Jag kommer aldrig någonsin få spela ett spel som Ōkami igen. Det är inte som något annat spel.

Visst, det Zelda-liknande upplägget att utforska vackra miljöer och ta sig igenom labyrintgrottor med en boss på slutet har jag sett förut. Men allt annat med Ōkami är unikt. Handligen, grafiken och inte minst möjligheten att när som helst kunna frysa spelet och måla på skärmen med en "gudomlig" pensel.


Ingen bro över vattnet? Måla dit den.
En spricka i väggen? Måla fram en bomb som spränger upp en öppning.
Ett visset träd? Måla fram gröna blad och rosa blommor.

Det är precis så flummigt som det låter, men tro mig, det är väldigt vackert.

Spelet går, med enkla ord, ut på att du är Gud som är återfödd i en vit varg och ska rädda världen från att slukas av mörker och hat. Ditt vapen är din pensel och du ska ge världen liv och lyster igen.

Det här spelet var bland det sista Clover Studio utvecklade, och många av dom som jobbade där har nu startat Platinum Games som gett ut Mad World och har en del annat nytt på gång. Jag ser fram emot det.

För efter Ōkami har jag fullt förtroende för dessa spelutvecklare. Jag har aldrig spelat ett spel som berört mig så djupt som detta. Nog har jag fällt en eller flera tårar till Metal Gear Solid-serien och några Final Fantasys-slut men Ōkami tar priset. Jag satt och grät som en liten bäbis under slutskedet av spelet.

Och ett spel som framkallar sådana känslor hos mig, förtjänar all hyllning det kan få. Jag spelade Playstation2-versionen men det finns också en Wii-version där målandet utförs med mer naturliga penseldrag än med en joystick. Om du är intresserad tv-spel och inte spelat Ōkami så gör det, för det liknar faktiskt ingenting annat.