Det bultar lite smärtsamt i bröstet när min fru berättar hur jag brukade vara förr i tiden. Jag får skylla mig själv, jag bad henne tänka tillbaka specifikt gällande dagens dagboksinlägg - det nästsista - som handlar om artighet och hur jag ställde mig till det ordet under tiden vi lärde känna varandra och även en bra bit in i vårt förhållande. Hon berättar:

 

 

 *Citatet uppdaterat med korrekta genustermer enligt tiotalet

 

Jag minns inte just den här historien, men som ett karaktärsvittnesmål var igenkänningsfaktorn smärtsamt hög. Det var så här jag betedde mig ute i offentligheten, i flera års tid.

 

Små, korta och enkla dialoger (eller ens simpla hälsningsfraser) var inte värda min tid. Jag tyckte det var ihåligt och värdelöst. Mitt beteende skulle kunna beskrivas som en aggressiv och demonstrativ reaktion född ur tonårsrevolt, blandat med en slavisk lydnad av utsatta principer och till sist en matsked social rädsla.

 

Träffade du på mig under denna period och inte kände mig särskilt väl, då var risken hög att du föll offer för min tegelvägg av uppsatta regler för hur en proper dialog ska följas. Närmare bestämt; Har du inget betydelsefullt att säga, säg då ingenting människa.

 

Det värsta var att jag (som alla tonåringar) ansåg att jag hade rätt, alla andra hade fel. Jag försvarade mitt beteende med ett militant ego, uppblåst av vanföreställningar om hur mänskligheten levde sina liv i blindo, fattiga av att inte se världen så som jag såg den. Alla andra var så falska och oäkta att jag oftast inte ville veta av dem.

 

Men till mitt försvar...

Idag lever jag lyckligtvis annorlunda, men jag försöker hålla antalet automatiska svar på vardagliga frågor till ett absolut minimum. Svaret på hur läget är kan ha många variationer men fortfarande vara kort, enkelt och direkt. Spara på "Det är bra" till de tillfällen då det verkligen är bra.

 

Det är där utmaningen ligger, att kunna prata med människor och samtidigt vara både ärlig och avslappnad. För det är annars så lätt att falla i det diket där allt hela tiden är "bra" (eller "bra, men kanske lite trött" som variation) och bara ge halva leenden för att slippa tänka och känna inom sig själv. Som om jag vore min Facebookfeed IRL. Nej, det handlar om att hitta balansen där samtalen kanske handlar om något allmänt och vardagligt där jag låter mina svar vara något levande, något med puls, något med en tanke bakom. Inte ord som rullar ur munnen per automatik som ett manus.

 

Men om jag ska argumentera emot mitt tio år yngre jag...

Vad vore världen utan socialt smörjmedel som artighetsfraser och enkla konversationer faktiskt är? En kall, tråkig och snobbig sådan. Om varje samtal mellan människor var tvunget att vara avgrundsdjup och värdefull skulle de flesta sitta tysta mest hela tiden. Skulle någon sätta sig framför mig på tåget och fråga "Vad är ditt livs största besvikelse?", "Var känner du att du är på väg med ditt liv?", eller "Så månlandningen, hände det verkligen?" så skulle jag rygga tillbaka och fråga vad det är för fel på den personen.

 

Ingen skulle orka att ha sådana monumentala samtal med varandra hela tiden. Oftast kan man faktiskt bara prata om vad man gjorde igår kväll, vad man tyckte om filmen man kollade på sist, hur den senaste måltiden man åt smakade och kanske mixa in något om månlandningen nu och då. Samtal på bussar och tåg är ju klippna och skurna åt det! Det är inget oäkta med det.

 

Nu för tiden brukar min fru titta på mig från avstånd när vi är i kyrkan, under fikaminglet efter mötet. Hon ser mig snacka, le och skratta med vänner, bekanta och främlingar. På ett sätt ser hon en helt annan person än den hon först blev kär i för ungefär tio år sedan. Lyckligtvis älskar hon den nya personen mer än den förra. Jag tror att det finns många som delar den glädjen med henne.

 

Jag är en av dem. Det är skönt att älska människor igen.

 

2 februari 2004

Hemma efter ännu en meningslös dag. Eller, egentligen en halv.
Skolan har en kvävande effekt. Som att försöka andas genom ett sugrör när du själv är under vatten. Ibland blir jag nästan panikslagen och kallsvettas.

Nå, var ska jag börja?
Ju mer du åldras, desto sämre blir du på bättre saker och desto bättre blir du på sämre saker.
Ta artighet som exempel. Det är något som bara blir mer fel och fel ju längre det får hålla på. Det började så omedvetet, det var bara ett par oskyldigt tomma ”hej” till folk ibland. Ord som du kunde släppa ur dig enkelt, som oljat svinspott gled det ut ur munnen. Detta uppskattades alltså av människor. Men ville du verkligen säga hej till dessa människor?

Sedan blev det fraser:
- Hej, hur är det?
- Jorå

Det fanns ju faktiskt en tid då alla trodde att alla var intresserade av hur alla mådde och varför. Men de fraserna är minst lika tomma som en uppdrucken Fanta, minst.
Att hälsa på människor är alltså synonymt med att fråga hur dom mår och att själv säga hur du mår. Det blir ursprungsläget för att vara artig, allting lägre än det anses oartigt. Om du tvunget ska göra det när du hälsar, då blir det jobbigt när du möter tre personer i korridoren på väg till en lektion.
Eftersom bara ett ”hej” inte godtas behöver du stanna och skapa en illusion av ett intresse för hur tre personer mår, plus att du ändå vet hur svaret kommer bli och vice versa.

Fraserna blir till korta konversationer:
- Tjena!
- Hej!
- Läget?
- Jo tack det är bra själv då?
- Det är bra

Inga pauser, instinktivt kommer svaren. Lika snabbt som onödigt. Lika onödigt som fånigt. Konversationen kan pressas ihop till under tre sekunder, väldigt effektivt! Ju snabbare du lär dig att göra det, desto mer tid sparar du! Som att använda snabbnummer på telefonen.
”Tjena läget tjena jo de e bra själv då jo det e lugnt”
Lär dig denna ramsa, det resulterar i en massa fler människor att hälsa på, varje dag. Lika ointressant varje gång.
Och kom ihåg att det ska gå fort, fort, fort!!

De mindre konversationerna kommer sedan bli längre dialoger, där du och en gammal bekant kommer prata rappakalja i flera minuter.

När jag slutade Falkberg, tappade jag kontakten med väldigt många människor. Den sista tiden där bestod av tårar och smärtfyllda farväl. Falkberg var en underbar tid, tre år som formade mig. Många härliga människor.
Men nu är över hälften borta, och det är dom av minst en anledning. Självklart lovade jag majoriteten att inte tappa kontakten med dom. Det gjorde dom också.
Men vi var unga och dumma.
Ingen av oss ville det tillräckligt mycket, bevisligen. Mycket snack och ingen verkstad helt enkelt.

Men många verkar ha svårt att erkänna den förlusten, förlusten av en relation. Dom vill fortfarande prata med mig som om vi känner varann, men det gör vi inte längre. Dom frågar fortfarande hur jag trivs på Mobila Gymnaiset, även fast jag har sagt dom förra gångerna som vi träffades på tåget att jag har bytt till Tumba. Munnen rör på sig och ord kommer ut, men intressets granna låga är som bortblåst.
”Vi måste hitta på nåt nån gång” betyder ingenting för mig längre. Ingenting. Vi måste ingenting.
Tyvärr.

Jag har minnena kvar, men inget annat. Jag kommer ihåg er och jag kommer ihåg tiden med värme i hjärtat och ett leende på läpparna.

I alla fall.. dessa dialoger är inte slutet. Det blir värre.
Vi har sett artighetsord, artighetsfraser, artighetskonversationer och artighetsdialoger.
En lång karavan av idioti.

Men artighetsrelationer är ändå det vidrigaste av de vidrigast.
Ett förhållande till en människa som helt och hållet är byggt på artighet. Artighetsord har ju förvärrats till artighetsdialoger, varför skulle cirkusen sluta där?
Det här är någonting som jag verkligen tror kommer komma senare i livet. Någonting alla vuxna måste ta del av. Och jag ryser av obehag.
Ni låtsas dela samma intressen, ni låtsas vilja bjuda varandra på lunch, ni låtsas vilja komma på varandras middagar, ni låtsas beundra den andres klädstil. Men ni bara låtsas.
Det enda verkliga är att ni träffas varje dag, på arbetsplatsen.
Vi kommer simma runt i ett stort hav av falskhet förklädd till artighet.

Större delen av artigheten i vår värld är falsk.

Och en avsaknad av artighet blir automatisk en oartighet, det finns inget mellanting. Precis som vakuum suger åt sig luft.
Om du inte är artig är du oartig, men om du inte är oartig, blir du då artig?
Väldigt ofta vill jag bara slippa falskheten, men ändå inte ses som oartig. I många av fallen är det ändå det priset jag får betala. Många människors sociala liv är som indränkt i artighetens normer. Denna ulv i fårakläder som folkmassorna följer mot sin vilja.

’Utan fri vilja existerar ingen skillnad mellan underkastelse och revolt’

Alltså spelar det ingen roll om vi är artiga eller oartiga om det är mot vår fria vilja. Det är lika tomt ändå.

Jag tror säkert att det är som Douglas Adams skriver i ”Liftarens guide till Galaxen” där Ford Prefect gör en undersökning om människorna.
Han funderar väldigt mycket om varför de hela tiden pratar om vädret i deras dialoger. Han gissar att det är människornas sätt att slippa tänka. Det blir som utfyllnad för vår egentliga hjärnkapacitet. Ungefär som när man frågar ”vad som händer i helgen” på en Måndag.
Just det, bara utfyllnad.

Det har verkligen gått överstyr när de flesta dialoger bara består av artighetsfraser.

...en liten parantes bara:
Jag vill aldrig krama dig om inte våra blickar möts någon gång innan eller efter. Jag skulle lika gärna kunna krama en soffgrupp i så fall...

På Internet är det inte bättre. Avsluta inte ett meddelande med kram. Gör inte det. Om du inte kramar personen i verkliga livet är det sliskigt av dig att skriva det.

Försök göra något åt det här. Stick hål på illusionen, doppa ulven i tjära och fjädrar. Bryt mönstret på något sätt. Döda den utklädda falskheten.