Ja, jag har rört vid det här ämnet tidigare, jag vet. Men det är värt ännu ett inlägg:

Vad är det?
Jag har ingenting att göra med alla former av communities på Internet, Facebook inkluderat.

Varför?
Det vet ni alla redan, jag skrev ju om det här.

När, var, hur?
Tro mig när jag säger det här; att inte vara med i Facebook är mycket av en ståndpunkt, ett sätt att leva. Man går miste om en stor del av pågående skämt, events, kalasinbjudningar som man alltid får reda på sist. Att inte vara en del av detta kräver en daglig överlåtelse, effekten av det märks av tjugofyra timmar om dygnet.

Hur uppkom det?
Som sagt, läs om det här.

Undantag?
Jajaja, jag vet. Jag har fuskat. Jag har varit inne på min frus Facebook många gånger, sue me.

Övrigt att tillägga?
Nej, inte om du redan läst detta det vill säga...

Princip eller tvångstanke?
Princip, solklart. En personlig regel jag bestämde mig för efter min Lunarstormpsykos. Jag var rädd för att fastna i andra communities, så jag sa nej till allt. Men att fatta beslut baserat på rädsla är aldrig okej så... what the heck.

Den här gången ska jag berätta om ett lite mer unikt beteende. Det här är nämligen en princip/tvångstanke som jag inte bara applicerar på mig själv, utan även människor i min omgivning.

Vad är det?
Som födelsedagsbarn har man många förmåner:

• Du ska aldrig säga emot ett födelsedagsbarn

• Du ska alltid tycka att dom skämt ett födelsedagsbarn drar är roliga

• Ett födelsedagsbarn ringer aldrig dig, du ringer nämligen till födelsedagsbarnet

Varför?
Det är roligt att fylla år, det ska det vara. För att garantera en rolig och lättsam dag har jag själv framställt dessa tre steg som gör den stora dagen minnesvärd! Jag menar, att aldrig säga emot ett födelsedagsbarn öppnar upp för ett par lustiga situationer som annars aldrig dyker upp i vardagen. Vill födelsedagsbarnet att du ska titta på Youtube-klipp med honom/henne en hel kväll, ja då gör du det... med ett leende på läpparna!

Nu var Youtube-exemplet kanske bland det värsta man skulle kunna utsättas för, så det behöver inte vara så illa. Vad jag menar är att min födelsedag är min födelsedag, ingen annans. Jag gör vad jag vill med den och ingen annan. Ingen får himla med ögonen eller sucka åt det jag tycker är värt att ägna min födelsedag åt. Som jag nämnde tidigare gäller det här alla födelsedagsbarn, inte bara jag. Så vill du att så många som möjligt ska hänga med på den där hunddressyrkursen du längtat efter att gå på, schemalägg den kring din födelsedag så tvingas dina nära och kära att följa med... och ha roligt!

För det handlar om diiiiig, ja det handlar om diiiiig! <Ditt namn här>
Hur vuxen du än är så är kommer det alltid finnas en dag om året då du är ett födelsedagsbarn. Ett barn har alltid rätt att vara egoistisk och det här är alltid ditt tillfälle att vara larvig, barnslig och fjantig. I 999 fall av 1000 kommer du och alla omkring dig ha asaroligt på din födelsedag, den där ensamma tusendelen behöver bara byta vänskapskrets.

När, var, hur?
Det här gäller alla människor som fyller år som jag känner. Det är alltså inom min vänskapskrets som detta utspelar sig. Det funkar alltså inte att glida in på närmsta Wayne's på sin födelsedag och kräva att tjejen bakom kassan ska skratta åt dina trötta ordvitsar bara för att du fyller år.

Nej, du kan bara kräva det här beteendet från vänner och familj.

Sen det här med att ett födelsedagsbarn aldrig ska behöva ringa någon är egentligen bara för komfort. En dag om året behöver du aldrig aktivt kontakt någon, fatta vad skönt! Jag svarar aldrig ifall ett födelsedagsbarn ringer, då lägger jag på och ringer upp. Det känns bara lyxigare så.

Nästa steg vore att ett födelsedagsbarn inte ens behöver svara i telefonen, det gör någon annan.

Hur uppkom det?
För ett par år sedan. Jag har ingen exakt tidpunkt då det kom till mig. Det var troligtvis fraser som "Men inte ska du göra det, det är ju din födelsedag!" och "Okej, men bara för att du fyller år" som det kommer ifrån. Jag tyckte bara att det var dags att sätta sådana fraser i system.

Undantag?
Här blir det lite krångligare. Kommer du till exempel ha en stor födelsedagsfest ett par dagar innan eller efter din födelsedag och vill utnyttja dessa förmåner då istället?

Ja, då gäller det att ha en lågmäld dag på det datumet du faktiskt fyller år för att sedan använda allt krut på din födelsedagsfest. Då funkar det att skjuta upp det, men bara att skjuta upp det. Att fira sin födelsedag innan man fyllt år anser jag personligen att det inte funkar, men det är bara vad jag tycker. Skriv dom reglerna du tycker funkar bäst och börja med något själv vettja!

Övrigt att tillägga?
Ett födelsedagsbarn får aldrig betala tillbaka en skuld på sin stora dag. Detta för att undvika att personen i fråga som får pengarna inte ska hamna i intressekonflikt mellan pengarna och födelsedagsbarnets översittarroll för att sedan motvilligt efterskänka skulden till födelsedagsbarnet. Den situationen vill ingen hamna i.

Princip eller tvångstanke?
Princip såklart! Det här är finns till bara för att det ska vara roligt. Alla tjänar på det här i längden, var med du också!


...så, förvänta dig inget samtal från mig idag.

Choklad är gott. Mjölkchoklad är godare. Marabou mjölkchoklad är godast.

Vad är det?
Jag köper inte en Marabou chokladkaka som är avbruten någonstans.

Varför?
För då har chokladkakan förlorat sin själ. Jag förstår att det här kommer som en chock för dig men varenda en av Marabous chokladkakor har en själ. Och när den bryts första gången så rymmer den och kommer aldrig mer tillbaka.

Sen förstår jag att det här också kommer som en chock för dig men döda ting kan även dom ha en själ. Kolla bara på 'Kan du vissla Johanna?', där köper huvudpersonen (som för övrigt frågat chans på min lillasyster och då fått nobben) en cigarr med själ. Aha!

När, var, hur?
Detta gäller endast mig och då jag ska betala för en Marabou chokladkaka. Marabou choklad smakar alltid lika gott, med eller utan själ. Det betyder att jag kan bli bjuden på choklad som blivit bruten av någon annan än jag. Det betyder också att det jag främst betalar för när jag köper en Marabou chokladkaka är att få lämna affären med dess själ intakt.

Hur uppkom det?
Under min crush på högstadiet åt jag lite överdrivet mycket Marabou choklad. Jag använder varje ursäkt jag kan hitta för att stoppa i mig så mycket av deras choklad som möjligt. Ursäkterna blir tyvärr svårare och svårare att hitta då mjölkchoklad ligger på tvåa på min Most Wanted-lista över laktosbovar.

Undantag?
Inte sen jag började med det för drygt 10 år sedan.

Övrigt att tillägga?
Det här med att alla Marabou chokladkakor har en själ, jag tror inte det på riktigt. Jag tycker bara om deras choklad så sjukt mycket.

Princip eller tvångstanke?
Även fast själsnacket är en barnslig ursäkt så kvarstår faktumet att jag inte köper avbrutna Marabou chokladkakor. En princip skulle jag säga, trots att det för dig kanske ser ut som en tvångstanke. Den får stanna.

Här kommer ännu ett inlägg i den eviga kampen mellan princip och tvångstanke! Den här gången delar jag med mig av en av grundpelarna i vad som är jag:

Vad är det?
Jag gör inga skämt på beställning, jag upprepar heller inga skämt.

Varför?
Humor är en färskvara. Det går inte att leva kvar på gamla meriter, man ska istället hela tiden blicka framåt och hitta nya skämt och imitationer. Att leverera skämt på beställning är heller inte rätt väg att gå. Då står man till slut där som en hovnarr och apar sig, allt för att vara i rampljuset. Nej, skämt levereras impulsivt och inte på något annat sätt. En vild gissning är att ståuppkomiker inte lever under den här regeln.

När, var, hur?
Det här är inte en vana, det är en livsstil. Ett sätt att vara, ett sätt att leva. Det går inte att säga när, var och hur jag gör det, utan frågan är om jag gör det. Och svaret på det är; ja.

Hur uppkom det?
Antingen sa min storebror något liknande när jag var liten och då tog jag efter det. Eller så bestämde jag mig för det i ung ålder. Jag tror mest på det efterapande scenariot.

Så det skulle inte förvåna mig ifall min storebror en vacker dag stack hål på hela denna livsstil á la Reese Bobby från Talladega Nights:

- Man, I was high when I said that!

Undantag?
Våren 2001 och sommaren 2008. Ena tilfället var jag en nervös sextonåring som ville ställa in mig hos en tjej jag träffade sammanlagt två gånger. Ingen date eller så, det var jag, min bästa vän, den här tjejen och två av hennes tjejkompisar. Vi träffades allihop på ett fik och dom kändes så mycket mer vuxna än mig. Jag var nervös och försökte imponera av någon anledning. När hon då tyckte att det var jättekul när jag sa ordet "ful" med kraftigt underbett, ja då gjorde jag det när hon sa det. Något sådant gör jag aaaaaaaaaldrig om.

Det andra tillfället är ett undantag jag faktiskt är beredd att upprepa. Det var när min storasyster var sjuk och jag sa något roligt som fick henne att skratta. Där och då upprepade jag skämtet på hennes beställning. Det är inte roligt att vara sjuk, så då är jag beredd att göra undantag.

Utöver det kommer nog mina framtida barn, helt omedvetet, få mig att tumma på den här regeln.

Övrigt att tillägga?
Jag har ett par imitationer som ligger döda och begravda. Dom kommer aldrig återuppstå, mycket på grund av att fler har velat se den. Tjat har nämligen motsatt effekt på mig (men snälla, jag lovar att skratta åt det!). När jag tänker tillbaka så är det en händelse som ligger mig extra varmt om hjärtat, nämligen min djupt dedikerade imitation av en Tyrannosaurus Rex. Den imitationen är ett perfekt exempel på ett sånt där skämt man måste ge allt i. Ett sånt skämt som är extra pinsamt ifall ingen skrattar. Ett sånt skämt som, när det sitter perfekt och alla skrattar högt, då låser man in det, konserverar det och använder det aldrig igen, knappt pratar om det. Ett sånt skämt man viskar om ibland, sträcker lite på sig och säger till sig själv att "ja, där var jag faktiskt riktigt rolig".

Princip eller tvångstanke?
En finslipad diamant i min principsamling. Med ett litet men välmarkerat utrymme för undantag har det även ett bra avstånd till tvångstankarna.

Kaffe är gott och jag vill hålla det så, aldrig göra det till något jag måste göra.

Jag gillar smaksatt kaffe bäst, jag har inget emot lite kanel och kardemumma i för att sen toppa med små marshmallows. Exakt sånt kaffe får jag varje Lördagsmorgon! Jag har ingen aning om hur det går till, jag bara vaknar så står det en frukostbricka i sängen med rykande kaffe och annat gott. Jag gissar att min fru ligger bakom detta men den stora frågan är; hur gör hon? Kan hon trolla?

Utöver kaffet jag blir bjuden på hemma föredrar jag en laktosfri mellanlatte med vitchoklad att ta med från Wayne's Coffee. Jag skäms inte för att säga att jag älskar godissmakande kaffe. Jag skäms lika lite som amerikanare skulle skämmas av att säga det. Vi har båda mycket gemensamt. Men inte rent socker i kaffet, det blir bara blaskigt.

På tal om amerikanare var jag i Los Angeles förra sommaren. Där var jag på Starbucks. Varje dag. Flera gånger. Vid första besöket beställde jag en Mint Mocha Chip Frappuccino, den var himmelsk så det blev en sån i varierande storlek vid varje resterande besök. Så vidrigt konservativ jag är. En skön detalj är att dom skriver ens namn på muggen vid varje beställning:

När jag valde namn på bloggen stod det mellan laktosfritt och Victorrj. Det blev laktosfritt eftersom jag då skulle slippa bokstavera namnet varje gång någon frågade efter adressen, trodde jag.

Nog om det, vad jag är här för att skriva om idag är detta:

Vad är det?
Jag dricker bara en kopp kaffe om dagen. Ja, en kopp kaffe är alltid ett knapptryck iväg där jag jobbar. Ja, jag fyller på och rengör ett flertal kaffemaskiner varje arbetsdag. Ja, kaffebönor luktar förföriskt gott. Speciellt Arvid Nordquist... Zoega likaså... och Löfbergs lila. Ehm, ja.. vart var vi?

Varför?
Skulle jag inte ha en regel på kaffedrickandet skulle det säkerligen bli överdrifter under sega morgonar. Jag har alltid sega morgonar. Jag vill inte vänja min kropp vid X antal koppar kaffe och sedan få huvudvärk om jag inte uppfyller den dagliga kvoten. En kopp känns inte som alltför mycket att ha som vana, då blir det inte för mycket koffein. Plus att kaffet först och främst ska vara något njutbart och gott, inte en introvert örfil som får mig att vakna till. Egentligen skulle det behövas ett tak på mitt Coca Cola-drickande då också...

När, var, hur?
Eftersom det här inte är någon särskild handling utan något som jag aktivt inte gör så är det svårt att säga när och var. Hela tiden och var som helst säger jag väl. Den enda koppen kaffe jag tar blir mestadels innan klockan tolv, väldigt sällan efter det och av princip aldrig efter klockan sex på kvällen. Men den principen går under samma tak som det här inlägget.

Hur uppkom det?
När jag började tycka om kaffe.

Undantag?
Om det av någon anledning blir en väldigt liten kopp kaffe kan jag ta en extrakopp. Dock får det inte bli en vana. Undantag kan även göras om jag bjuds på högtidligt fika, så som fars/mors dag, födelsedag till exempel. Men fortfarande, inte efter klockan sex.

Övrigt att tillägga?
Alltså, Victorrj. Vilket namn.

Princip eller tvångstanke?
En solklar princip som jag tänker stå fast vid. Jag har själv bestämt mig för det och kan göra undantag ganska enkelt.

Jag börjar smått, bara för att se hur det känns. Det här handlar om något som förföljt mig ända sedan början av gymnasiet:

Vad är det?
Du vet när ett samtal avslutas på en mobiltelefon så kommer det alltid en notis på hur länge det samtalet pågick? Jag tittar alltid på den notisen tills den försvinner innan jag sätter på knapplåset och lägger ifrån mig mobilen alternativt stoppar tillbaks den i fickan.

Varför?
Det uppkom troligtvis av en märklig övertygelse om att mobilen kunde haka upp sig om man låste mobilen då en notis visades på displayen.

När, var, hur?
När som helst, var som helst och hur som helst. Det är heller inte begränsat till min egna mobil.

Hur uppkom det?
Jag började göra det i samband med att mobilerna började erbjuda tjänsten, eller snarare tvingade på mig det. Mina två första mobiler, Ericsson 888 och Nokia 6110, gjorde det inte. Det var dagen jag köpte en begagnad Ericsson T28 av en vän (samma vän jag köpt dom två tidigare av) som det började.

Undantag?
Jag vet inte riktigt, tänker inte alltid på det. Jag gissar på att det sker undantag ganska så regelbundet. Det är en sån idiotiskt onödig vana att jag gärna undkommer den så ofta som möjligt.

Övrigt att tillägga?
Det känns som om antalet sekunder som en mobiltelefon ska visa samtalslängden efter ett avslutat samtal går hand i hand med hur avancerad den är. Den vill aldrig försvinna på min Nokia 5800! Undrar hur många minuter av mitt liv jag slösat på det här?

Princip eller tvångstanke?
Tvångstanke, helt klart. Jag stör mig bara på den och det är någorlunda enkelt att göra undantag. Ska jag vara ärlig känns det som om den här vanan långsamt ebbar ut för tillfället. Vi får hoppas det.

Dags att introducera ett nytt inslag här på laktosfritt!

Det handlar om principer och tvångstankar och ifall jag kan se skillnaden på dom.

Jag fick lära mig vad ordet konsekvent betyder när en person använde det för att beskriva mig. Jag har inget emot principer, faktum är att jag gillar dom. Det gäller både dom som spelar roll men också dom som är helt onödiga. Principfast är vad man kan kalla mig.

När en spelkväll eller liknande kommer på tal är jag den första (enda) att föreslå olika slags regler den kvällen ska styras av. Speciell dresscode, ingen får somna innan 03.00, ingen får gå på toa såvida man inte förtjänar det, alla måste tilltala han som spelar bäst (alltså mig) efter en viss titel. Utsvävningar som dessa exempel var det iochförsig ett par år sen sist men poängen finns där. Att tillsammans skriva ner regler och även straff för den som bryter reglerna tycker jag är skitkul, sen att utöva det är ännu roligare.

Det var troligtvis där allt började, för under åren som gått har principer och regler växt fast på mig utan att jag riktigt vetat om det. Jag kanske bestämmer mig för hur en hissknapp ska tryckas på och fortsätter göra så tills jag helt enkelt måste göra exakt på det sättet, inga undantag. Vad som började som en rolig grej är nu en grundpelare i mitt kosmos.

Då har principen övergått till tvångstanke och bör avlivas. Det lättaste sättet att kolla ifall något är en tvångstanke är att mäta hur ofta man gör undantag och hur jobbigt det är att göra undantaget. Att göra ett undantag på en princip handlar ju bara om att kunna svälja sin stolthet.

Jag pratar inte om triviala saker som att ställa alarmklockor (alla har väl någon typ av tvångstanke när det kommer till det?), låsa dörrar eller komma på ifall man stängt av spisen eller inte. Nej, jag pratar om mobilvanor, spelvanor, plånboksvanor, matvanor, fickvanor, handfatsvanor, högtidsvanor, kameravanor, offentlig toalettvanor, filmvanor och så vidare.

Detta får fungera lite som terapi för mig, att ta kål på tvångtankar som skulle dödats för länge sen.

Med detta vill jag välkomna dig en bit längre in i mitt huvud. Det är vackert här.