Jag hade en riktigt bra dag igår. Jag och David gick på promenad med en annan pappa och hans dotter. Vi drack kaffe på språng genom Huddinge Centrum där jag lämnade in två trasiga byxor hos Dressmann. Riktigt trevlig personal som överträffade mina förväntningar gällande service och garanti. När jag stod där ringde mitt jobb med roliga och spännande nyheter.
Efter det åkte jag och David in till Söder och promenerade runt. Vi gick förbi mitt gamla jobb i MTG-huset på Ringvägen, knäppte upp jackan när solen var snäll och knäppte den igen när solen var dum.
Lagom till att David somnade i vagnen var det dags att kliva på hemma hos Joseph och Wollmar (C/O
bakingbabies) där det bjöds på lunch för alla oss daglediga. Gott med mat, roligt med sällskap och härligt att se David leka runt med andra barn, även om han flera gånger försökte sätta sig på deras huvuden.
Dagen fortsatte i ett sånt där härligt skimmer av lattjo lajban, lek och stök och skratt. Sist men inte minst rundade David av det hela med att sova natten lång. Från nattning till kvart över sex imorse. Vi pratar genombrott i stora skalor. Även om det skulle dröja länge till nästa gång det händer så är det just vad det är: Ett genombrott.
Så! Den här dagen har också goda möjligheter att bli riktigt bra. Det blir väl en kaffepromenade strax, jag funderar på att ta mig till GAME i Huddinge Centrum och plocka upp senaste Gamereactor. Det låter lagom.
Dagboksinläggen ligger långt efter åå grund av så roliga och jobbiga saker som möhippa --> halsfluss --> svensexa --> bröllop --> magsjuka --> annat stök. Så idag tar vi igen ett av dem åtminstone. Och eftersom jag är på ett sådant bra humör den här morgonen kommer jag lägga upp ett dagboksinlägg jag från början tänkt skippa.
På Lunarstorm fanns det en funktion att göra enskilda dagboksinlägg privata, så att bara ens närmaste vänner kunde läsa det. Jag hade väl en två-tre personer som fick läsa de... två inlägg jag gjorde privata under min karriär som tonårskåsör. Dagens inlägg är det sådant inlägg och jag förstår varför.
Jag och min framtida fru hade sedan hösten 2002 lärt känna varandra riktigt bra och under tidiga våren 2003 gick det från vänskap till... it's complicated. "Vi är bara vänner" blev som ett mantra vi hela tiden sade till vänner och familj, alla handflatade sina pannor åt oss när vi inte såg. Ja, jag vet... det var larvigt. Men vi var ju som sagt tonåringar.
Det jag skrivit om här är en kväll då vi efter ett par kyssar i smyg och sedan ett lååångt samtal var på väg att säga upp bekantskapen med varandra. Som en äkta romantisk komedi med lyckligt slut alltså. För det handlade egentligen bara om små missuppfattningar och aningen olika förväntningar på varandras reaktioner. Vart var vi på väg någonstans? Var det hållbart? Skulle vi satsa? Jag försökte inte grubbla alltför mycket på det utan läsa en bok jag behövde bli färdig med till skolan istället. Men jag började istället läsa gamla SMS på min T28 och började radera dem. Dramatiskt och tårfyllt.
Jag är okej med att läsa det här eftersom det ändå slutade lyckligt.
Trevlig läsning, och ha en bra dag du med.
*klick*
31 mars 2003
Fortsätter läsa..
Kommer på att det nog är bäst att radera alla meddelanden man sparat på mobilen. De meddelanden som skapar känslor innuti en, som nu är förgörande.
23:e mars - ”Viktor. Jag vaknar...” onödigt att läsa mer, radera..
15:e mars -, blundar för att slippa läsa.. synen börjar bli suddig
9:e mars -, radera..
9:e mars, radera..
Plötsligt faller en tår ner på armen, nära mobilen. Slås av känslan att den här reaktionen var större än väntat.
En till tår, ner på täcket. Sen sitter jag där för mig själv och flämtar så tyst som möjligt för att inte höras. Slipper gärna syskon och föräldrar som undrar vad som är fel. En tår rinner ner och smeker mig, min kind.
Det var det sista.. det allra sista. Torkar bort tåren med handen och smakar på den, salt..
Nu måste man behärska sig på riktigt. Ingen lek längre.
Inte gräva ner sig själv i sorg. Onödigt. Fick nog av det i Falkberg.
Under en minuts tid ville jag bränna upp breven.. men förstår nu att det vore en idiotisk idé. Ska alltid ha kvar de klenoderna.
Vi är iallafall vänner, och är så tacksam för det
