monkey Island så svarar han till spelaren:

"I don't think strolling through the forest picking flowers is very good practice for being a pirate."

Pirater - Cowboys  1-0

Att som 16-åring göra ett val som sedan är tänkt ska påverka sitt liv från det ögonblicket är puckat i mina ögon.

Jag drog ut på min gymnasievalprocess just av den anledningen. Jag gillade inte tanken att behöva rikta in mig på något särskilt, för jag visste inte alls vad jag ville göra med mitt liv. Samma eftermiddag som ansökningspapprena skulle vara inne så sprang jag omkring på skolgården och pratade med klasskompisar om vad som var bra respektive dåligt.

Det slutade med att jag i sista sekund valde Mobila Gymnaiset vid Globen med inriktning Naturvetenskap.

Inriktningen valde jag efter hur andra människor uppfattat och definierat mig. Jag hade själv ingen som helst koll på vem/vad jag var (vilken 16-åring har det?). Vuxna hade sagt att jag var akademiker och visst, jag hade det sjukt lätt i skolan, seglade upp på maxbetyg i de flesta ämnena utan någon ansträngning. Under högstadiet alltså. Så Naturvetenskap fick det bli, utan någon genomtänkt plan, det här var väl vad som förväntades av mig.

Gymnasiet valde jag helt och hållet efter faktumet att alla elever fick varsin laptop.

Jag har spelat Grand Theft Auto (GTA) ända sedan det allra första spelet då det kom 1997. Detta var innan utvecklarna Rockstar hette Rockstar, då hette de DMA Design och vem som helst fattar varför de bytte namn.


GTA är en serie som varit the shit redan från början. Att sno bilar (som namnet beskriver), köra över civila, lyssna på bilradio och fly från polisen har alltid varit själva kärnan för spelupplevelsen. Vilket lockat både media och 12-åriga killar (som jag själv var då det släpptes) av exakt samma anledning, det var ett spel som lät en göra strikt förbjudna saker i vardagliga miljöer. Runt detta har det sedan för varje uppföljare byggts upp en stabilare uppdragsstruktur, matigare karaktärer, mer varierade uppdrag och större miljöer. Och bättre och bättre har det utan tvekan blivit.

GTA III till Playstation 2 revolutionerade spelvärlden. Det är knappast någon överdrift. Sandlådegenren var helt plötsligt normen som alla ville härma (True Crime 1 & 2, Scarface, No More Heroes, Mafia 1 & 2, The Getaway 1 & 2, Just Cause, Driver: Parallel Lines för att nämna några) men det var inte förrän det kom ett nytt GTA som man visste att det skulle höja ribban igen. Ingen har ännu kunnat mäta sig med Rockstars fingertoppskänsla för attityd, humor, satir, musiksmak och allmäna hyllningar till populärkultur.

Jag satt ensam, skrattade högt och tappade hakan samtidigt under de första timmarna av GTA III, det har jag aldrig tidigare gjort av ett spel.
GTA: Vice City var ännu bättre och lade grunden för min kärlek till 80-talsrock, Cum on feel the noize!
GTA: San Andreas var ännu bättre och större.

När GTA IV sedan släpptes ungefär samtidigt som jag fick en Playstation 3 i bröllopspresent hade jag egentligen inget val. Det skulle spelas igenom. Det var då jag utan förvarning kände hur trött jag var på sandlådespel.

Liberty City har aldrig varit så levande, realistiskt och snyggt. Dialogen var suverän och flerspelarmöjligheterna var genom taket. Men ändå kände jag att priset som betalats för dessa nymodigheter var lite för högt. Absurda biljakter med semirealistisk fysik hade bytts ut mot sega och tunga bilar som alldeles för enkelt hamnade i sladd och kändes mer tröga än roliga. Smyguppdrag ombord på hamnfartyg där man kom över ett Harrierflygplan man sedan parkerade på sin privata flygplats hade bytts ut mot att gå på date och kasta pil. Inbrott på Area 51, jetpak och fallskärmshopp hade bytts ut mot dåligt samvete då man tackade nej till att bowla med sin kusin för han var så störig.

Att spelet lyckas ge mig dåligt samvete för en så banal sak som att inte hänga med sin kusin en kväll (när det finns tusen andra saker att göra i spelet som är miljontals gånger värre än så men då känner jag inget) måste ändå ses som ett lyckat experiment från Rockstars sida. Vuxen vänskap kan vara svår.

För GTA IV gjorde många förbättringar, men i mina ögon tog de också ett par steg tillbaka. Jag spelade såklart igenom det, en del av det med ren viljestyrka. Men efter det fick det vara, jag har inte rört expansionerna som släppts efter det. Detta är nog mest för att jag var så mätt på sandlådespel så jag bestämde mig för att inte spela något sådant på ett par år. Det var rätt beslut.

Så efter en drygt två års fasta på sandlådespel valde jag att plocka upp Rockstars nya Västernepos, Red Dead Redemption...