Batman: Arkham Asylum
Grattis Batman, stort grattis. Äntligen får du ett benhårt spel som är värdigt att bära ditt namn. Batman till NES kommer väldigt nära, men Batman: Arkham Asylum sätter en helt ny standard.Som ett glasklart exempel av en sleeperhit tog Arkham Asylum hela spelvärlden med storm. Under de drygt två åren som gått sedan dess har jag följt spelets parad genom media, lovord och hyllningar var det än gick. När jag sedan fick Game of the Year (GOTY)-utgåvan i födelsedagspresent tidigare i år var det inget som hindrade mig längre. I'm Batmaaan.
Jag valde att köra på Hard eftersom jag har hört extra mycket om fightingsystemet och tänkte "upp till bevis". Plus att jag är lite elit. Det tog mig många försök att klara första striden som fungerar som Tutorial. Men det tvingade mig att verkligen lära mig hela systemet och ja, det är riktigt bra. Tajt, snyggt, coolt, belönande och inte helautomatiskt.
För övrigt huvudskurken i nästa års The Dark Knight Rises
Jag var övertygad att jag spelade det bästa spelet den här generationen när jag slogs mot Bane. Den fantastiska striden var toppen av hela spelet. När det sedan visade sig att mekaniken den striden byggde på blev sedan mallen för de flesta andra striderna som följde sjönk adrenalinet i kroppen. När jag sedan kröp runt i ventilationstrumma #77 så insåg jag ändå att Rocksteady gjort en handfull sanslöst bra spelmekaniker och återanvände de sedan friskt under hela spelet.
Till exempel, alla bossar går ut på att undvika bossens attacker och sedan puckla på en massa minions som man slåss mot i vanliga fall också.
The Riddlers utmaningar expanderar spelupplevelsen mycket mer än jag först trodde. Han uppmuntrar en att utforska miljöerna som man då märker är riktigt välgjorda och proppfyllda med fanservice. Synergieffekt.
Mark Hamill som Jokern, lika bra som vanligt
Nu tar ju Rocksteady i från tårna för att få uppföljaren Batman: Arkham City att rymma en komplett skurklista från Batmanvärlden. Farligt kan tyckas, då en av Arkham Asylums största styrkor är hur oerhört fokuserad handlingen är. Jag hoppas inte på en fruktsallad utan på en utveckling av det tajta, hårda och coola som det här spelet erbjöd.
BETYG: 4/5
Kan man födas med principer/tvångstankar?
Nej, det kan man nog inte. Eller kan man? Man kan ju ärva utseenden och andra personlighetsdrag... Ingen idé att försöka besvara detta. Anledningen till varför jag tar upp det är för att jag kom att tänka på en återkommande händelse under min barndom:
I livsmedelsbutiken med mamma. Jag får lov att välja en glass ur GB-frysen precis innan vi går till kassan. När alla varor sedan läggs upp på bandet går jag förbi kassan och ställer mig vid nedpackningen. I jämn takt kommer varorna marscherandes mot mig, skakar och svajar till regelbundet. Kort därefter kommer min lilla Piggelin/GB Sandwich/Cornetto, great success! Jag sträcker mig upp och plockar upp den, men öppnar den inte.
Istället tittar jag upp mot mamma och frågar: "Har du betalat mamma?" Jag öppnade aldrig glassen förrän jag fick ett jakande svar på den frågan. Så här gick det nästan alltid till.
Det kan enkelt ses som ett tecken på god uppfostran, men just i det här fallet var det inte så. Min mamma frågade nämligen mig en gång vem som lärde mig att göra så, för hon hade inte gjort det. Hon tyckte självklart att beteendet var bra, men också lite märkligt att ha en sådan korrekt process över något jag egentligen borde kasta mig över.
Folk som inte gör på det här viset skulle jag aldrig kalla tjyvar, det är helt enkelt en fråga om definition: När äger man en vara? Jag ser folk ibland (okej, ganska sällan men ibland) som lägger tomma Cola- eller Drickyogurtflaskor på bandet och ska betala för varor de redan avnjutit. Det är för mig helt otänkbart. Helt.
I mina ögon är det inte mina varor heller när kassören scannat dem, utan först när jag betalat för dem får jag bryta upp/knäcka/klunka/svälja/tugga/läsa vad jag köpt. Att ens fundera över förhållningssätt till definitioner som dessa visar nog på att jag har en medfödd kärlek för principer och regler.
I livsmedelsbutiken med mamma. Jag får lov att välja en glass ur GB-frysen precis innan vi går till kassan. När alla varor sedan läggs upp på bandet går jag förbi kassan och ställer mig vid nedpackningen. I jämn takt kommer varorna marscherandes mot mig, skakar och svajar till regelbundet. Kort därefter kommer min lilla Piggelin/GB Sandwich/Cornetto, great success! Jag sträcker mig upp och plockar upp den, men öppnar den inte.
Istället tittar jag upp mot mamma och frågar: "Har du betalat mamma?" Jag öppnade aldrig glassen förrän jag fick ett jakande svar på den frågan. Så här gick det nästan alltid till.
Det kan enkelt ses som ett tecken på god uppfostran, men just i det här fallet var det inte så. Min mamma frågade nämligen mig en gång vem som lärde mig att göra så, för hon hade inte gjort det. Hon tyckte självklart att beteendet var bra, men också lite märkligt att ha en sådan korrekt process över något jag egentligen borde kasta mig över.
Folk som inte gör på det här viset skulle jag aldrig kalla tjyvar, det är helt enkelt en fråga om definition: När äger man en vara? Jag ser folk ibland (okej, ganska sällan men ibland) som lägger tomma Cola- eller Drickyogurtflaskor på bandet och ska betala för varor de redan avnjutit. Det är för mig helt otänkbart. Helt.
I mina ögon är det inte mina varor heller när kassören scannat dem, utan först när jag betalat för dem får jag bryta upp/knäcka/klunka/svälja/tugga/läsa vad jag köpt. Att ens fundera över förhållningssätt till definitioner som dessa visar nog på att jag har en medfödd kärlek för principer och regler.
Kingdom Hearts II
Kingdom Hearts var på, pappret, en av de bästa spelidéerna på länge när det första spelet i serien kom (utöver faktumet att spelet har bland de bästa omslagen till ett spel någonsin). Lyckligtvis inte bara på pappret, det första spelet är faktiskt ett urmysigt spel som vårdade sitt ursprungsmaterial, trots utmaningen att hålla en röd tråd, både atmosfärmässigt och handlingsmässigt. Så här ligger det till:Disney och Square Enix gick ihop för att skapa ett rollspel tillsammans. Till sitt förfogande hade de Disney's guldgruva av karaktärer, miljöer och handlingar. Square Enix, som äger hela varumärket Final Fantasy, erbjöd sina karaktärer från Final Fantasy VII, VIII, IX och X.
Mitt bland alla dessa gröna skogar, vilda djungler, sagoslott, riddare, dvärgar, pratande ankor, emofrisyrer och jättesvärd spelar man som Sora. En unik karaktär som inte har något med Disney eller Square Enix att göra (förutom att han har Disneyögon och Squarehår). Han är utvald till nyckelbärare och får i uppdrag att tillsammans med Kalle Anka och Långben hitta kung Musse Pigg som försvunnit. The heartless, suddiga och svarta figurer (som för tankarna till Ico), har invaderat olika Disneyvärldar och man gissar att de ligger bakom Musses frånvaro.
Man rör sig fritt mellan olika världar och möter upp med nyckelpersonen i den världen. Odjuret och hans slott (från Skönheten och odjuret), Aladdin i Agrabah, Hercules i Hades, Alice i Underlandet, Jack Skellington, Svarte Petter och även Squall, Tifa, Cloud, Tidus, Wakka och många många fler. Vid ett tillfälle står Hades, Svarte Petter, Kalle Anka, Långben och Auron i samma rum, 'nuff said.
När jag skriver ut det på det här viset låter det faktiskt inte särskilt bra, mest bara stökigt. Men tro mig, det är riktigt bra. Man matas med nedbantade handlingar från nästan tio Disneyfilmer och allt hålls ihop av en röd tråd om The Heartless som korrumperar hjärtan på löpande band.
The Heartless går att jämställa med The Nothingness från Neverending Story. Faktum är att jag skulle kunna dra många paralleller mellan den filmen och det här spelet. Vikten av att hitta styrkan och modet inuti sig själv och kunna slåss mot något så abstrakt som en kraft som stjäl hjärtan/slukar världar. Och allt utspelar sig i fantasifulla världar. Målgruppen är densamma; det är inte riktigt riktat till barn (även om barn verkligen kan gilla det), men heller inte till ungdomar (även om ungdomar också kan gilla det), utan någonstans däremellan.
Känslan att skiljas från sina barndomsvänner och de hemliga gömställena man hade tillsammans med dem. Att man alltid skulle vara tillsammans. Att saker och ting aldrig skulle förändras. Spelet skildrar den känslan och brottningskampen mot dem väldigt bra, trots den fruktsallad av andra karaktärer och handlingar som trängs i samma spel.
Shit, ettan är verkligen ett riktigt bra spel.
Precis, jag pratar fortfarande om ettan. Men majoriteten av det jag skrivit hittills går även att applicera på tvåan som jag klarade för ett tag sedan. Ta bara bort den röda tråden som gjorde ettan riktigt bra.
Kingdom Hearts II är fortfarande riktigt snyggt, proppfyllt med fantasifulla kreationer och livliga karaktärer. Men den röda tråden saknas helt. Problemet börjar redan när man startar spelet och får ettan återberättat som en musikvideo. Men vad som lämnas ut helt och hållet är Game Boy Advance-spelet Kingdom Hearts: Chain of Memories, spelet som berättar vad som händer mellan ettan och tvåan.
Kanske den bästa delen av tvåan; när man åker tillbaka i tiden och alla karaktärer får en retrotouch
Kingdom Hearts II har exakt samma tema som sin föregångare, samma sökande efter barndomsvänner och ungefär samma klimax i slutet. Den enda stora nyheten i handlingen trasslar egentligen bara till allt: Organisation XIII med väldigt oklara motiv där alla medlemmar är så kallade Nobodies. En Nobody blir man om man är kraftfull och låter sig bli korrumperad av The Heartless. Så helt plötsligt springer det runt en massa goda och onda sidor av samma karaktärer man redan lärt känna. Det tillför inte särskilt mycket utan krånglar bara till hela grejen.
Att det ska vara så svårt att bygga vidare på en handling utan att helt förlora sig själv! Av denna anledning gick jag därför mellan bra betyg och okej betyg. Bra betyg när jag tittade på grafiken och njöt av de små handlingarna som serveras i små portioner. Okej betyg varje gång jag upptäckte att den röda tråden inte existerade. Nja, jag böjer på mina egna regler och ger det här spelet ett nytt betyg:
BETYG: 2,5/5
Bordsplacering
Finns det någon familj där ute som inte har fasta bordsplaceringar till vardags? Jag har väldigt svårt att tro att det skulle finnas det.
Konsekventa bordsplaceringar är viktigt; inget bråk när det är matdags, alla har sina zoner att ha armarna på och den som är yngst får sitta närmast mamma och pappa. Jag har tagit mig friheten och rita ut bordsplaceringen hos min familj under min uppväxt, från mitt perspektiv såklart.
(Gjord i RageMaker)
Ni får försöka fylla i namnen på de andra kring borden så gott ni kan. Så långt bak som jag kan minnas så har jag suttit med ryggen snett mot ingången till köket. Detta resulterade i att jag, tillsammans med min pappa, var sist med att se vem som kom in i köket, när nu någon klev in i köket.
Det var alltid en obekväm vändning (speciellt med mat i strupen) inblandad när någon gäst eller sen familjemedlem kom in i köket.
Jag har märkt att detta har påverkat mitt sätt att placera mig kring ett bord idag. Jag väljer ofta platsen som ger bäst utsikt över ingången till rummet. Ingen tvångstanke á la Jason Bourne/Jesse James, men det händer ofta nog att jag började tänka på det häromsistens.
Resistance 3 recenserat
Omslaget till Resistance 3 fick lovord i samma ögonblick det blev offentliggjort. Förutom att vara ett riktigt klassigt omslag så visade det även på den nya riktningen som serien slagit in på.Min åsikt om ettan.
Jag har spenderat en hel dedikerad dag åt coopäventyret i tvåan, och det var underväldigande (om man nu kan säga så).
Det här var bättre. Bättre på de flesta punkterna. Vad mer kan man säga? Ett bra FPS helt enkelt.
Min recension är nu uppe.
Fel på hörseln
Det här hände när jag en dag jobbade på ett företag nära Centralstationen i Stockholm. Jag satt i receptionen och skötte telefon, mail och besökare (VD:n var oerhört trevlig för övrigt). Jag var här litegrann ibland när jag var ny på bemanningsföretaget.
Jag hade slängt fram just den skylten för att skynda iväg på toaletten. Orutinerad som jag var glömde jag såklart att ta bort den. Så där satt jag under större delen av den eftermiddagen, med ett headset på huvudet, ett intränat leende på läpparna och en stor skylt bredvid som det stod "Kommer Strax" på.
Vid ett tillfälle glider det in en stor del av ledningsgruppen för företaget. En av herrarna såg det hela jag precis beskrev och tillrättavisade mig genom att hitta min blick och säga "Kommer Strax" lite menande, nästan som en fråga.
Tyvärr hade min åsikt om vänligheten och öppenheten hos VD:n och hans ledningsgrupp nått överdrivna höjder. Av en obegriplig anledning hörde jag det som "Como estas". Frågar du mig idag ifall man kan vara så spontan och vänlig mot en halvfrämling att man börjar dra hälsningsfraser på spanska för varandra, så hade mitt svar varit nej. Men den eftermiddagen för länge sedan trodde jag bevisligen det.
Försök då visualisera hans reaktion då jag kort skrattade till så charmigt jag kunde och svarade "Jodå, det är lugnt. Det går bra."
Receptionen var endast mannad av mig, men till mitt förfogande hade jag ett par skyltar jag kunde ställa upp. "Receptionen stängd mellan 12-13", "Receptionen bemannad mellan 8-17" och "Kommer strax". Just "Kommer Strax är viktig för den här korta historien.
Jag hade slängt fram just den skylten för att skynda iväg på toaletten. Orutinerad som jag var glömde jag såklart att ta bort den. Så där satt jag under större delen av den eftermiddagen, med ett headset på huvudet, ett intränat leende på läpparna och en stor skylt bredvid som det stod "Kommer Strax" på.
Vid ett tillfälle glider det in en stor del av ledningsgruppen för företaget. En av herrarna såg det hela jag precis beskrev och tillrättavisade mig genom att hitta min blick och säga "Kommer Strax" lite menande, nästan som en fråga.
Tyvärr hade min åsikt om vänligheten och öppenheten hos VD:n och hans ledningsgrupp nått överdrivna höjder. Av en obegriplig anledning hörde jag det som "Como estas". Frågar du mig idag ifall man kan vara så spontan och vänlig mot en halvfrämling att man börjar dra hälsningsfraser på spanska för varandra, så hade mitt svar varit nej. Men den eftermiddagen för länge sedan trodde jag bevisligen det.
Försök då visualisera hans reaktion då jag kort skrattade till så charmigt jag kunde och svarade "Jodå, det är lugnt. Det går bra."
Dagboksinlägg #15
Tydligare ämnen, tydligare åsikter och lite bättre språk. Det är mycket som kan hända på fem månader!
Jag var helt ny på gymnasiet i en helt ny klass. Mobila gymnasiet precis bredvid Globen. Den eftertraktade laptopen fick vi inte förrän drygt en vecka senare. Ett par dagar in skulle alla elever ställa sig framför klassen och ha med sig en personlig sak som är knutet till något intresse eller hobby man har. Självklart glömde jag helt bort det.
I småpanik (jag trodde ju det här på något sätt kunde påverka mina betyg) tog jag min penna med mig när jag gick fram. Jag presenterade mig och sa att jag gillade att skriva och att det var ett av mina stora intressen. Det tyckte särskilt läraren (eller mentor som han titulerade sig själv) var intressant. Skribent till skoltidningen kanske?
Hehe... tack, men nej tack.
Faktum är att jag tror den här presentationen egentligen bara slöade ner lära-känna-processen under den hösten. Visst, en person tog med sig trumpinnar och berättade om sin passion för trummor. Men, en annan kille i klassen visade upp ett bibliotekskort och sa att han älskade att läsa böcker. (16-åriga jag i falsett:) Laaaaame! Vad jag inte fattade var att han också helt glömt bort det/struntat i det men inte fått panik utan helt lugnt bara improviserat. Jag förstod först några månader senare att det här var en kille som gjorde allt annat än läsa böcker.
Nåväl, texten nedanför är ett par tankar jag formade i mitt huvud och skrev ner. Ingen särskild händelse eller något, bara en åsikt.
(Tro det eller ej, men jag lurade många med den här bilden:)
Ojojoj, Sprutabstrumpor. Bara jag formar det ordet i munnen så blir jag nostalgisk
Misstagen man inte missar
2 september 2001
Just det..Misstagen man inte missar...
Stackars dessa människor vars misstag aldrig glöms.
Så fort den lite mer impopulärare personen i klassen råkade göra en felpassning under fotbollslektionen blev det många fula ord och klagomål.
Man kan tänka i lite större banor:
Om en högt uppsatt person på ett företag råkar göra en liten miss så skapar det stora konsekvenser och irritationer långt ner i företaget.
Man kan tänka i ännu större banor:
Om någon stor och mäktig politiker gör ett stort och fettigt misstag skapar det stora rubriker och många journalister får löneförhöjning på grund av sina sågningar av dessa människor som gör misstag.
Alla gör vi för tjyvven misstag. En del missas och en del missas verkligen inte. Om pappa råkar åka fel väg när ni ska till mormor eller när Göran Persson inte ger bidrag till Nils party för drogpåverkade hiphopfanatiker.
Man kan inte göra en film som ALLA älskar, man kan inte mätta ALLAS behov, man kan inte ta beslut som ALLA kan dra nytta av.
Varför då klaga så mycket på alla politiker?
Varför då klaga så mycket på alla läkarmissar?
Okej, en läkare ska vara utbildad till att göra rätt beslut, men alla gör vi misstag och man kan inte utbilda någon till en omänsklig varelse som aldrig gör misstag. Okej, läkaren kan få liv på samvetet om han (eller hon) gör fel. Jag ska nu berätta en sann historia, jag kan lova att den är sann:
-----------------
Min pappas kusin hade lite ont i nacken en dag när hon vaknade. Smärtan försvann inte så hon gick till doktorn och frågade vad det var för fel.
-Det här ska vi ordna, sa doktorn och tog fram en bedövningsspruta som han skulle bedöva hennes nacke med.
Men nu var det så att doktorn hade en lite dålig dag så han RÅKADE stoppa in sprutan rakt in i hjärnan. Den här unga flickan hamnade i koma i tre månader, sen dog hon.
----------------
Låter ganska osannolikt men det är faktiskt sant. Denna doktor jobbar än idag som doktor.
Han råkade stoppa in sprutan in i hjärnan på henne. Det är som om du ska bygga en koja och råkar spika fel på din tumme, eller tappar den stora stenen på din lilla tå. Misstag som misstag. Jag kan självklart hålla med om att han var en idiot som råkade göra detta men det var ett misstag (som han får leva med).
Man kan inte läsa i nya Veckorevyn där det står ”Så gör DU inte misstag”. Man kan inte se ett misstag komma gående. Man kan inte äta piller mot misstag. Man kan inte träna sig själv att stå emot misstag.
Misstag är något abstrakt som flyger i luften och slår till när som helst, var som helst.
Du ramlar, du säger fel sak vid fel tidpunkt, du skär dig på kniven, du tappar te på mamma, du repar pappas bil, du tappar en tia i brunnen. Man kan hålla på ett tag.
Därför tycker jag synd om alla kändisar vars misstag blir stora rubriker världen över. Vaddå, förväntas det från kändisar att dom inte gör misstag?
Med det här vill jag säga att misstag är misstag, vem som än gör det.
Men om man har mer ansvar så märks misstagen mer, ju längre upp på berget man står, desto mer ont gör det att ramla ner. Men den risken får man ta om man väljer att ha ansvar.
Tack för mig den här gången.
Dagen jag blev nobbad av McDonald's
Det här är både ett väldigt tydligt minne och ett väldigt vagt minne. Jag minns känslan och många andra små detaljer, men jag har väldigt svårt att sikta in rätt datum eller ens år.
Jag var kanske 13-14-15 år gammal och ville ha ett helgjobb/sommarjobb. Jag hade gjort en CV-turné i Huddinge Centrum med 15 opersonliga personliga brev om mig själv som jag helt slumpmässigt delade ut till biträden i en himla massa butiker. Meriter? Tidigare erfarenheter? Icke sa nicke. Vad fyller man sitt CV med då?
Inga svar alls fick jag, förrän en eftermiddag då det ringde i telefonen. McDonald's ville att jag skulle komma på intervju på kort varsel, redan dagen efter. Strulet var att jag hade lovat bort min arbetskraft till min pappa och hans egenstartade företag han drev på den tiden. Det fanns ingen ersättare för mig så tätt inpå.
Kompromissen blev att dagen kortades ner en smula och jag fick byta om i lastbilen som stannade till precis utanför Huddinge Centrum. Jag visste var McDonald's låg i Huddinge Centrum (där Clock låg för länge sedan) så jag knallade dit. På väg till min första arbetsintervju.
Jag har varit på tre lyckade arbetsintervjuer i mitt liv där två gav mig jobb jag trivdes/trivs med och ett som brände mig ganska ordentligt. Resten av mina anställningar har jag fått genom kontakter. Hur många kontaktbaserade anställningar blir det? Få se nu... fem blir det.
Antal misslyckade intervjuer? Två. Jag var på intervju hos Hornbach för ganska exakt två år sedan, det fick jag inte. Och det är jag glad för! Min andra misslyckade intervju är den här intervjun. Varför? Jag hade inte förberett mig alls på vad en intervju innebär.
En trevlig och småbossig 30-årig tjej hälsade på mig och tog med mig bakom kulisserna. Bakom kassorna och köket blev jag ledd in i ett litet rum och blev ombedd att sitta ner. "En intervju kan ju inte vara särskilt svårt, det är väl bara att vara sig själv?" intalade jag mig så fort nervositeten knackade på.
Hon: Så, Viktor. Ska du ta och berätta lite om dig själv?
(Va?! Vad är det, hur gör man det?)
Jag: Jaaa... Jag heter Viktor och är X år gammal... ... ... Jag är snäll och rolig. Och jobbar bra.
Hon: Mmm, okej. Varför ska jag anställa just dig till den här McDonald's-restaurangen?
Jag: ...Jaaa... ... Jag jobbar ju bra... Oooch. Och, du kommer inte ångra dig, sa jag och log desperat.
Hon: Jag kommer inte ångra mig, svarade hon med apatisk blick som sedan letade sig ner i hennes anteckningsblock.
"Ouch"
Intervjun fortsatte kanske en och en halv minut till och sedan fick jag åka hem igen. Jag hörde aldrig något ifrån dem efter det. Om jag drev en McDonald's-restaurang och skulle anställa en samling shitkids, punks och andra tonåringar så skulle jag egentligen bara ta reda på ifall de kan hantera och lyssna på människor. Just en sådan här intervju var lite over the top.
Men det är ändå ingen ursäkt för min insats den eftermiddagen. Jag skämdes så det brann på kinderna. Ärligt talat tror jag hon skämdes å mina vägnar också.
Jag tror jag aldrig har berättat för någon om detaljerna om den här intervjun tidigare. Det känns skönt att ha berättat det nu. För det minnet har jag stängt in och aldrig skrattat åt, bara skämts. Men nu har det blivit dags att skratta, skratta åt mig själv.
Jag var kanske 13-14-15 år gammal och ville ha ett helgjobb/sommarjobb. Jag hade gjort en CV-turné i Huddinge Centrum med 15 opersonliga personliga brev om mig själv som jag helt slumpmässigt delade ut till biträden i en himla massa butiker. Meriter? Tidigare erfarenheter? Icke sa nicke. Vad fyller man sitt CV med då?
Inga svar alls fick jag, förrän en eftermiddag då det ringde i telefonen. McDonald's ville att jag skulle komma på intervju på kort varsel, redan dagen efter. Strulet var att jag hade lovat bort min arbetskraft till min pappa och hans egenstartade företag han drev på den tiden. Det fanns ingen ersättare för mig så tätt inpå.
Kompromissen blev att dagen kortades ner en smula och jag fick byta om i lastbilen som stannade till precis utanför Huddinge Centrum. Jag visste var McDonald's låg i Huddinge Centrum (där Clock låg för länge sedan) så jag knallade dit. På väg till min första arbetsintervju.
Jag har varit på tre lyckade arbetsintervjuer i mitt liv där två gav mig jobb jag trivdes/trivs med och ett som brände mig ganska ordentligt. Resten av mina anställningar har jag fått genom kontakter. Hur många kontaktbaserade anställningar blir det? Få se nu... fem blir det.
Antal misslyckade intervjuer? Två. Jag var på intervju hos Hornbach för ganska exakt två år sedan, det fick jag inte. Och det är jag glad för! Min andra misslyckade intervju är den här intervjun. Varför? Jag hade inte förberett mig alls på vad en intervju innebär.
En trevlig och småbossig 30-årig tjej hälsade på mig och tog med mig bakom kulisserna. Bakom kassorna och köket blev jag ledd in i ett litet rum och blev ombedd att sitta ner. "En intervju kan ju inte vara särskilt svårt, det är väl bara att vara sig själv?" intalade jag mig så fort nervositeten knackade på.
Hon: Så, Viktor. Ska du ta och berätta lite om dig själv?
(Va?! Vad är det, hur gör man det?)
Jag: Jaaa... Jag heter Viktor och är X år gammal... ... ... Jag är snäll och rolig. Och jobbar bra.
(Det där gick inte så bra Viktor, skärp till dig)
Hon: Mmm, okej. Varför ska jag anställa just dig till den här McDonald's-restaurangen?
Jag: ...Jaaa... ... Jag jobbar ju bra... Oooch. Och, du kommer inte ångra dig, sa jag och log desperat.
Hon: Jag kommer inte ångra mig, svarade hon med apatisk blick som sedan letade sig ner i hennes anteckningsblock.
"Ouch"
Intervjun fortsatte kanske en och en halv minut till och sedan fick jag åka hem igen. Jag hörde aldrig något ifrån dem efter det. Om jag drev en McDonald's-restaurang och skulle anställa en samling shitkids, punks och andra tonåringar så skulle jag egentligen bara ta reda på ifall de kan hantera och lyssna på människor. Just en sådan här intervju var lite over the top.
Men det är ändå ingen ursäkt för min insats den eftermiddagen. Jag skämdes så det brann på kinderna. Ärligt talat tror jag hon skämdes å mina vägnar också.
Jag tror jag aldrig har berättat för någon om detaljerna om den här intervjun tidigare. Det känns skönt att ha berättat det nu. För det minnet har jag stängt in och aldrig skrattat åt, bara skämts. Men nu har det blivit dags att skratta, skratta åt mig själv.
