Bortkastade tidslinjer
Då ges det även chans att få luncha med en god vän. Och vilken annan lunch än Delizie?
Men vad som oftast slår mig när jag besöker Kista är minnena som dyker upp. När jag blickar ut över bostadsområdet precis vid tunnelbanestationen så är det enkelt för mig att drömma tillbaka.
Jag gick ju som sagt i Mobila Gymnasiet läsåret 01-02 och lärde känna en helt ny klass. De jag kom bäst överens med bodde i just det här området och jag var där ganska ofta för att plugga, LANa, ladda ner film och spela Red Alert 2 mot varandra. Det var en väldigt rolig tid där vi var låtsasvuxna. Det hela kändes så moget. Helt ny skola, nya människor, nya områden (ungefär samma känsla som när jag började högstadiet, fast det går ändå inte riktigt att jämföra).
Det var där i Kista jag köpte GTA III till Playstation 2, jag firade nyår med dem, vi spelade in egna Jackass-klipp och det var även med hjälp av dessa kamrater jag skrev mina första skolarbeten som jag sedan lade upp på Lunarstorm. De besökte mig i Tullinge, för de flesta var det första gången i Botkyrka och en kommentar när de klev av pendeltågen var "Så var är ghettot någonstans då?".
Det var människor jag verkligen kopplade med och vi hade riktigt roligt tillsammans. Men.
Det var den här tiden under läsåret för tio år sedan som vi alla började tveka på om Mobila Gymnasiet var för oss. Många funderade på att byta skola för att rädda betygen (hör och häpna; många hade det svårt med frihet under ansvar!). Det mynnade ut i en skolavslutning i juni det året för att sedan aldrig träffas igen. Och då menar jag aldrig. Bortsett från en och annan nickning då vi mötts på stan så har jag inte haft någon enda kontakt med dessa människor sedan dess.
Jag påmindes om denna personliga tragedi då jag blickade ut över tidigare nämnda bostadsområdet. Jag fick ord att beskriva känslan då jag samma dag beställde Back to the future-boxen på bluray.
För det känns ibland som om det inte har hänt. Som om hela det läsåret är en dröm. Som om den person jag var under det läsåret är en fantasi. Som om alla intryck och minnen bara är påhitt. Som om jag efter det läsåret hoppade in i en DeLorean och vred tillbaka tiden till skolavslutningen året innan och fortsatte på en annan bana därifrån. Som om jag raderade den tidslinjen och startade om efter sommarlovet efter nian.
Skämt åsido; jag har inte varit särskilt duktig med att hålla kvar nya bekantskaper i mitt liv. Det har kommit och gått människor som jag verkligen saknar ibland.
Min militärtjänstgöring är nästan likadan, där facebookar jag ibland med några enstaka från min pluton, inte mer än så. Min andra gymnasieklass (som jag bytte till efter första läsåret) höll på att bli en exakt repris av min första. Lyckligtvis blev det inte så!
Jag har knappt några bilder kvar från mitt läsår på Mobila Gymnasiet, bara en massa minnen. Och minnen som bara få ligga och gro i en enda person vittrar sönder snabbt. Minnen behöver delas för att verkligen uppskattas.
Vad gott gör minnen om man inte har någon att dela de med?
Andra förhandstitten
Det var det nya Ghost Recon: Future Soldier och dess co-oplägen som visades upp. Läs min förhandstitt på FZ!
Dagboksinlägg #25
Media alltså...
Att klaga på kvällspressens uppblåsta nyhetsrapportering är som att klaga på privatpersoners dravlande på Facebook: Tydligen så finns det en märkbar efterfrågan, det har helt enkelt hittat sin plats i samhället. But still, om du stör dig på det, läs det då inte.
Jag brukar se media som motsatsen till föräldraskap. Föräldrar håller undan allt dåligt i världen så mycket som de bara kan från sina barn. Media, å andra sidan, visar egentligen nästan bara allt dåligt i världen. Även fast det är samma värld de porträtterar.
Nåväl, ett ganska spretigt inlägg med lite åsikter som går kors och tvärs. Enjoy.
18 mars 2002
Om det är något som ska ha en fet örfil på båda kinderna samtidigt så är det media. Denna gigantiska industri. Den källan som informerar oss om hur det står till i världen. Dygnet runt, varje dag, överallt.
Tidningar morgon, middag och kväll.
TV hela dagen.
Radio precis hela tiden.
Internet, som man kanske inte ska lite fullt ut på.
Eller... Man ska inte lita på någon av dom där fullt ut.
Ska inte dom små spalterna och dom stora artiklarna i Metro, DN, eller kanske Aftonbladet vara informativa och inget annat? Jag får ibland känslan av att saker å ting som skrivs och sägs i tidningar och på TV är för personliga, alldeles för personliga. Om en person skriver något om någon konflikt någonstans mellan två parter, så kan det oftas kännas som att han/hon står på någons sida i den konflikten och pekar på vad alla dom andra idioterna gör för något mot dom. Då präglas texten av den åsikten. Det är inte bra. Vi ska läsa och tycka själva. Folk ska inte tycka åt oss och vi ska nicka instämmande. Det är fel.
Det pratas mycket i TV om hur fattiga Palestinierna är. Hur mycket dom svälter och lider. Också hur elaka Israelerna är som attackerar dom. Det är en väldigt vriden bild på hur det ser ut där nere. Palestiniernas attacker mot Israelerna då? Självmordsbombare hit å dit. Smarta är dom... inte.
Det är krig där nere.
Snubbarna på Aftonbladet och Expressen vet också vad dom ska ha för rubriker fram till kvällen för att sälja fler exemplar. Dom vet vad som säljer. På så sätt kan extrema tragedier bli ett extra klirr i kassan för dom. Saker som är VÄLDIGT kontroversiella sätts väldigt gärna på första-sidan. Saker som sedan ska kunnas diskuteras på klotterplank ute på nätet och mellan kompisarna.
Mordet på Fadime, den 26:åriga flickan, verkligen hemskt.
Om man skrev det som en liten spalt på tredje sidan istället för feta och saftiga rubriker på kvällsbilagorna, skulle det göra någon skillnad? Tål att tänka lite på iallafall.
Det är SÅ mycket lättare att kasta skit och råttkött på något dåligt än att jubla för något bra. När man är arg så slänger man ur sig en lång ramsa med hemskt fula ord, men när man vill ge någon en komplimang så kan det ta någon sekund.
Hur mycket gottade sig inte alla reportrar och frilansjournalister i herrarnas ishockey-fjasko under vinter-OS? Innan OS skröt alla om hur bäst ”deras” hockeylag var och hur dom med sina NHL-proffs kommer krossa alla andra. Sen när laget inte levde upp till deras förväntningar så kastar dom, som sagt, skit och råttkött på dom.
Något dåligt.
Något negativt.
Något som någon idiotisk snubbe gör.
Något tragisk och kaotiskt.
Det betyder publicitet och diskussioner.
Det betyder uppmärksamhet.
Det betyder mer läsare.
Det betyder mer sålda exemplar.
Det betyder pengar.
Under hösten år 2000 fylldes Globen med ungdomar mellan 13 och 18 år en hel helg.
Evenemanget ”Rock the Globe”
Inte en droppe alkohol.
Inga former av droger.
Ingen vandalism.
Inget våld.
Inte ett ord om det i multimedia.
Varför?
Det var gott.
Därför.
Jag skulle kolla om Aftonbladet eller Expressen hade någonting om det i sina arkiv på Internet. Aftonbladet hade ingenting, inte ett ord.
Expressen kunde lika gärna hållt käften, dom skrev så här:
”FLERA SKADADE. Här vid E20 nära Hallsberg körde bussen med 50 ungdomar från Tibro i Skaraborg av vägen i natt. Ungdomarna hade varit på det kristna evenemanget `Rock the Globe`”
Jadu, hellre en bussolycka med flera skadade än att skriva en fet artikel om hela evenemanget. Inte ens en liten klapp på huvudet.
Sådana extrema avklarningar uppmuntras och uppmärksammas inte. Hur ska det som är bra och fint kunna spridas om reportrar bara vill gotta sig i olyckor och idioter som sticker ner gravida kvinnor?
Är det vi som vill ha det? Gillar vi att öppna tidningen och se att han stämmer henne, dom arresterade för det mordet, så många dödade i självmordssprängning.
Sen vänder vi sida och...oj, nämen! Lasse Berghagen har färgat håret! Spännande!
Saker överdrivs. Det är mänskligt. Man drar till med lite mer än vad man hörde innan för att få en ännu mer förvånad blick från den lyssnande parten.
”I en undersökning så har man kommit fram till att om det har skett ett butiksrån är tjuven i 90 % av fallen av utländsk ursprung” kanske någon reporter slänger ur sig i någon spalt.
Två invandrare arresteras av polisen och sätts bakom galler några månader.
Då var siffran helt plötsligt nere på 10 %
Hoppsan.
Kanske ska antalet butiksrån som var med i undersökningen kontrolleras.
Kom ihåg att vara källkritisk.
Där har vi det.
Förstår du mig bättre nu?
En FET örfil på kinderna.
Men Media är nästan livsviktigt. Det känns bara jobbigt att en sån viktig sak kan förvrida ens världsbild.
Svälj inte allt du läser och ser. Smaka på det först.
Till min tjugofemåring
Christine, Christine, min fantastiska Christine.
Det känns så skumt egentligen. För tio år sedan idag fyllde du femton och jag visste inte om det. Faktum är att jag inte ens visste hur du såg ut eller vem du var. Vi hade mejlat över Lunarstorm i ett par månader året innan men det rann ut i sanden. Du fanns överhuvudtaget inte i mitt liv. Det skulle dröja en dryg månad efter din femtonde födelsedag då vi träffades för första gången, och då var du till och med upptagen.
Men idag, tio år senare, har du varit en bekant, kompis, vän, nyförälskelse, flickvän och fästmö. Idag är du min fru och mamma till min son. Det är så galet när jag tänker på hela den resan.
Hur lyckades jag få dig? Alla mina tidigare försök med att imponera och framstå som någon ball inför tjejer hade floppat rejält. Jag smetade mitt hår fullt med vax och gjorde till mig men ingen var intresserad samtidigt som jag kanske var lite för intresserad. Jag var usel på att vara singel. Och när jag träffat dig för första gången kunde jag inte i min vildaste fantasi kunnat tro att vi skulle komma dit vi är idag. Du var helt enkelt så otroligt ofattbart snygg att det inte fanns på världskartan.
När det sedan stod klart att du var min flickvän kunde jag inte begripa det. Det var den bästa känslan någonsin.
Du och jag får ofta höra hur pass olika vi är, och de har såklart alldeles rätt. Där jag ses som stoisk och orubblig är du formbar och föränderlig. Av princip skrattar jag inte åt ordvitsar, ännu mindre åt mig själv, du skrattar åt allt möjligt roligt som livet bjuder på helt utan begränsningar. Jag har dammiga principer och en naiv lojalitet jag går efter i konflikter, du väljer den svagaste sidan och stöttar den. Jag har svårt för oförutsedda händelser, du är spontan. Jag nojjar om pengar och annat praktiskt här i livet, du säger hela tiden "det ordnar sig", (och det gör det!). Jag är morgontrött och kvällspigg, du är precis tvärtom.
All ära åt våra skillnader men det jag ser upp till dig allra mest är din genomskinlighet. Vid första anblick låter det inte särskilt positivt men lyssna. Du gömmer dig inte bakom en image eller bilden av hur du tror att andra förväntar sig att du ska vara. När jag gärna sätter på mig ett stenansikte då jag inte riktigt vet hur en situation kommer spelas ut, så är du fullt närvarande och äkta i ditt känslospel. Dina känslor sitter alltid på första parkett och riktigt lyser ur dig så fort något bra/dåligt/roligt/tråkigt händer. Du tänker inte innan du känner. Därför är du den överlägset roligaste personen att dela glädjande nyheter med. Just därför kan du också så lätt skratta åt dig själv.
Christine, jag är lyckligt lottad som får leva livet ihop med dig. Du är way out of my league, har alltid varit.
Jag avslutar med att sammanfatta min fru i två bilder:
Vilka spel tänker jag på?
Grafiken var het, ljudet var maffigt och lagringsmöjligheterna större, men spelvärlden väntade fortfarande på den där kioskvältaren. Du vet kioskvältaren som tog grafiken in i nästa generation på riktigt. Ett spel som känns som framtiden. Ett spel som får andra utvecklare att skärpa till sig och jobba hårdare.
Och mycket riktigt så var det helt plötsligt på väg. Hajptåget var i rörelse.
Det var ett spel som handlade om smygande och smygdödande, att hellre hålla sig utanför stider eftersom fienden var många fler än vad du är. Handlingen var central och kretsade mycket kring DNA och vad det för med sig. Alla trailers som släpptes var sådär snuskigt välgjorda och snygga som tusan, spelvärlden var mer än redo för den här kioskvältaren!
På dagen D fick dock alla som köpte spelet sig en kallsup. Personen man trodde sig skulle få styra var inte den enda huvudpersonen. Man blev även tvungen att styra någon helt annan person vid en annan tid. Oavsett om man gillade den twisten eller inte så blev alla fullständigt överraskade och alla hade sedan en åsikt om det.
Men riktigt bra var det ändå. Riktigt riktigt bra. Om man spelade spelet när det var nytt det vill säga, men jag kommer till det.
Såhär i efterhand är det intressant att se tillbaka på dessa två spel som passar in i beskrivningen ovan. För det var inte förrän uppföljaren till båda spelen (som kom ungefär tre år senare) släpptes som spelsagan hittade sitt sanna jag, trots att en tredje spelbar karaktär introducerades. Den uppföljaren har enligt majoriteten åldrats flera gånger bättre.
Åsikten om ifall föregångaren eller uppföljaren är den bästa beror helt på om man spelade föregångaren när det var nytt eller inte. Jag klarade ett av dessa spel när det var helt nytt och ett när det var fem år gammalt, ett älskar jag och ett är jag ganska besviken på. Det tror jag har mycket att göra med kraften i nyhetens behag. Riktigt snygg grafik kan blända vem som helst och det är precis det jag är, bländad.
Men min fråga till dig blir då; vilka två spel tänker jag på?
Cem, den här borde du kunna knäcka...
HDiHD #2
Bara drygt två månader senare, den 10 januari 2009, gick HDiHD #2 av stapeln. Det var fortfarande samma deltagare och den här gången skulle vi spela Rock Band till Xbox 360 och kolla på Hellboy och Hellboy II: The Golden Army. I HD naturligtvis, men det har du förstått vid det här laget, eller hur?
Vi körde på samma grej igen till lunch, nämligen lansar. Det går till på det här viset; man köper en stor famn baguetter och snittar upp dem i mindre bitar (Skippa uppsnittningen för hardcorelansar).
Köp sedan en assload av olika tillbehör att plocka från. Till exempel bacon, kyckling, avocado, tomater, mozzarella, skagenröra, sallad och citronpeppar.
Gör sedan dina lansar efter dina behov. Go wild, go nuts, gört bara.
Till middag åt vi så mycket Dallas vi bara orkade, igen. Varning: Kolla på bilden nedan endast om du är hungrig, annars är risken att du blir äcklad av eders flottiga höghet.
En av Andreasarna hade med sig sin kompletta Rock Band-uppsättning för allas njutning. Minns jag inte helt fel så var detta min första kontakt med låtsastrummor av den här typen. Starten av ett passionerat förhållande som kulminerade för drygt ett år sedan då jag skaffade mig ett eget trumset till Rock Band 3. 2009 såg det lite annorlunda ut, alltså inga cymbalexpansioner.
Men lika kul hade jag ändå! Om inte roligare...
Grejen är den att vi var en sådan perfekt grupp människor att spela det här tillsammans! Daniel älskar sång, Andreas_1 älskar bas, Ludde älskar gitarr, jag älskar trummor och Andreas_2 (som ägde allt) alternerade mellan gitarr och trummor. En hel kväll av Rock Band kändes i hela kroppen, det gjorde även allt godis och snacks vi proppade oss fulla av.
Under kvällen upptäckte jag låten Monsoon med Tokio Hotel. Jag gillade den riktigt mycket tills jag fick reda på hur sångaren ser ut. Kan man göra så? Döma ut en låt efter att man sett hur artisten/artisterna sett ut? Jag gjorde det iallafall. (Men låten åker igång ibland på Spotify när ingen ser...)
Extrapoäng till Ludde som varit väldigt duktig med att ta och spara bilder
Annat värt att notera är att den europeiska versionen av Rock Band har ett par exklusiva låtar. Hysteria med Muse är en av dem (suck it Amerika!), men låten New Wave med Pleymo är för alltid ihågkommen i min värld. Pleymo är alltså ett franskt rap- och hardcoreband. Att höra någon verkligen försöka sjunga med i deras texter är något du aldrig glömmer. Nu blir det internt men jag måste faktiskt säga som det är:
Paer'frär-bruut!
HDiHD #2 var extremt lyckat, trots sämre filmer, förutom en sak: Maten. Vi körde exakt samma mat som förra gången och under middagen märktes det att ingen var särskilt sugen på Dallas, vi bara köpte den för att vi trodde att det var det som HDiHD var. Jag var faktiskt helt insnöad på att lansar och Dallas skulle för evigt vara HDiHD's matintag. Men Ludde spräckte lyckligtvis hål på den tankebubblan genom att, ganska snart efter att HDiHD #2 var över, säga att nästa gång ska vi tänka ut något annat att äta. Förändring är bra!
