Dagboksinlägg #37
Jag är helt slut. Fett ont i halsen. Mår skräp helt enkelt.
Men det blir ett dagboksinlägg ändå.
Jag hade ett fettigt historiaprov för ett par dagar sedan. Ett sånt prov som får en att sitta uppe natten innan och banka in Cuba-krisen och Vietnam-kriget i skallen, trots det faktum att man har en hel massa händelser och erfarenheter som snurrar runt samtidigt.
Svårt att koncentrera sig, hälla i sig koffein och ge sig själv örfil var tredje sekund för att hålla sig vaken. Ögonen sviker och knäna darrar. Nacken kliar och huvudet bankar. Tankarna snurrar och kissblåsan trycker.
Nog med dramatiken..
Man kommer iallafall dit till provet för att göra det bästa av sig själv och det man kan. Självklart känner jag en press på mig själv, men det är inte bara resultatet som spelar en väsentlig roll i det hela, det är beteendet under provet..
För vem har inte sneglat åt sidan och kollat på sin kamrat till vänster för att se hur mycket hon/han har skrivit? Man tittar rakt fram och undrar om tjejen framför en är medveten om att hennes trosor är blottade... väldigt mycket.
Godisprassel, suddgnidningar, blyertsskrap, stolgnissel, harklingar och hostningar. Det hela blir ett spel mellan varann. Paniken växer när jag ser hur mycket alla andra har skrivit och hur deras fullskrivna A4-papper ligger i en prydlig hög bredvid dem. Jag känner prestationsångesten och tycker att det går så hemskt dåligt för mig.
Nervositetssvetten kommer krypande och lökisarna likaså. Avundsjuka, vrede och ilska förekommer innuti mig.
En person blir klar efter 12 minuter, hon går självsäkert mot utgången. Vad säger hennes blick? Nöjd, ångest, lättad? Hur bra kan hennes resultat bli egentligen?
Man sitter där och analyserar alla andra, skiter i sig själv... bara smakar de andra kockarnas soppor, lagar aldrig en egen soppa (se tidigare inlägg).
En gång jag hade ett prov kom jag på en lustig tanke:
Är det inte exakt det här livet går ut på? Jag känner igen mig i flera situationer som passar in i provskrivningssituationer (långt ord).
Jag lägger upp det så här:
Ibland känns livet som ett enda långt prov.
Ett prov där spelet mellan varann som jag pratade om tidigare spelar större roll än själva slutresultatet, alltså raka motsatsen mot vad riktiga prov innebär.
När livet känns riktigt kasst och man tittar runt på alla andras liv, på deras nyköpta och dyra kläder, på deras pojk- respektive flickvänner, på deras popularitet bland människor. Hur lyckliga de är för stunden man kollar in läget hos dem.
Detta gör självklart inte saken bättre, tvärtom.
Ibland får man till och med känslan att vilja avsluta provet, sätta punkt och lämna in det man har åstadkommit under sina år på jorden till läraren. MEN helt plötsligt inträffar något som gör provet värt att fortsätta kämpa på.
Då skiter man fullständigt hur bra det går för alla andra och skriver sida efter sida.
Provet går uppåt och nedåt hela tiden.
När jag träffar de andra som skrev samma prov som jag och pratar med dem om hur det gick får jag ett par rejäla överraskningar.
De säger att det gick alldeles jättedåligt för dem och att de tyckte att jag satt och skrev non-stop, sida efter sida. EXAKT det jag tänkte om dem!
Är det så det ligger till i verkligen livet då också eller? Är jag alldeles för självkritisk under provskrivningen? Tycker jag för synd mig själv? Går det verkligen så bra för alla andra som jag tror?
Frågorna lägger sig i högar framför mig när jag börjar gräva djupare i denna tanke.
Ännu mer komplicerat blir det när jag funderar på hur resultatet i detta väldigt långa prov redovisas...?
Hur? När? Blir det någon belöning för att slit man gått igenom för resultatet?
Ett så stort prov som livet är så måste det ske någon form av belöning någon gång, och det kommer bli väldigt intressant faktiskt...
.
Har du någon gång varit med om en lukthallucination?
När näsan uppfattar en lukt som är helt absurd för stunden, en lukt du känner igen av någon anledning.
För ett bra tag sen satt jag på tåget och lyssnade på musik, bra musik. Helt plötsligt kände jag lukten av en person jag då inte hade träffat på jättelänge. Jag fyllde lungorna med så mycket av just det andetaget jag kunde och lät lukten sprida sig i kroppen. En härlig känsla. Också väldigt underlig.
För att när jag sedan andades ut och in igen var lukten borta. Den existerade inte längre.
Väldigt märkligt.
Har du varit med om det någon gång?