Jag tog handen mot näsborrarna och kände något pocka mot en av fingertopparna, nästan sticka mig som en jättetrött kanyl. Kinderna mina hettade till, jag blev uppenbart ordlös av skam. I efterhand är det lite konstigt eftersom jag på den tiden jobbade dygnet runt med att låtsas som att inget kunde röra mig. Men jag antar att oönskad (i det här fallet även abnorm) hårväxt aldrig kommer ramla av listan över saker du helst av allt slipper, än mindre pratar om.

 

Hur jag än tog det där och då anklagar jag inte Mia för någonting. Det var ofta så att vi nästan tävlade om vem som kunde häva ur sig de mest fyrkantiga sanningarna om varandra. Eller... var det kanske bara jag som sysslade med det? Mycket möjligt. Nåväl, meningen om mitt näshår där ovanför är ingenting mot vad som kom ur min mun under dåliga dagar på gymnasiet.

 

Jag hade precis innan detta pratat om hur jag skulle skippa sista lektionen för att hinna med en arbetsintervju för sommarjobb på Posten då frågan kom. Nu stod jag istället på en skoltoalett och noterade för första gången det där tjocka näshåret som kikade ut från min ena näsborre. Jag drog lite i det men det satt beslutsamt fast där. Jag fick vika in det så gott jag kunde, samma snabbfix du ger en för lång strömsladd som hänger under din TV-möbel.

 

Eftermiddagen gick trots allt i lyckans tecken då jag landade ett sommarjobb hos Posten. Tyvärr var olyckan redan gjord, Pandoras Låda redan öppnad om du så vill. Strået fanns där nu och jag visste om det.

 

Så har det fortsatt för mig sedan den fredagen. Jag har behövt vänja mig vid tanken att samexistera med något som liknar utväxterna Jeff Goldblum får runt sina sår i Flugan. Att dra ut det är tyvärr inget alternativ, sensationen de försöken gav mig kan likställas med fem solar och fyra nävar peppar. Att såga det med en nyköpt, nyladdad nästrimmer går inte heller, det studsade som ett sugrör mot en bordsfläkt. Nej, saxen får jobbet gjort.

 

Det är alltid det sista jag kollar i spegeln innan jag ger mig av mot formella tillställningar. Sedan så ler jag lite för mig själv. För jag har tänkt så mycket på den fredagseftermiddagen 2004 - det uppvaknandet - att jag givit det där strået en liten personlighet.

 

 

Och det här täcker väl allt du ville veta om detta?