När jag nu spenderat mycket tid att blicka tillbaka över mina år före och efter studenten fick jag frågan ställd till mig: "Var du deprimerad under den tiden?". Det var lite omtumlande.
Ett sådant omfattande ord som 'depression' är väldigt lätt att avfärda, sådant händer inte mig! Eller?
Nu fick jag ju aldrig diagnosen så allt jag skriver är ju rena spekulationer baserat på mina minnen och några enkla sökningar på Internet. Frågan är då: Var jag deprimerad under min gymnasietid?
Mitt korta svar är: Nej.
Mitt långa svar är: Jag kan känna igen mig i många av symtomen som depression kan ge. Här är ett utdrag från 1177.se om depressionssymtom där den feta texten är det jag kan identifiera mig i:
"Om man har en depression känner man sig sällan glad, inte ens när man gör sådant man vanligtvis brukar gilla. Lusten och orken att ta itu med saker minskar eller försvinner, och även vardagliga sysslor kan kännas tunga och tröga att utföra. Man får ofta ångest, svårt att koncentrera sig och sover dåligt. Sexlusten minskar eller försvinner helt.
Depressionen kan också kännas i kroppen på olika sätt. Förutom trötthet är det vanligt att man har besvär med hjärtklappning eller har ont i ryggen eller magen.
När man är deprimerad kan man få tankar om att det vore bättre att vara död. Ofta är det kopplat till känslor av ångest, självförakt och missmod inför framtiden. Om man är riktigt deprimerad kan det gå så långt att man försöker ta sitt liv."
Dessa symtom är säkerligen riktat endast mot vuxna människor, för flera av dem kan ju faktiskt avskrivas som pubertetsproblem för en tonåring. Koncentrationssvårigheter, sömnproblem och självförakt är i sammanhanget snarare hormonella symtom än en del av en regelrätt depression. Grejen är den att mycket av detta var vardag för mig, och med vardag menar jag då alltså vardag. På kvällar och helger var jag som en annan person som för det mesta umgicks med vänner jag älskade. Då var många av symtomen som bortblåsta.
Då det var dags för skoldag tror jag faktiskt att jag klädde på mig mycket av dessa symtom, lite som en image. Så oavsett om jag ärligt kände så eller inte så var det den Viktor jag lite motvilligt bestämt mig för att vara. Och långt hår, mössa på, hörsnäckor i öronen hjälpte inte direkt mot den isoleringen. Plus att det beteendet gav enligt mina beräkningar mest reaktioner från klasskamrater och lärare. Reaktioner som jag kunde leva på länge: Oroliga blickar, skakande huvuden, någon liten hand på axeln ibland, uppmuntrande ord.
Det enda symtomet jag skulle säga att jag hade dygnet runt var missmod inför framtiden. Och det fanns som ingen hejd på den olustiga känslan. Jag tror många av de andra symtomens ursprung är just härifrån. Detta har jag ju skrivit om tidigare så jag går inte in på det mer.
Flera av er skulle nog skriva under på att jag hade en rad depressionssymtom då jag var yngre. Det skulle även jag göra. Men var jag deprimerad? Nej, det tycker jag inte.
Det finns ett annat ord som mycket bättre beskriver mig från den tiden. Men vad det är för ord berättar jag nästa gång på V som i Viktor, då jag tänkte sammanfatta hela den här soppan som var gymnasiet.
Det första Max Payne var en ordentligt hajpad titel från - den då ganska okända utvecklingsstudion från Finland - Remedy. Deras första titel, Death Rally (släpptes 1996) kom jag över på något olagligt sätt och spelade sedan skiten ur. Hela vägen igenom, fram och tillbaka, jag klämde ur det mesta från det spelet. Så bra var det.
Jag laddade ner det
när det släpptes på App Store (när det var gratis) och det har åldrats helt ok. Eller så är jag bara så trött på det. Småvärt åtminstone.
Men Max Payne var det ja. Det hade en marknadsföring jag minns mycket väl. Jag var 16 år gammal och var med ett gäng vänner inne i stan för småshopping och bara allmänt häng. Jag gled in på Tv-spelsbörsen mittemot Åhléns som jag alltid gjorde så fort jag var inne i stan. Där bar all personal svarta T-shirts med texten "Do not cross - A man with nothing to lose" och huvudkaraktärens (Max) kontur utsträckt över. Kassan var klädd med sån där avspärrningstejp som polisen använder (även den med samma text på).
Jag hade läst mycket om spelet i PC Gamer och blev smått överväldigad av hur butiken helhjärtat överlåtit sig till det här spelet. Så jag köpte det, helt oplanerat.
När jag och mina vänner sedan möttes upp efter allas individuella shoppingturer och de fick hör att jag spontanköpte ett spel för 449kr så tappade de hakan litegrann. Det är ju faktiskt väldigt mycket pengar att hastigt slänga på något så oplanerat. Men nu var även jag överlåten till Max Payne.
Och det var riktigt bra. Handlingen var aningen för svår att greppa i min ålder, men det är ju inte spelets fel. Jag förstod många år senare hur spelets berättarteknik uppfattats som banbrytande och ballt. Att som utvecklare inte endast förlita sig på en gimmick (även om det i det här fallet är en glorious gimmick) utan även skapa tunga karaktärer som glider runt i en film noir-atmosfär och pangar hundratals gubbar är väl vad som gjorde Max Payne till en extra minnesvärd upplevelse.
Men för mitt 16-åriga jag blev det mot slutet av spelet något som bara stod i vägen för allt slow motion-pangande som var allt som spelet byggdes på. Bullet Time cementerades i spelkulturen och gjorde andra spelutvecklare gröna av avund likt Matrix (som Bullet Time såklart härstammar från) gjorde mot Hollywood två år tidigare.
Första Max Payne: En klassiker i spelvärlden, helt klart.
Tyvärr fick jag aldrig chansen att spela uppföljaren som kom drygt 2 år senare (hösten 2003). Vid den tiden hade jag lämnat PC-spelande helt bakom mig till förmån för konsoler som aldrig hängde sig (eller jo, ibland) och hårdvara som aldrig behövde bytas ut (eller jo, på Nintendo 64). Men som jag förstått det ska det spelet vara ännu mycket bättre.
Remedy sålde rättigheterna för Max Payne till Take-Two Interactive och med de enorma summorna de fick för det satte de igång utvecklingen av ett helt nytt spel. Det resulterade sju år senare i Alan Wake som var Microsoft-exklusivt. Det har jag heller inte spelat men min uppfattning är att det fick ett ganska ljummet mottagande. Nu är Remedy mitt uppe i utvecklingen av Quantum Break (också det Microsoft-exklusivt) och att döma av
gameplay-visningen på årets Gamescom från några dagar sedan ser det mer konventionellt ut än Alan Wake - också det med en tidsfördröjande gimmick. Jag hoppas det går bra för Remedy och deras spel.
Men vad huvudnumret i dagens inlägg är vad Take-Two och Rockstar gjorde med den licens de betalade stora summor pengar för. Det skulle dröja tio år innan spelet tog form och släpptes i butik. År 2012 släpptes Max Payne 3 och spelvärlden delades ganska tydligt i två läger som enkelt kan sammanfattas på följande vis (som så mycket annat i underhållningsindustrin): De som välkomnar/uppmuntrar förändring och sedan de som avskyr/gnäller över förändring.
Låt mig bara få det här ur världen så kan jag fortsätta göra min poäng kring det här med förändring: Max Payne 3 är ett supertajt actionspel som låter och ser jättebra ut. Slow motion-mekaniken har förfinats och är helt enkelt suverän. Det har en solid handling, inget spektakulärt, men tillräckligt för att hålla intresset uppe hela vägen igenom. Miljöerna varieras otroligt mycket och tillbakablickarna till New York är helt fantastiska. Cover-mekaniken känns lite för påtvingat och bundet till en pågående trend i spelvärlden just nu, den uppmuntrade inte mig att kasta mig in i varje rum guns blazing.
Men så var det det här med förändring. Att Max Payne helt plötsligt skulle vara helsnaggad över huvudet, skäggig och iklädd halvflummiga skjortor panga på banditer i Sao Paolo istället för att ha en städad familjefarsfrisyr med renrakad haka och iklädd svart skinnjacka panga på banditer i New York.
Jag vill se så mycket mer av detta. Att plocka populära karaktärer ur sina invanda kläder och miljöer och se hur de klarar sig någon annanstans med andra karaktärer runt omkring sig och andra kläder på sig. Det är det ultimata testet för en karaktär, är hen välskriven och detaljerad nog för att överleva något sådant?
Det är precis vad Rockstar gjorde med Max Payne 3 i hans tredje spel och det visade hur välgjord Max Payne är som karaktär. Jag njöt hela vägen igenom hans nya äventyr.
Den här principen är vad som gör öppningsscenen i Indiana Jones and the Temple of Doom så minnesvärd. Indiana Jones har ett affärsmöte på en påkostad restaurang iklädd en klassig, vit kostym utan någon stor, brun hatt eller någon piska på sig. Samma princip är vad som gör hela Indiana Jones and the Kingdom of the Crystal Skull så pinsam att titta på (en av många anledningar i alla fall). Måste han verkligen ha den där stackars jackan och den där trötta hatten på sig?
Förändring kan vara obekväm men är nödvändig för att ge alla våra älskade fiktiva karaktärer chansen att växa. Max Payne 3 är ett utmärkt exempel på detta. Men som sagt, alla är inte riktigt så nöjda över det (bild hittad på Gamespot):
BETYG: 4/5
Nu finns även Max Payne på App Store, vilket är ganska galet. Men jag föreslår att du skaffar det på Steam, vilket jag förgäves försökt få att funka på min arbetsdator så jag äntligen kan få spela igenom mittendelen i vad som verkar vara en suverän trilogi av spel.
Den här sommaren har varit både den bästa och den sämsta i mitt liv.
j/k det har bara varit den sämsta.
Direkt när jag skrev den meningen kändes det plötsligt mer dramatiskt än nödvändigt. Ingen anledning för oro; jag ska inte rulla runt i självömkan som en lortig gris (plus att det numera är bättre på alla områden). Jag tänkte istället lista alla ljusglimtar som dykt upp längs med vägen, i ingen särskild ordning:
- Gåvor och uppmuntran från vänner.
- Ödmjuka och förstående arbetskollegor.
- Alla husägare som bjudit över oss på glass och låtit våra barn svalka sig i deras pool.
- Träffen med mitt första syskonbarn.
- Träffen med mina barndomsvänner.
- Bröllopet då min barndomsvän gifte sig.
- Min mammas födelsedagsfirande på Lill-Skansen.
- Beslutet som jag och min fru fattade om hur vår knappt rörda semesterkassa oavkortat skulle gå till hämtmat åt oss och bara oss.
- Varje enskild El Maco jag tryckt i mig - inklusive kryddiga pommes.
- Varje enskild iskaffe jag hällt i mig - gärna inklusive några strängar kolasås ovanpå.
- Stunderna med min fru då vi varit trötta som i övertrötta och kunnat skratta åt vår situation.
- De korta stunderna jag hållt mig vaken många kvällar för att få mig en fix tv-spel innan sängdags, GTA V har levererat med råge varje gång.
Så! Då har jag fått det ur mig, var var jag? Just det, dissikering av mitt tonårsjag med spelrelaterat innehåll invispad däremellan.
Det är skönt att vara tillbaka.
