Mina grabbar har jag skrivit om förut.

 

Men jag tar gärna fler tillfällen i akt och berättar om hur mycket jag älskar det vi hade tillsammans. Och hur mycket jag älskar människorna jag hade det tillsammans med.

 

Vi var ett gäng killar på ungefär 12 personer där de flesta hade jag känt sedan lågstadiet, men vi blev fler och fler i takt med att vi erövrade nya årskurser.

 

 

Jag vet ärligt talat inte hur jag ska skriva den här texten utan att snubbla ned i klichédiken.

 

De var i alla fall väldigt viktiga för mig, allihop. Vår grupp definierade min skolgång, med dem kunde jag alltid - särskilt under gymnasiet - vara mig själv och ha väldigt roligt. Extremt roligt.

 

 

Hideo Kojima & gänget skapar förvirring och snurriga förväntningar än en gång med Metal Gear Solid V där:

 

1: De går från arabisk till romersk numrering av sina uppföljare:

          A: Metal Gear Solid: The Twin Snakes

          B: Metal Gear Solid 2: The Sons of Liberty

          C: Metal Gear Solid 3: Snake Eater

          D: Metal Gear Solid 4: Guns of the Patriots

          E: Metal Gear Solid V: The Phantom Pain

          F: Lolwut: Wat.

 

2: Det först utannonserades som två olika spel med helt olika titlar: The Phantom Pain och Ground Zeroes och:

          A: The Phantom hade inte ens Metal Gear Solid-stämpeln satt på sig. Istället fick de det att framstå som               ett helt nytt spel utvecklat av en svensk (!) spelstudio.

          B: Frontmannen för den svenska spelstudion hette Joakim (Kojima) Mogren (Project Ogre var                               projektnamnet för Hideos nya spel sedan tidigare)

          C: Den första trailern för The Phantom Pain är helt enastående, har du sett den? Den har flygande,                         brinnande valar och är i övrigt verkligen jättebra. Seriöst.

 

3: Röstskådespelaren för Snake, huvudperson/huvudpersonerna i hela serien skulle man kunna säga, byts ut och ersätts med ingen mindre än Kiefer Sutherland.

 

Jag spelade Duke Nukem 3D när det begav sig. Det var riktigt bra, hett som stryk så att säga. När jag sedan via några välfyllda disketter fick tillgång till andra och tredje episoden blev det ännu bättre (även om andra episoden är lite av en filler). Att släppa första tredjedelen av sitt spel gratis visade sig vara lönsamt. Det var verkligen omåttligt populärt - åtminstone i min målgrupp. Vilket jag inser nu var sjukt pricksäkert av utvecklarna 3D Realms. Jag skulle än idag kunna rita en detaljerad överhuvudskarta på första banan i det här spelet. Helt galet vad mycket jag spelat igenom den. 1996 var ett bra år.

 

Det var inte förrän ett par år senare jag insåg att 3D:et i titeln var en ordlek på antal dimensioner i spelet och vilken uppföljare i raden det var. Som så många andra torra ordvitsare visat för oss både tidigare och senare i vår populära populärkultur. Båda de där exemplena handlar om arga fiskar, där ser man.

 

Det fanns två Duke Nukem-spel innan detta och jag gillade trean (tredean?) så mycket att jag sprang igenom tvåan också, även fast det var ganska halvdant. Som en tafflig kopia av Commander Keen - som i sin tur är ett tappert försök att göra ett framgångsrikt plattformsspel på PC.

 

Efter den hiskeliga succén som Duke Nukem 3D faktiskt var så bestod mina reaktioner mestadels av prepubertala svettningar och ryckningar när jag för första gången hörde om Duke Nukem Forever:

 

Idag ändrar vi den ordinära banan lite. Dagens text bryter loss från det invanda åsiktsbaserade raljerandet och fångar istället ett par ögonblick av mitt pubertala tankeliv.

 

Det här var alltså någon vecka in i mitt sista år på gymnasiet, natten till en måndag. Jag hade tvingats till sömnlöshet av en vansinnigt spännande bok. Med ungefär hälften kvar vid kvällens start hade jag inte kunnat sluta läsa tills jag var klar med den, långt in på natten. Jag tänkte what the huckleberry och stannade uppe resten av natten.

 

Jag plinkade och plonkade lite på gitarren (det var tiden då min storebror fortfarande försökte få mig hooked på något instrument), bryggde kaffe som blev äckligt och funderade massor. Massor som i jättemycket. 

 

Det var så här att jag hade lyckats skaffa mig en flickvän sedan en knapp månad tillbaka. Ja, jag håller med: Massivt antiklimax för följetången om hur jag först träffade och sedan lyckades bli ihop med mitt livs kärlek. Tioårsdagen för denna händelse den 11 augusti susade förbi under semestertider så inget stort blogginlägg om det. Vi blev tillsammans i en liten paviljong vid en leksaksplats i Stendalsområdet i Tullinge, natten till den 11 augusti. Det kändes enormt redan då, så stort att när vi förlovade oss så skrev vi in det datumet i våra ringar. 

 

Den här natten ett par veckor in i vårt förhållande var en av många tillfällen då det kändes så overkligt att jag hade en flickvän. Jag väntade mig att verkligheten skulle hinna ikapp och skratta mig i ansiktet: "Trodde du verkligen det?! Trodde du verkligen att någon skulle kunna älska dig?

 

Typ så.

 

Och de känslorna försökte jag formulera den här natten. Jag minns att morgonen efter bestämde jag mig för att gå till skolan. Det var en hemskt fin sensommardag (lite som den gångna veckan varit i år), tillsammans med min MiniDisc blev det en riktigt härlig promenad på drygt 4 kilometer. Det skulle bli många fler sådana promenader till och från skolan det läsåret, ofta i sällskap med klasskamraten Mia. Den skoldagsmorgonen fick min klass ämnena för projektarbetet vi skulle ägna hela läsåret åt. Vi fick välja mellan dessa:

 

• Kvinnors rättigheter i historien (eller något liknande, minns inte exakt)
• Maktbalansen i Botkyrka kommun
• Globalisering

 

Jag hade säkert kräkts på vilka ämnen det än hade varit men nu var det så att jag kräktes på dessa ämnen. Vi blev en liten grupp som valde Globalisering (det kändes som minst sämst av dessa tre), men det slutade med att endast jag och Mia var kvar i gruppen efter ett par veckor. Vet inte hur det gick till.

 

Nåväl, efter den lektionen hade vi flera timmars håltimme då jag och Mia gick på långpromenad i Tuna-området i Tumba. Det är så märkligt, jag har verkligen supertydliga minnen av den här dagen. Det händer kanske något i huvudet när man är uppe hela natten lång. Jag minns till exempel vad folk hade på sig.

  

Det var i alla fall en minnesvärd natt med fint väder hela dagen efter, en pissig skoldag men i gott sällskap.

 

Boken som jag läste ut då, vilken var det? Vad läste Viktor i sina tonår, då han drömde grandiöst och hans stordåd ännu inte var kända? Brott och Straff? Krig of Fred? Röda Rummet? Odysseus? Bibeln?

 

Nej... det var den här boken.

 

Heh.

 

 

8 september 2003

Boken slås igen och huvudet är utmattat av alla händelser. Hemskt intressant bok, fruktansvärt spännande och genomtänkt.

Klockan är då lite över tre. Humöret är väldigt märkligt. Så här har jag inte känt på länge, min inbitna lycka över allt som hänt dom senaste veckorna har stängt in mitt tankeliv.
Jag antar att jag aldrig blir av med mina tankar..
Nåväl, jag ligger iallafall i sängen.. mitt i natten men ändå helt klarvaken, visst; jag steg upp ett samma dag och har varit inne i princip hela dagen, men jag bör väl känna något spår av trötthet i kroppen. Men icke.

Ett moln av tankar samlas över mig. Det dröjer inte länge förrän tankarna regnar över mig.
Helt otroligt, vet inte vad jag ska ta mig till. Så många olika känslor som blossar upp innuti bröstet.
Många teser med ifrågasättande, skepticism och frågor. Tacksamhet som sedan övergår till tacksamhetskuld (inte helt oväntat).

Visst har helgen bestått av helt underbara händelser. Händelser och stunder där ord inte räcker till. Kärlek är en sådan underbar sak.
Men av en konstig anledning låg jag där i sängen och väntade på verkligheten. Att han skulle komma och ge mig en örfil, att skrika åt mig att vakna upp ur min dröm och fokusera på det som är på riktigt.
Att känna ilningen i kroppen i ögonblicket man inser något hemskt, att allt det jag upplevt var någon annans. Att magen gör en bakåtvolt, punkteras och säckar ihop med ett hopplöst sista andetag.

Men så blev icke fallet. Jag insåg att det som givits till mig är på riktigt. Obotligt skeptiker och överdriven tänkare som jag är så har jag så svårt att inse det.
Men det är sant.
Det finaste en människa kan få, har jag fått.
Vad finns det att vara ledsen och sorgsen över? Ingenting!
Vad är det då som rör sig i mitt huvud? Mitt gamla liv som aldrig kommer dö ut skulle jag tro. Mitt bokstavligen stora huvud proppfyllt med tankar och funderingar om allt som rör sig och allt som inte gör det.
Hur glad jag än är eller kommer vara så kommer min hjärna fortsätta se på saker och ting i samhället och i vardagen på ett väldigt kritiskt sätt.

Mitt tankeliv är som en våldsam flod som hela tiden forsar fram. Att be mig säga vad jag tänker på är som att be mig dämma upp floden och kolla igenom allt som flöt förbi i det ögonblicket, vilket alltså är ganska många liter.

Ni har just fått ta del av så mycket som jag har kunnat stoppa och sätta i ord; vilket, som ni ser, är väldigt splittrat och oorganiserat. Men jag väljer att spara det, som en engångsföreteelse.

 

Jag tänkte börja i dur. Börja med att berätta om de sakerna som styrde upp mig. De sakerna som stöttade mig (bäst de kunde) när jag aktivt försökte gräva mig djupare nedåt i mitt svarta hål. De människorna och omständigheterna som fanns där och gjorde att jag inte föll hur långt som helst, utan bara ganska mycket.

 

Jag lovar att hålla det så osliskigt som möjligt, men det kommer mynna ut i tacksamhet och fina ord. En liten varning bara.

 

Ska jag vara ärlig blir jag lite nervös av det här. Det känns som att jag en gång för alla ska få bukt med precis vad som hände mig under dessa år. Kände du inte mig då så förstår att det känns smålöjligt att följa all denna uppbyggnad (från dina ögon alltså). Det kommer troligtvis bli väldigt mycket skrivande om detta den här hösten kom jag på. Jag tog mig precis en titt på de gamla dagboksinläggen som snart fyller tio. En liten förvarning bara.

 

För den här tiden är viktig. Extremt viktig. Jag testade massvis med gränser under den här tiden. Jag tog mina åsikter till den yttersta gränsen och stod upp för det jag trodde på (även om mycket var helt uppåt väggarna). Samtidigt som jag bar på en enorm tomhet inombords. Jag var livrädd för framtiden och vad som skulle bli av mig, skulle mitt liv slösas bort? Jag var en röra.

 

Jag är den jag är idag på grund av den här tiden. Det kunde ha gått illa, helt klart. Riktigt illa. Jag kunde hoppat av skolan, rymt hemifrån, bytt bekantskapskrets helt och hållet, hamnat med fel människor, skadat mig själv fysiskt, tappat min tro på Gud, blivit ihop med någon random tjej på helt fel grunder, Jag kunde ha försvunnit in i min egen identitetskris tillräckligt mycket att jag skulle kommit genom den som en helt annan människa. Men inget av det här hände, det är såklart Guds nåd, men också mycket tack vare de sakerna/människorna jag hade tänkt berätta om.

 

Vad var det då som hjälpte mig igenom mina två sista gymnasieår?

 

Mitt hem var min fristad. Det var nästan alltid skönt att komma hem, var jag än varit. Huset var en bas med en hög lägstanivå, en konstant som jag naturligtvis tog för givet under den tiden jag bodde där.

 

När jag pratar med gamla vänner om vår gemensamma uppväxttid märker jag direkt att jag hade det direkt oförskämt bra. Jag kan omöjligt förstå hur det måste varit att komma hem efter en riktigt dålig dag och mötas av en riktigt kass atmosfär hemma, kanske rent av något fientligt som jagar ut en. Att inte känna att man kan slappna av och eller inte kunna vara sig själv.

 

Nej, tvärtom tyckte jag nästan för mycket om mitt hem. Jag försvann ibland från övernattningar inom kompisgänget utan att säga något, för att få sova hemma. Inte för att sova borta var läskigt på något sätt, jag gillade bara att vara hemma så mycket.

Sedan vet jag inte hur många fester jag rymt ifrån för att sätta en pilgrimsfärd i rörelse, mot Tullinge, mot hemmet. Nästan alla blöta kvällar slutade så för mig. Jag ville hem igen och starta om, ladda om.

 

Här fick jag ett lagat mål mat varje kväll, utan undantag. Under vinterhalvåret sänkte pappa medvetet värmen i hela huset för att tidigt varje morgon elda i kaminen vi hade i köket. Hur många åttiotalister i storstockholm har vuxit upp med något sådant?