Dagens inlägg är inte bara massivt försenat; det råder även en förvirring över datumet det publicerades. Jag börjar med att säga att inlägget är en kopia från ett annat datum än det jag sedan publicerade det på. (Den där meningen förenklade nog inte mitt mysterium särskilt mycket)

 

Vad är nu detta? Ärligt talat har det fallit i glömska, hur mycket jag än försöker så vet jag inte vad som ligger bakom. Men jag har en vettig teori:

 

I mitt inlägg från det tidigare datumet skrev jag säkert något efter själva inlägget (som jag skrivit om tidigare: Trenden att efter en punkt och några radbryt skriva lite kort och någon specifik händelse eller person) som var lite för mycket av ett påhopp att jag bestämde mig en dryg vecka senare att redigera inlägget. På Lunarstorm fanns det ju dock ingen smart möjlighet att bara redigera redan publicerade inlägg utan kopiera över allt till ett nytt inlägg, redigera, återpublicera och sedan ta bort det gamla inlägget. Så för tydlighetens skull (för mina ~12 läsare) skrev jag då i början att detta var ett inlägg som funnits sedan tidigare.

 

Inlägget i övrigt? Allt känns skrivet på näsan, ett ämne som känns onödigt att skriva om. Ingen höjdare helt enkelt.

 

9 augusti 2002

 (Kopia från Måndagen den 29:e Juli kl 14:41)

Jag har ljugit.
Flera gånger har det hänt. De flesta av gångerna har jag mått riktigt kasst av det, men situationen jag var satt i var för tung. För att slingra mig ur den så kokade jag ihop en lögn.
Sånt händer..
Inte ofta, men sånt händer.

Att stå framför en person och säga ett ”ja” när det egentligen är ett ”nej” är väl den värsta formen av lögner man kan utsätta någon för.
Att över telefon vända och vrida på sanningen så det låter som nåt annat är också fult.
Att säga till mamma att man tog två kakor när man egentligen tog sju är en lögn också, men det sårar oftast ingen. Men om man ljuger ofta som liten blir det enklare att göra det som äldre människa.
Tyvärr så blir det ju enklare och enklare att ljuga ju mer man gör det. Jag hoppas verkligen att det inte blir så för mig.
Mytomaner är påfrestande att umgås med.

Vad är det som gör att man ljuger då?
Man skäms för nåt. Hmm, jo, det är väl en vanlig anledning.
Man gör det för att hjälpa nån annan. Öhmm.. jo, sånt händer också.
Man gör det för att slippa vara med nån. Jepp.. det är den hårda sanningen.

Ljug inte, så slipper du komma ihåg vad du har sagt.
Det nickar jag instämmande till så mycket jag kan.

Att trassla in sig i en lögn är bland det jobbigaste som kan hända.
”Jag satt hemma igår” kan låta oskyldigt, men den kan växa till en grotesk best som dregglar gammal armsvett. Till slut blir man illa tvungen att svälja allt och titta personen i ögonen och säga att man har ljugit.

Sen kommer man in på ämnet Vita lögner.
”Tycker du om min nya tröja?”
”Ja”
Tröjan var gräslig om du inte förstod det.
Typisk Vit lögn.
Att bädda in någon i en lögn som gör den utsatte glad. Är det ok?
Nä.
Egentligen så är det inte det. Men det händer hela dagarna ändå.
Det är så simpelt att säga att tröjan snygg och få ett glatt tack än att säga motsatsen och få en besviken blick som svar!

En pappa lämnar familjen en natt och kommer aldrig tillbaka. Den 7-årige pojken saknar sin pappa mycket och tappar viljan att leva. Har mamman rätt att säga att pappan kommer tillbaka när pojken fyller tio?
Faktiskt inte. Då skjuter man problemet framför sig. Men om mamman erkänner lögnen när pojken är vuxen kan förenkla det hela. Då kan han kanske ta lögnen enklare.
Men det behöver inte vara så enkelt.
En lögn kan kännas idiotsäker. Men en glappande käft kan försvåra det hela flera hundratals gånger.

Att utsättas för usla lögner är patetiskt och samtidigt tragiskt. Jag har nästan lust att säga ”om du ska ljuga så gör det snyggt”, men det låter så fel.

Alkoholister ljuger, politiker ljuger, pollenallergiker ljuger, homosexuella ljuger, ungdomar ljuger, pensionärer ljuger.
Öhh, typ alla ljuger.
Försök bara skära ner lite på ljugandet så blir alla glada. Eller...kanske inte glada, men mindre deprimerade. Då håller vi sams också.
Sen kan jag lugnt påstå att jag talar sanning i min dagbok. Om du inte tror på det kan du lika gärna sluta läsa nu.