NeverDead recenserat

Bloggen är på paus på grund av tillskott i familjen. Istället för bloggande, jobb och socialt umgänge blir det undervisning i blöjbyte (har aldrig gjort sådant förut) och förvirrade mat- och sovrutiner, allt på grund av en ny liten människa jag är så nykär i att det sprudlar i hela kroppen.

Troligtvis är bloggen på benen igen någon gång under nästa vecka.


Men det är inte det jag har kommit för att prata om idag! Med min lilla bebis på bröstet har jag suttit och spelat NeverDead på låg volym. Bebis på bröstet var underbart, NeverDead... not so much. Men det var åtminstone första gången jag fick chansen att prata om Monty Python i en av mina recensioner!

Min recension är nu uppe på FZ.

Hur skrattar du på nätet?

Att skratta på Internet, hur gör man det?

Ska man visa upp något så hjärtligt och inerligt som ett skratt blir det faktiskt svårt. Hur överför man den upplevelsen bäst på en skärm?

Jag minns när jag chattade med mina klasskompisar under högstadiet. Det här var slutet av 90-talet och vi satt och skrev till varandra över ICQ eller MSN. Var det någon som skrev något riktigt riktigt roligt kunde vi ägna långa rader av en massa "hahahahahahhaahahahhahahahaahahaaaaasdashashhah" och ett okänt antal utropstecken för att visa uppskattning för skämtet. Det ser såklart gräsligt ut, men det visade åtminstone den okontrollerbara sidan av ett skratt. Hur det kan hålla på länge och få sig ett eget liv.

Ungefär vid den här tiden kom också förkortningen LOL till världen, i alla fall min värld. Men den var så nördig att inte ens jag ville ta i den då. När jag började gymnasiet hösten 2001 träffade jag människor som till och med kunde säga LOL [låll] när något var roligt. På riktigt?! Mina ögon svartnade av skam å de personernas vägnar.

Men under 2000-talet formades skrattet på Internet, långsamt långsamt till vad det är idag. I takt med att kommunikationen över nätet är superenkel och supergratis så används det mer och mer till vardagliga samtal med vänner och familj. Smileys är något som många har landat på, leendes, skrattandes, gapandes eller kanske bara ett par fräsiga solglajjer och ett nöjt leende?

För mig är smileys ett tveeggat svärd. Det kan såklart lätta upp stämningen, speciellt nu när de ofta blir till små gula gubbar och kanske till och med animeras. En liten bild som trots sin enkelhet säger mer än... nja, kanske inte tusen ord i det här fallet, men ett femtiotal kanske? Fast samtidigt är de ett sätt att gardera sig, att visa att man menar "no offence", och då blir det plötsligt klurigare.

Mina erfarenheter säger att när människor är stressade, missnöjda och irriterade, då är det mer smileys i texterna än vad det tidigare varit. Som ett sätt att visa på att jag är upprörd men ta inte mina hetsiga kommentarer helt seriöst, även om de är kaxiga. Därför tycker jag smileys kan vara förvirrande när de mixas in i nästan alla typer av samtal.

Under tiden som smileys etablerades försvann den långa raden av utropstecken. Att skriva ut fler än tre utropstecken ses oftast som ett övertramp, men den här utvecklingen ledde till slut till inga utropstecken efter skratten. En del av den utveklingen tänker jag faktiskt skylla på serien Rocky. Hur mycket jag än tycker om den så var det här jag först såg mönstret av utropsteckenbefriade skratt.

Efter uppstädningen av andra konsonanter och vokaler mer än "h" och "a", färre och färre utropstecken och ibland bara någon smiley, hade skratten på nätet nästan fått sig en egen kultur med olika språk och dialekter. Ett "hahahaha" betyder precis lika mycket som den armen av bokstäver jag spydde ut i chattfönstret för drygt tio år sedan.

Men kan vi ha nått kulmen av förenkling? Kan skrattet ha destillerats till den milda grad att det inte går att korta ner det längre?

För nu är "haha" normen, no more no less. Och det kan till och med skrivas ut först i meningen, för att verkligen försäkra läsaren om att det som skrivs efter det är inte helt seriöst. Eller är det? Jag blir så lätt förvirrad. Jag brukar använda mig av den här grafen för att navigera genom denna mångbottnade kultur:


Ska sanningen har jag faktiskt börjat anamma "lol" på sistone, mina gamla klasskompisar får sista skrattet!

Ett skratt på nätet idag betyder inte samma sak som det gjorde för tio år sedan. Då var det endast ett vanligt skratt när något var roligt. Idag kan det användas lika mycket för att förebygga missförstånd. Och det ter sig ju naturligt då texbaserad kommunikation enkelt kan missförstås. Och när mer och mer av vår kommunikation, vardaglig som allvarlig, förs över till textform behöver vi gardera oss med mycket mer krockkuddar än under samtal öga mot öga.

Det är min åsikt faktiskt; på nätet kan ett skratt endast finnas där som en krockkudde för att undvika missförstånd. Och det är väl bra att skrattet har hittat en lämplig funktion då ett genuint skratt verkligen inte går att överföra till text.

Det är alltid skönt med insikter om att det är många saker som dagens teknik absolut inte kan göra.

När som helst så... #2

Nej, ingen bebis ännu heller.

Vi båda väntar otåligt och de senaste dagarna har vi helt utan nåd halshuggit vår kalender. "Allt ska bort!" var ledmotivet då det inte finns något, och då menar jag något överhuvudtaget, som går före sitt barns förlossning. Och fönstret då förlossingen kommer ske (för det kommer den) blir bara mindre och mindre för varje dag.

Jag är på jobbet och min fru går/sitter/ligger hemma. Jag försöker mest få tiden att gå känns det som. Under lunchen tar jag en promenad då solen ändå är framme, jag går ofta och tar mig en sojalatte vid närmsta fik. Den smuttar jag på samtidigt som jag lyssnar på Detroit Rock City med KISS, den enda låten jag hört med dem, men jag är ändå fullt övertygad om att det är deras bästa låt. I mina ögon har KISS alltid varit 99% image och 1% musik, lite som Pussycat Dolls om jag ska vara extremt taskig. Men när jag hörde Detroit Rock City slängde jag de föreställningarna så de flög ut genom fönstret. Hett tips.

Men vänta nu, latte? Som om inte magen är nervös nog som den är nu för tiden? Det struntar jag i, latte är livsnjutning för mig och så är det med det. Och vad gör man sedan inte då var nionde latte är gratis? Snart kanske de börjar känna igen mig också, och då är det verkligen klippt för mig...

På kvällarna äter vi asagod mat, tittar på tv-serier, filmer och då min fru slumrar till går Zelda: Skyward Sword igång direkt. Livet är bra ändå, riktigt bra. Ibland tänker jag att hur kan det bli bättre än så här.

En till tanke jag fått på sistone är vilken episk grej den där snubben som sprang från Marathon till Aten gjorde för länge sedan. Inte nog med att varje storstad världen över årligen har ett lopp döpt efter hans språngmarsch än idag, hans prestation jämförs också fortfarande med påfrestningen att föda ett barn. Helt galet.

Jag lämnar er idag med en bild jag tog natten till Nyårsdagen i år, bilen som stod parkerad bredvid våran hade en väldigt intressant isbildning på sitt tak:

Hade jag haft hipstamatic, instagram eller någon annan "sån där" app på mobilen
så hade det här varit ett utmärkt tillfälle

Strålande jul

Med den 30 december som beräknat förlossningsdatum var julen 2011 lite som en gladlynt rysk roulette. Med när julaftonsmorgonen var där så kunde vi med ganska stor säkerhet konstatera att Yoshi inte skulle födas på Julafton. No offence mot Julafton men vi kände verkligen att vi behövde få ett avkopplat julfirande med mycket vila, så det var en lättnad.

Julen var jättehärlig med hela familjen samlad, en höggravid fru som halvlåg/halvsov i en fåtölj mest hela dagen (mysigare syner får man leta efter) och så all denna mat, kaffe på det, nyponsoppa och så lite till mat, kaffe på det och sedan godis... och kaffe.

Jag kan inget annat än instämma med Lydia om den sanna julmusiken, nämligen amerikansk 50/60-talsmusik. Dessa välklädda män och kvinnor med sina silkeslena röster, sjunger in julen som ingen annan. Att få en vit jul, att få en blå jul, att haffa någon brud kring jul, att haffa tomten, men också såklart Jesu födelse. Denna heliga högtid som faktiskt har ett betydelsefullt ursprung. Jag gillar det.

Den här julen togs den amerikanska julandan ett steg längre; vi valde bort Die Hard (mind you, den ligger fortfarande nära hjärtat) till förmån för A Christmas Story, It's a Wonderful Life och en version av alla A Christmas Carol som finns där ute.

 

A Christmas Story, en äldre man som blickar tillbaka på en jul för länge sedan, då han bara var en liten grabb. Lustig, varm, ärlig, öppen och oerhört mysig. En stark rekommendation.


It's a Wonderful Life, hur sammanfattar man den här filmen? En julklassiker som helt klart måste ses, den bästa filmen jag såg under julhelgen, helt klart.


Sist (och i det här fallet minst) så såg vi A Christmas Carol med Jim Carrey. Denna film är Robert Zemeckis tredje film i sin envisa parad om att fullt animerad 3D-film är framtiden. Visst är grundhistorien riktigt gripande, men här sitter 3D-effekterna i framsätet och bestämmer filmens berättartempo med järnhand. När som helst börjar en flygfärd som i det närmaste kan beskrivas som en nöjesattraktion, det blir till slut jobbigt att titta på. Inte särskilt bra film.

Nästa jul får det helt klart bli en annan version. (Herr Zemeckis, kom tillbaka till vanlig spelfilm! Nämen åh, man tackar)

Nu är vi förbi julhelg och nyår, ingen födsel ännu. Men när som helst så...

Dagboksinlägg #20

Vi firar årets första dag med ännu ett av mina dagboksinlägg från Lunarstorm som fyller tio år!

Okej, jag erkänner: Det här inlägget är egentligen ett skolarbete till Svenska A där uppgiften var att skriva om användandet av språk.

Men till mitt försvar så tog jag inga källor till hjälp, jag satte mig bara och skrev om språk rätt upp-och-ner. Det kom av sig själv och skrevs i helt rätt tid. Åsikter kunde mer läggas till rätta och jag märker hur jag vuxit/mognat sedan mitt första dagboksinlägg.

Svenska A handlade mycket om det, att behärska språket, skriva texter och hålla tal inför klassen. Jag fick MVG utan någon som helst ansträngning. Svenska B däremot; det handlade mer om olika författarstilar och annan litteraturhistoria. Ointressant och därför svårare och därför lägre betyg för mig (min vilja att anstränga mig då sträckte sig inte särskilt långt). Jag minns inte exakt vilket betyg jag fick men inte var det MVG i alla fall. Sedan kom Svenska C efter det, då handlade det igen om att skriva texter och hålla tal, med ännu större svängrum den här gången. Jag skrev då texter om... ja, det kommer ni få läsa här i bloggen för de la jag också upp i dagboken på Lunarstorm (Hint: Ett av inläggen döpte jag till "Utklädd falskhet", hur låter den titeln tycker du?). Ännu en gång MVG helt utan ansträngning. Svenska C var garanterat det roligaste ämnet jag hade de två sista åren på gymnaiset.

Låter det ointressant att läsa gamla skolarbeten? Ja, det kan jag hålla med om. Men jag kunde bevisligen stå för texten så pass mycket att jag helt sonika la upp den på min Lunarstorm utan någon notis om att det egentligen var ett skolarbete.

(Den sista meningen inte med i skolarbetet, den ger en fingervisning i vilket sinnestillstånd jag var i vid den tiden. Länk till musikvideon.)

Bild tagen i ett klassrum på Mobila Gymnasiet strax bredvid Globen, syftet var att ta en riktigt "Lunarbild"

Språk i största allmänhet
1 januari 2002

Jag och mitt språk, du och ditt språk.
Precis som vi två är olika individer är det också så att vi kan ha helt skilda språkkunskaper och ordlistor. En del människor använder minst tre svordomar i varje mening, andra kanske använder ironi i allt de säger samtidigt som några andra försöker vara så kortfattade som möjligt.

Idag har språket blivit helt annorlunda om man ser tillbaka på tiden då språkkunskapen och artikuleringen var ett sätt man visade status på. Ett ord får ibland helt motsatt betydelse.

Ironin tar över mer och mer och internt språk har blivit alltmer betydelsefullt och långsökt. Varför ändrar vi betydelse på ord så otroligt mycket att det ibland nästan blir omöjligt att lista ut vad man menar?
Jo, eftersom vi använder oss så mycket av ironin.
Jaha, varför använder vi oss så mycket av ironin då? Hur ska jag veta det?
Har du någonsin stannat upp och tänkt varför du ironiserar människor och företeelser för det mesta? för det är jag säker på att du gör. Det började med att man skämtade med hjälp av ironin. Man blev till exempel kallad ”blixten” om man var en långsam person.
Det fortsatte sedan mer och mer och idag är det ett sätt att prata.

En tjejkompis till mig blev lite frågande och kanske lite irriterad då hon en gång hade mött en grupp med killar och de hade sagt ”ful tjej!” bakom ryggen på henne.

Som tur var kunde detta frågetecken suddas ut med hjälp av en nära vän till mig som hade koll. Det visade sig alltså att det uttrycket betydde raka motsatsen. Det låter minst sagt märkligt, inte sant?
Måste man ha alla sina tentakler i alla vänskapskretsar för att förstå vad som talas ute på stan?

En tanke är att ironin är en slags rädsla för sanningen, man vågar inte säga vad man tycker rakt ut. Istället säger man det motsatta med en speciell ton och därmed visar att man menar motsatsen.

Samma sak gäller också det faktum att vi använder oss av engelska ord så mycket idag. Man säger hellre ”sorry” än ”förlåt” till någon för att be om ursäkt. Jag blir alltid så arg när någon gör det mot mig. Varför blanda in engelskan? Man gömmer sig bakom språket eftersom man inte vågar stå för det man säger.
Brist på civilkurage kallas det, åh vad smart jag känner mig!
Jag har märkt att vi har svårt att ge varandra komplimanger idag. Det går knappt att säga något positivt till någon utan att få tillbaka ett sarkastiskt ”tack” eller att de bara frågar om man driver med dem. Ironin har mördat det enkla sättet att ge varandra komplimanger på.
Jantelagen i full funktion. Detta ger mig rysningar över hela kroppen.

Idag visar man mod på andra sätt jämfört med mellanstadieåldern. Då fick man vara med i gänget om man vågade göra vissa saker, kanske pussa den fulaste tjejen i klassen, eller klättra högst upp i eken i mitten av skolgården.


Jag tycker och har nästan alltid tyckt att en person som verkligen kan stå för det han (eller hon) tycker är mycket mer intressant än en person som bara håller med och nickar instämmande med alla andra. Personer som står för vad de säger är antingen riktigt heta eller riktigt kalla (beroende på vad de står för), men en osäker person som inte vågar stå för något är bara ljummen. Den personen gör ingen skillnad i debatter utan står bara där och är ljummen. Du är modig om du står för det du säger och tycker.

Oftast är det bättre att stå för något dåligt än att inte stå för något alls, inte alltid.

Om du använder dig mycket av ironi kan det väldigt lätt bli missförstånd när du pratar eller skriver. Ironi används oftast med kompisarna och familjen, men det kan bli en verbal krock när du ska ut på anställningsintervju eller kanske pratar med någon äldre släkting. Man säger att man ska vara sig själv, men det brukar bli krångligt. Man kan inte vara sig själv i alla möjliga situationer, det går bara inte.


Det gäller inte bara att anpassa sig efter väder och tidsförändringar utan också efter språk. Förr var det så att om man flyttade någon annanstans i vårt avlånga land fick man svårigheter med dialekterna. Men idag har de dialektgränserna blivit alltmer otydliga på grund av att människan är mer rörlig. Men istället får man idag problem med alla otroligt interna och långsökta skämt och slangord. Nu behöver man bara åka några kilometer bort från sin lilla ort man bor i till en annan ort så har man redan problem att förstå vad alla pratar om.

Det finns ingen ände på denna utveckling.

Språket finns för att vi människor ska kunna kommunicera med varandra. Inte bara med våra nära och kära utan överallt i vårt land. Bör man inte kunna röra sig fritt i ett land med dess modersmål och kunna göra sig förstådd överallt?

Det är fortfarande möjligt idag, men visst är språket på väg ner någonstans? Snart måste man kanske vara utbildad för sådant. Har vi inte börjat tappa taget om vårt modersmål? Fransmännen och tyskarna kanske har rätt, man bör bevara sitt lands språk så gott som möjligt. Men måste vi börja dubba varje utländsk film som kommer in i landet för det?
Engelska ord som kombineras med svenska ord och skapar ord som aldrig var påtänkta för ett år sedan. Invandrare som blandar in sitt eget modersmål och skapar helt egna ord som sprider sig runt i landet (inte alls illa menat mot invandrare). Men måste vi börja dubba alla filmer till svenska och bara ha svenska som språk i skolan för att kunna göra detta möjligt? Invandrare måste självklart få fortsätta komma in i vårt land och vi kommer säkerligen fortsätta att använda fler och fler engelska ord i vår vardag.

Man påverkas starkt av de människor man umgås med. Likadant är det om man tittar på film och lyssnar på musik. Det påverkas man av. Man matar sig själv med bra och dåliga saker och därmed kommer språket också in i bilden. Ditt språk formas efter din omgivning och ditt humör. Din omgivning påverkar ditt humör och ditt humör påverkar ditt språk. Ditt språk kan styras ner till alldeles för mycket sladder och kanske svordomar. Vad är bäst att göra för att utveckla ditt språk mot det positiva? Vad måste du göra för att kunna utöka din ordlista? Jo, jag vet att du vet svaret, du har hört det så många gånger från dina föräldrar och lärare.


Att läsa.


Läser du? Ja, om du har läst dig ända hit så läser du väl, men läser du böcker? Med hjälp av läsning får du allmänbildning. Allmänbildning gör dig till en intressantare människa. Ladda din hjärna med kloka ord, snabba kommentarer i pressade situationer, synonymer, och språkkunskaper.


Helt gratis.



(Paranoid Android av Radiohead (Radiohuvve) är en av de härligaste låtarna som finns)


RSS 2.0