Jag har spenderat många minuter åt ett blogginlägg där jag berättar om eftermiddagen i mitten av september då jag omedelbart fick lämna arbetsplatsen där jag jobbat som inhyrd konsult i snart fyra år. Jag försökte återge samtalet mellan mig och chefen som gav mig de dåliga nyheterna, blickarna vi bytte med varandra, den smärtsamma handskakningen i slutet och - framför allt - avsaknaden av förklaring till detta hastiga beslut.

 

Men jag tror inte jag ska lägga ut den texten på bloggen. Jag tror inte det skulle få någon genomslagskraft då det är typ 13 personer som läser, nej jag skippar publiceringen eftersom det ändå inte förändrar något. Jag skulle fortfarande vara ledsen och besviken.

 

Ledsen för att jag inte jobbar kvar på en arbetsplats jag verkligen älskade att jobba på. Alla förmåner, arbetsuppgifterna, kontorsläget och arbetsmiljön. Men framför allt: Alla mina älskade kollegor. Människor jag knappt ens hann vinka adjö åt. Människor jag jobbat tillsammans med och lärt känna, människor jag verkligen tycker om, människor jag saknar varje dag. Det är det som gör mig så ledsen.

 

Besviken för att jag inte fick någon anledning för denna blixt från klar himmel. Rent tekniskt sett gjorde de såklart inget fel, då det är lyxen att ha inhyrd personal, vi kan plockas bort från ena minuten till den andra. Men det känns inhumant att efter så lång tid bara peka på utgången utan någon som helst förklaring till varför. Även om anledningen vore helt banal så skulle det vara lättare att ta med sig vidare i arbetslivet. Shit happens liksom. Men nej, istället fick jag gå utan någon som helst lärdom. Hade jag gjort något oförlåtligt misstag, hade jag uppfattats som en skitstövel av gruppen jag jobbade åt, hade någon högt uppsatt chef något problem med mig, eller var det bara ett resultat av grå byråkrati högt upp i företaget - helt bortom både min egen och min chefs kontroll? Det får jag troligtvis aldrig veta, och det är det som gör mig så besviken.

 

Så resten av 2014 gick i isoleringens tecken. Bloggandet fick ta en paus, Facebookkontot togs bort (eller, avaktiverades som det heter), likaså med Instagram. Det kan tyckas oerhört larvigt att ta till så stora ord som isolering då jag stänger ned Internettjänster som dessa, men det var svårt att se hur mycket av mitt liv som flyttats ut på nätet innan jag faktiskt stängde ned.

 

Istället har tiden spenderats med familjen (som i sin tur spenderats med ett märkbart mindre sug att dra upp iPhonen stup i kvarten) och hiskelig massa timmar Destiny till Playstation 4 (sist jag kollade har jag spelat drygt 100 timmar sedan jag köpte det på releasedagen). Sedan har jag spelat igenom Hotline Miami på min PS Vita, vilket var fantastiskt. Jag har spelat igenom Lone Survivor - även det på PS Vita - vilket kanske inte var fantastiskt men intressant och engagerande (precis som ett indiespel kan vara). Jag har spelat igenom Little Big Planet 3 på Playstation 4, vilket var väldigt roligt (vi var fyra som spelade tillsammans) men väldigt kort. Och nej, jag är ännu inte igenom Bioshock Infinite (PS3), vilket är lite skamligt då det är så hejdundrandes bra. Vi får se ifall jag orkar blogga ikapp mig gällandes recensioner av dessa spel, jag hoppas det.

 

Sedan har jag längtat efter dagen då Guardians of the Galaxy skulle släppas som hyrfilm, vilket definitivt visade sig vara värt väntan. Jag såg Black Swan och Prisoners direkt efter varandra en kväll då jag var helt ensam hemma, gråtfest deluxe. Jag och min fru har tittat ikapp oss på Homeland, vilket fortfarande är underhållande men inte så jättemycket mer än så (min fru gillar det mycket mer än vad jag gör).

 

Utöver det? Tja, vi har firat en ettåring i Huddinge, en god jul i Täby, en storasyster på Fredhäll och så har jag börjat fantisera hur jag ska fira min 30-årsdag i februari. Och just det ja, jag har en ny favoritpizza. Och om två veckor kan jag lägga allt grubbel om min nuvarande arbetssituation på hyllan då det är dags igen för föräldraledighet. Med tanke på hur mycket jag lyckades blogga då jag var "ledig" med ett barn under 2013 så kan jag med säkerhet säga att det kommer eka tomt här i bloggen även under första halvan av 2015.

 

Tills dess; god fortsättning, gott nytt år, glad påsk.