Hur förlorare stavar förlorare
Jag gick själv ett par år och trodde fel så jag klandrar dig inte.
Looper, looker och looter har alla två o men uttalas ändå inte likadant. Och ska jag vara ärligt så tycker jag fortfarande att det felaktiga alternativet ser mer rätt ut. För det har väl inget med hårda/mjuka konsonanter/vokaler att göra?
Slår man upp det felaktiga alternativet i Urban Dicitionary så är hälften av de åtta svaren något i stil med "A looser is a loser who can't spell loser."
Så, då har du lärt dig något idag.
Nextbox
Ett annorlunda jobb för FZ blev färdigt precis. Jag och redaktören Tomas har sammanfattat rykten om Microsofts nästa konsol. För er som inte är insatta: Det pratas sjukt mycket om nästa generations spelkonsoler just nu, inte minst Microsofts nästa maskin, uppföljaren till Xbox 360. Döper de den till Xbox 720 är de dumma i huvudet. Min lillasyster tyckte redan 2006 att Xbox 360 var ett puckat namn. Och tänker man efter så är det just det. Puckat.
Själv äger jag ingen Xbox 360 och är inte intresserad av att göra det heller. Jag ser till att spela dess exklusiviteter med generösa vänner som äger den istället. Och uppföljaren? Inte särskilt intresserad heller. Men spelvärldens nästa steg är spännande att spekulera kring.
Artikeln/nyheten är nu uppe på FZ.
One Piece
En extra fin dag sa jag till Daniel:
- Hörrödu Daniel, jag kan faktiskt tänka mig att börja följa en animeserie, men då ska det vara den bästa. Vilken anime är bäst?
- One Piece.
Svaret kom ut ur hans mun utan att blinka. Det var ingen som helst tvekan om att One Piece var bäst. Och Daniel har tittat mycket på anime, väldigt mycket. Hans kvicka svar räckte för att övertyga mig.
512 avsnitt senare och jag har inte ångrat det beslutet en enda gång. Det var någonstans runt avsnitt 30-40 som jag verkligen blev helt fast.
Att sammanfatta vad som gör det så bra tror jag blir ganska svårt. Kortfattat skulle jag säga att One Piece är en äventyrsserie som utspelar sig i en egen värld där det mesta kretsar kring pirater, onda som goda. Det är action, spänning, vänskap och väldigt mycket humor. En ungdomsserie för alla skulle man kanske kunna säga?
Serien handlar främst om Luffy och hans barnsliga strävan efter att bli nästa piratkung. Hans stora hjärta rymmer väldigt många skeppsmedlemmar, den växer till sig titt som tätt. Serien är inte rädd för att ägna lång tid åt att skildra de olika medlemmarnas bakgrunder, vad som gjort dem till vilka de är idag. Det ger ett djup i karaktärerna, ett djup som ofta lyfts fram trots en del flamsande och bondhumor (som ändå är väldigt träffsäker). Det gör att många av karaokesångerna i början av varje avsnitt kan vara vackra och sorgliga, japansk popsång till trots. Ja, jag pratar om dig Bon Voyage!
För att inte tala om alla andra karaktärer i världen som byggs upp. Utseenden och klädsel kan vara helt utflippade och skratten de olika skurkarna ger ifrån sig har blivit något av seriens signum att variera ordentligt beroende på vem det är.
Det bästa med serien är hur hela serien skildrar en värld. Allt sitter ihop, serien går ofta tillbaka till besökta platser och visar hur olika händelser påverkar dem, alla karaktärer har något för sig någonstans i världen. Hela politiska system målas upp, miljöpåverkan, rasism och andra fördomar. Allt pågår samtidigt och passar in.
Nåväl, allt står faktiskt inte rätt till. Några enstaka händelser kändes helt malplacerade och out of character (kan man översätta det snyggt?). Sedan återkommer det här fluktarsnusket lite här och var. En smula av det kan kanske skyllas på kulturkrock men ibland är det över gränsen.
Men att upprätthålla en röd tråd som är rolig, intressant och sjukligt spännande i över 500 avsnitt, det är inte illa! I min mening får serien gärna fortsätta 500 avsnitt till, det finns fortfarande väldigt mycket att se! Vaknar du upp en dag och tänker att du också kan tänka dig titta på en animeserie, välj One Piece i så fall.
Och tack Daniel!
Lord of the Rings: War in the North recenserat
Det är både roligt och tråkig att recensera halvdana spel. Roligt för att under tiden jag sitter och spelar så slipar jag på roliga formuleringar på alla irritationsmoment i spelet.
Tråkigt för att det är tråkigt.
Jag skulle dock inte ha något emot att spela igenom det här spelet med två vänner. Jag vet bara inte hur jag skulle övertala dem att lägga pengar på det.
Min recension är nu uppe på FZ.
Dagboksinlägg #17
Det resulterade i dagboksinlägget nedanför. Jag har inte mer att säga än så.
19 november 2001
Ibland känner jag att hela mitt liv är en ständig kamp. En kamp mellan onda och goda. Det gamla vanliga, en riddare på vit häst möter den onda trollkarlen med draken gjord av papper (Bröderna Lejonhjärta?)... ehh, nej.
En kamp där saker och ting drar in mig på fel vägar.
I livets långa korridor öppnas fel dörrar och jag kliver in genom dem. Dörren stängs och låser sig bakom mig.
Visa val jag gör finns det ingen återvändo från. Ingen idé att känna ånger det är bara onödigt.
Dessa saker kan vara människor, tankar, fantasier, handlingar eller....ja, saker också.
Det som finns och existerar bara för att få slå undan mina två stadiga ben och låta mig falla handlös mot marken.
Det kommer ibland in sådana människor i mitt liv. Såna som sätter ut krokben för min färd framåt i livet.
Såna människor jag går omkring och tänker på dagarna i ända.
Såna människor jag drömmer om.
Såna människor jag ger allt för att få vara nära.
Men när man står mitt dimman så ser man den inte. När jag är lite på avstånd från situationen ser jag hur fast jag var. Hur jag gav efter och förlorade allt förstånd.
”Åhh...äkta kärlek som aldrig dör” kan folk tycka och blir alldeles rörda.
Visst äkta kärlek, som aldrig dör ut.
Äkta kärlek mellan två människor som aldrig dör ut vore något, eller hur?
Icke besvarad kärlek är hemskt. Ni som varit med om det vet hur det är. Det gäller att falla för någon snäll individ som bjuder in en i sitt liv.
Inte någon som inte ser en..
Om det onda gav sig på det goda, om det goda gav sig på det onda.
Då skulle det inte vara något kvar.
Försök och tänk in dig i situationen..
Utan kärlek, skulle det heller finnas nåt hat.
Lite svårt att förklara men jag ska försöka;
Om någon kör onykter och kör på en god vän till dig som då dör. Då känner du ett hat mot han (eller hon).
I lite mindre skalor kanske...
En man blir sur och förbannad på kvinnan bakom disken på McDonalds av någon meningslös anledning. Han ilska ligger djupare än så. Det är något som skaver honom och kommer upp till ytan så fort det händer något.
Någon som står honom mycket nära kanske har svikit honom på något sätt.
Utan kärlek skulle vi slippa hat, alla konflikter i världen idag. Men en värld utan kärlek...hmm..
Konflikten mellan USA och Usama och hans medhjälpare är inte bara ett krig. Eller, jag tror inte att något krig är bara ett krig. Det är något djupare än så. Inte för att jag vet exakt vad orsaken till det blinda hatet på jorden är idag.
Jag lämnar er med det påståendet;
Skulle man hata utan kärlek?
Gruppen som en gång var, men inte längre är
I ganska exakt två år var Tjugofyrakyrkan ingen riktig kyrka. Vi hade inte startat ännu. Vi hade inte ens namnet färdigt. Istället var vi en grupp människor som samlades flera gånger i veckan och formade det som idag är Tjugofyrakyrkan. 13 personer var vi från början.
Det var mys, kaffe och te för hela slanten. Ibland hade någon med sig en paj eller kaka och bjöd på. När vi inte var hemma hos våra pastorer och åt nybakat bröd så var vi på picnic, fikade på ett café eller hälsade på hos någon annan kyrka. Det hela var som taget ur valfri låt av Ted Gärdestad.
Om vi inte redan var det så blev vi goda vänner allihopa.
Dessa två år känns väldigt avlägsna idag, nu när kyrkan sparkades igång tidigare i år. Det är inget embryo längre. Kyrkans gränser och trösklar har suddats ut och tillsammans med det även gruppen som en gång i tiden utgjorde Tjugofyrakyrkan.
Nu är det istället i flera vardagsrum (och andra typer av rum för den delen) som Tjugofyrakyrkan befinner sig i. Vi möts många människor samtidigt på flera olika platser, dygnet runt, hela tiden. Kyrka 24/7. Den är multiplicerad över flera orter och människorna som bär den bli bara fler och fler. Jag älskar det!
Och om jag vaknar upp någon dag och vill tillbaka till den där första tiden så har jag redan garderat mig. Jag tar inspiration (väldigt löst) från en dialog ur en bra film (gissa vilken):
- You and I started [it] together, do you remember that? It is as much mine as it is yours you know...
- This does not belong to us, we are not special! [...] Stop trying to control everything and just - let - go!
Se scenen här om du känner för att klicka.
The Legend of Zelda: Skyward Sword recenserat
Skyward Sword väcker känslor inom som inget spel fått mig att känna på väldigt länge. Jag älskar det. Ta reda på om du har barnasinnet kvar och skaffa det du också.
bam.
Min recension är nu uppe på hype.
Vissa dagar är roligare än andra
Jaja jag vet, mycket om spel just nu. Men det är den tiden på året helt enkelt. En annan sak som inte är helt spelrelaterat är att jag fick en ny jobbmobil idag!
Saints Row: The Third recenserat
Vad är Saints Row mer än det? Våld, låga skämt och lättklädda damer. Yup, så kan vi sammanfatta den spelserien.
Min recension är nu uppe på FZ.
The Legend of Zelda: Skyward Sword
Battlefield 3, Modern Warfare 3, Dark Souls, Batman: Arkham City, Assassin's Creed: Revelations, Mario Kart 7, Super Mario 3D Land, Skyrim och Gears of War 3 är alla mer eller mindre sjukt efterlängtade titlar som släpps oktober, november eller december i år.
Men i min värld slår inget av dem The Legend of Zelda: Skyward Sword. Det första ordentliga Zeldaäventyret exklusivt för Wii, fem år efter vi fick Twilight Princess. Ett nytt Zelda är gåshud, mys, nostalgi, äventyr och spänning tillsammans i en härlig soppa.
Jag lyckades lägga vantarna på det ute i Hallonbergen igår eftermiddag. Tågresan hem kunde inte gått långsammare (kändes det som). Under middagen med min fru kände jag mig nästan 20 år yngre, jag satt till slut och stampade med fötterna för jag ville gå från bordet och spela Zelda för allt jag var värd.
Och nu är jag drygt tre timmar in i spelet. Det är fantastiskt. Wii Motion Plus utökar upplevelsen helt klart. Det är den här rörelsekänsligheten vi alla trodde skulle finnas i Twilight Princess.
Recension kommer senare i veckan.
Ratchet and Clank: All 4 One recenserat
Min recension är nu uppe.
(Frågan är om jag ska fortsätta länka till mina recensioner nu när det troligtvis blir mer och mer sådant? Ja, det ska jag faktiskt göra. Det är min blogg.)
Mellan spelutvecklare och bemanningskonsult...
Det har skrivit om tidigare, men nu har jag lyckats gräva fram bildbevis (eller, det är faktiskt en hjälpsam själ som lyckats gräva fram det här åt mig)
Jag är medveten om att det ser creepy ut när allt är censurerat på det här viset. Men yta går aldrig före integritet i min värld.
HDiHD: Hur allt började
Det var en sensommardag år 2008. Jag och Ludde, (aka Linslusludde under den tiden) jobbade rygg i rygg med varandra på GRIN. Under dagarna jobbade vi tillsammans, under lunchen tränade vi tillsammans, under kvällarna hängde vi tillsammans. Det var mycket Ludde helt enkelt! Utöver det var jag även nygift, livet var extra bra.
Ludde hade ganska nyligen fått sitt hemmabiosystem komplett med en oerhört bekväm soffa som var brun. Under arbetsdagarna när vi inte satt och betygsatte låtar i vår gemensamma mp3-samling så pratade vi mycket om filmer. Några återkommande filmtitlar var Transformers och Iron Man, två filmer som han gärna ville visa mig med sitt system, då de tydligen gör sig riktigt fina i (2008 års hetaste ord:) full HD.
Det där f:et i full HD lade vi också alltid extra tyngd på, för det var det nya heta. Elektronikkedjorna gjorde reklam för HD-skärmar och ens föräldrar började bli sugna på plattskärmar. Men vi var redan förbi det stadiet och för att poängtera det så var det där f:et i full väldigt viktigt.
När jag tänker efter är det mycket möjligt att fascinationen över full HD var en del av det som födde fram detta.
Jag hade inte sett några av filmerna och att titta på en 46 tums skärm lät minst sagt suktande. Det var just i det skeendet som det föddes.
"Vi borde göra en heldag med de här två filmerna. Träffas tidigt, äta lunch, kolla på film, spela tv-spel, äta middag, kolla på film, äta godsaker och spela ännu mer tv-spel."
Idén lät för bra för att vara sann. Självklart skulle vi genomföra det! Och vi måste ha regler (såklart...)! Endast killar, endast mjukisbyxor och linne. Vad vore Sverige utan regler?
Den eftermiddagen föddes något som är minst lika aktuellt idag. Vi satte det första datumet för ett HDiHD. Namnet har vi fortfarande ingen aning om vem som kom på, så jag och Ludde tar gemensam cred för det. Så, vad är HDiHD?
Det är en Heldag i High Definition.
Visst är det lite pinsamt att förklara namnet ibland, men det sammanfattar perfekt vad det är! Så, nu var datum satt, då var det dags att hitta fler deltagare...
Avklarat spel: Yoshi's Island DS
Det första Yoshi's Island släpptes 1995, under Super Nintendos sista ärofyllda år och i mina ögon står det för allt som är bra med Nintendo. Super Mario World släpptes tillsammans med Super Nintendo och fulländade plattformsformulan för evigt (känns det som ibland). Det är nog inget spel i samma genre som kan mätas sig med Super Mario World än idag, typ 20 år senare. Och vad gör Nintendo då för att följa upp detta? De lät perfektionen i Super Mario World tala för sig själv. Istället för att sedan göra en enkel uppföljare med ett par nyheter och samma grundstomme så släppte de Super Mario World 2: Yoshi's Island.
(Okej, Super Mario World 2 lades till på de Amerikanska och Europeiska utgåvorna av spelet, så den titeln var kanske inte tänkt från början. Men det förändrar inte faktumet att i Europa heter spelet just så.)
Helt ny grafisk stil, helt nya miljöer, helt ny musik, helt nya kontrollmetoder, ingen världskarta, ingen Peach. Man fick heller inte spela som Mario och Luigi längre, istället var det Yoshi som var huvudpersonen. Nintendo förstod helt och fullt att om de skulle göra en uppföljare till Super Mario World så behövde de skriva om de flesta reglerna för det spelet, annars skulle det garanterat ändå bli sämre än sin föregångare.
Och med facit i hand kan Yoshi's Island mycket väl var den bästa tvåan i spelhistorien. För det är nästan lika perfekt som Super Mario World.
Sedan, 1998, släpptes Yoshi's Story till Nintendo 64. Och det skruvade upp gulligheten, plastlukten och sötsliskigheten till max. Sedan fick svårighetsgraden kräla på marken med all annan smuts. Det var ett riktigt dåligt spel som går att klara på 20 minuter, på första försöket.
2006 släpptes då Yoshi's Island DS till Nintendo DS och jag blev lycklig. Men nu när jag spelat igenom det är jag inte fullt lika lycklig längre.
De dubbla skärmarna till DS utnyttjas för att rita upp större banor vertikalt.
Ganska trevligt men ingen nyhet som förändrar ens spelande
För det här är en uppföljare efter formel 1A. Samma grej fast med lite fler features. Eller hur mycket features då egentligen? Med handen på hjärtat visste jag inte att det var ett helt nytt spel förrän jag kom till andra världen och baby Peach och baby DK introducerades. Jag spelade hela första världen med en sådan massiv känsla av deja vú i kroppen att hjärnan snurrade. Att det har precis samma boss som första spelet hjälpte inte till direkt.
Men egentligen, ska det här ses som en uppföljare? Spelet tror säkert att bokstäverna DS räcker för att det ska vara ett fantastiskt spel, för då står det tillräckligt nära originalet i namnväg att dess strålglans fläckar av sig.
Yoshis energi mäts i hur många sekunder han kan vara separerad från bäbisen på ryggen, så bra idé!
Att behöva byta bäbisar på Yoshi's rygg i tid och otid var aldrig särskilt spännande. Eftersom det bara kunde bytas bäbisar vid vissa fasta punkter bestämdes det ändå av spelet hur jag skulle spela. Och att ha cutscenes med fåordig dialog var ett märkligt val. De hade gärna fått göra det, men det här utförande var så smalt och intetsägande att jag aldrig lyckades koppla till det. Bossarna var löjligt enkla och långt ifrån samma kaliber som de kreativa bossarna från föregångaren. (Men den jämförelsen kan ni se förbi, för det är ganska orättvist att jämföras med ett spel som har det högsta genomsnittet av bra bossar rakt igenom.)
Jag vill naturligtvis inte se förbi spelets styrkor, men de styrkorna fanns redan där 1995. Grafiken är underbar (dock inte lika tekniskt imponerande på 2000-talet) och sagobokstemat är väldigt tilltalande. Musiken görs fortfarande av Koji Kondo, 'nuff said.
Men i slutet tappade jag intresset nästan helt och hållet. Sista bossen var inte ens den någon höjdare. Det är nödvändigtvis inte särskilt dåligt, men Yoshi's Island DS visade sig vara det mesta som är tråkigt med uppföljare.
Har du inte spelat originalet Yoshi's Island och äger bara en Nintendo DS; lätt värt! Annars inte.
BETYG: 2,5/5
Trilogin byggs vidare
Metroid Fusion skulle alltså försöka bära vidare legenden om Samus Aran efter att Super Metroid gjort det med bravur åtta år innan. Det släpptes samma år som Metroid Prime men var till skillnad från Prime endast i två dimensioner. 2002 var ett lyxigt år för Metroidälskare.
Jag hann inte långt i spelet men det slog mig hur pass mycket Metroid Fusion var sammankopplat till Super Metroid. Den andra textraden som kom upp när spelet startade var det här:
Så Super Metroid var inte slutet av en trilogi?
Like a baus
Skillnaden nu är att jag inte längre jobbar på olika platser varje dag. Nej, jag jobbar på samma ställe nu för tiden. Jag gick från backupkonsult till entrepenadkonsult för ett drygt år sedan. Fast lön, fasta arbetstider och samma arbetsplats... varje dag!
Först fick jag vikariera som kontorschef för en tidning under ett drygt halvår. Där fick jag mer ansvar än jag någonsin fått tidigare på en arbetsplats. En väldigt utmanande och rolig tid. Jag klantade till saker mer än någonsin, men jag har heller nog aldrig lärt mig mer om mig själv på så kort tid. Under samma veva flyttade jag till Huddinge och började smårenovera, saker jag aldrig gjort förut. Det var en ganska stressig höst.
Sedan i mars i år har jag jobbat för ett annat företag och stormtrivs. Nu tillhör jag att arbetslag med människor som jobbar med samma saker.
Det är klart att det händer en del konstiga saker till och från, men galna händelser händer verkligen inte längre på en daglig basis. Så mitt konsultliv är inte lika intressant längre, från det perspektivet alltså.
Men jag vill nämna en annan sak som är skön med att jobba länge på en arbetsplats: Den första tiden på en arbetsplats är bökig. Jag glider runt och försöker hitta saker att göra, frågar tusen frågor till närmsta chef om jag gör rätt och de andra människorna på arbetsplatsen undviker att ta kontakt med en. Man är inte någon att räkna med och det märks verkligen.
Men sedan händer något.
Mina sista månader på tidningen kunde jag nästan inte gå omkring på kontoret för folk stoppade mig och bad om hjälp om nästan vad som helst. Det var en härlig känsla, folk tilltalade mig vid namn. Samma sak hände på min nuvarande arbetsplats nu under förra veckan. Något skiftade och folk har börjat använda mitt namn när de vill ha min hjälp.
En liten detalj men det gör mycket.