Lagom till att mitt sista gymnasieår skulle sätta igång så satte jag igång mitt första seriösa förhållande. Hon hette Christine.

 

Efter ett, två, tre, fyra smärtsamt ynkliga texter skrivna om hur ensam jag kände mig (plus ett om hur bitter jag kände mig) så landade jag till slut en flickvän. Och hon var såklart inte vem som helst.

 

Att vara och känna sig älskad i tonårstiden är inte lätt, men den känslan fick jag uppleva ofta tack vare just henne. Hon är fantastisk.

 

Jag tog sannerligen i från tårna när jag skrev det här och speciellt det här, så istället för att riskera att upprepa mig får ni dessa länkar istället.

Den här morgonen öppnade Starbucks sitt första café i Stockholm. De har tidigare funnits i Göteborgs och Malmös Centralstation samt efter incheckningen på Arlanda (vilket inte riktigt gills som Sverige men ändå - Arlanda menar jag då alltså, jag är ingen dryg Stockholmare som hävdar att Göteborg och Malmö inte är en del av Sverige).

 

De gjorde en stor grej av detta. Folk flockades kring kassorna, livemusik spelades, chefstyper stod ett tiotal meter utanför och inspekterade folks reaktioner med nöjda ansiktsuttryck, personalen trängdes vid kassorna och kaffemaskinerna och frågade glatt hur alla mådde hela tiden, andra stod och delade ut kuponger runt om på Centralstationen. Det var lite av en händelse skulle jag säga, åtminstone för mig. Glad var jag!

 

Men när jag gick därifrån med min mellanstora pepparkakslatte hade jag blandade känslor. Och det var inte för att jag precis betalat 49kr för en mellanstor pepparkakslatte. Nej, det var något annat. Jag har vetat att den här dagen skulle komma sedan månader tillbaka och jag har förutsett denna känsla sedan dess. När jag kom fram till jobbet och ställde latten på världens bästa coaster tänkte jag att det här måste berättas för Internet.

 

Låt mig ta det från början:

 

Jag minns inte början av det (bra början av historien, eller hur?) men av en slumpmässig händelse kom en vän/familjemedlem hem från en resa till USA och hade med sig godis därifrån. En av sorterna var Skittles.

 

 

Viktor får julkänsla i kroppen,

tycker att årets julkalender är toppen,

skjuter sedan ned allt ovannämnda - vardagen är den ständiga floppen.

Han skaffar körkort - en fantastisk dag,

får en nära-döden-upplevelse i goda vänners lag.

 

Han radar upp ett par I-landsproblem,

som orsakats av uttråkning - mänsklighetens men

som alla andra lider av - såklart hans samvete är rent.

Myntar ett eget påhittat talesätt - blekt som ett lik,

delar en liknelse ovärdig ett eget dagboksinlägg - texten var inte nog rik,

avslutar med smutskastning av USA's utrikespolitik.

 ♦

 

 

 

 

Dagens inlägg är spretigt som tusan. Jag skriver om alla möjliga grejor, lite som Dagboksinlägg #32 där jag pressar in alla småtankar jag gått omkring och burit på senaste tiden, bara det att den här texten är löjligt mycket mer ospecifik än #32.

 

Men det finns mycket att hämta här, tro mig. Bara man låter ögonen vila på texten tillräckligt länge, och lyckas bortse från de riktigt pinsamma styckena.

 

 

Okej, först och främst vet jag numera hur det är att vara föräldraledig och har en någorlunda bild av hur det är leva som gravid (att vara gift med en som snart gått igenom två graviditeter räknas väl som något?). Sådant hade jag ingen som helst aning om för tio år sedan. Och att gå till angrepp (om än ett milt sådant) mot människor som står i en sådan livssituation hade jag förstås inga som helst belägg för. De uttalandena föddes ur en tro om att hela världen kretsade kring mig och de som inte delade mina problem inte hade något att klaga över.

 

Nästan så att jag vill skriva ett ironiskt *fniss* (eller varför inte ett tihi?) efter en sådan mening men för varje gång jag läser den blir den bara mer och mer sann.

 

Sedan dessa stycken om uttråkning. Visst ligger det fortfarande något i det... så länge det riktas mot åldersgruppen jag tillhörde när jag skrev det. Är man så pass uttråkad att man ser det som ett generellt problem i ens liv så gör man för lite vettiga saker med sin tid. Uttråkning är ett symtom för dem med för mycket att tid att ägna åt sig själva.

 

Och för er som skönjar en självmordbenägenhet i texten kan jag lugna er med att sådana tankar aldrig kläcktes i mitt huvud under dessa år. Se det istället som en brist på respekt för kriser och tragedier.

 

Vad har vi mer? En tam liknelse jag inte känner för att förtydliga. Ni förstår säkert varför jag inte lät den få ett eget dagboksinlägg.

 

Och så lite politik som avslutning. Det var vågat av mig!

 

15 december 2003

Mamma har hängt upp alla änglar i köksfönstret. Den sjuarmade ljusstaken står traditionsenligt i fönstret. Härligt, jag tycker om traditioner. De kan jag lita på. Det som kommer varje år, precis som julkalendern (som i år faktiskt är riktigt bra, Håkan Bråkan, den bästa på många år). Utomhusbelysningen i äppelträdet fungerar fint.

 

Snön har fallit, en julstämning sprider sig från tårna upp till huvudet.

Men snön är en av de saker vi alla måste hålla tummarna för, så att det inte smälter bort och sipprar in i våra skor under promenaden till stationen där tågen säkerligen är försenade, Metrotidningen är slut och oönskade konversationer i all morgontrötthet äger rum.

 

Jag införskaffade körkort för nio dagar sen (eller tio, beror på hur du räknar). Den femte december, en av de absolut roligaste dagarna i hela mitt liv.

Reaktionerna hos polarna, absolut inte minst från flickvännen, den tunga musiken, glädjen, bensinförbrukningen, hastigheterna. Magiska ögonblick, framför Tullinge Gymnasium, framför dagiset i Storvreten, mitt i natten ute på E4:an med Soundgarden exploderande högt ur högtalarna. 200!

Adrenalin, skratt, musik, kärlek. Den dagen hade allt.

 

Men i och med det kom faran, skräcken, lugnet och eftertanken. En vecka efter att körkortet erövrades hände någonting riktigt läskigt.

Gasen i botten i en helt annan bil med minst fyra skäl att inte krocka. Men ändå behöll jag gasen i botten. En högerkurva, femtio meter innan infarten till Salems kyrka. Snävare än vad jag trodde. Jag släpper gasen och försöker ta mig genom kurvan. Bakdelen av bilen börjar glida åt vänster.

 

Under tre sekunder försvinner allt. Tankar, tro, verkligheten. Jag svänger oförstående försiktigt tillbaka bilen, fångar återsladden på något mystiskt och märkligt nog erfaret sätt. Svänger in på parkeringen, med ådror som pumpar adrenalin.

Bakom ratten kunde jag ha pulvriserat livet av fyra människor, lika lätt som att ha sönder torkade rosblad. Om paniken hade fångat mig, hade bilen vurpat ut på ängen, en halvmeter ner till ängen från vägen. Bilen hade troligtvis slagit volt mot något håll. Människor hade skadats, troligen dött. Natten till den 13: e december.

 

En sådan äkta näradöden-upplevelse ger en eftertanke. Men inte har jag lärt mig något av den. Jag brände hem från min broders lägenhet ikväll.

Väldigt nere, mörkt, en grymt bra bil, Soundgarden och Ahlgréns bilar är bokstavligt talat livsfarligt.

 

Som ett beroende. Kicken och adrenalinet av gaspedalen mot golvet i bilen. Vrålandet. Både från motorn och Chris Cornell.

Livsfarligt.

 

Men det är väl för att jag är uttråkad.

 

 

 

 

 

 

 

Människor som har stora problem i att rikta sin ilska åt rätt håll är extremt irriterande. Typ mammor som stannar hemma från jobbet i ett par månader på grund av sin nyfödda unge, hon lider av tristess, ångest och depression. Ungen är jobbig, pappan jobbar hela tiden, Sex and the City har börjat gå i repris.

Hon tar ungen i en barnvagn och åker buss inne i stan en hel dag. Sen går hon hem och skriver en förbannat ilsken insändare till Metro om hur dåliga och ohjälpsamma människor är när det kommer till att bära upp och bära ner barnvagnen på och från bussen.

 

Eller gravida kvinnor som skriver in och klagar på människor som inte erbjuder henne en plats på det fullsatta tåget. Vad väntar hon sig? Mänskligheten är inte gästvänlig och direkt hjälpsam.

 

En person bestämmer sig för att le mot alla människor och hälsa glatt på främlingar en hel dag. Hur går det för honom? Inte direkt bra. Han vill ju självklart att alla ska le och hälsa tillbaka på honom.

Nu när han är så trevlig och glad (äkta eller oäkta) så har han ju helt plötsligt en stor anledning att klaga på hur arroganta och buttra alla andra är. Han vill ju att offentligheten ska vara med på noterna när han bestämmer sig för att vara glad och trevlig.

 

Otacksamhet är något som också är värt att nämna. Hur stor skillnad är det mellan glädjen att precis hinna med tåget och ilskan att precis missa tåget? Förutsatt att du inte har bråttom någonstans. En sådan händelse kan förstöra en hel morgon, eller dag. Men gör det oss lyckliga att precis hinna med tåget, fyller det något sorts tomrum inom oss?

 

Nej, vi ser det som något självklart att ”om jag vill hinna med tåget, då ska jag banne mig göra det också, då ska tåget vänta på mig om det så krävs.”

 

Inte konstigt att människor super ner sig totalt, röker bort sina lungor, dränker sig i någon religion, arbetar bort sina hjärnceller, tittar på Ally McBeal, tältar för biobiljetter, spelar TV-spel.

Vi är ju uttråkade.

 

Vi lider av den nya folksjukdomen, uttråkning. Den som ska ta alla andra folksjukdomar med hästlängder. Utbrändhet är ute, nu är det uttråkning som gäller! Den nya modeflugan för 2000-talet. Det kommer bildas rehabiliteringsläger för de uttråkade och väl utbildade människor ska visa dem vad syftet och det roliga med allt det här är.

Eller...

Vänta lite nu.

Krävs det utbildning att förstå syfte och komik? Shit... Utbildning är alltså lika viktigt som att andas. Läs böcker och livet ordnar sig.

 

 

Ännu en anledning att sjukskriva sig och dra ner det här landets välfärd ännu mer!

Alla är vi uttråkade och alla försöker hitta sin egen verklighetsflykt. Motion, musik, alkohol, narkotika, Morrowind, pappersarbete, smärta.

En del mindre nyttigare än andra.

 

Är det bättre att trivas i en drömvärld än att vantrivas i den här världen?

 

Alla människor är från födseln satta i bilar som står i en oändligt lång kö. Kön börjar vid en broöppning som aldrig vill ta slut. Ingen har någon aning om vad som händer när bron går ner, ingen vet vad som finns på andra sidan bron.

En del bryr sig, andra kan omöjligt bry sig mindre.

De enda som tjänar på det här är restaurangerna, klädaffärerna, frisörsalongerna, bilverkstäderna, badhusen, biosalongerna, livsmedelsbutikerna etc etc.

De lever på oss människor under tiden som vi allihop sitter i våra bilar och väntar på bron som aldrig fälls ner. Ibland lämnar vi våra bilar och slösar bort pengar på det som går att spendera pengar på. Sittsvärme, dryckhållare, cd-spelare som rymmer 3 skivor, skivställ i bakluckan, mer synlig antenn, silvriga navkapslar, skumgummi på handbromsen, hjärtan på ratten.

Men vi har alla våra bilar som står i den onödiga kön och väntar på bron.

 

Idiotiska makthavare.

De startar ett krig mot terrorism och agerar totalt passivt.

De invaderar Irak på jakt efter vapen. Själv såg jag ett effektivt vapen på TV den 11:e september för två år sen. Två fulltankade flygplan med en fullt övertygad människa bakom ratten.

Det är vad jag kallar ett dödligt vapen.

Ändå skickar de kostymklädda fånarna in sina yngre generationer till ett land för att leta efter bomber, kemiska och biologiska. Shit, dom är inkompetenta och dom har vi valt (eller, åtminstone amerikanarna).

Tror dom seriöst att om vi tar vapnena från terroristerna, så lägger de ner hela verksamheten?

Om vi tar leksakerna från alla barn, slutar dom leka då? Nej, dom använder fantasin och ser vad som finns runt omkring dom.

Asså, fatta!

Dom måste ju ändra människors uppfattning, börja håva in lite trovärdighet, agera med medmänsklighet. Är det det här som utbildning leder till?

 

Idioter är dom, hela bunten. Självklart är presidenten tvungen att agera mot terroristaktioner, annars blir han ju inte omvald. Och det vore en makalös tragedi.

Svenska C måste ha varit det enklaste MVG:et jag roffade åt mig under hela skolgången.

Eller wait a minute - scratch that...

 

Svenska C måste ha varit det enklaste MVG:et jag roffade åt mig utan hjälp under hela min skolgång.

 

Hela den kursen gick liksom i linje med vad jag sysslade med mest hela tiden under det läsåret: Att tycka till om saker och formulera sig på varierande sätt.

 

Det var löjligt enkelt för mig att ta någon av alla texter jag skrivit ihop, ställa mig framför en klass jag nästan inte brydde mig om alls (det var vad jag intalade mig själv i alla fall) och prata om något jag brann för. Märk väl: Jag skriver mycket om hur deppig och instängd jag kände mig under den här tiden, men jag var sällan likgiltig. Jag brann för vissa frågor och saker. Dagens inlägg var inte något sådant.

 

Jag skrev texten hälften för min dagbok på Lunarstorm och hälften för (och presenterade framför klassen) Svenska C. Ska jag vara helt ärlig var det inte ens min egna idé.

 

Idén till texten kommer från en bok av Bodil Jönsson som min mamma rekommenderade mig att läsa. Den heter "Tio tankar om tid". Vem försöker jag lura, i princip hela texten är som tagen ur ett kapitel från den boken. Bodil skriver saker om tid som får en att tänka till, omvärdera saker och är (tydligen) klart värda att stjäla sådär rakt upp-och-ned. Mycket av boken är minst lika aktuell idag som för 14 år sedan då den publicerades.

 

Hon visade sig vara mer aktuell än jag trodde då det nationella provet i Svenska samma läsår hade citat tagna från samma bok.

 

Så! En text vars hela grundidé är tagen från en bok jag småläst i litegrann, på rekommendation av min mamma. Sugen att läsa än?

 

Nåväl, texten är åtminstone skriven av mig. Och jag höll en ganska bra oral presentation av den.

 

23 november 2003

Samhället idag.
Det finns stora problem med samhället idag, liven vi lever. Generationerna som uppfostras. Vi kväver varandra.
Stress. En av de mest moderna ordet idag. Alla som hör det ryggar tillbaka och håller andan. Ett ord som troligen alla kan identifiera sig med mer eller mindre.
......
STRESS!
Blev du skraj? Mycket tankar om uppgifter och saker som måste hinnas med innan morgondagen, eller? Jag behöver bara tänka det ordet så är jag inne i stressens onda cirkeln.

Det har faktiskt blivit någon sorts inflation i ordets bemärkelse och utbrändhet har blivit en fluga, precis som bi- och homosexualitet. Larvigt. Mänskligheten är larvig ibland.

Västvärldens levnadssätt, den onda cirkeln. Den nya ekonomin, globalisering, världsliga monopol, spräckta bubblor, NIC-länder, U-länder, IT-världen...
Just det, IT var det ja. InformationsTeknologi.
ITIT... trevligt. Nya IT-världen, IT-ekonomin, IT-branschen, IT-bubblan, IT-generationen!
Vet du vad ITIT betyder, utöver InformationsTeknologi (IT) gånger två?

Information Tar Inte Tid.

Det är just det som IT-världen handlar om.
Datorer och mobiltelefoner skickar information mellan varandra över hela världen, jämt och ständigt. Miljontals SMS och E-mail rörande ”börsen i New York kraschar!”, ”handeln med stål mellan EU och Indonesien ökar!”, ”vad blir det till middag ikväll?”, ”Prinsessan Victoria har en ny pojkvän!”. Allt med en extremt snabb hastighet. Helt fruktansvärd hastighet faktiskt.

Information Tar Inte Tid!

Det är denna slogan som IT-världen har fört med sig. Vi människor verkar avundas dessa maskiner som kan skicka och ta emot information i en oändlig hastighet. Vi avundas våra egna skapelser. Där har vi källan på problemet.
Vi ska vakna en viss tid, klä på oss rätt kläder som matchar, äta en näringsrik frukost, läsa om vilka som dött ute i världen, läsa om hur mordet på Lindh artar sig, kolla på nyhetsmorgon på fyran, hinna med bussen till jobbet/skolan, vara trevlig mot människor, vara artig, rolig och intressant, göra allt man blir tillsagd, hinna med allt, åka hem, laga mat, svara på mejl, svara på sms, följa en serie på trean, kolla på nyheterna, spendera tid med sig själv, göra läxor, bandyträning, svara på telefonsamtal, läsa bok, ha åsikter om allting, hinna med hinna med och hinna med... gå och lägga sig i skaplig tid och förväntas somna direkt. Under dagen ska du förhoppningsvis också ha fyllt hela kostcirkeln och upprätthållit kontakten med de människor du önskar göra det med. Ett sådant levnadssätt räcker inte många år, då kommer utbrändhet i sin fulla bemärkelse.
För datorer, telefoner, teveapparater, mobiler, fax-maskiner funkar det. För de tar inte information tid.
Men vi människor kan omöjligt passa in i det här exakta levnadssättet som vi verkar strävar efter.

Nej, det går inte. Tiden går emot oss. Människans hjärna och kropp kan inte ta in oändligt med information och intryck varje dag, hela livet. Det är en omöjlighet.
Att varva ner borde vara en ambition.

För oss människor är det istället TTT som gäller.

Tankar Tar Tid.

TTT = Människornas talesätt
ITIT = Datorernas talesätt

Om ITIT är tidens snabbköp, då är TTT tidens tempel.

Det här är något som alla måste förstå, för oss människor går inte information in i hjärnan med IT-världens hastighet. Vi behöver tid.
Vi lagrar inte information som datorns simpla hårddisk. Vi bearbetar, tolkar och kommer ihåg.

Vi behöver tid åt att tänka. Vi förväntas göra hundratals mindre och större beslut varje dag utan att verkligen fundera över varför vi gör det. Stanna och upp låt TTT träda in i bilden.

Försök släppa alla hemska syner på tid. Det ordet är idag negativt laddat.
Försök se bortom meningar och påståenden som ”shit! Jag har inte tid!”, ”Jag kommer aldrig hinna!” eller ”Jag har fett ont om tid!”.

Låt tankar istället flyta fritt inom huvudet. Stanna upp och tänk till.

Vad väljer du? Vad strävar du efter?
TTT eller ITIT?


(Tips: TTT, tillämpa den regeln i din vardag så mår du bättre på sikt!)


.
STRESS!
Jaha, nu var vi tillbaka på ruta ett.