Dagens dagboksinlägg ger tydliga signaler på vad för mönster mina kommande inlägg ska följa: Besvikelse, frustration och självömkan.

Som en andlig uppföljare till inlägget som tidigare samma år satte stenen i rullning skriver jag om högst personliga tankar, som kan verka lättfotade men blottar vad jag under den tiden brottades med.

Nu börjar även trenden med att sätta punkt och sedan efter ett par radbryt ta upp något helt annat ämne som jag bara häver ur mig under ett par meningar. I senare inlägg blir dessa små stycken de med mest passion och känsla, som att själva inlägget är en ursäkt för att få angripa ett väldigt specifikt problem. För det är just det jag gör här; angriper någon som sagt/gjort något jag är otroligt besviken över. I det här fallet handlar det om, you guessed it; en tjej. En tjej som fick för sig att jag var kär i henne (det var jag inte) och jag fick, såklart, höra det från annat håll efter att ha känt mig utfryst.

Jag behöver verkligen step up med mitt skrivande så jag kan spä ut dagboksinläggen med lite spel, konstiga principer, film och Tjugofyrakyrkan. Ska bloggen bara matas med saker som dessa blir det ingen rolig stämning.

Ofrivillig seger på låtsas

26 juni 2002

Ibland faller jag ihop till fosterställning och skakar. Sliter ut håret och rakar mig överallt på kroppen.
Varför? Jo, för att man är fullt upp i ett krig mot tankarna.
Hur stoppar man dom? Någon som har ett bra svar på det? Skulle inte tro det.

Det är nästintill omöjligt, men man måste försöka. För att ge efter för dom kan vara ett val som man får ångra senare.
Hela tiden ska man tänka ”Tänk om.. Varför?...När, hur, vad, vem....”
En händelse som hänt som man vrider och vänder på. När man sedan har sett på saken från alla möjliga och omöjliga vinklar så börjar man om igen.
Det behöver inte vara något som hänt heller, utan något som ska hända. Då kan tankarna ta över och skapa tvivel eller falsk lycka.
Tankens hastighet går i en abstrakt hastighet också vilket gör det så lätt att tänka. Farliga saker.. Helt plötsligt så har man tänkt det, vare sig man vill det eller inte.

Att tänka sönder något är ett fenomen som kan sätta folk i en fantasivärld. Bryta ner folk långsamt och lura folk. Jag talar inte bara för mig själv.

Usch, hemska tider. Ibland är saker bara tvungna att hända känns det som. Sen sitter tankarna och lurar bakom nästa hörn.
Tankar kan ta ut segern i förskott åt en ofrivilligt. Det blir inga härliga konsekvenser efteråt, tro mig. I tankens värld har man redan lyckats med det man nu skulle göra, självklart ser man sig själv i den vinnande positionen.
Man ser olyckan komma ridande långt där borta vid horisonten. Det tar inte lång tid förrän han är här.


.


En annan sak jag vill ha sagt är att jag förstår inte i min vildaste fantasi hur folk kan tro att man är kär i om man ”till och med ber om ett kort på personen” (!)
Jag blir galen! Verkligen helt... helt.. hopplös.
Vad använder vissa människor för definitioner på kärlek egentligen?
Är detta nåt sorts kodspråk som jag inte förstår mig på?
Om jag ber dig om ett gem så vill jag bjuda dig på äpplen.
Om jag ber dig om ett glas avslagen cola så gillar jag ditt sätt att gå på morgonen.

Suck.